OM SEXUALBROTTSLINGAR OCH DERAS BEHANDLING.
AV
DOCENT GÖSTA RYLANDER.
För ett tiotal år sedan publicerade OLOV KINBERG en sammanställning av diagnoserna på 130 sedlighetsbrottslingar, som undersökts vid rättspsykiatriska kliniken i Stockholm.1 Omkring 25 % hade befunnits lida av sinnessjukdom, omkring 33 % utgjordes av imbecilla och lika många av psykopater samt individer med nervösa rubbningar och karaktärologiska egenheter. Som jämförelse må nämnas, att den danske rättspsykiatern AUGUST WIMMER inom en grupp av 213 sexualbrottslingar, som han själv undersökt, funnit ungefär samma fördelning av de nämnda abnormtillstånden i det att 20 % konstaterades vara sinnessjuka, 28 % »Aandssvage» och 33 % psykopater.2 En sammanställning av diagnoserna beträffande 492 under åren 1944—1946 i Sverige undersökta sexualbrottslingar giver en ganska god överensstämmelse med Kinbergs och Wimmers resultat. Gruppen oligofrena, vari ingår ett mindre antal debila psykopater, omfattar 39 %, de sinnessjuka 19 % och psykopaterna, de genuint homosexuella inräknade, 25 % (jfr tabell II).
Av intresse kan vara att veta, i vilken utsträckning domstolarna i vårt land begagnat sig av möjligheten att låta undersöka sexualbrottslingar. Med utgångspunkt från det antal utlåtanden (90) rörande sexualbrottslingar, som 1935 inkom till kriminologiska centralarkivet, kunde INGHE visa, att sinnesundersökningar företagits i mycket växlande utsträckning inom olika kategorier.3 Inghe uppställde sitt material i tre grupper. Inom den första gruppen (incest och våldtäkt) hade 83 % av gärningsmännen blivit undersökta, inom den andra (otukt med minderåriga, homosexuell otukt och tidelag) 27 % och inom den tredje (tukt och sedlighetssårande handlingar) endast 10 %.
Som jämförelse skall här endast anföras motsvarande värden från år 1944 — det sista år från vilket rättsstatistiken föreligger färdig — då det relativa antalet undersökningar inom den första gruppen uppgick till 60.3 %, inom den andra till 37.8 % och inom den tredje till 11 %.4
Av samtliga sexualbrottslingar 1935 hade enligt Inghe 24·4 % blivit undersökta, vilket värde dock enligt vad som nedan skall beröras måste vara något för lågt. Även om detta förhållande tages i betraktande torde rättspsykiatriska undersökningar av sexualbrottslingar i Danmark vara betydligt vanligare än hos oss. Där undersöktes under 10-årsperioden 1/6 1929—1/6 1939 54 % av samtliga sexualförbrytare i en eller annan form och 35 % av dem hade även bedömts av Retslægeraadet.1
Den utsträckning i vilken sexualbrottslingarna överhuvud taget blivit undersökta sedan Inghe företog sin sammanställning framgår av tabell I.
Tabell I.
Sakerförklarade och undersökta sexualbrottslingar 1936—1944.
| | 1936 | 1937 | 1938 | 1939 | 1940 | 1941 | 1942 | 1943 | 1944 |
| Antal sakerförklarade | 397 | 434 | 428 | 453 | 389 | 525 | 533 | 776 | 677 |
| Antal undersökta | 102 | 122 | 103 | 64 | 74 | 99 | 101 | 140 | 181 |
| % undersökta | 25.6 | 28.1 | 24.1 | 14.1 | 19.0 | 18.4 | 18.9 | 18.0 | 26.3 |
| % undersökta sex. brottsl. av dem som ej tilltalats jämlikt SL 18:13 | 44.3 | 47.6 | 42.4 | 22.1 | 29.6 | 28.0 | 30.0 | 28.1 | 38.0 |
De anförda siffrorna beträffande antalet undersökta av samtliga sexualbrottslingar äro något för låga, enär Kriminologiska Centralarkivet icke är fullständigt med avseende på utlåtanden rörande tilltalade, som vistats på fri fot. Samma felkälla torde f. ö. vidlåda Inghes siffra om 24.4 % undersökta år 1935.
Beräknas förhållandet mellan antalet undersökta och saker förklarade sexualbrottslingar under de ovan angivna åren, sedan de personer fråndragits som åtalats för tukt och sedlighet sårande handlingar, erhålles emellertid en serie procentvärden, vilka utvisa en likartad sänkning under krigsåren som i tabell I. Dessa värden ha införts i tabellens sista rad. Återgivas de bägge sifferserierna i form av kurvor, visa dessa ett mycket likartat förlopp. De låga värdena 1939—1943 i den övre procentraden kunna sålunda icke bero därpå, att undersökningsläkarna under åren 1939—43 i större utsträckning än tidigare underlåtit att till arkivet insända utlåtanden rörande personer som åtalats för tukt och sedlighet sårande handlingar och som i regel vistats på fri fot.
Såsom av tabellen framgår ligga procentvärdena ungefärligen på samma nivå t. o. m. 1938, varefter en sänkning äger rum. Skillnaden mellan 1938 och 1939 års värden är statistiskt säkerställd (3.7 ggr medelfelet). 1940 sker en viss stegring, varefter värdena ligga på samma nivå till 1944, då ytterligare en uppgång inträffar till ungefär 1938 års värden. Man kunde frestas att sätta denna nedgång i undersökningsfrekvensen i samband med världskrigets inverkningar. De omfattande inkallelserna under de första jäktade beredskapsåren kanske medförde en sådan arbetsbelastning av den vid domstolarna tillgängliga personalen, att en viss
återhållsamhet gjorde sig gällande i fråga om tillgripande av sinnesundersökningar utom vid klart motiverade fall. Häremot talar dock det förhållandet att antalet sinnesundersökningar i riket steg från 680 år 1939 till 700 år 1939 och 737 år 1940 trots att totala antalet strafflagsbrottslingar under dessa år icke ökade. Även om de stora och till antalet år från år ganska växlande grupperna personer som gjort sig skyldiga till fylleri eller förargelseväckande beteende frånräknas, så framträder samma tendens i fråga om återstoden strafflagsbrottslingar, vilka 1938 uppgingo till 12,458, 1939 till 13,158 och 1940 till 11,710. Ej heller sexualbrottslingarnas antal ändrades på ett sådant sätt som skulle kunna förklara nedgången av de relativa undersökningssiffrorna under de ifrågavarande åren (jfr tabell I). Anmärkningsvärt är för övrigt, att den lägsta undersökningssiffran för sexualbrottslingar föreligger från 1939, ehuru krigettog sin början först i september detta år. Även detta talar emot att beredskapsförhållandena — åtminstone som enda faktor — skulle ligga bakom minskningen i undersökningsfrekvensen. Orsaken torde endast kunna klarläggas genom ingående analyser av ett flertal faktorer, vilket skulle föra för långt i detta sammanhang. Blott om en eventuell faktor må erinran göras för fullständighets skull. År 1939 framträdde en ganska skarp kritik mot de rättspsykiatriska undersökningarna och bedömningarna (bl. a. framförd av riksdagens revisorer) och icke minst i fråga om sexualbrottslingarnas behandling. Möjligen minskade i samband därmed domstolarnas benägenhet att fatta beslut om undersökning av dylika brottslingar.
Med hänsyn till brottsfrekvensen och de samhällsintressen, som sättas på spel torde barnskändarna kunna placeras främst i raden av sedlighetsförbrytarna. Under tioårsperioden 1934—1943 sakerförklarades 264 personer för våldtäkt och därmed besläktade övergrepp (SL 15: 12—15 a) samt 335 för incest. Motsvarande siffror för homosexuell otukt samt tidelag uppgår till 790 och för otukt med minderåriga till icke mindre än 1,038. Hur många av de homosexuella otuktsbrotten som riktat sig mot minderåriga kan icke utläsas av rättsstatistiken, enär som bekant all homosexuell otukt vare sig den riktat sig mot vuxna eller mot barn tidigare bedömdes enligt SL 18: 10. Sålunda måste den angivna siffran om 1,038 sakerförklaringar på grund av otuktsbrott mot minderåriga icke oväsentligt ökas för att man skall kunna erhålla ett mer fullständigt uttryck för den brottsliga verksamheten hos de sedlighetsförbrytare, vilka här sammanförts under benämningen barnskändare, vare sig deras aktivitet riktat sig mot barn tillhörande det motsatta eller det egna könet.
Den enda brottsgrupp, som i rättsstatistiken representeras av högre siffror än otukt med minderårig, är tukt och sedlighet sårande handlingar, som föranlett 2,227 sakerförklaringar. Å andra sidan har det häri regel varit fråga om gärningar, som med hänsyn till sina skadeverkningar å offren i regel varit av mindre allvarlig art än vid otukt med minderåriga. Att detta visst icke alltid varit fallet skall nedan beröras
och torde bland annat sammanhänga med svårigheten att avgränsa det ena slaget gärningar från det andra i fråga om handlingar, som syfta till sexuell tillfredsställelse.
Barnskändarna utgöra psykopatologiskt sett en mycket heterogen skara. En av huvudgrupperna bland dem som förgripa sig på minderåriga flickor består av individer, vilka i anslutning till hjärnsjukdomar och hjärnskador av olika slag fått sin personlighet förändrad, varvid stundom även en driftspervertering blivit följden. Det övervägande flertalet utgöres av senilt eller arteriosklerotiskt dementa. I samband med de organiska förstörelseprocesser, som drabbat deras hjärnor, och den därmed följande förvittringen av personligheten försvagas hämningarna och därmed kontrollen av sexualdriften. Denna sticker fram på ett obehärskat och ofta cyniskt sätt samt förefaller ej sällan stegrad trots tillbakagången av övriga livsfunktioner.
Stegringen torde dock endast vara skenbar men driften ter sig ofta mer lättväckt och svårbehärskad och det fysiologiska skeendet avspelas i en brantare retningskurva än under den tidigare delen av livet. Impotens är vanlig med hinder för naturligt intimt umgänge med vuxna kvinnor. Gubben vänder sig därför ofta sekundärt mot barn, vilka ej förstå hans fysiologiska defekter. I andra fall synes en primär driftspervertering äga rum. Exhibitionistiska akter, ej sällan under användandet av grova sexualuttryck, otuktiga beröringar och onani samt försök till samlag utgöra de vanligaste manifestationerna av de åldersdementas abnorma sexualfunktioner. Bland övriga hjärnskadande faktorer, som kan medföra en driftsinriktning mot barn, i regel av primär typ, må nämnas kronisk alkoholförgiftning, svåra hjärnskakningar och hjärnkontusioner samt inflammationer i hjärnan.
Liksom för många åldersdementa uppställa sig för en del intellektuellt efterblivna och psykoinfantila individer vissa svårigheter vid försök till intima närmanden till vuxna kvinnor. De efterblivna hindras av sin tafatthet och klumpighet i både psykiskt och fysiskt hänseende, varjämte de ej sällan äro utpräglat skygga, för att inte säga rädda för vuxna kvinnor. Psykoinfantila individer förete visserligen i regel en normal intellektuell utvecklingsgrad men deras känsloliv och omdöme står mer eller mindre kvar på barnets stadier. Blyga och ofta saknande självförtroende känna de sig lätt satta i efterhand bland jämnåriga, och liksom många efterblivna trivas de psykoinfantila bäst tillsammans med betydligt yngre individer och barn. Deras sexualdrift dröjer i regel kvar på infantila stadier med benägenhet för exhibitionistiska akter och klåfingriga beröringar. I tabell II, som belyser frekvensen av olika abnormtillstånd inom de ur praktisk synpunkt viktigaste grupperna av sexualbrottslingar, ha de psykoinfantila förts in under diagnosen psykopati.
År 1944 uppgick antalet undersökta, som enligt läkarutlåtandena borde bedömas enligt SL 5 kap. 5 § till 71. 3 % och enligt 6 § till 17.4 %. År 1945 voro de motsvarande siffrorna 59.3 % resp. 28.6 %, medan de år 1946 endast uppgingo till 41.4 resp. 3.0 %. (I den sistnämnda siffran in-
Tabell II.
Rättspsykiatriskt undersökta sexualbrottslingar 1944—1946.
| Diagnos | Otukt med minderårig1 | Sedlighetsår. handlingar | Homosex. otukt2 | Incest tidelag3 | Våldtäkt | S:a | % |
| Oligofreni (imbecillitet och debilitet) | 62 | 48 | 12 | 55 | 14 | 191 | 38.8 |
| Psykopati | 31 | 31 | 8 | 16 | 8 | 94 | 19.1 |
| Genuin homosexualitet | — | 1 | 26 | — | — | 27 | 5.5 |
| Senil och arterioskler. demens | 43 | 14 | 7 | 6 | — | 70 | 14.2 |
| Schizofreni | 5 | 4 | 1 | 2 | 2 | 14 | 2.8 |
| Paranoia | — | 1 | — | — | — | 1 | 0.2 |
| Epilepsi | — | 2 | 1 | 1 | — | 4 | 0.8 |
| Defekter efter hjärninfl. o. hjärntraumata | 11 | 9 | 4 | 4 | 5 | 33 | 6.7 |
| Hjärnsyfilis, paralysie générale | 1 | — | — | 1 | — | 2 | 0.4 |
| Kron. alkoholism | 8 | 6 | 2 | 1 | 2 | 19 | 3.9 |
| Akut förvirring | — | — | — | — | 1 | 1 | 0.2 |
| Utan påtagl. abnormdrag | 14 | 8 | 7 | 6 | 1 | 36 | 7.3 |
Summa % | 175 35.6 | 124 25.2 | 68 13.8 | 92 18.7 | 33 6.7 | 492 100.0 | 100.0 |
går även ett par bedömningar enligt § 6 a.) De nya s. k. tillräknelighetsbestämmelserna ha sålunda medfört en högst avsevärd förändring av undersökningsläkarnas bedömningsprinciper.
De flesta av de under rubriken »utan påtaglig abnormitet» sammanförda sexualbrottslingarna ha företett vissa särdrag, såsom psykoinfantila tendenser eller bristfällig intellektuell utveckling utan att dock dessa egenheter varit så tydliga, att de berättigat till placering i någon av de egentliga diagnosgrupperna. I en del andra fall under samma rubrik ha miljöfaktorer såsom sexuell abstinens på grund av hustruns frigiditet eller sjukdom medfört sexualbrott av tillfällig art. Även några individer som utfört sina brott under alkoholpåverkan men i övrigt tett sig normala återfinnas i grupp »utan påtaglig abnormitet». Antalet sexualbrottslingar, som enligt den medicinska bedömningen icke varit att hänföra under de s. k. tillräknelighetsbestämmelserna, har under samtliga tre år betydligt överstigit gruppen »utan påtaglig abnormitet» och särskilt markant har naturligtvis skillnaden blivit efter lagändringen den 1 januari 1946.
Även bland de homosexuella sedlighetsbrottslingarna äro ett flertal olikartade abnormtillstånd representerade. En kärngrupp utgöres av de genuint homosexuella. Man torde numera vara ganska ense om, att deras abnorma drift måste betraktas som en följd av medfödda anlag,
såsom en biologisk felkonstruktion, troligen med hormonell bakgrund. Betänkligt är, att många homosexuella föredraga omogna individer såsom sexualobjekt. Uppgifter finnas, som tyda på att så skulle vara fallet med bortåt hälften av dem. MAGNUS HIRSCHFELD exempelvis, som byggde sitt stora arbete »Die Homosexualität» på erfarenheter från 10,000 homosexuella, hävdar att ungefär 45 % av de homosexuella männen föredraga ynglingar i åldern 14—21 år och 5 % pojkar i åldrar därunder. En genomgång av utlåtanden och journaler beträffande de under åren 1944—46 undersökta homosexuella otuktsbrottslingarna (68) giver vid handen, att 70 % av dem uteslutande sysslat med pojkar under 14 år. Avvikelsen från Hirschfelds erfarenhet är förklarlig i betraktande av att det rättspsykiatriska materialet dels endast till ungefär en tredjedel utgöres av genuint homosexuella, dels utgör ett urval inom den stora massan homosexuellt verksamma individer.
Vad som ur handlingarna kunnat utläsas rörande sexualobjektens åldersfördelning har återgivits i tabell III. I tre fall har otukten övats med vuxna män, varför uppgifterna i tabellen avse 65 av de undersökta brottslingarna.
Tabell III.
Åldersfördelning hos sexualobjekten vid homosexuell otukt.
| | | | Ålder, år | | | |
| | —7 | 7—11 | 11—15 | 15—19 | 19—23 | S:a |
Antal % | 7 2.7 | 65 24.7 | 116 44.1 | 68 25.8 | 7 2.7 | 263 100 |
Antalet sexualobjekt är mer än fyra gånger så stort som antalet gärningsmän. Tabellen har likväl ej kunnat göras fullständig med avseende på offren för den homosexuella aktiviteten enligt handlingarna, i det att uppgifterna stundom icke tillåta en placering av pojkarna i åldersklasser. I ett fall angives exempelvis, att den tilltalade övat otukt med ytterligare ett antal minderåriga pojkar, i ett annat att han utlöst sin drift mot ytterligare ett 20-tal pojkar i åldern 9—16 år. Citaten må illustrera, vilka farliga sociala pesthärdar en del utpräglat aktiva homosexuella brottslingar kunna utgöra.
Om den homosexuella driften är svagare och av mindre imperativ natur, kan den utan tvivel helt levas ut i uppoffrande arbete för barn eller vuxna av det egna könet. Ungdomsrörelser av olika slag äga ofta en tydlig dragning på individer av denna art. Emellertid gör man klokt i att betrakta många homosexuellas försäkringar om att de endast ägnat sig åt s. k. platonisk kärlek med en god portion skepsis. De homosexuella ha vant sig vid att förneka eller bagatellisera sin abnormitet och många erfarenheter tyda på att deras drift i långt större utsträckning än de flesta föreställa sig är utpräglat kroppsligt för att inte säga
genitalt inriktad.1 Utom onani, som också kallats coitus in manum, tillgripes coitus inter femora, in orem et in anum såväl mot vuxna som mot barn. Sistnämnda tillvägagångssätt, som tidigare förmenades vara det regelmässiga förfaringssättet vid homosexuellt umgänge, anses numera vara det minst vanliga, åtminstone bland västeuropéer.
En analys av de tillvägagångssätt, som de under 1944—46 undersökta homosexuella otuktsbrottslingarna begagnat, visar att onani, i regel mutuell är vanligast (42 fall). Därnäst i frekvens komma coitus in orem (17 fall), coitus inter femora (16 fall) samt coitus in anum (11 fall). Två av de undersökta ha slutligen hemfallit åt sadistiska och masochistiska metoder. Även antalet tillvägagångssätt överstiger betydligt antalet undersökta. Över hälften av dem ha tillämpat flera olika metoder i sin homosexuella praxis. Tilläggas må att bland de genuint homosexuella samtliga tillvägagångssätt finnas representerade utom de sadistiska och masochistiska.
Homosexuella övergrepp mot minderåriga utföras även av sinnesslöa utan att man med säkerhet kan påstå, att en verklig driftspervertering förelegat hos dem. På grund av den bristfälliga psykiska utvecklingen hos de sinnesslöa föreligga de psykiska komplementen till sexualdriften endast i rudimentär form. Driftsutlösning kan därför ske relativt oberoende av sexualobjektets art. Genitalretning i någon form är huvudsaken och ej sällan förefaller det närmast vara en slump, om en liten flicka eller pojke blir den som utlöser driften. Av samma skäl är tidelag i stor utsträckning möjlig för lågt stående, driftstarka sinnesslöa.
En pervertering av driften hos ursprungligen heterosexuella individer kan inträda genom ett flertal olika orsaker. Dylika perverteringar inträda någon gång efter våldsamma hjärnskador och efter hjärninflammationer samt under loppet av kroniska förgiftningar med alkohol, morfin, opium och särskilt kokain. Man torde i dylika fall kunna ifrågasätta, om icke latenta anlag till homosexualitet tidigare förefunnits. Även i de fall, då en förförelse eller en förvänd uppfostran ter sig som orsak till homosexuella driftsyttringar, torde många gånger förhållandet vara likartat. I varje fall måste en primär osäkerhet i driftsinställningen från början ha förelegat. Att pubertetsåren, då de första trevande sexualupplevelserna komma till stånd, i detta hänseende utgör en utpräglad farozon, säger sig självt.
Homosexuell driftsinställning kan emellertid som bekant tillfälligt komma till stånd även hos heterosexuella individer under inverkan av speciella miljöförhållanden (pseudohomosexualitet). Under långvarig avspärrning från det motsatta könet, såsom under sjöresor, i internatskolor och fångläger, händer det att homosexuella driftsyttringar komma till stånd såsom surrogatåtgärder bland klart heterosexuella indi-
vider. Sexualdriften återtager sedan sin normala inriktning, så snart isoleringen häves. Även intensiva sexuella hämningar av religiös eller annan art kunna understundom leda till fullständig avspärrning från det motsatta könet med liknande följder som nyss nämnts, så att driftspänningen slutligen utlöses i homosexuella akter.
De homosexuellt prostituerade utgöras nästan undantagslöst av yngre heterosexuella individer, vilka äro konstitutionellt abnorma i andra hänseenden, eller genom svåra miljöskador urspårade personer. Vanligen är det fråga om ynglingar i 20-årsåldern eller därunder. Äldre individer besitta ingen dragningskraft på den homosexuella prostitutionens marknad. Endast sällan ägna sig genuint homosexuella individer åt prostitution och i så fall vanligen tillfälligtvis.
Homosexuella handlingar utgöra sålunda endast ett symtom, bakom vilket de mest skilda abnormtillstånd av bestående art kunna dölja sig eller också kunna de vara ett uttryck för speciella miljöfaktorers inverkan på normala heterosexuella individer.
Den stora grupp sedlighetsbrottslingar som saker förklarats på grundav tukt och sedlighet sårande handlingar, utgöres till största delen av exhibitionister. Samma psykopatologiska typer återfinnas i stort sett i deras led som bland de heterosexuella barnskändarna, ehuru efterblivenhet och psykoinfantilism torde vara oftare förekommande abnormiteter än senil och arteriosklerotisk demens samt följdtillstånd efter hjärninfektioner och våldsamma hjärnskador. Exhibitionism synes vara en metod att uppnå sexuella lustkänslor, som speciellt utövar dragningskraft på outvecklade, skygga och oföretagsamma individer. Skälet härtill torde vara att söka i det passiva tillvägagångssättet, möjligheten att under akten befinna sig på avstånd från sexualobjektet och att när som helst kunna försvinna. Vanligt är, att exhibitionisterna betraktas som relativt ofarliga varianter av sedlighetsbrottslingarna. De dömas i stor utsträckning till böter eller erhålla villkorlig dom. Emellertid föreligga flera skäl till att man bör vara en smula återhållsam med slutsatserna om exhibitionisternas relativa oförarglighet.
De psykologiska skadeverkningar, som hos äldre barn och känslig ungdom i pubertetsåren kunna följa av att oväntat ställas inför blottade sexualorgan i funktionsberedskap eller funktion, böra ej bagatelliseras. Ej sällan onanerar exhibitionisten under akten. Ömtåliga och affektlabila flickor överväldigas lätt av skräckfylld rädsla, med fruktan för våldtäkt som bakgrund, eller gripas av intensiva känslor av äckel och avsky. Hos individer, som äro disponerade för neurotiska reaktioner, kunna dessa känslostämningar sedermera förbli hopkopplade med sexuallivets funktioner, snedvrida den normala utvecklingen och giva upphov till hårdnackade sexualneuroser.
Dessutom förekommer exhibitionism växelvis med mer aktiva otuktshandlingar hos åtskilliga individer. Vilket delikt som kommer till utförande beror ofta på de föreliggande omständigheterna såsom brottsplatsens avskildhet, barnets tillgänglighet och sexuella nyfikenhet. Av
betydelse är även, om gärningsmannen står under alkoholpåverkan, vilket medför att hämningarna reduceras och blygheten försvinner. Uppträdandet kan då bli lika aktivt som brutalt. Man vet med andra ord aldrig, vad som kan dölja sig bakom en till synes ganska ofarlig form av exhibitionism utan att ha undersökt gärningsmannen samt klarlagt hans personlighetstyp och sexuella reaktionssätt. Följande sjukhistorier må anföras som exempel härpå:
En 20-årig man dömdes 1938 av en hovrätt till böter för exhibitionism. Några år senare avslöjades han som en farlig barnskändare, vilken under en längre tid gjort sig skyldig till grova otuktsbrott mot flickor i åldern 11—14 år. Med en av dem hade han haft umgänge en gång i veckan. Han straffriförklarades på grund av imbecillitet och blev sedermera kastrerad på grund av sin höggradigt abnorma sexualdrift.
I ett annat fall hade en skenbart ganska menlös och passiv 27-årig exhibitionist likaledes dömts till böter. Något år senare häktades han för ett flertal allvarliga sexuella övergrepp mot småflickor. Han undersöktes då och befanns lida av sviter efter sömnsjuka (epidemisk hjärninflammtion) och hans sexualliv företedde talrika abnormdrag. Bland annat härjade han tidvis som fetischist, gripen av oemotståndlig drift att stjäla dambyxor. Ej ens hans egna systrar gingo fria för hans mani att lägga sig till med intima kvinnoplagg.
Följande exempel må illustrera den tveksamhet, som ej sällan synes råda inom juridiska kretsar huruvida sexuella förgripelser mot småbarn skola rubriceras som tukt och sedlighet sårande handlingar eller såsom otukt.
En 50-årig gift man X. häktades 1946 för otukt med barn, som ej fyllt femton år, och åtalades inför Stockholms rådhusrätt. Tre år tidigare hade han ådragit sig 2 mån. fängelse, villkorlig dom, för tukt och sedlighet sårande handlingar mot några flickor i 7-årsåldern. Han hade visat dem sin manslem, förmått dem att känna på den samt hade samtidigt med handen strukit dem över genitalregionen. Vid det aktuella brottet hade X. gått tillväga på så sätt, att han lockat en fem års flicka, Gun, att gnida hans manslem och därvid samtidigt »petat» i hennes genitalorgan. Av flickans skildring att döma hade därunder erektion och ejakulation inträffat hos X. Själv förnekade han dock att så varit fallet och gjorde gällande, att dessa funktioner försvunnit hos honom något år tidigare. Han hade förlorat både lusten och förmågan till samlag med sin hustru men hade under de sista tre åren då och då känt begär att låta småflickor beröra hans manslem. Vid två tillfällen hade han lyckats förmå Gun att göra detta, men han förnekade att han själv berört hennes genitalia.
X. begärde att bli sinnesundersökt, enär han inte kunde stå emot sina onaturliga böjelser, vilka han ansåg som sjukliga. Även åklagaren yrkade på undersökning. Rätten, som emellertid ej fann skäl förordna om sinnesundersökning, dömde honom för tukt och sedlighet sårande handlingar till 8 mån. fängelse och försatte honom på fri fot. I protokollet antecknades, att rätten vid i målet hållen enskild överläggning tagit del av åtskilliga i NJA upptagna rättsfall, däribland det i årgång 1927 under not. B. anmärkta (jfr nedan).
Åklagaren anförde besvär över domslutet och framhöll bl. a., att en brottsling av den typ som X. representerade innebar synnerlig fara för det uppväxande släktet och att ett mer tillfredsställande samhällsskydd än 8 mån. fängelse måste åstadkommas. Hovrätten fattade beslut om häktning och sinnesundersökning av X. Genom läkarundersökningen klarlades, att X. led av hjärnsyfilis och därtill företedde en generell, sjuklig, för tidigt inträdd senilitet på syfilitisk och arteriosklerotisk grundval (dementia luetica et arteriosclerotica). Hans psykiska funktioner voro avtrubbade, grundstämningen
var lätt sjukligt förhöjd och utpräglad blödighet framträdde i de emotionella reaktionerna. Hovrätten förklarade X. saker till otukt men fann, att vid tiden för åtalade gärningarnas begående X. befunnit sig i sådant tillstånd, som avses i 5 kap. 5 § SL i lagrummets lydelse såväl före som efter den 1 jan. 1946. — X. intogs på sinnessjukhus.
Det av rådhusrätten åberopade rättsfallet i NJA 1927 avser en man, som 1926 av en häradsrätt dömts för tukt och sedlighet sårande handlingar mot en 6-årig flicka. Han hade haft henne hos sig i sängen och lagt sig över henne samt tryckt manslemmen mot hennes blottade lårben, nära könsorganen. Svea Hovrätt förklarade, att gärningen måste betecknas som med flickan förövad otukt. HD ansåg emellertid, att förgripelsen icke kunde betecknas som svårare än tukt och sedlighet sårande handling, varav kommit fara för annans förförelse.
Av flera senare inträffade rättsfall att döma synes man emellertid frångått den relativt snäva begränsningen i tolkningen av begreppet otukt, som det sist anförda exemplet vittnar om. Enligt rättsfallet NJA 1942 s. 420 dömdes en 35-årig man Y. av en underrätt för tukt och sedlighet sårande handling, enär han låtit en minderårig flicka gnida sin manslem, så att ejakulation inträffade, medan han samtidigt förde sin hand utanpå hennes skidbyxor mot hennes könsorgan. Hovrätten över Skåne och Blekinge förklarade efter muntligt förhör, att Y. måste anses ha övat otukt med flickan. HD fann ej skäl göra ändring i Hovrättens utslag.
Ur medicinsk synpunkt ter sig ej sällan de juridiska meningsutbytena om avgränsningen av det straffrättsliga otuktsbegreppet från tukt och sedlighet sårande handlingar såsom skäligen verklighetsfrämmande. Och läkaren måste ibland fråga sig, om juristen ej ibland i sina resonemang i fråga om sexualbrottens innebörd alltför mycket bortser från strafflagens viktigaste uppgift, nämligen att skydda samhället mot brottsligheten. Att en sexualbrottslings gärningar bedömas såsom fallande under 18 kap. 13 § SL och ej under otuktsparagraferna, betyder i regel, att det omedelbara samhällsskydd som en häktning representerar, ej kommer till stånd, att sinnesundersökning ej vidtages, att straffet blir kort och att någon kontroll eller några brottspreventiva åtgärder därefter ej kommer till stånd utom under den begränsade villkorliga frigivningstiden.
IVAR AGGE har i en utredning om otuktsbegreppet (SOU 1941:32) framhållit, att vid dess bestämmande ett fördomsfritt genomträngande kräves av frågan om brottsbegreppets angreppsobjekt och de sociala intressen straffbudet har att skydda. I fråga om homosexuell otukt, betonar Agge, träder förförelsen eller utnyttjandet av den unges underlägsenhet eller beroende läge i förgrunden. Hur långt den otuktiga handlingen fortskridit och vilka verksamhetsformer otukten tagit är av mindre betydelse, blott förfarandet innebär en fara för de kroppsliga och andliga skador, för vilka man vill skydda de unga. Ur läkarsynpunkt synes det lika berättigat att tillämpa detta betraktelsesätt även på de heterosexuella barnskändarnas gärningar, vilka åtminstone i fråga om små flickor i stort sett bestå av likartade ersättningsmanipulationer för normalt samlag som förekommer hos de homosexuella. Därigenom skulle en bättre överensstämmelse vid den straffrättsliga bedömningen uppnås med sexualpsykologiska och sexualfysiologiska erfarenheter än vad som är möjligt vid tillämpandet av vissa juridiska distinktioner om vad
som måste krävas för att en handling skall kunna anses utgöra otukt eller bedömas allenast som tukt och sedlighet sårande handling.
Incestbrottslingarnas psykiska struktur har i vårt land belysts av SONDÉN1 samt framför allt av KINBERG2 och hans medarbetare i en undersökning byggd på 100 rättspsykiatriskt undersökta fall. Vad de manliga incestarna beträffar, så utgöres det dominerande abnormtillståndet bland systerincestarna av intellektuell efterblivenhet och bland dotterincestarna av psykiska sjukdomstillstånd i anslutning till organiska hjärnsjukdomar och hjärnskador av olika slag (senil och arteriosklerotisk demens, kronisk alkoholism) samt psykopati. Fall av hypersexualitet förekomma även. I fråga om de kvinnliga incestarna tordeoligofreni vara den vanligaste formen av psykisk abnormitet. Skadliga miljöfaktorer äga även stor betydelse i brottsgenesen. Incestfamiljernas levnadsförhållanden präglas i stor utsträckning av fattigdom, trångboddhet och kulturarmod samt brist på sociala kontakter. Alkohol och driftstillfredsställelse synas ha representerat de vanligaste utvägarna till flykt från vardagslivets grå enahanda.
Våldtäkt kan ur biologisk synpunkt betraktas som det minst abnorma av sexualbrotten. Driften är till sin inriktning normal och driftstillfredsställelsen är i regel ej förbunden med några abnorma metoder eller upplevelser, ehuru aggressionsmomentet vuxit till patologisk höjd. Den största gruppen bland de psykiskt abnorma våldtäktsbrottslingarna torde utgöras av driftstarka imbecilla. En del hypersexuella individer gör sig även skyldiga till våldtäkt liksom stundom psykopater av den impulsiva, affektexplosiva typen. Alkoholberusning spelar självfallet en avsevärd roll i våldtäktsbrottsligheten, eftersom alkoholen nedsätter hämningarna och underlättar alla psykomotoriska reaktioner. Denna effekt kan bli ytterst slående hos en del sensibla, av mindervärdeskänslor och blyghet kroniskt hämmade individer, som i nyktert tillstånd icke våga närma sig kvinnor. Under alkoholpåverkan kunna de explodera i sexuellt mycket brutala handlingar och visa ett beteende, som i grund avviker från deras vanliga försynta och tillbakadragna väsen.
Tidelag begås i regel av imbecilla och sinnessjuka. — Övriga brott, som sammanhänga med sexualdriften, såsom sadistisk misshandel och lustmord, stölder av fetischistisk art m. m. äga icke någon större kriminalpolitisk betydelse i vårt land och förbigås därför.
Några allmänna regler för sexualbrottslingarnas behandling kan självfallet ej lämnas på grund av den brokiga flora av olika abnormtillstånd, som i de flesta fall utgöra den kanske viktigaste kriminogena faktorn. Man torde numera dock vara ense om, att tidsbestämda frihetsstraff i flertalet fall äro ganska meningslösa utom då miljöfaktorer varit av större betydelse i brottsgenesen. Den abnorma driften förändras ej därav och den individualpreventiva effekt, som straffet möjligen skulle
kunna medföra i avskräckande riktning, förflyktigas i de flesta fall, så snart driften gör sig påmint under mer imperativa former. Den enda bestående verkan man i regel torde kunna räkna med är att sexualbrottslingen framdeles går tillväga med mycket större försiktighet och därigenom under långa tider kan undgå upptäckt. Därom vittna åtskilliga sjukhistorier rörande recidiverande sexualbrottslingar. Med undantag av de kriminella aborterna torde sexualförbrytelserna av alla brottskategorier förete det största avståndet mellan legal och verklig brottslighet. Å andra sidan är det såsom redan antytts ej berättigat att generellt stämpla frihetsstraff såsom effektlösa på sexualbrottslingar. Hos vissa individer blossa de abnorma impulserna upp endast i samband med alkoholpåverkan eller under andra alldeles speciella miljöförhållanden såsom avstängning från möjligheten till normalt umgänge. Straff kan under sådana förhållanden medföra att brottslingen iakttar försiktighet med sprit eller ordnar sitt liv så, att abnorma sexuella tillvägagångssätt icke behöva bli en nödfallsutväg.
En brandman hänvisades till förf. på grund av exhibitionism. Han ansågs duglig i sitt arbete och var även uppskattad av sina kamrater. Vid några tillfällen hade han under sina vaktpass exhiberat för kvinnor som passerade brandstationen. Han brukade plötsligt dyka fram i ett mörkt fönster med sina genitalia belysta av en ficklampa. Han visade sig vara en lindrigt debil och psykoinfantil men praktiskt händig individ, som tidigare varit sexuellt normal, ehuru med ganska stark drift. Han var gift, hade två barn och var varmt fästad vid sin hustru. Under det sista halvåret hade hon emellertid visat sig alltmer ovillig till intimt umgänge dels på grund av ohåga att få flera barn och dels enär mannen uppträtt ganska klumpligt i det sexuella samlivet och uteslutande tänkt på sin egen tillfredsställelse. Hustruns avvisande hållning hade medfört ett tillstånd av kronisk sexuell otillfredsställelse hos honom, ett slags driftuppdämning. Under den enformiga vakttjänstgöringen brukade han grubbla över hennes inställning och plötsligt kunde då driften överväldiga honom. Han exhiberade och erfor lättnad. Behandlingen var lika enkel som framgångsrik. Makarna som aldrig diskuterat sexuella spörsmål upplystes om nödvändigheten att ta hänsyn till varandra under det intima umgänget samt undervisades i preventivmedelsteknik. Hustrun, som tyckte om sin make, hade ej förstått att hennes uppträdande kunde orsaka honom lidande och ändrade sin inställning. Lusten att exhibera försvann därmed. Polisanmälan hade ej skett, men om så varit fallet torde en villkorlig dom varit att tillråda.
Ett annat exempel må illustrera hur meningslös en villkorlig dom kan vara utan kännedom om sexualdeliktets psykopatologiska bakgrund. En sjuttonårs pojke överraskades i en sydsvensk hamn under mutuell onani med en vuxen man. Denne var känd som homosexuell och rätten betraktade tydligen pojken, som förnekade tidigare sexuella tilltag, såsom ett offer för otvetydig förförelse. Han dömdes villkorligt. Några veckor senare gjorde han sig skyldig till exhibitionism i grövsta form i trappuppgången till en flickskola, då en hel klass kom utrusande. Han hänvisades då till undersökning och därvid framgick, att han var en driftsabnorm imbecill. Inför undersökningsläkaren berättade han om flera tidigare abnorma sexualhandlingar.
Ett gammalt rättspykiatriskt krav, som redan 1905 framställdes av den tyske psykiatern och kriminologen GUSTAV ASCHAFFENBURG, är att alla sexualbrottslingar skola undersökas. Ur medicinsk synpunkt ter sig detta så självklart, att argumentering nästan synes överflödig. Hur skall det vara möjligt, frågar sig läkaren, att välja den lämpligaste kri-
minalpolitiska behandlingen utan vetskap om, vari den abnormitet består, vilken tagit sig så patologiska uttryck som sexualbrott? Att låta ensedlighetsförbrytare undergå frihetsstraff eller giva honom villkorlig dom utan undersökning synes lika betänkligt som om en psykiater skulle ta sig för att behandla en rad sjuka och abnorma patienter med isolering på enkelrum för en del av dem och med omedelbar försöksutskrivning i fråga om andra utan att bry sig om vad dessa abnorma människor lida av för åkomma eller om behandlingen blir till nytta eller skada. Läkaren skulle knappast undgå åtal för tjänstefel.
Med hänsyn till den avsevärda tid som en sinnesundersökning för närvarande kräver och de besvärligheter, som åsamkas de tilltalade är det dock även ur läkarsynpunkt begripligt, att domstolarna icke äro benägna att anlita detta tillvägagångssätt mer generellt vid sådana sexualbrott, som endast kunna medföra lindrigare rättsreaktioner. Det angives ju för övrigt i sinnessjuklagen, att om ett brott ej förskyller svårare straff än böter, må sinnesundersökning ske endast när särskilda skäl därtill äro. Men lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål öppnar en möjlighet till psykiatrisk undersökning i summarisk form, i det man torde kunna hävda att skäl till dylik undersökning i regel torde föreligga vid sexualbrott. Enligt vad erfarna domstolsjurister meddelat mig har hittills denna utväg icke anlitats i större utsträckning vid sexualbrott.
Under senare delen av 1930-talet framträdde på medicinskt håll tydliga tendenser att rättspsykiatriskt jämställa konstitutionellt abnorma sexualbrottslingar — särskilt homosexuella — med sinnessjuka och omhändertaga dem inom sinnessjukvården. Målet för en radikal behandling av sexualbrottslingarna är att omstämma könsdriften så att den till inriktning och yttringar blir normal. Tyvärr är detta möjligt endast i ringa utsträckning, nämligen i de jämförelsevis få fall, då abnormiteten uppstått till följd av skadliga miljöpåverkningar. Någon medikamentös terapi, som riktar sig mot orsaken till den sexuella abnormiteten existerar ej och man har endast allmänt nervlugnande och retningsdämpande mediciner att tillgripa. Behandlingen måste därför övervägande bli av psykisk art och sikta mot att hjälpa den abnorme att förstå sig själv, att behärska sin drift och framförallt stärka motståndskraften mot samhällsskadliga yttringar av densamma. Genom omhändertagandet å sinnessjukhus åsyftade man ett slags skyddsförvaring, varunder den abnorme noggrant kunde studeras och all specialbehandling, som kunde tänkas, komma till användning. Och efter försöksutskrivning kunde den abnorme hållas under medicinsk kontroll, så länge hänsynen till samhällsskyddet så kunde kräva.
Enligt de nya s. k. tillräknelighetsbestämmelserna skola sexualbrottslingar i regel fällas till ansvar. Endast om den sexuella abnormiteten är förenad med sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller med andra abnormsymptom av så djupgående natur, att jämställdhet med sinnessjukdom kan anses föreligga, skall brottslingen straffriförklaras. Samhällsskyddet gentemot kroniskt farliga sexualbrottslingar skall tillgodoses genom
omhändertagande för förvaring på säkerhetsanstalt och därmed följande eftervård.
Under förarbetena till lagen den 24 mars 1944 om kastrering framhölls (SOU 1941: 25) att kastrering kunde såväl för den till tidsbestämt som tidsobestämt straff dömde utgöra en förutsättning för fakultativ villkorlig frigivning eller rent av benådning från fortsatt straff.
Kastrering utgör såtillvida en radikal behandling vid sexuell kriminalitet att de kroppsliga yttringarna av könsdriften utsläckas, medan de psykiska komplementen försvinna eller så försvagas att de kunna övervinnas. Erfarenheterna av detta ingrepp utomlands ha varit mycket gynnsamma, särskilt i Danmark och Schweiz. Formanden för retslægeraa det KNUD SAND1 har tidigare redogjort för hela det danska kastrationsmaterialet och rådets juridiska ledamot, Louis LE MAIRE, har i en monografi2 som utkom i december 1946 skildrat resultaten av de kastreringar på kriminalpolitiska grunder, vilka utförts efter sedlighetsbrott begångna under tidrymden 1/6 1929—1/6 1939.
Resultaten te sig mycket gynnsamma. Enligt Sand blevo 168 av 186 sexuellt abnorma män helt befriade från driftsyttringar, medan hos återstoden spår av könsdriften kvarstod. Särskilt må observeras, att sexuella fantasier och dagdrömmar, som tidigare i hög grad inverkat störande på de opererades koncentrations- och arbetsförmåga, i regel försvunno. Hos en del homosexuella kvarstodo dock rester av könsdriftens psykiska komponenter. De kunde ha kvar en del intresse för pojkar och yngre män utan att dock med undantag av ett fall ge sig in på brottsliga handlingar gentemot dem.
Vad potensen, förmågan att utföra samlag, beträffar, så påstod en del av de kastrerade, som icke blivit avsexualiserade, att de sporadiskt kunde prestera intimt umgänge. Akten skedde dock ej på grund av lust från deras sida utan uppfattades som en »æresag» med hänsyn till hustrun. I några fall framträdde antydan till normala, heterosexuella intressen hos tidigare homosexuella.
De fysiska följderna voro obetydliga, även hos det fåtal tillhörande åldersgruppen 21—25 år som kastrerats. En viktsökning på 10 % framträdde hos 1/10 av materialet, medan andra förlorade något i vikt. Hårväxten på huvudet förblev oförändrad, medan kropps- och extremitetsbehåring försvann. Pubesbehåringen glesnade något. Några egentliga psykiska följdsymptom framträdde icke. I stället hade kastreringen en pacificerande effekt på åtskilliga sinneslabila psykopater. Den övervägande majoriteten av de kastrerade var också tillfredsställd med resultaten av ingreppen.
Under den period som Le Maire's undersökning omfattar, dömdes 4,190 män för sedlighetsbrott. Av dem kastrerades 139. Kastration såsom kriminalpolitisk behandling har sålunda icke kvantitativt sett blivit av någon större betydelse.
Vad det procentuella antalet kastrerade inom olika slag av sexualbrottslingar beträffar, hade de flesta ingreppen företagits efter sedlighetssårande handlingar mot pojkar (14.7 %) och våldtäkt (13.8 %), medan kastrering varit betydligt sällsyntare efter otukt med flickor under 12 år (4,3 %) samt exhibitionism (3,2 %). Det relativa antalet kastrerade inom övriga grupper sexualbrottslingar växlade mellan 0.5 och 2 %.
Enligt Sand hade av 113 kastrerade och utskrivna sexualbrottslingar endast en recidiverat. Le Maire har gjort en jämförelse rörande kastrationens kriminalpolitiska effekter, som kan förtjäna att anföras. Av 21 icke kastrerade sexualbrottslingar, som försöksutskrevos från säkerhetsanstalten i Herstedvester under tiden 1/4 1935—31/3 1944 måste 5 återintagas efter nya sexualbrott. Under samma tid utskrevos 91 kastrerade sexualbrottslingar. Av dem begingo 2 nya sexualbrott.
Antalet kastreringar som utförts av kriminalpolitiska skäl i vårt land uppgår under tiden 1/7 1944—1/7 1947 till 91.1 Företrädesvis är det intellektuellt efterblivna (idioter, imbecilla, debila), som blivit kastrerade (jfr tabell IV). Ungefär 80 % vårdades å sinnessjukhus eller sinnesslö anstalter vid tiden för ingivandet av ansökningen om kastrering till medicinalstyrelsen. Häri ligger nog skälet till att kastreringssiffrorna nedgått år från år. Under 1944 utfördes 43 kastreringar, trots att lagen, som trädde i kraft den 1/7 1944, var i funktion endast under senare hälften av detta år, medan siffran år 1945 sjönk till 31 och 1946 till 11. Å olika anstalter hade tydligen före lagens ikraftträdande ett antal farliga, opåverkbara sexualbrottslingar samlats, och sedan dessa opererats, minskade raskt antalet kastreringar.
Tabell IV.
Fördelningen av olika abnormtillstånd bland de kastrerade.
Diagnos.Idioti Imbecil- Debilitet Psyko- Epilepsi Encefalit Ålderslitet pati schizofreni hjärnskador involutionAntal 3 56 6 152 3 6 2
Vad de brott beträffar, som medfört de kastrerades omhändertagande å anstalter, så utgöres den talrikaste gruppen av förgripelser mot minderåriga och dessa gärningar ha ungefär lika ofta riktat sig mot småflickor (24 fall) som mot småpojkar (27 fall). I övrigt må endast nämnas, att 19 av de kastrerade gjort sig skyldiga till våldtäkt, 9 till incest och 4 till exhibitionism. Proportionen mellan olika kategorier sexualbrottslingar är sålunda något annorlunda än i det danska kastrationsmaterialet. Det torde ännu vara för tidigt att företaga någon undersökning rörande effekten av kastreringarna i Sverige.