Lag om skuldebrev i Finland. Över tio år senare än de övriga nordiska länderna har Finland fått färdig sin skuldebrevslag. Republikens president har stadfäst lagen d. 31 juli 1947 och bestämt att den skall träda i kraft d. 1 jan. 1948. Högsta domstolen hann avgiva sitt utlåtande över lagförslaget år 1939 innan det stora ovädret bröt ut, men sedan fördröjdes lagförslagets vidare behandling av händelser, som icke tilläto igångsättande av lagstiftningsprocedur för andra än de mest oundgängliga behov. Efter krigets upphörande kunde uppmärksamhet åter ägnas grundläggande civilrättsliga reformer. Dokumenterna angående skuldebrevslagen underkastades en sista granskning inom justitieministeriet med det resultatet att propositionen i ämnet överlämnades till riksdagen d. 1 nov. 1945. Riksdagsbehandlingen tog mera än två års tid i anspråk.
En medverkande orsak till att man så snart efter krigets slut blev färdig med propositionen inom justitieministeriet var att man genom de överläggningar beträffande Finlands anslutning till den skandinaviska köplagen, som ägde rum i Stockholm 1943—44 mellan representanter för Danmark, Sverige och Finland, hade för Finlands del vunnit den övertygelsen att landets inträde i det skandinaviska köplagssystemet kan utan nämnvärda svårigheter förverkligas1 och att således den omständigheten, att Finland tillsvidare icke har kodifierad köplag, ej kan verka hindrande för införandet av skuldebrevslagen, som genom några av sina stadganden på sätt och vis föregriper vissa rättsregler i köplagen.Vid Finlands deltagande i det nordiska samarbete, som ägde rum mellan skuldebrevsdelegaterna, torde denna sida av saken ej hava varit föremål för uppmärksamhet.
Genom de nordiska skuldebrevslagarna hava enhetliga rättsregler i de grundläggande frågorna införts. Dock kvarstå divergenser pån ågra punkter och i Finland var man intill det sista mycket tveksam vid valet emellan de olika alternativen. Det är i synnerhet följande två frågor, som härvid böra nämnas. Den första gäller betalningsorten för löpande skuldebrev. Skall det vara gäldenärens domicil såsom enligt tidigare rätt och med de undantag som plägat göras i regeln, eller bör man giva företräde åt borgenärens domicil? Den svenska lagen har omfattat det sistnämnda alternativet, varemot de danska och norska lagarna vidhållit den äldre regeln för innehavarepapperens vidkommande. I denna fråga uttalades olika meningar inom högsta domstolen, varvid majoriteten stannade för den svenska lösningen, som