Sjörättssakkunniga i vissa rättegångsmål. Enligt den finska sjölagen av d. 9 juni 1939 skola vid handläggning av sjörättsmål och sjöförklaring två i sjöväsendet kunniga och erfarna män vara tillstädes i rätten för att i egenskap av sakkunniga biträda densamma. Dessa sakkunniga samt två suppleanter för dem förordnas av rätten före varje kalenderårs utgång. De sakkunniga erhålla för varje sjörättsmål ett skäligt arvode, som rätten bestämmer före varje sammanträde särskilt. I tvistemål erlägger käranden arvodet i förskott, men det stannar den tappande parten till last. I andra mål och för biträde vid behandling av sjöförklaring utgår arvodet av allmänna medel, och närmare bestämmelser därom ingå i en förordning d. 9 juni 1939. Förutom vid handläggning av i sjölagen avsedda sjörättsmål skola stadgandena angående sakkunniga tillämpas även på de rättegångar, vid vilka handläggas mål, som avses i sjömanslagen d. 8 mars 1924, lagen d. 26 april 1924 om sjömans arbetstid, lagen d. 4 juni 1937 om mönstring och registrering av sjömän samt lagen d. 2 juni 1939 om sjömäns semester.
    I en till Finlands riksdag våren 1944 inlämnad lagmotion framhölls bl. a. att i tvistemål rörande sjömäns arbets- och sociala förhållanden käranden i de flesta fall vore en sjöman, vilken i betraktande av hans förmögenhetsställning icke skäligen kunde åläggas att i förskott utbetala sakkunnigas

ofta till rätt stora belopp stigande arvoden. I syfte att avlägsna nämnda missförhållanden har riksdagen hemställt, att regeringen måtte överväga ensådan ändring av sjölagen, att det arvode, som borde erläggas till sakkunniga vid handläggning av samtliga sjörättsmål vid domstol, måtte utbetalas av statsmedel.
    På grund härav framhåller den finska lagberedningen, som erhållit i uppdrag att uppgöra förslag till proposition i saken, att även om motiverad anledning ur principiell synpunkt skulle föreligga för sakens ordnande på ett sätt, som motsvarade riksdagens hemställan, praktiska synpunkter likväl talade för en annan reglering såvitt anginge egentliga sjörättsmål. Vad åter vidkomme rättegången i mål, som avsåges i de lagar vilka angå sjömännens arbets- och sociala förhållanden, hade det i enlighet med den uppfattning, som vore rådande i Sverige, ansetts att vid handläggning av dessa närvaro av sakkunniga i rätten icke alltid vore nödvändig. Många sådana saker kunde nämligen jämföras med vanliga fordringsmål eller mindre brottmål, vid vilkas handläggning en särskild sakkunskap i sjöväsendet knappast vore erforderlig. Skulle rätten likväl i något mål anse närvaro av sakkunniga nödig, borde den äga befogenhet att förordna därom vid ärendets handläggning. I detta fall skulle arvodena för de sakkunniga erläggas av statsmedel, såsom i förordning därom borde stadgas. Samtidigt som genom ett sådant förfarande handläggning av mål av ifrågavarande natur vid domstol skulle förenklas och statsmedel inbesparas, skulle dymedelst även tillgodoses riksdagens önskemål, att sjömännen, då de åstundade rättsskydd, icke ens i civilamål skulle nödgas erlägga sakkunnigarvoden.

R. B-n.