ÅKE LÖGDBERG. Studier över förlagsinteckningsinstitutet. Akad.avh. Uppsala 1947. Almqvist & Wiksell. 317 s. Kr. 14.00.

 

    Det svenska förlagsinteckningsinstitutet har i teorien blivit ganska styvmoderligt behandlat, och ända sedan ASKS avhandling från 1888 har någon monografisk framställning av ämnet icke företagits. Möjligen sammanhänger detta förhållande därmed, att förlagsintecknings värde som säkerhet för fordran ansetts relativt obetydligt. I praktiken har emellertid förlagsinteckning fått en ganska avsevärd användning, låt vara främst som komplement till mera betryggande former av real säkerhet. Då härtill kommer, att en vetenskaplig behandling av förlagsinteckningsinstitutet kan ge anledning till intressanta utblickar över centrala delar av rättsområdet, hälsar man med tillfredsställelse, att förf. i föreliggande arbete gjort förlagsinteckningsrätten till föremål för en ingående undersökning.
    Efter en summarisk historik (kap. I) redogör förf. för förlagsinteckningsinstitutets uppgift och nuvarande användning samt preciserar i samband därmed sin inställning till vissa metodproblem (kap. II). Därefter ges en ganska utförlig redogörelse för motsvarigheter i utländsk rätt till det svenska förlagsinteckningsinstitutet (kap. III). I kapitlen IV—VI behandlas frågor om vilka näringsidkare som kunna använda förlagsinteckning, förlagsinteckningsinstitutets rörelsebegrepp samt objektet för förlagsinteckning. När förlagsgivares förmånsrätt kan göras gällande diskuteras i kap. VII, medan följande kapitel ägnas åt förhållandet mellan skilda förlagsinteckningar i samma rörelse. I nästa avsnitt granskas olika bestämmelser till förlagsgivarens skydd vid hot mot den säkerhet förlagsinteckning avser att bereda. Kap. X handlar om gemensamma förlagsinteckningar och kap. XI om förhållandet mellan begreppen fordringsrätt, panträtt och förlagsgivares förmånsrätt samt huruvida förlagsinteckning måste vara förknippad med en personlig fordran. Kap. XII ger en översikt över andra former av realsäkerhet i förlagsinteckningsbar egendom, av vilka en rörelseidkare kan begagna sig. Avhandlingens sista kapitel ägnas slutligen åt frågan, huruvida förlagsinteckningsinstitutet bör bibehållas i sin nuvarande form eller helt eller delvis ersättas med regler av annan art.
    Såsom av det anförda torde framgå, är avhandlingens disposition icke uppbyggd på grundval av ett inre logiskt samband mellan de olika avsnitten. I stället ha praktiska synpunkter varit utslagsgivande. Man kan över huvud såsom genomgående drag hos avhandlingen konstatera en strävan till intimaste möjliga kontakt med det praktiska rättslivet

och med de ekonomiska realiteter, som utgöra förlagsinteckningsinstitutets rättspolitiska grundval. Förf. har ställt sig uppgiften att behandla problemen efter ändamålssynpunkter, och han genomför sin teleologiska metod med aktningsvärd konsekvens och, såvitt anmälaren kan bedöma, gott resultat.
    Det sistnämnda gäller icke minst det vägande kapitlet om förlagsinteckningsinstitutets rörelsebegrepp. Med sin uppfattning av detta såsom ett funktionsbegrepp och genom att till utgångspunkt för undersökningen taga de olika bestämmelser i förlagsinteckningsförordningen, vilka anknyta rättsverkningar till exempelvis flyttning eller nedläggande av rörelse, har förf. lyckats avvinna det i litteraturen tidigare synnerligen utförligt behandlade rörelsebegreppet självständiga och intresseväckande synpunkter.
    Det är en naturlig sak, att ett arbete av den föreliggande avhandlingens art och omfattning på åtskilliga punkter måste inbjuda till diskussion och lämna rum för olika meningar. Utrymmet tillåter endast, att ett par sådana spörsmål, tämligen godtyckligt valda, beröras med några ord.
    I kap. VII behandlas som nämnts frågan, när förlagsgivare kan göra sin förmånsrätt gällande. Den numera härskande uppfattningen inom doktrinen går härvidlag ut på att så kan ske endast vid konkurs och sålunda icke när förlagsegendom utmätts för annan borgenärs fordran. Förf. framhåller emellertid, att denna fråga ingalunda är så klar, att uppfattningen kan godtagas utan utförlig motivering. Han skiljer därefter vid sin undersökning mellan två fall, nämligen dels då förlagsgivaren själv fått utmätning i samma egendom, dels då så icke är förhållandet.
    Vad beträffar det första fallet framhåller förf., att man tidigare i såväl lagförarbeten som doktrin allmänt synes ha ansett, att förmånsrätt borde äga rum. Som stöd härför anförde man bl. a. 17: 19 HB, enligt vilket lagrum förmånsrättsordningens grunder skola tillämpas vid tvist mellan borgenärer om bättre rätt till betalning ur gäldenärs egendom, även när den ej blivit avträdd till konkurs.
    Den omsvängning, som sedermera inträffat, tillskriver förf. — säkerligen med rätta — en lagändring år 1921, varigenom i 17: 7 HB utsäges, att förlagsinteckningshavare skall njuta förmånsrätt »vid konkurs». Emellertid påvisar förf. (s. 237), att insättandet av orden »vid konkurs» enligt uttryckligt uttalande i motiven endast avsett en anpassning av lagtexten efter den nya konkurslagens terminologi. Förf. framhåller, att det vid sådant förhållande vore orimligt att frångå vad som före lagändringen ansetts vara gällande rätt, detta så mycket mera som 17:19 HB ju lämnats oförändrad.
    Den argumentering, varmed förf. motiverar sitt resultat, förefaller fullt övertygande, och hans ståndpunkt torde ha goda utsikter att accepteras av domstolarna.
    Mera skeptisk har man däremot anledning att ställa sig till förf:s ståndpunkt i det andra fallet, d. v. s. då förlagsgivaren själv icke er-

hållit utmätning. Även i detta fall bör nämligen enligt förf. förlagsgivaren kunna göra gällande sin förmånsrätt. Till stöd härför anföres — förutom att ändamålssynpunkter tala i denna riktning — främst ordalagen i 17: 19 HB, vilka liksom ett uttalande av lagkommittén i lagrummets förarbeten anses närmast tyda på detta (s. 240). Det bör emellertid observeras, att 17: 19 HB icke ger samma klara stöd i detta fall som i det första. Sålunda har bl. a. TRYGGER¹ ansett lagrummet stödja förmånsrätt i det första fallet men icke i det senare.
    I rättsfallet NJA 1896 s. 166 ansågs förlagsgivare, som själv ej fått utmätning, icke kunna göra gällande förmånsrätt i egendom, som utmätts för annan borgenärs fordran. Förf. förmodar emellertid (s. 240), att grunden till rättsfallet är ett av förf. på följande sätt refererat resonemang i nya lagberedningens förslag till utsökningslag: »Först konstateras, att förlagsgivarens rätt till förlagsegendomen upphör i samma ögonblick förlagstagaren avhänder sig äganderätten därtill. Av detta förhållande drages därefter den slutsatsen, att förlagsgivarens rätt icke är en sakrätt, och därav drages i sin tur den slutsatsen, att förlagsgivarens rätt är en förmånsrätt, som vid utmätning endast kan göras gällande, då utmätning vunnits för själva förlagsfordringen.» Detta resonemang är ju påtaglig begreppsjurisprudens. Då förf. dessutom anser regeln strida mot en ännu gällande bestämmelse i lag (17:19 HB), finner han det osäkert, huruvida 1896 års rättsfall i fortsättningen kommer att bli vägledande för praxis.
    I en not (s. 241 not 8 a) gör emellertid förf. reservationen »Märk dock KL § 4.»
    Enligt anmälarens uppfattning är 4 § KL av avgörande betydelse för det uppställda spörsmålets besvarande och hade bort tillmätas en betydligt mera central plats i förf:s framställning.
    4 § KL ger som bekant vissa förmånsberättigade borgenärer, däribland förlagsgivare, rätt att under viss ytterligare förutsättning få gäldenären försatt i konkurs, om egendom som omfattas av förmånsrätten blivit antingen utmätt för annan borgenärs fordran eller föryttrad genom lösöreköp. Anledningen till uppställandet av denna konkursgrund är uppenbarligen den, att de ifrågavarande borgenärernas rätt hotas genom utmätning eller lösöreköp. Såvitt gäller utmätning måste detta innebära, att borgenären icke kan konkurrera om betalning, som influtit genom realisation av utmätt gods.
    Än tydligare framgår detta av en jämförelse mellan de borgenärer, som nämnas i 1 st. och i 2 st. av omförmälda lagrum. I 1 st. (utmätning) nämnes vid sidan av förlagsinteckning bl. a. fordran med förmånsrätt enligt 17:6 HB (arrendefordran). Dylik fordran förekommer även i 2 st. (lösöreköp). Fordran med förmånsrätt enligt 17:5 HB (hyresfordran) nämnes däremot endast i 2 st. Man synes härav kunna göra antagandet, att fordran, som i likhet med förlagsinteckning förekommer i båda styckena, ansetts vid utmätning vara behäftad med

 

¹ TRYGGER, Kommentar till utsökningslagen I, 2. uppl., 1916, s. 257 f.

en svaghet, som den delar med arrendefordran men däremot ej med hyresfordran. Jämför man nu de båda sistnämnda slagen av fordringar, visar sig, att den relevanta skillnaden består i att jordägare kan göra gällande retentionsrätt endast vid arrendators avflyttning, hyresvärd däremot även under löpande hyrestid. Hyresvärd kan därför konkurrera om betalning vid utmätning för annans fordran, jordägare däremot normalt icke.
    Är det sagda riktigt, innebär det, att lagstiftaren i 4 § KL givit positivt uttryck för uppfattningen, att förlagsgivare icke kan göra gällande förmånsrätt vid utmätning av förlagsegendom för annan borgenärsfordran, åtminstone med mindre han själv fått utmätning i samma egendom. Även om man med förf. skulle anse en dylik regel grundad på verklighetsfrämmande tankegångar, bör man därför enligt anmälarens mening acceptera densamma såsom — låt vara indirekt — uttryckt i lag.
    Flera spörsmål, som sammanhänga med rangordningen mellan flera förlagsinteckningar i samma rörelse, lämnas av lagen oreglerade. Ett av dessa inställer sig, om en inteckning ligger obelånad vid tidpunkten för rörelseidkarens konkurs. Skall man här, såsom vid fastighetsinteckning, antaga en ägarehypoteksregel, d. v. s. anse beloppet tillfalla rörelseidkaren (= de oprioriterade borgenärerna), eller skall man låta efterföljande inteckningshavare rycka upp?
    10 § förlagsinteckningsförordningen, med vilken 25 § IF fram till 1912 var likalydande, föreskriver, att om intecknad förlagsförbindelse inlösts eller eljest är kommen i förlagstagarens hand, kan den ånyo utgivas med fortfarande inteckningsrätt. Genom 1912 års lagstiftning tilllades i 25 § IF regler om ägarehypotek, vilka icke erhållit någon motsvarighet beträffande förlagsinteckning. Före denna lagändring ansågs i praxis efterföljande inteckningshavare rycka upp, om fastighetsinteckning låg obelånad inne vid exekutiv försäljning.
    Förf. vägrar emellertid att acceptera sistnämnda praxis för förlagsinteckningsinstitutets del. Han anser (s. 252), att »nämnda praxis utgått från satsen 'pignoris causa indivisa est' såsom självfallen vid frånvaro av lagbestämmelser». Denna sats kritiseras av förf., som icke finner det rimligt »att låta en person, blott därför att han i konkurs åtnjuter prioritet framför andra borgenärer i visst i boet ingående värde, d. v. s. i vad som återstår sedan primärinteckningshavaren tillgodosetts, åtnjuta bätte rätt än oprioriterade borgenärer i allmänhet i ett annat i boet ingående värde.» (s. 251). Förf., som dessutom anser ett analogislut lika gärna kunna göras från den nuvarande avfattningen av 25 § IF, stannar därför för ägarehypoteksregeln.
    Enligt anmälarens mening har förf. vid sitt ståndpunktstagande i denna fråga icke tillbörligt beaktat, att man har en fast utgångspunkt i 17: 7 HB, som säger: »Borgenär, som har förlagsinteckning - - njute vid konkurs förmånsrätt i förlagsegendomen — — —.» Detta lagrum bör väl rimligen så förstås, att all förlagsintecknad egendom skall tagas i anspråk till förlagsinteckningshavarnas förnöjande, innan

oprioriterade borgenärer få något med.¹ En ägarehypoteksregel innebär emellertid, att oprioriterade borgenärer komma att få tillgång till förlagsintecknad egendom — nämligen så mycket som svarar mot ägarehypoteket —, innan efterföljande inteckningshavare får likvid för sin fordran; sålunda en situation som direkt strider mot ordalagen i 17: 7 HB. Särskilt märkliga bli konsekvenserna i det åtminstone teoretiskt tänkbara fall, att samtliga oprioriterade borgenärer bli fullt tillgodosedda genom ägarehypoteket.
    Läget är m. a. o. det, att man för att antaga uppryckningsrätt icke behöver stödja sig på en abstrakt sats såsom »pignoris causa indivisa est» eller liknande utan i stället har uttryckligt stöd av lag i 17: 7 HB. Att utan vidare göra undantag från denna klara lagregel enbart på den grund, att den möjligen grundar sig på en mindre ändamålsenlig tankegång, torde icke låta sig göra.
    Av samma skäl synes en analogi från 25 § IF i dess nuvarande avfattning vara vansklig. Det gäller här icke att — såsom t. ex. skett beträffande gemensamma inteckningar — tillämpa IF:s regler i avsaknad av regler för förlagsinteckning utan i strid mot uttrycklig bestämmelse i 17:7 HB. Anmälaren ställer sig i varje fall tvivlande gentemot berättigandet av en dylik analogi.
    Den omständigheten, att man sålunda på enstaka punkter kan känna tvekan om riktigheten av förf:s resultat, rubbar givetvis på intet sätt det positiva helhetsintrycket av avhandlingen. Förf:s sunda och praktiska grepp på problemen har fört fram till åtskilliga betydelsefulla resultat och många intressanta synpunkter. Arbetet vittnar dessutom om en vittgående beläsenhet samt stor grundlighet och vederhäftighet. Det kan utan tvekan betecknas som ett värdefullt tillskott till vår civilrättslitteratur.

Lars Welamson.