En jämkningsfråga. I SvJT 1946 rf s. 54 har refererats ett rättsfall från HovR:n för Övre Norrland, vilket aktualiserat ett gammalt, då och då uppdykande jämkningsspörsmål. Vid sammanstötning mellan en bil och en traktor, tillhörig ett aktiebolag och förd av en i bolagets tjänst anställd traktorförare, skadades traktorn. Vållande till sammanstötningen låg båda förarna till last. Frågan gällde nu: skulle bolaget tillerkännas full ersättning av bilföraren eller skulle bolaget tillkommande skadestånd jämkas med hänsyn till traktorförarens medvållande? Frågan har i rättsfallet lösts enligt det förstnämnda alternativet.
    Ett likartat fall har vid ett tillfälle prövats av HD, nämligen i rättsfallet NJA 1899 s. 252. En dräng, anställd hos en lantbrukare, körde en husbonden tillhörig hästskjuts, som blev överkörd av ett järnvägståg, varvid hästarna dödades och vagnen skadades. Järnvägens ägare befanns ansvarig. HovR:n fann emellertid drängen medvållande och tillerkände med hänsyn härtill husbonden endast jämkad ersättning. HD:s majoritet fann medvållande å drängens sida icke styrkt och utdömde fullt skadestånd, medan en minoritet ville fastställa HovR:ns dom. Inom HD var man sålunda tydligen ense om, att husbondens rätt till fullt resp. jämkat skadestånd borde vara beroende av, huruvida medvållande å drängens sida förelåge.
    Justitierådet den av honom uppställda tesen, att så långt en arbetsgivares ansvar för skadegörande handlingar av arbetsanställd sträcker sig, arbetsgivaren i regel bör vara underkastad jämkning, när den anställde medverkat till skada, som drabbat arbetsgivaren själv. (SvJT 1934 s. 275, jfr 1928 s. 526.)
    Nyare rättspraxis synes i stort sett ha följt detta Stenbecks uttalande, om än praxis förefaller något osäker. I ett av HovR:n över Skåne och Blekinge 10/5 1935 meddelat utslag rörande en sammanstötning mellan bil och hästskjuts, den senare tillhörig en lantbrukare och vid tillfället körd av en 22-årig son till denne, tillerkändes sålunda fadern full ersättning för uppkommen skada å hästskjutsen, oaktat sonen befanns medvållande till sammanstötningen. Med all sannolikhet torde väl utgången ha berott därpå, att fadern ej ansågs ansvarig för sonens kulpösa handlande. I ett av Göta HovR 4/6 1936 meddelat utslag rörande en sammanstötning mellan bil och hästskjuts, den senare körd av en

BENGT MALMÆUS. 69hos ägaren anställd dräng, tillerkändes återigen hästskjutsens ägare allenast jämkad ersättning för uppkommen skada å hästskjutsen med hänsyn till att drängen befanns medvållande. Huruvida HovR:n i detta fall verkligen utgått från förefintligheten av ett husbondeansvar förefaller — med hänsyn till nutida mera klart utkristalliserad rättspraxis på detta område — tvivelaktigt. Ett direkt åberopande av husbondeansvaret och därmed indirekt av den av Stenbeck uppställda regeln förekommer däremot i rättsfallet NJA 1939 s. 206. En dräng, anställd hos en lantbrukare, körde en hästräfsa och lät därvid en husbonden tillhörig unghäst följa lös efter räfsan. Unghästen påkördes av en bil och skadades. HD:s majoritet fann — i likhet med HovR:n — bilisten exculperad och hade i följd härav icke anledning ingå på jämkningsfrågan. Av två skiljaktiga ledamöter, vilka funno bilisten ansvarig, uttalade den ene (JustR Petré), att drängen vore medvållande och att lantbrukaren därför i sin egenskap av drängens husbonde vore berättigad till endast jämkad ersättning. Den andre skiljaktige ledamoten (JustR Lind) fann lantbrukaren (som ej själv ansågs ha handlat kulpöst) ej såsom husbonde ansvarig för drängens handlingar och ville utdöma fullt skadestånd oberoende av eventuellt medvållande å drängens sida.
    Till Stenbecks ståndpunkt har anslutit sig Bilansvarighetslagen (2:a uppl. s. 34) uttalar, att det endast under förutsättning att husbonden skulle vara ansvarig för skada, som den anställde kunde vålla tredje man, synes konsekvent att låta ägaren vidkännas jämkning av eget skadestånd enligt 2 § 2 stycket bilansvarighetslagen. — Även det nu av HovR:n för Övre Norrland bedömda och här inledningsvis berörda rättsfallet torde utan tvivel vara att tolka såsom en anslutning till samma ståndpunkt.
    För egen del har jag svårt att till fullo dela den ståndpunkt i frågan, som sålunda synes vara på väg att bliva allt mera utbredd. I och för sig torde intet vara att erinra mot en regel om, att arbetsgivare i sådana fall, då han har att svara för anställds skadegörande handlingar, bör vara underkastad jämkning då den anställde medverkat till skada, som drabbat arbetsgivaren själv. Enligt min mening tala emellertid synnerligen starka skäl för att vid sidan av denna regel uppställa en annan, från frågan om arbetsgivaransvaret helt frikopplad och således även utanför anställningsförhållanden tillämplig regel, gående ut på att den, som frivilligt anförtror sin egendom i annans vård, bör äga rätt till endast jämkad ersättning av tredje part, som jämte vårdnadshavaren vållat skada å egendomen. Hela problemet utgör tydligen endast en fråga om solidariskt eller delat ansvar gentemot den skadade egendomens ägare. Det föreliggande kontraktsförhållandet mellan ägaren och vårdnadshavaren synes mig därvidlag utgöra ett fullt bärande skäl att frångå huvudregeln om solidariskt ansvar för de skadevållande. Otvivelaktigt måste väl nämligen ägaren av den skadade egendomen anses vara närmare att bära konsekvenserna av vårdnadshavarens vållande än den helt utomstående tredje parten. Enklare uttryckt torde vårdnadshavaren kunna betraktas såsom ägarens representant med avseende å egendomen

70 EN JÄMKNINGSFRÅGA.i fråga, och i den mån vållande å vårdnadshavarens sida medverkat till skada å egendomen torde därför dennes vållande böra likställas med vållande av ägaren själv.
    De nu anförda synpunkterna torde i själva verket ej kunna anses strida mot rättsfallet NJA 1899 s. 252. Även om man skulle anse sig ha grundad anledning antaga att HD i detta, förmodligen det enda av HD bedömda rättsfallet på området, utgått från förefintligheten av ett husbondeansvar, synes man nämligen icke berättigad att av rättsfallet draga någon mera vittgående slutsats än att i förekommande fall jämkning bör ske åtminstone om arbetsgivaren (ägaren av den skadade egendomen) bär ansvar för den anställdes (vårdnadshavarens) skadegörande handlingar. Domsmotiveringarna synas emellertid icke giva något belägg för att frågan om husbondeansvaret över huvud tillmätts betydelst i målet och rubriken till rättsfallsreferatet synes mig snarast tala emot att så varit fallet.

Bengt Malmæus.