Prof. Vilhelm Lundstedt,som den 11 september 1947 fyllde 65 år och med utgången av denna termin lämnar sin professur, blev med anledning härav föremål för varma hyllningar.Juridiska fakultetens dekanusprof. Erik Lindahl överlämnade i Lundstedts hem en honom tillägnad festskrift med bidrag av Hadar Berglund, Gösta Eberstein, Hilding Eek, Per Olof Ekelöf, Åke Holmbäck, Phillips Hult, Stig Jägerskiöld, FritjofLejman, Erik Lindahl, Seve Ljungman, Åke Malmström,Micha Markendag, Henrik Munktell, Karl Olivecrona, Knut Rodhe, Halvar G. F. Sundbergoch Folke Wetter. Därefter frambars blomsterhyllningar bl.a. från Svensk Juristtidning genom dess ansvarige utgivare.
    Dessförinnan hade en högtidlighet ägt rum i den fullsatta lärosalen IX å universitetet, vid vilken avtäckts ett porträtt av jubilaren målat av Carl Gunne. Juridiska föreningens ordförande, professor Phillips Hult, yttrade därvid följande:

 

    »Kära Vilhelm Lundstedt.

 

    Den dag har kommit, då Du fyller 65 år. Det betyder tyvärr, att icke heller den dag är långt borta, då Du skall lämna Din lärostol vid Juridiska fakulteten. Det är då helt naturligt, att studenterna vid denna fakultet velat begagna det tillfälle, som erbjöd sig att bringa Dig, deras varmt avhållne lärare, ett tack och en hyllning.
    I mer än 30 år har Du innehaft Din professur vid Juridiska fakulteten. Under denna långa tid har Du, kanske mer än någon annan, givit färg åt denna fakultet. Du började Din bana som dyrkare av den konstruktiva rättsvetenskapen, och Din doktorsavhandling utgjorde en av denna rättsvetenskaps mest renodlade produkter. Men 12 år efter disputationen, för mer än 25 år sedan, publicerade Du ett första häfte av Dina föreläsningar över valda delar av obligationsrätten, en principinledning, vilken innehöll en skarp kritik av straffrättens grundåskådningar. Denna temperamentsfulla avhandling, som

uppkallade prof. Thyrén till ett lika temperamentsfullt svar och som efterföljdes av en ny, större avhandling: Till frågan om rätten och samhället, ett svar till prof. Thyrén, betecknade en fullständig brytning med den härskande rättsvetenskapens doktriner. Det var en av verkningarna av Axel Hägerströms geni, som gjorde sig gällande. Hägerströms rättsfilosofi hade gjort ett outplånligt intryck på Dig och omgestaltat hela Din syn på rätten och rättsvetenskapen. Så började vad Du själv betecknat som en revolt mot rättsskolastiken. Professor Vilhelm Lundstedt i Uppsala blev den härskande jurisprudensens fiende nr 1. Från Din kateder spelade kritikens kulspruta mot representanterna för all världens rättsvetenskap. Du sköt Dina föregångares och Dina samtidas tankar och teser sönder och samman och deras vackra konstruktioner och fina fiktioner virvlade bort såsom löv för vinden. Det är icke underligt, att studenterna fängslades och entusiasmerades. Redan föreläsningarnas form kunde vara en tillräcklig anledning till detta — de utgjorde ofta glänsande vältalighetsprov — men därtill kom deras fascinerande innehåll. Hela rättsvetenskapens alla gamla fundamentalsatser ställdes under debatt, och nya teser spikades, främst bland dem tesen om samhällsnyttan. Generation efter generation av juris studerande har vittnat om hur de fängslades av vad de upplevde på dessa Dina föreläsningar och hur de av dem stimulerades att själva tänka över och med iver diskutera problemen.
    Med väldig kraft och outsinlig entusiasm har Du kämpat för Dina nya idéer. Och Du kämpar alltjämt. Ännu ha icke alla eller ens de flesta blivit övertygade om att, som Du — med formuleringar, som Du nog själv kan medge varit alltför tillspetsade — ofta påstått, allt i den gamla jurisprudensen är allt igenom galet. Det är inte så lätt att övergiva gamla gudar. Men ett är säkert: de som lärt av Dig äro många, och de äro för visso i stort antal att räkna även bland dem, som Du själv kanske betraktar som Dina vetenskapliga motståndare.
    Man kunde tycka, att det stora rättsvetenskapliga arbete Du utfört skulle vara nog och övernog för en man. Men Din kraft har räckt till för mycket mer än detta. Gång på gång under år efter år, decennium efter decennium har Du gripit till ordet eller pennan, då det i olika sammanhang gällt att slå ett slag för frihet och rätt, att värna en skyddslös eller att göra en insats i den allmänna politiken. Du, Vilhelm Lundstedt, har aldrig hört till dem som sticker ett slickat finger i vädret för att känna efter varifrån vinden blåser. Utan hänsyn för något annat än sanningen, så som Du sett den, har Du ständigt sagt Din mening, och Du har sjungit ut så att man hört det. En djup känsla för de på olika sätt betryckta, en omutlig rättrådighet och ett stort mod har utmärkt denna del av Din gärning. För visso ha studenterna många gånger lika litet som andra mer eller mindre utomstående kunnat taga ståndpunkt i de många strider Du utkämpat på skilda slagfält. Men humanitet, rättrådighet och mod beteckna egenskaper, som äro lätta att urskilja och som icke minst unga studenter förstå att uppskatta till deras fulla värde. Det har värmt deras hjärtan att så ofta se dem manifesterade i sin lärares offentliga gärning.
    Kära Vilhelm Lundstedt. Det är oändligt mycket Dina studenter, Dina kolleger och Dina vänner ha Dig att tacka för. De ha i dag velat göra det

genom att till Uppsala universitet överlämna ett porträtt av Dig, vilket på initiativ av Juridiska föreningen utförts av konstnären Carl Gunne. Det är deras livliga förhoppning att de därigenom skola bereda Dig en glädje och att Du i dag skall känna att Du omkring Dig har många tacksamma vänner och lärjungar, som äro stolta över sin lärare.
    De personer, som genom sina penningbidrag möjliggjort porträttets tillkomst, äro förtecknade i den adress, som jag nu skall överlämna till Dig, och de hava framfört sin hyllning till Dig i följande ord:

 

    »Professor Vilhelm Lundstedt.
    För att bringa Eder ett tack och en hyllning för Eder banbrytande och inspirerande verksamhet som rättsforskare och rättslärare har Juridiska föreningen i Uppsala med stöd av undertecknade personer, Edra lärjungar, kolleger och vänner, låtit till Eder 65-årsdag måla Edert porträtt. Det är allas vår livliga önskan, att detta porträtt, placerat i en av Uppsala universitets lärosalar, skall erinra kommande generationer av studerande vid universitetet om Eder föredömliga forskar- och lärargärning.»

 

    För Juridiska föreningen är det en mycket stor glädje, att detta porträtt har kunnat komma till stånd, och likaså, att det i enlighet med studenternas livliga önskan har kunnat få sin plats i denna lärosal. Jag vill begagna tillfället att, innan porträttet avtäckes, till konstnären Carl Gunne framföra Juridiska föreningens varma tack för det förträffliga sätt, varpå han utfört sitt uppdrag. Vad konstnären gett oss är, som vi snart skola se, icke bara ett utmärkt porträtt utan även ett fullödigt konstverk. Jag ber nu att få överlämna detta porträtt till Uppsala universitet och vill därvid samtidigt till universitetets rektor framföra Juridiska föreningens vördsamma tack för det stora tillmötesgående, som tillåtelsen att placera porträttet i denna lärosal innebär. Och så ber jag till sist prof. Lundstedts här närvarande dotter att hava vänligheten avtäcka porträttet.»
    Universitetets rektor prof. Fredrik Berg mottog porträttet å universitetets vägnar och frambar universitetets hyllning och tack för Lundstedts lärargärning.
    Prof. Lundstedts tacktal formade sig till ett vackert avsked till studenterna.
    Varav hjärtat är fullt, därav talar munnen, sade han. »Mitt hjärta är nu så fullt, att jag knappast kan tala alls. Jag har svårt att uttrycka den glädje, som besjälar mig, därför att den alltför starkt har koncentrerats i mitt sinne — glädjen över denna grandiosa utmärkelse. Alla elementen i denna hyllning innebär för mig oskattbara värden, som jag alltid skall vårda. De jurisstuderande, som i 66 terminer har lyssnat till mig i denna lärosal, dessa studenter, äldre och yngre, har tagit initiativet till denna hedersbevisning. En vetenskapsman vid min ålder undgår inte att se tillbaka men han måste just som vetenskapsman göra det med kritisk blick. Han fylls då med ångest, ty tiden är ute och han kan inte reparera bristerna. Genom denna hyllning har ni samtidigt gett mig ett ovärderligt läkemedel i kampen mot anfäktelserna. Ni måste ha uppskattat min lärargärning, och den saken skall jag aldrig glömma.
    Jag är fullt medveten om de betydande svagheterna både i min föreläsningsverksamhet och i mitt vetenskapliga författarskap. Det kan hända, att

jag någon gång varit stimulerande som föreläsare, men jag vill i detta sammanhang erinra om en karakteristik, som en av mina studentvänner för 25 år sedan presenterade mig: Ja, min käre Vilhelm Lundstedt, dina föreläsningar är det nog i allmänhet inte så värst mycket med men ibland rycker du upp dig. Då springer du fram som en stålfjäder, och då kan du vara fascinerande att höra. Han träffade prick: ojämnheten har vidlådit hela min vetenskapliga verksamhet för att inte tala om mina tentamina, över vilka jag drar en tystnadens slöja — låt mig bara säga det att de många gånger har varit en större plåga för tentator än för tentand. Kanske har min goda vilja och min ärliga strävan att göra en liten insats i rättsvetenskapens tjänst drivit fram denna hedersbetygelse. Jag känner mig lycklig i så fall. Jag önskar Er alla fortsatt lycka och fortsatt framgång.
    Detta porträtt är synnerligen lyckat och jag känner mycket väl igen mig. I jämförelse med hedern att bli målad av Gunne är det dock en än större ära att bli hängd i detta rum, där jag under mer än hälften av mitt liv har fått ge ungdomen det bästa efter måttet av min förmåga. Jag tackar Juridiska föreningen och universitetet för deras älskvärdhet.»
    Slutligen vände sig prof. Lundstedt till vännerna utanför juristernas krets. Han hyllades med ihållande ovationsartade applåder.

Kjs.