Från dagens diskussion. Straffriförklaring. I en recension i Dagens Nyheter för d. 23 sept. 1947 av justitierådet BECKMANS bok »Studier över brottsligheten och dess bekämpande i Sverige» diskuterar prof. EKELÖF frågan, huruvida man bör markera en gräns mellan fall i vilka dömes till straff och fall där annan påföljd kommer till användning, en fråga som är aktuell icke minst med hänsyn till strafflagberedningens pågående arbete med en systematisering av straffsystemet. Han skriver:

 

    Till skyddsåtgärderna hänförs som bekant bl. a. förvaring och internering, vilka former av frihetsberövande framför allt begagnas för psykopater och utmärks därav att anstaltstidens längd ej står i proportion till brottets svårhetsgrad, utan avpassas efter den enskilde brottslingens behov av vård och fostran. Vedergällningsprincipen gör sig dock även här gällande, bl. a. på det sättet att förvaring och internering kan ifrågakomma endast om gärningsmannen gjort sig skyldig till viss grövre brottslighet, varvid domstolen dessutom fastställer en minimitid för frihetsberövandet som skall stå i proportion till brottets svårighetsgrad. Beckman vill nu att denna minimitid i stället skall bestämmas med hänsyn till gärningsmannens behov av vård och fostran. Det tycks mig vara ett gott förslag. Men frågan är om man ej skulle gå ett steg längre och helt avskaffa förvaringens och interneringens karaktär av brottspåföljder samt i stället organisera dem som vård för psykiskt defekta. De som dömts till skyddsåtgärd klagar stundom över att de får sitta inne längre än om de erhållit tidsbestämt straff. Måhända skulle åtminstone vissa av dem lättare försona sig med sitt öde om de finge klart för sig att det frihetsberövande för vilket de utsätts ej alls hade karaktären av en brottsreaktion. En sådan reform skulle dessutom ha den fördelen att även den som begått ett relativt lindrigt brott, men befunnits lida av en psykopati som i högre grad försvårar hans sociala anpassning, skulle kunna straffriförklaras och överlämnas till de medicinska myndigheterna för vård.
    Min uppfattning på denna punkt delas emellertid ej av Beckman. Han anser t. o. m. att den som begått brott under inflytande av sinnessjukdom, men som ej längre är i behov av vård på sinnessjukhus, bör dömas till straff. Och han tycks ha sympatier för det från annat håll framförda förslaget att sinnessjuka brottslingar överhuvud taget ej skulle straffriförklaras, utan domstolen döma dem till internering på sinnessjukhus som en påföljd av det begångna brottet. Enligt min uppfattning är detta meningslöst ur allmänpreventiv synpunkt samt inhumant mot de sinnessjuka. Vad domstolen bör fastslå är att intet klander bör riktas mot den åtalade, enär han begått sin gärning under inflytande av en psykisk defekt. Sedan får det bli de medicinska myndigheternas sak att ordna med den internering eller övervakning som den straffriförklarade eventuellt är i behov av.
    Beckmans uppfattning att varje frihetsberövande som träffar den som begått ett brott bör konstrueras som en påföljd på detta synes sammanhänga med att då gärningsmannens psykiska egenart alltid är en bidragande orsak till att brottet blivit begånget, så är det ologiskt att

IVAR STRAHL. 669straffriförklara sinnessjuka och psykopater, men reagera med straff då den psykiska komponenten i orsakskedjan är av annat slag. Men det är i så fall en motsägelse som alltid kommer att vidlåda våra reaktioner gentemot egna och andras brott och ogärningar. Ibland betraktar vi med ånger respektive indignation den begångna handlingen, varvid vi åtnöjer oss med att konstatera vem som är gärningsmannen. I andra fall har vi däremot en mera intellektualistisk attityd emot vad som skett och frågar bl. a. efter de psykiska orsakerna härtill. Vidmakthålles denna inställning konsekvent, känner man ingen indignation, ehuru man naturligtvis ändock kan vara intresserad av att liknande kalamiteter ej kommer att upprepas i framtiden. Att folk reagerar på det senare sättet ej blott då brottet förövas av någon som är klart sinnessjuk, utan även mot dem som lider av lindrigare och mindre påfallande psykiska defekter, är ett tecken på humanitärt sinnelag liksom på hög kulturnivå överhuvud taget. Vid stigande psykologisk allmänbildning bör därför allt flera grupper av psykiskt defekta kunna straffriförklaras. Däremot har jag svårt att tro att det förstnämnda av de båda reaktionssätten någonsin kommer att helt försvinna.

 

    Enligt gällande rätt förhåller det sig som bekant så, att den som av domstol finnes förvunnen att ha begått en brottslig gärning och icke går fri från straff enligt 5: 5 SL ej därför nödvändigtvis dömes till straff. Han kan i stället erhålla villkorligt anstånd med straffs ådömande eller bli dömd till förvaring eller internering (eller till den i allmänhet såsom en skyddsåtgärd uppfattade påföljden ungdomsfängelse). Å andra sidan innebär den omständigheten, att en tilltalad förklaras straffri enligt 5: 5, icke att han undgår varje påföljd. Tvärtom blir han ju i regel intagen i sinnessjukhus, något som på grund av behandlingstidens längd och obestämdhet av många fruktas mera än ett tidsbestämt frihetsstraff. Märkligt är emellertid, att 5: 5, frånsett bestämmelsen om straffrihet på grund av ungdom, är den enda bestämmelse enligt vilken användandet av annan påföljd än straff är förknippat med att den tilltalade förklaras straffri.
    Man har rik erfarenhet av vilket missnöje systemet med straffriförklaringar har väckt. Att tilltalade vilkas abnormitet är tydlig för en och var förklaras straffria möter visserligen inga större betänkligheter. Men värre är det på gränsområdena. År 1945 fann man sig därför böra inskränka området för straffrihet på grund av själslig abnormitet.
    Prof. Ekelöf gör sig till talesman för en helt annan syn än den som präglade 1945 års reform. Enligt honom bör man utvidga användningen av systemet att väl omhändertaga förövarna av brottsliga gärningar men samtidigt ge till känna att den behandling de underkastas icke är en påföljd för brott.
    När Ekelöf från denna utgångspunkt förordar att man skall organisera förvaring och internering såsom vård för psykiskt defekta, torde han ha medhåll av de flesta. Det är väl just detta man, efter måttet av sina krafter, på senare tid sökt göra.
    Kärnan i Ekelöfs förslag är emellertid, att man bör göra klart för allmänheten och för de förvarade och internerade att det frihetsberövande för vilket de utsättas ej har karaktären av en brottsreaktion. Hur skall nu detta tillgå? Det räcker enligt Ekelöfs mening tydligen icke, att man såsom nu i domen dömer till förvaring eller internering utan att det

670 IVAR STRAHL.alls blir tal om något straff. Skall man kanske i domen säga ut, att de icke få straff? Medan 1927 års lag om förvaring ännu gällde, gavs domarna på förvaring sådan form, att de i dagspressen brukade återges ungefär så här: N.N. (ofta en förbrytare av värsta sort) dömdes till så och så lång tids straffarbete, varjämte rätten förklarade, att han i stället för att undergå straffet skulle intagas i särskild vårdanstalt. För allmänheten var det föga uppbyggligt att på detta sätt få läsa att de värsta förbrytarna skickades till särskild vårdanstalt, och för de dömda själva var väl tillfredsställelsen minimal. Enligt Ekelöfs förslag skulle de ha större anledning att känna sig nöjda, ty — såsom enligt 1937 års förvaringslag redan är gällande rätt — något straff skulle icke utsättas i domen. Men hur opsykologiskt vore det icke, att i domen och, såsom väl också är meningen, under anstaltsvistelsen särskilt framhålla för de förvarade att de icke såsom andra måste vidkännas konsekvenserna av sina handlingar utan skola göras till föremål för vård såsom sjuka människor. Är det icke bättre att söka göra klart för dem, att de tvärtom liksom andra få finna sig i att samhället vidtager åtgärder mot dem om det visat sig att de icke kunna avhålla sig från brott och att de liksom andra måste bjuda till. Mången gång skulle det icke vara humant mot dem att betona att man finner dem onormala. Att en rent formell förändring i uppfattningen av förvaring och internering därhän att dessa åtgärder icke skulle uppfattas såsom brottsreaktioner skulle vara ägnad att förlika de intagna med deras öde förefaller osannolikt, och att en sådan förändring skulle göra det lättare att använda dylika åtgärder även i lindrigare brottsfall måste betvivlas. Den reella innebörden av åtgärden skulle ju alltjämt kvarstå och därmed betänkligheterna mot att använda den i lindriga fall. Det synes missvisande att beteckna dessa betänkligheter såsom grundade i någon sorts vedergällningsprincip; istället är det väl humanitära hänsyn och omtanke om medborgarnas frihet som göra sig gällande.
    Jag förstår icke bättre än att det är både hederligast och i längden mest ändamålsenligt, att domstolarnas verksamhet begränsas till att, i den mån det ankommer på domstolarna, bestämma huru det skall förfaras med de tilltalade. Helst skulle jag se, att domstolarna icke ens när det gäller uppenbart sinnessjuka hade att meddela någon straffriförklaring utan nöjde sig med att, naturligtvis i samförstånd med vederbörande läkare, överlämna dem till psykiatrisk vård, och att domstolarna också i andra fall bestämde den passande påföljden men att det ej, vare sig i lagen eller domen, angåves huruvida denna är ett straff eller icke. Ty märk vad det är en domstol gör, när den går utöver den praktiskt nödvändiga uppgiften att bestämma angående behandlingen. Den fäller ett omdöme som, om det skall ha någon innebörd alls, måste fattas såsom en värdesättning av gärningens eller gärningsmannens moraliska kvalitet. Att fälla sådana omdömen är emellertid en vansklig sak.
    Hyser man, såsom Ekelöf i själva verket torde göra,1 den uppfatt-

 

1 Se i detta avseende och andra som här beröras Ekelöfs uppsats i SvJT 1946 s. 161.

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 671ningen att alla handlingar äro orsaksbestämda, har man svårt att bestrida, att Beckman har rätt när han på s. 50 i sin bok säger att alla människor handla i överensstämmelse med sin natur. Att moraliskt ogilla den ene men icke den andre är med denna uppfattning ogrundat, hur stor olikhet det än må vara i fråga om den indignation handlingarna faktiskt väcka. Att med öppna ögon för detta låta domstolarna utfärda betyg i ena fallet på att gärningsmannen icke rått för vad han gjort och i andra fallet på motsatsen bjuder starkt emot. I den mån man önskar genom ett sådant förfaringssätt i fall av det senare slaget anpassa sig efter och underblåsa en moralisk indignation mot vissa brottslingar eller deras handlingar är tankegången icke fri från cynism.
    Intager man åter den ståndpunkten att vissa människor men icke andra äro moraliskt ansvariga för sina handlingar, har man all anledning att besinna Jesu ord: Dömen icke, på det I icke mån bliva dömda. Meningen med detta kan icke gärna vara, att domstolar icke skulle få bestämma om praktiskt viktiga åtgärder, men däremot att den ena människan, det må vara att han är domare, icke skall moraliskt fördöma den andra. Det är en uppgift som människorna icke äro vuxna.
    När Ekelöf säger att vad domstolen bör fastslå är, att intet klander bör riktas mot den åtalade emedan han begått sin gärning under inflytande av en psykisk defekt, tillägger han därför, såvitt jag förstår, domstolen en uppgift som den icke är mäktig att lösa och som den icke utan förhävelse kan inlåta sig på. Man skall icke tro, att människor, därför att de känna moralisk indignation inför somliga gärningar, äro blinda för detta. Hur ofta möter man icke i litteraturen och i muntliga samtal kritik mot domstolarna med utgångspunkt just från föreställningen att de döma över människors och handlingars moraliska värde.
    Den utveckling Ekelöf låter skymta är skrämmande: vid stigande psykologisk allmänbildning skulle allt flera grupper av psykiskt defekta kunna straffriförklaras. Om jag förstår rätt, skulle därmed allt flera grupper av psykiskt defekta överlämnas till vård som ej skulle stå under de garantier rättsväsendet erbjuder för att behandlingen står i rimlig proportion till vad de gjort och vad de kunna befaras komma att göra. Rättsskipningen skulle alltmera inriktas, icke på att under hänsynstagande till medborgarnas frihetsbehov förordna om de åtgärder som äro påkallade till skydd mot brottslighet, utan på att sätta betyg huruvida de tilltalade förfarit klandervärt. Nu är att märka, att de flesta människor som förövat brott av något mera allvarligt slag till sin sinnesbeskaffenhet avvika från det vanliga. Utvecklingen skulle därför leda till att i stort sett de som te sig såsom verkliga brottslingar skulle förklaras fria från straff, medan straffen förbehölles relativt hyggligt folk som genom omständigheternas makt kommit att begå en brottslig gärning.

 

Påföljdseftergift. I Dagens Nyheter för d. 4 sept. 1947 finns en intervju med landsfiskalen HENNING ÖDMAN i Knivsta med anledning av ett aktuellt fall som inträffat i hans distrikt. En man hade begått en stöld på sin arbetsplats men omedelbart ångrat sig och sökt återställa

672 FRÅN DAGENS DISKUSSION.det tillgripna. På grund av vissa oturliga omständigheter hann han emellertid icke fullfölja sin avsikt innan stölden blev upptäckt. Landsfiskalen hade därför den föga angenäma plikten att åtala honom, och han blev också mycket riktigt dömd. Vid rätten höll landsfiskalen nästan ett försvarstal för den tilltalade, och i intervjun säger han:

 

    Vi åklagare tar ganska stora risker när vi i många fall, så långt nu gällande lagbestämmelser ger oss möjlighet därtill, försöker undvika att åtala och hellre låter vederbörande löpa med en allvarlig varning och ett handslag. Men jag tror inte att samhället förlorar på detta, en sådan varning är nog lika bra och i många fall bättre än ett aldrig så humant straff, som i alla fall är en prickning och gör att vederbörande känner sig stämplad. I nu gällande lagstiftning kan åtalseftergift endast meddelas när det gäller personer under 18 år, och i den nya rättegångsordningen har åldersgränsen visserligen under vissa förhållanden vidgats, men bestämmelserna är likväl enligt min mening alltjämt för snäva. Det borde finnas större möjligheter till åtalseftergift även när det gäller äldre. Det är naturligtvis en mycket känslig sak och fordrar oerhört noggrann utredning i varje särskilt fall och skarp kontroll över att inte möjligheten missbrukas, men denna möjlighet borde finnas.

 

    Det är obestridligt att, även efter det att möjlighet till åtalseftergift införts i icke ringa utsträckning, fall då och då inträffa i vilka det förefaller onödigt eller rent av stötande att åtal sker och rätten meddelar fällande dom. Möjligen bör man överväga att något utvidga möjligheten till åtalseftergift, något som f. ö. faller under strafflagberedningens utredningsuppdrag. Även ett annat slag av eftergift kan emellertid komma i fråga, nämligen eftergift av påföljd. Vissa betänkligheter som möta mot omfattande användning av åtalseftergift, främst på grund av dennas administrativa och i viss mån hemliga karaktär, drabba icke en eftergift som meddelas av domstol under de garantier ett domstolsförfarande erbjuder för ett allsidigt övervägande. Det är f. ö. egendomligt, att enligt nu gällande ordning eftergiftsfrågan helt ankommer på åklagarna. När åtal väl blivit i behörig ordning väckt, är domstolen tvungen att döma. Enligt det förslag angående brott mot staten och allmänheten som straffrättskommittén avgivit skall domstol i vissa fall kunna nedsätta straffet till minimum eller t. o. m. frikänna. Om, såsom varit på tal i skilda sammanhang, en allmän straffminskningsbestämmelse införes, skulle det vara ett naturligt komplement till denna, om domstol tillerkändes befogenhet att under vissa omständigheter i stället för att döma till ett minimalt straff efterge all straffrättslig påföljd. Det är dessutom att märka, att domstol redan nu äger meddela villkorligt anstånd med ådömande av påföljd utan övervakning och utan föreskrifter. Därifrån är det ett kort steg till att låta domstol efterge påföljd, där gärningen formellt faller under en strafflagsparagraf men bestraffning ter sig meningslös.

Ivar Strahl.

 

Nämnden i rådhusrätt står inför sin debut. Genom en kungörelse har fastställts hur många nämndemän det skall finnas i städer med rådhusrätt. Medan det i de flesta städerna räcker med högst 3 »lag», d. v. s. 27 stycken, skola i Malmö väljas 90, i Göteborg 225 och i Stockholm 450 nämndemän. Mången undrar hur det skall bli

BENGT LASSEN. 673möjligt att till alla dessa befattningar finna kandidater som besitta de egenskaper som måste krävas av en nämndeman. Det gäller att få män och kvinnor som stå mitt uppe i det levande livet och ha ögonen öppna för de problem detta erbjuder; rättskipningen kan inte vara betjänt av att alltför många fördettingar stoppas in i nämnderna. Men hur finna förvärvsarbetande människor som äro villiga att sätta till en hel dag varannan vecka (eller oftare) mot en ersättning per dag av maximum 20 kronor (enligt Stadsförbundets rekommendation till städerna) ? Det är känt att man i Stockholm haft bekymmer för rekryteringen. Ordföranden i stadsfullmäktiges i Göteborg valkommitté har i en intervju i GHT 20/8 1947 betonat, att de ekonomiska förmånerna bli blygsamma, men ändock förklarat sig ha gott hopp:

 

    Jag tror emellertid inte att det skall bli svårt att få fram villiga kandidater, även om det rör sig om så många som i detta fall, säger herr Nyberg. Redan nu har det visat sig, att åtskilliga gärna vill ta på sig uppdraget av intresse för saken.

 

    Ny Tid har berört nämndfrågan i en ledare 9/9 1947, som slutar:

 

    I rådhusrätten är nämnden oprövad. Många har ifrågasatt dess lämplighet. Sant är, att förhållandena inom en större stad är annorlunda än i ett tingslag på landsbygden, där det är lättare att tillgodose kraven på orts- och personkännedom, så att befolkningen i varje trakt känner sig ha personlig anknytning till någon av nämndens ledamöter. Det finns emellertid anledning tro, att en institution, som betytt och betyder så mycket för rättsskipningen på landsbygden, också skall bli ett värdefullt tillskott, då den introduceras i städerna. Förutsatt att nämndemannen har personlig auktoritet bör han kunna bidra till att höja domstolens auktoritet och ge rätten en djupare förankring. Man har rätt att tro att lekmannainflytandet även i stadsdomstolarna skall tillföra det svenska rättsväsendet en betydande vinst.

 

    Låt oss livligt hoppas att rekryteringen skall bli god också i de största städerna. Skulle det inte lyckas, skulle stadsnämndens talrika motståndare bland juristerna få vatten på sin kvarn.

 

Domarnas förhörsledning. Vi svenskar äro mycket känsliga för vad utlandet tycker och tänker om oss. Kanske är det denna omständighet, kanske också det förhållandet att vi gärna vilja få beröm, som gör att tidningarna äro snabba att intervjua gästande utlänningar för att få höra vad de tycka om oss och vårt (vi utgå nämligen ifrån att omdömet skall bli gynnsamt). Inte alltid äro väl intervjuobjekten sådana att de ha möjlighet att göra några goda iakttagelser eller att bilda sig något tillförlitligt omdöme om vad de sett. Men stundom tycker man att den gästande gjort någon träffande iakttagelse — som man hoppas är riktig.
    I somras intervjuades i en daglig tidning några amerikanska studenter, däribland en jur. stud. Denne förklarade att han frapperats av den gemytliga tonen vid svenska domstolar:
    Det sammanhänger väl med att det hos er hittills varit domaren som skött förhöret, säger han. Hos oss handhas ju den saken av advokaterna. Jag blev glatt överraskad då jag fann hur faderligt en svensk domare uppträder mot såväl vittnen som svarande.

 

43—477004. Svensk Juristtidning 1947.

674 BENGT LASSEN.    Det var vänligt sagt, kanske för vänligt. Nog är det sant att den rytande domaren nu är borta. Men därför är inte de svenska domarnas förhörsledning idealisk. Kanske vi böra lägga in någon liten — säkert inte avsedd — kritik i den amerikanske studentens ord. Den svenske domaren är måhända för faderlig i sin förhörsledning. Det är emellertid en rest av vår domstolsinkvisition. Nya RB förändrar i väsentliga stycken domarens roll just i fråga om förhörsledningen. Kanske det kommer att visa sig att det prov domaren ställes inför när det gäller förhörsledningen blir den besvärligaste nyheten i den nya rättegångsordningen?

 

Domstolsdräkter? Förr var det regel att häradshövdingarna hade uniform på sig när de sutto ting. Nu är det väl ingen som har det annat än vid första tinget för året i samband med tingspredikan, och även de som så göra äro mycket få. I hovrätterna försvann den sista fiskalsfracken — sjaskig och sliten av flitigt krängande på och av före och efter föredragningarna — för väl drygt ett decennium sedan. Som ledamotsdräkt — man skulle kunna kalla den skyddsrock — försvann uniformsfracken än senare. Jag har föredragit å division med partiellt uniformerad ordförande; men det som gav högtidligheten var i vart fall inte frackrocken. Varför ha uniformerna försvunnit? Det vanligaste svaret är väl att de inte passa vår moderna tid. Men det kan knappast stämma, för diplomater och militärer och många andra yrkesgrupper äro så uniformsprydda som någonsin. Ett reellare skäl är att de gamla frackarna voro så dyra och hade så begränsad användning, kanske också att de voro lite obekväma — fast det väl inte var så farligt med den saken, eftersom man inte var bortskämd med bekväma kläder till vardags.
    Inför processreformen har uniformstanken dykt upp igen. Men nu gäller det inte längre någon frack utan en kåpa, en sorts enkel slängkappa efter danskt, norskt, kontinentalt och anglosaxiskt mönster. Vad som väl särskilt aktualiserat frågan är den muntliga huvudförhandlingen i hovrätt. En sådan tjänstedräkt — för både domare och advokater (och åklagare?) — har flera förtjänster. Den ger förhandlingen ökadvärdighet bl. a. därför att den döljer åtskilliga kroppsliga skavanker och framhäver för menigheten dem som ha ansvaret för förhandlingens genomförande, samlar blickarna på dem. Den behöver inte bli dyr om den hålles så enkel den bör vara. Men bör den bli obligatorisk eller bör användandet bli beroende av domstolsordförandens bestämmande? Eller av överenskommelse mellan domstolen och advokaterna? Och hur skulle månne allmänheten reagera inför kapporna? Finns det för övrigt någon enhetlig opinion inom juristkåren själv? Det skulle vara intressant att höra vad förståndiga jurister säga om saken!

 

Domarutbildning och domarlöner. STRAHLS diskussionsinlägg (s. 430 ff) om domarutbildningen, däri han i anslutning till ett uttalande av domarutredningen livligt pläderade för blivande domares tjänstgöring som advokater, har föranlett flera uttalanden i dagspressen.

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 675    DN har i en ledare 8/8 1947 allmänt varnat för domarnas tilltagande isolering.
    Häradshövdingar och hovrättsråd utgjorde tidigare ett starkt inslag i riksdagen och i de kommunala representationerna. De återfanns också talrikt i ledningen för sparbanker, försäkringsinrättningar och andra företag. Det finns ingen statistik som visar hur alla dessa engagemang successivt avvecklats, men det råder inget tvivel om att de numera blivit sällsynta, medan de för några årtionden sedan hörde till regeln. Det går en strid ström av »duktigt folk» i de yngre årsklasserna från domarkarriären till förvaltningen med enstaka avledningar till affärslivet. Den återström som skulle kunna tillföra domarkåren praktisk erfarenhet av »rättsfallens» reala innebörd är tydligt svagare. I stort sett måste därför de svenska yrkesdomarna i våra dagar ha sämre förutsättningar än tidigare för en icke-formalistisk prövning av de brottstycken ur det dagliga handlandet som föreläggs dem.
    En grupp bland domarna har blivit mindre berörd av isoleringstendensen än de övriga, nämligen borgmästare och rådmän. Särskilt i mindre och medelstora städer är de fortfarande starkt engagerade i allmänna värv utanför dömandet. Åtskilliga borgmästare intar en mycket framskjuten ställning som förlikningsmän eller experter på viktiga förvaltningsfält. Allmänheten är också, med eller utan fog, benägen att tillskriva rådhusrätterna en friskare syn på rättsutvecklingens krav än den som hovrätterna anses besitta. — — —
    Rättegångsreformens muntliga och koncentrerade handläggning av målen skärper enligt samstämmiga vittnesbörd kravet på domarens förmåga att snabbt sätta sig in i den situation och miljö som advokater, parter och vittnen skildrar var sitt stycke av. Utan tvivel ter det sig ur denna synpunk beklagligt att den svenska domarkåren har blivit mer isolerad från vanliga bestyr än den tidigare var. Det skulle säkerligen inte vara lyckligt att söka motvikter av det gamla slaget: i politisk verksamhet eller affärsengagemang. Men inget kan vara mer naturligt än att göra domarkarriären mindre sluten än den nu är, att uppmuntra dem som anses lämpa sig för domarvärv att förlägga en avsevärd del av sin meritering utanför de rättsskipande instanserna. — — —
    Både i anglosachsiska länder och i Norge är det vanligt att advokater utnämnts till domare. Utan tvivel har den svenska advokatkåren numera nått en sådan kvalitet att samma praxis blivit önskvärd hos oss. Med åklagarväsendets ombildning kommer argumenteringen att gälla även där. Men det förefaller lika naturligt att bygga vidare på svensk erfarenhet av domstolsjuristernas användbarhet i kommittéarbete och förvaltningsuppdrag. Systematiskt arbete med sociala och ekonomiska massföreteelser måste vara en värdefull skolning för rättsskipningen, särskilt för de prejudicerande avgörandena i högre instans. Reformprogrammet för domarrekryteringen bör syfta såväl till bredare plats för advokat- och åklagarpraktik som till ökad återströmning av hovrättsjurister efter fullgjorda förvaltningsuppdrag.

 

    Påståendet att rådhusrätterna i allmänhetens ögon framstå som representanter för en friskare syn på rättsutvecklingens krav må stå för ledareskribentens räkning. Uttalandet om önskvärdheten av en bättre växelverkan också mellan rättskipning och administration stämmer inte med vad domarutredningen föreslog. Domarutredningen ville mera definitivt avskära dem som stadigvarande kommit in i administrationen (eller lagstiftningsarbetet) från att återvända till domstolskarriären. Ett sådant förslag må ha sin bakgrund i aktuella svårigheter i befordringsgången för domaraspiranterna (som kanske snart äro överståndna) men skulle förvisso på lång sikt innebära en allmän ekonomisk och social försämring för juristkåren och speciellt för domarna.

676 BENGT LASSEN.    I en annan ledare, StT 11/8 1947, sattes fingret på den ömma punkt som utgör det främsta hindret för den önskvärda cirkulationen mellan domar- och advokatbanorna.

 

    Den bredare rekryteringsbas och det större erfarenhetsområde domarkåren skulle erhålla genom möjlighet till cirkulation mellan domar-, åklagar- och advokatyrkena vore av oerhört stor betydelse för vårt rättsväsende. Försök i den vägen har inte saknats och det har förekommit att högkvalificerade advokater erbjudits våra högsta domarposter. Genom disproportionen mellan advokatinkomsterna och domarlönerna har i dessa fall advokater ej ansett sig kunna reflektera på erbjudandet. Detta understryker starkt behovet av väsentligt bättre domarlöner för erforderlig högklassig rekrytering till domarbanan.

 

    K. M:t har på sätt och vis tagit ställning till problemet. I prop. nr 268/1947 ang. anslag till domstolarna anförde justitieministern, på tal om löneställningen för lagmännen, att det borde kunna ifrågakomma, att någon framstående advokat (eller rättsvetenskapsman) utsågs till lagman.
    Med den löneställning som erhölls för lagmännen kan man emellertid inte förvänta att någon duglig advokt överhuvud skulle vilja reflektera på ett lagmansämbete.
    Några unga hovrättsjurister ha under den gångna sommaren på statligt stipendium studerat engelsk rättegång. En av dem fick över sin intervju i SvD (20/9 47) i anledning av studiebesöket den frestande rubriken »Engelsk domare har 5,000 pund om året».
    Det vore kanske något för oss? De engelska domarna rekryteras från advokatkåren. Vi skola emellertid inte tro att vi skulle kunna ta England som mönster i lönefrågan. Förhållandena äro därtill alltför olika. Framför allt äro ju de engelska domarna så få i förhållande till de svenska och (därför) i genomsnitt vida överlägsna dem i kunskaper och skicklighet. Svenska domare (i gemen) få syssla med allehanda, det vore överdrift att påstå att alla deras göromål äro högt kvalificerade. Såtillvida ge oss förhållandena i England ledning i det att vi få en anvisning om i vilken riktning vi böra söka lösningen av domarkårens ekonomiska problem: vi måste med all gevalt söka undvika att få för många domare. Det senaste decenniet har medfört en stark ökning av den lagfarna domstolspersonalen, framför allt inom rekryteringsgraderna. Framtidens uppgift blir att söka genomföra den minskning som skall möjliggöra för domarna att återerövra den ekonomiska och sociala position de en gång haft men som de nu förlorat.

 

Sakkunniga domare i trafikmål. I en skrivelse till K. M:t har Motormännens riksförbund framhållit, att domare i trafikmål böra ha teknisk kunnighet i och praktisk erfarenhet av trafik med motorfordon. Teknisk sakkunskap är av vikt, säges det i skrivelsen, särskilt för den processledande verksamheten. Man borde anordna kurser för de domare som särskilt få syssla med trafikmål. Av svaret på en förfrågan som en pressrepresentant med anledning av skrivelsen gjort hos förbundet framgår, att man anser att domaren själv bör vara bilist;

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 677i ett mål där bilist står mot gångtrafikant skulle han bättre förstå båda parterna.
    En tidning intervjuade rådmannen GUNNAR HEDELIUS, som handlägger trafikmål i Stockholms rådhusrätt. Han yttrade:
    Det är självklart att en domare är hjälpt av att äga sakkunskap just på det området som målet tillhör. Han kan prata lättare med parterna i målet, förstå både deras fackuttryck och dess svårigheter. Men att ordna motorkurser, kanske med examina för trafikmålsdomare är att gå väl långt. Man borde kunna räkna med att alla domare har ambition att privat sätta sig in i arten av det rättsområde där de blir sysselsatta. Domare som kommer till sjöroteln är naturligtvis hjälpta en hel del om de seglar på somrarna. Gör de det inte, finns det kanske anledning att plugga sjötermer och navigation. Lika bjudande som det är för en domare i brottmål att på egen hand studera kriminologi och kriminalitetens sociala bakgrund är det för trafikmålsdomaren att sätta sig in i trafikproblemen.

 

    Så långt kan man instämma. För att en domare överhuvud skall kunna handlägga ett trafikmål och döma i det måste han uppenbarligen ha en god kännedom om åtskilliga trafik- och motortekniska problem. Denna kännedom bör inte vara enbart teoretisk; hans erfarenhet av hur det är att försöka till fots ta sig över en starkt trafikerad gata mellan de gula strecken bör kompletteras med praktiska studier av trafikproblemen från chaufförens plats bakom ratten.
    Men om kraven gå ut på något slags specialdomstolar av motormän för motormän, bör man vara på sin vakt. Det må erinras, att vid årets riksdag väcktes en motion, vari hemställdes att riksdagen måtte begära utredning av frågan om trafiksakkunnig sammansättning eller biträde i domstolarna vid behandling av trafikmål. Första lagutskottet refererade i sitt utlåtande (nr 19) i anledning av motionen hur frågan om inrättande av specialdomstolar för skilda slag av mål bedömts vid olika tidpunkter — särskilt av lagkommittén och processlagberedningen— och anförde sammanfattningsvis:
    Av den föregående redogörelsen torde ha framgått, att utvecklingen under senare tid gått i riktning mot ett inskränkande av användningen såväl av specialdomstolar som av sakkunniga meddomare i de allmänna domstolarna. I likhet med processlagberedningen anser utskottet, att såsom allmän regel bör gälla att om en viss i rättegång uppkommen fråga för sin utredning kräver speciell sakkunskap, denna bör införas i rättegången enligt reglerna om bevisning och icke genom medverkan av sakkunnig som erhåller säte i rätten. I fråga om bevisningen äro i förevarande hänseende särskilt reglerna i 40 kap. nya rättegångsbalken om bevis genom sakkunnig av stor betydelse. De allmänna bestämmelser, som enligt berörda kapitel gälla för anlitande av sakkunnig, lära i de fall där behov därav må uppkomma utan olägenhet kunna tillämpas även i trafikmål.
    Slutligen torde det få anses ligga i sakens natur, att trafikfrågor äro en alla medborgare i samhället berörande angelägenhet. Dessa frågor böra därför ur alla trafikanters synpunkt avgöras så objektivt som möjligt. Detta torde ske bäst och ur rättssäkerhetssynpunkt tillförlitligast med den sammansättning domstolarna ha i rättegångsmål i allmänhet.

 

    Det torde inte finnas skäl att anmäla dissens från utskottets kläm. Trafikdomaren bör äga god kännedom om de problem han möter i

678 BENGT LASSEN.sin gärning, han bör veta »hur bilarna uppför sig i halt väglag och varför de måste sladda ibland», men man bör akta sig för att få trafikdomstolarna så sammansatta eller beklädda att de kunna misstänkas företräda några särskilda bilförarintressen och motormannasynpunkter.

 

Rättssäkerhet i rättegång. Advokaten ARVID RUDLING har på Norstedts förlag utgivit en broschyr, benämnd »Rättssäkerhet i rättegång».1 Rudling berör däri åtskilliga processuella spörsmål. Framställningen är i flera stycken intressant, men ganska ytlig och mycket ensidig. Fullständig kännedom om nya RB har förf. nog inte. Han synes också göra sig till tolk för en uppfattning enligt vilken domaren skulle vara skäligen obunden av vad lag stadgar. »Här i landet borde icke i ansvariga kretsar finnas någon annan mening än den att domarens uppgift i den dömande verksamheten är att söka tillfredsställa det allmänna rättsmedvetandet...» (s. 32 f). Skulle detta vara innebörden av rättssäkerheten?
    Arbetet har givit anledning till en livlig och intressant diskussion i dagspressen. Prof. EKELÖF anförde i en recension (DN 3/7 1947) bl. a.:

 

    Sin kritik av vårt rättegångsväsen bygger Rudling ytterst på att våra domare skulle låta klassmässiga synpunkter influera sitt bedömande. I sin iver att slå vakt om de ekonomiskt svagares intressen förleds han emellertid till uppenbarligen orimliga uttalanden. Med gillande berättas sålunda att det »om en förtjänt domare sades i nämnden att om arrendatorn processar med godsägaren, vinner arrendatorn, men om arrendatorns dräng processar med arrendatorn, vinner drängen». Med en dylik billighetsjustis skulle det svenska domstolsväsendet illa fullgöra sin funktion.
    Anklagelsen mot de svenska domarna att låta sig påverka av sin klass samhörighet med de besuttna är emellertid allvarlig nog, oberoende av om den är berättigad eller icke. Caesars hustru må icke misstänkas. Man kan från den synpunkten beklaga att vår domarkår nästan enbart rekryteras ur de högsta socialgrupperna. Vad jag emellertid bestämt skulle vilja reagera mot är att Rudling då det gäller faran för att domstolen låter sig influera av klassynpunkter endast talar om yrkesdomarna. Utomlands har jag sett åtskilliga fall då jurymän och meddomare låtit sig påverka av dylika hänsyn. Som exempel må anföras ett mål som jag för åtskilliga år sedan åhörde i en norsk lagmansrätt. En deltagare i ett demonstrationståg var åtalad för våldsamt motstånd mot polisen då denna skulle lägga beslag på några standar med lagstridiga inskriptioner. Den tilltalade bestred, ehuru åklagarens bevisning var helt övertygande. Medan juryn överlade hade jag tillfälle att samtala med lagmannen, och det undslapp mig då att utgången ju endast kunde bli en. Lagmannen menade att det däremot ingalunda var uteslutet att juryn skulle fria och som skäl för denna sin uppfattning anförde han att han hade sett åtskilliga partivänner till den tilltalade bland jurymännen.
    Det är dessutom icke klassmotsättningarna som utgör den största faran för domstolarnas opartiskhet. Sympatisk eller antipatisk inställning gentemot endera parten, upprördhet över det åtalade brottet och andra känslomässiga hänsyn kan influera lekmännens bedömande av rättegångssaker. Naturligtvis gäller detta även yrkesdomarna, men här liksom i klasskiljande mål tror jag dessa just genom sin yrkeserfarenhet har bättre förutsättningar än lekmännen att med bortseende från de egna värderingarna vidmakthålla en opartisk inställning.

 

1 ARVID RUDLING. Rättssäkerhet i rättegång. Sthm 1947. Norstedt. 125 s. Kr. 3.00.

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 679    Huvudsakligen kom diskussionen att röra sig om den fria bevisprövningen och dess inverkan på rättssäkerheten. Ekelöf förklarade i sin recension att Rudling tycktes överlag betrakta den fria bevisprövningen med skepsis:

 

    Sålunda ogillar han att man i praxis övergivit den gamla regeln om att tvenne ojäviga vittnen utgör fullt bevis samt att domstolarna utnyttjar även s. k. indicier som bevismedel. Det är en högst överraskande uppfattning. Ett mycket använt indicium i brottmål är fingeravtrycket. Medan det icke finns två människor som har samma fingeravtryck, visar erfarenheten att vittnen ofta misstar sig då de tror sig i den tilltalade igenkänna gärningsmannen. Än mer överraskande är emellertid Rudlings motivering för sin uppfattning. Indiciebevisningen säges leda till att »domaren gissar sig fram och dömer efter hur det torde vara, hur man tror att det i verkligheten förhåller sig». Men frågan om hur stark bevisning man skall kräva är dock något helt annat än frågan om vilket bevisvärde som tillkommer olika bevismedel. Man kan diskutera om ej domstolarna för närvarande godtar en alltför svag sannolikhet som tillräckligt bevis. Men det problemet har ingenting att göra med frågan om vittnesbevisning är att föredra framför indiciebevisning. Även två ojäviga och samstämmiga vittnen kan vara så osäkra eller intellektuellt så undermåliga att deras vittnesmål vid fri bevisprövning måste tillerkännas endast ett mycket ringa bevisvärde.1

 

    Emellertid fick Rudling i ett par inlägg från advokathåll såtillvida medhåll att det gjordes gällande att domstolarnas handhavande av den fria bevisprövningen ingalunda ginge fri från erinringar. Advokaten GEORG STJERNSTEDT anförde:

 

    Det förhåller sig tyvärr så, att förtroendet för rättskipningen i brottmål blivit hos vederhäftiga och erfarna personer som syssla med sådana mål i rätt hög grad försvagat, allteftersom den fria bevisprövningen eller, närmare sagt, dömandet av straff på indicier trängt igenom. Denna förtroendekris beror ingalunda på minskat förtroende för våra domares samvetsgrannhet och vilja att döma riktigt, utan på uppfattningen att de överskatta sin förmåga att av föreliggande fakta draga riktiga slutsatser. Våra domare anse sig med andra ord allt för lätt kunna fastställa, att om de eller de omständigheterna äro för handen, eller om den tilltalade uppträtt på det eller det sättet, måste han ha begått brottet i fråga. En dylik slutsats grundar sig naturligtvis därpå, att domaren tycker att hans erfarenhet och kännedom om hur människor i allmänhet bruka handla ger honom rätt att hålla för visst, att även den tilltalade handlat på just detta sätt. Men hur stor erfarenhet eller kännedom om hur människor bruka handla besitter egentligen domaren? En ringa sådan. Och hur olika äro inte människorna, hur olika handla deinte i samma situation? Hur mycket vet domaren om den tilltalade och hans mentalitet? Ytterst litet. Domarens upphöjda ställning synes lätt förleda honom — det är åtminstone många iakttagares mening — till bristande självkritik och självbesinning just på den punkt jag nu berört. Skall förtroendet till våra domstolars sätt att handha den fria bevisprövningen återställas, måste nog domstolarna iaktta större återhållsamhet, då det gäller att fälla till ansvar än vad nu är fallet. Våra domare borde inse, att de i likhet med snart sagt alla andra ha en mycket begränsad människokännedom och att de för den skull måste vara synnerligen försiktiga vid avgörandet huruvida den tilltalade under de givna omständigheterna måste antagas ha handlat på visst sätt. Varje äldre erfaren advokat som haft att göra med människor på nära håll

 

1 Jfr EKELÖF, Bevisvärde, tillräckligt bevis och bevisbörda i Festskrift tillägnad Vilhelm Lundstedt, Uppsala 1947 s. 1—17.

680 FRÅN DAGENS DISKUSSION.i vida större utsträckning än vad en domare i regel haft tillfälle till, har säkerligen fått lära sig hur föga han känner människor och hur litet han vet hur de olika individerna reagera och handla.
    Med det bruk av den fria bevisprövningen, som nu ofta förekommer i brottmål, kan man icke värja sig för den uppfattningen, att en fara för rättssäkerheten uppstått i vårt land. Här hjälper inte att hänvisa till vår aktade domarekårs otvivelaktiga redbarhet och goda vilja, utan här behövs en självrannsakan och bättre insikt om den begränsade förmågan att draga slutsatser av det givna bevismaterialet. Man skulle kanske också kunna tillägga att domaren inte bör vara så rädd för att bli lurad av den tilltalade och för att en skyldig person skall genom osanningar lyckas komma undan rättvisans svärd. Det är ju mycket bättre att en eller annan slinker igenom maskorna än att det då och då kan sägas med rätta att den fällande domen vilar på osäker grund. Den gamla goda regeln »Hellre fria än fällan synes inte stå så levande för våra domstolar som den borde göra.

 

    I en replik berörde Ekelöf en specialfråga. Kan möjligen de straffrättsliga reaktionernas förändring ha haft den verkan att därigenom kravet på bevisningens styrka i brottmål sänkts? Var det inte möjligen frestande för domaren att döma en person till ungdomsfängelse, fastän bevisningen om brottet var svag, om däremot utredningen gav ett mycket bestämt intryck av att den tilltalade var i behov av och mottaglig för sådan fostran och vård som avses med ungdomsfängelse?
    Denna fråga — som framställdes som enbart en gissning — uppkallade presidenten SCHLYTER till ett genmäle. Han förklarade sig från de år då han var ordförande i ungdomsfängelsenämnden inte minnas ett enda fall, då en till ungdomsfängelse dömd person bestritt att han begått det brott för vilket han dömts. Han hade frågat nämndens nuvarande ordförande justitierådet Hellquist om hans erfarenheter och han hade sagt detsamma. Schlyter fortsatte:

 

    Det är också för en domare en alldeles barock tanke att han under sneglande på den väntade behandlingen skulle kunna döma till straffrättslig påföljd utan att vara fullt och fast övertygad om att den tilltalade gjort sig skyldig till brottet. Den som icke är överbevisad om brott, men vars asocialitet är av viss mera djupgående natur bör enligt barnavårdslagen bli föremål för skyddsuppfostran.

 

    Ekelöf anförde härtill, att om han förstått Schlyter rätt skulle det knappast ha förekommit att någon mot sitt nekande dömts till ungdomsfängelse. I så fall var hans exempel mindre väl valt. Såvitt Ekelöf kunde förstå måste emellertid en individualpreventiv syn på straffets funktion sätta brottslingens person i stället för det begångna brottet i centrum för uppmärksamheten. Och då var det väl inte alltför djärvt att anta att detta kunde leda till att domaren nöjde sig med en svagare bevisning för själva brottet, om det var uppenbart att den tilltalade var i behov av vård och fostran?

Bengt Lassen.