MAGNUS ERIKSSONS LANDSLAG.

 

ETT 600-ÅRSMINNE.

 

AV

 

PROFESSOR FREDRIK LAGERROTH.

 

Under 1930-talet hade Svensk Juristtidning icke mindre än tre gånger anledning att fira ett rättshistoriskt jubileum, nämligen 1934 så väl 300-årsminnet av 1634 års regeringsform som 200-årsminnet av 1734 års lag och 1936 250-årsminnet av 1686 års kyrkolag. Och nu gör ett fjärde lagverk, nämligen Magnus Erikssons landslag, anspråk på dess läsares uppmärksamhet. Att den är väl värd att ihågkommas torde envar medge, som blott flyktigt tänker på den epokgörande roll den spelat. Genom densamman smältes nämligen de skilda landskapen, som förut haft var sin lag, till en rättslig enhet, ett unifieringsarbete, varpå Danmark fick vänta till 1683, Frankrike till revolutionsepoken och Tyskland till 1900. Vad man kan tveka om är blott det rätta jubileumsåret. Att vid bestämmandet därav såsom naturligt vore taga till utgångspunkt det år då lagen blev fullt giltig låter sig ej göra, då den antogs successivt i de olika landskapen och icke helt i alla och aldrig fick kunglig stadfästelse. Vad man i stället får räkna med är den tidpunkt då det kungliga lagförslaget slutredigerats, och härom vet man ej mera än att det skedde mellan 1347 och 1352. Men varför icke bland de tänkbara åren stanna inför det, som utgör terminus a quo. Man är då så att säga på den säkra sidan. Att dröja med jubiléet fram till 1952 kan så mycket mindre komma i fråga som en forskare för ett tiotal år sedan visat, att den första av landslagens balkar, konungabalken, måste ha tillkommit senast 1349, och konungabalken blir medelpunkten för eller rättare helt kommer att behärska denna minnesteckning. Att så sker beror på att minnestecknarens sakkunskap är inskränkt till landslagens statsrättsliga partier. Genom sagda begränsning har han således på intet sätt velat antyda, att den skulle haft mindre betydelse för vårt rättsliv i övrigt.

 

41—477004. Svensk Juristtidning 1947.

642 FREDRIK LAGERROTH.    Först då några ord om landslagens ursprung och giltighetstid. De böra rimligen kunna ge en antydan om huru intimt den hör oss till.
    Främst är då att märka, att landslagen trots att den bär en konungs namn icke är en skapelse av det kungliga kansliets tjänstemän utan av lagmännen, som sedan urminnes tider utgjorde medelpunkten för den folkliga självstyrelsen. Det var lagmän, som voro ledamöter av den kommission, som utarbetade landslagen, och de ha därvid utom äldre lagtexter utnyttjat den rika erfarenhet, de och deras företrädare i samverkan med rikets allmoge på ting och i nämnder vunnit av betingelserna för ett folkstyre. Konungabalken vilar på empirisk grund. Till stor del ha erfarenheterna vunnits i kamp mot konungamakten, men så monarkomakisk, för att använda en senare tids terminologi, har inställningen icke varit, att man ej lagfäst de institutioner, som den skapat, om de ansetts som verkliga organisatoriska vinster. Överensstämmelser med författningsbestämmelser i främmande länder föreligga i stor utsträckning men sällan påtagliga lån. Utgångspunkterna för de författningsbyggande frihetsrörelserna ha varit likartade inom hela den västerländska kulturvärlden och problemlösningarna ha också blivit likartade. Man kan tala om ett tema med många variationer. Helt lyser icke heller doktrinen med sin frånvaro. Man märker den dock mer i fogarna än i de positiva rättsbuden. Man skulle kunna tala om en allmän ideologi av både germansk och kristen härstamning, vari de skilda kapitlen och artiklarna äro inbäddade.
    Djupt rotad i vårt lands förgångna har Magnus Erikssons landslag eller den variant därav från 1442, som benämnes Kristoffers landslag, också länge kommit att behärska vår författningsutveckling. Ännu när den begynnande frihetstiden talar om rikets fundamental lag, är det landslagen den avser. Sin giltighet som statsrättslig norm bevarar den ännu sedan den inom vad man då räknade som privaträtt ersatts av 1734 års lag. Först i ingressen till 1809 års regeringsform bringas den helt ur världen. Intet av de statsskick, som intill dess avlöst varandra, har velat överge landslagens grund. När det gäller deras förhållanden till Sveriges »gamla lag», skulle man igen kunna tala om ett tema med variationer, därest icke enväldena utgjorde alltför grova vantolkningar av landslagens innehåll. Helt annan tillämplighet har uttrycket på de fria statsskicken. Särskilt märkligt är förhållandet mellan

MAGNUS ERIKSSONS LANDSLAG. 643konungabalken och Gustav II Adolfs konungaförsäkran. Den sistnämnda är ett lyckligt försök att anpassa bestämmelser, som ursprungligen avsett en omedelbar demokrati i en förbundsstat, efter en enhetsstats representativa former. Någon stelbent konservatism är det icke som manifesterar sig i pieteten för landslagen. Vad man urgerar är ej status quo utan kontinuiteten i utvecklingen. Denna har man också lyckats bevara och därmed friheten, medan båda gingo förlorade så väl på kontinenten som i våra två nordiska grannländer.
    Som bekant bevarades friheten också i England, men där hade den en annan utgångspunkt än i Sverige, vad redan en kort jämförelse ådagalägger.
    I det outrerade envälde, som vunnit rotfäste i förstnämnda land under 1100-talet, sköts en bräsch genom bestämmelserna i det stora frihetsbrev, som feodalbaronerna 1215 avtvingade Johan Utan land. De förmåner, som ett fåtal engelsmän därigenom erhöllo, ha sedan genom åren utsträckts att omfatta allt flera och flera av konungens undersåtar. Fröet, ur vilket den engelska konstitutionalismen spirade upp, har dock varit villkorligheten i förhållandet mellan en länsherre och hans vasaller.
    Helt annan karaktär har det stora frihetsbrev, som Sverige tillskansade sig 1319 och som sedan, ehuru i många stycken förändrat, utgör en beståndsdel i landslagens statsrätt. Också det gjorde slut på en period av furstligt envälde, men feodal karaktär har det icke. Äran av dess tillkomst tillhör visserligen stormännen, men dessa voro ej vasaller, som funnit suzerainens krav för stora, utan lagmän och biskopar, som i sina landskaps och stifts namnbeivrade utpressningar, som Folkungarna låtit gå ut över riket i gemen. Brevet avsåg främst folkets breda lager, allmogen, som lidit mest av dynastiens godtyckliga regemente, och skapade de första fasta formerna för vårt folks självbeskattningsrätt. Och sin rättsliga begrundning sökte det icke i en för Sverige tämligen främmande länsrätt utan i valriket, som nu för första gången vinner obetingat erkännande. Frihetsbrevet är en sorts konungaförsäkran, utställd av dem, som vridit makten ur kung Birgers hand och lagt den i händerna på den nykorade barnkungens förmyndare. Och sedan har ingen konung fått komma på tronen utan att avlägga en konungaed enligt det formulär, som utgör kärnan i landslagens författningsrätt. Den svenska konstitutionalismen

644 FREDRIK LAGERROTH.har sina förutsättningar i de möjligheter, som en valmenighet har att ställa villkor för sitt val.
    I överensstämmelse härmed fruktades arvriket såsom inkörsporten för enväldet, ty vem kunde föreskriva rikets herre, huru han skulle förvalta sitt patrimonium? Så illa som man fruktat gick det dock icke, när arvriket i alla fall vann seger, men det berodde på att man lyckades konstruera det såsom ett val på förhand av en hel ätt. Fortfarande ansågs konungen ha förpliktelser mot riket, och man nekade sig icke att avkräva honom icke blott en ed utan sedan 1594, då landslagens tankevärld fick uppleva en pånyttfödelse, också en försäkran. Riktig högkonjunktur fick konstitutionalismen vid de tillfällen då en arvsrätt till tronen varo viss eller icke existerade. Så 1611 och framför allt 1719. Vid det senare tillfället, då ständerna på grund av konungaättens utslocknande på svärdssidan blevo i stånd att fritt kora regent, lyckades de binda dennes händer också genom en regeringsform, fastställd enbart av dem själva. Att åter göra valriket till en normalinstitution föll dem dock icke in. I stället överflyttade de den verkliga regeringsmakten på ett rådskollegium, vars rekryteringständerna i huvudsak själva bestämde. Betecknande för kontinuiteten i svensk förvaltningsutveckling är att man fått idén till ständernas rätt att upprätta rådsförslag från bestämmelserna i landslagens tingsmålabalk om vissa tingsnämnders rätt att upprätta förslag för återbesättandet av lagmans- och häradshövdingetjänster. Ministär skiftena kommo sedan under frihetstiden att övertaga den roll, som for dom spelats av tronskiftena.
    Då med plikt alltid följer ansvar, kunde man tycka, att den ställning såsom ett mot riket förpliktat statsorgan, som konungen har enligt landslagen, borde medfört skyldighet för honom att redovisa för sin maktutövning. Någon uttrycklig bestämmelse i den riktningen har landslagen icke men i alla fall en antydan. Allmogens lydnadsplikt göres nämligen i dess ed till konungen beroende av att denne befaller sådant, som är försvarligt icke blott inför Gud utan också inför människor. Den främsta konstitutionella garantien för att icke konungen överskrider sin myndighet finner den i rådets förpliktelse att styrka konungen till rikets rätt att han måtte hålla den ed, som han svurit allmogen. Något ansvar för huru denna förpliktelse fylles omtalar den dock icke. Till ett ansvar för råd har man först på många omvägar nått fram i frihetstidens författning, som i samband därmed emeller-

MAGNUS ERIKSSONS LANDSLAG. 645tid också, som nyss nämnts, ger riksråden den verkliga regeringsmakten enligt principen att ansvar icke blott följer makt utan också makt ansvar. Så långt har 1809 års regeringsform icke gått utan tillåter en konung, som den uttryckligen förklarat oansvarig, att fatta beslut i strid mot sina rådgivares råd. Frihetstidens grundlagstiftare ha, när de kräva, att konungen skall följa de råd han får, till och med ansett sig handla i överensstämmelse med landslagens bokstav, som i 1442 års lydelse säger, att konungen skall styra riket med sitt råds råd: »med» utesluter »utan» och ännu mera »mot». En hugnad för den, som ställer sig på vår nuvarande regeringsforms grundval är dock att de bestämmelser i konungabalken, som handla om rådets eforala plikter, icke blott lätt parafraserade gå igen i frihetstidens regeringsformer utan också i delvis annan språkdräkt återkomma så väl i 1809 års regeringsform som i 1810 års lag om statsrådets ansvarighet.
    Med valriket står ej blott konstitutionalismen utan även riksintegriteten i intimt samband. Ett rike, som utser den konung, varmed det bäst kan vara betjänt, vill naturligtvis minst av allt tilllåta, att han minskar vare sig dess gränser eller maktresurser. Landslagens bestämmelser till skydd för rikets enhet och odelbarhet höra också till de mest kända och oftast åberopade. Huru nära låg det däremot icke för en arvkonung att i testamentetsform sörja för sin familjs furstliga underhåll genom hertigdömen och livgeding och i samband därmed utstycka statsmakten själv! Först under den tredje och fjärde generationen av Vasahuset har konungen blivit ense med ständerna om att så icke må ske och avvisat krav på nya furstendömen med en hänvisning till landslagens bud om rikets odelade bestånd under en konung. Endastsom ett lekverk medge regeringsformerna av 1772 och 1809, attprinsar av det kungliga huset må kalla sig hertigar av det eller det landskapet. Mindre misshagligt för konungen borde integritetsbudet varit, när det avsåg en plikt att värja rikets landamären, så att de ej minskades för efterträdaren, helst om det — såsom i ett förarbete till landslagen — åtföljdes av en erinran om att den konung, som vidgade riket, gjorde en god gärning. Icke förty har samma adelsgeneration, som skapade landslagen, haft skäl att erinra sin konung därom, när han genom en försåtlig dynastipolitik låtit Skåne gå sig ur händerna. Bekant är ej att den konung, som återvann det, haft landslagens integritetsbud i tankarna. Om det på hans tid i alla fall hade aktualitet, var det därför

646 FREDRIK LAGERROTH.att det också avsåg kronans gods och räntor. I sådant avseende utgjorde det den rättsgrund, varpå man stödde kravet på reduktion av kronoegendom, som abalienerats. Sedan har man upphört att lägga offentligrättsliga synpunkter på statsförmögenheten. Den bestämmelse i 1809 års regeringsform, som medger, att konungen med riksdagens samtycke kan avhända kronan dess gårdar, skogar och fisken, har ej något samband med landslagens bestämmelser.
    Redan termen konungabalk ger vid handen, att det är konungen, som står i medelpunkten av landslagens författning. Flera statsorgan förekomma dock. Vi ha redan nämnt rådet, som, om det också först under 1600-talet blev en regelbundet fungerande rådskammare, dock redan på 1300-talet är att betrakta såsom en normal statsinstitution. Endast vid de utomordentliga tillfällen, som en tronledighet utgör, träder däremot det demokratiska statsorganet, riksvalnämnden, i funktion. De landskapsmenigheter och landskapsnämnder, som utöva folkets andel i lagstiftning och beskattning, äro däremot ej att betrakta såsom rikets organ utan som organ för de provinsstater, genom vilkas sammanslutning i förhistorisk tid Sverige kommit till. Förbundsstatens övergång till enhetsstat under nyare tid markeras, så som vi nyss haft anledning erinra om, just genom att ett centralt demokratiskt organ,riksdagen, övertager utövningen av nämnda funktioner. Det är betecknande för de agerandes oavlåtliga strävan att bevara sambandet med landslagen, att Sten Sture d. y. förklarade, att det möte, som senare kallats riksdag, vore stadgat i nämnda lag, »om man noga tillser». Nutida historiker ha också så tillvida gett honom rätt som de i riksvalnämnden se det embryo, som sedan vuxit ut till en riksdag. Utom genom uppgifternas mindre omfattning skiljer sig dock den förra från den senare genom sin sammansättning. Riksvalnämnden är sammansatt efter regionala principer, medan riksdagen återspeglar samhällets differentiation på skilda stånd. Representationsbegreppet finns dock med från början. Genom den ed, som valnämnden efter valet avlägger till konungen, bindes både född och ofödd, närvarande och frånvarande. Bekant är att riksdagen, när den ville övertaga de provinsiella myndigheternas befogenheter, hade svårt att vinna gehör för sitt krav att på alla punkter representera svenska folket och att konungen i inkonstitutionellt syfte sökte utnyttja de senare mot den förra. Dödsdomen över dem fälldes på sätt och vis

MAGNUS ERIKSSONS LANDSLAG. 647först genom 1809 års regeringsform § 57. I så att säga rå form utan anpassning efter en ny tids krav kunde i landslagen angivna former för folklig självstyrelse stå hindrande i vägen för en högre utveckling därav.
    Hittills har minnesteckningen sysselsatt sig med vad landslagen har att säga om staten och dess organ. Det är emellertid omöjligt att avsluta den utan att också säga något om dess ställning till problemet stat och individ. Den, som ej vet något annat om konungabalken, vet i alla fall, att den § i vår nu gällande regeringsform, som avser denna relation, § 16, till stor del går tillbaka på nämnda balk, närmare bestämt artiklarna 2 och 3 i konungaeden, och det ej blott till sin anda utan också i fråga om sina verba formalia. För att riktigt framhäva dess höga valör, brukar man kalla den för Sveriges Magna Charta. Jämförelsen är dock på så sätt missvisande, att den trygghet mot ett godtyckligt frihetsberövande, som Magna Charta vill stipulera, i varje fall när den skrevs, avsåg vasallen, medan den trygghet till liv och egendom, som konungaeden utlovar i artikel 3, avser medborgaren som sådan. Vare detta icke sagt i någon sorts patriotisk förhävelse! Både i England och i andra främmande länder finns det gott om konungaeder, äldre än både Magna Charta och landslagen, som söka trygga samma värden i nästan lika magistrala ordalag. Inga artiklar i landslagen ha en mera internationell prägel än de nämnda. Artikel 2 och därmed också inledningsorden till RF § 16: »konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda», höra hemma i den Augustinska föreställningsvärlden, enligt vilken en civitas det ligger i en ständig kamp med en civitas diaboli, och ha till uppgift att ge religiös helgd åt det individualistiska frihetsideal, som textens fortsättning närmare utformar. Som vi alla veta, måste individualismen nu kämpa för livet mot kollektivistiska strävanden. Underligt är därför icke, att § 16 på sistone blivit den mest diskuterade av alla grundlagsparagrafer. Här är icke meningen att försöka vindicera den individualistiska livsordningen ens en naturrättslig sanktion. Det skall endast framhållas, huru djupt rotad den är i vårt förgångna. Redan för 600 år sedan, ja tidigare, bekände sig våra fäder till den.