RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET I SJÖMÅL VID THE PROBATE DIVORCE AND ADMIRALTY DIVISION OF THE HIGH COURT I ENGLAND.
AV
JUR. KAND. LENNART HAGBERG.
Genom välvillig förmedling av the British Council1 har tillfälle beretts undertecknad att under ett års tid arbeta såsom » pupil»2 hos en av Englands ledande »counsel»3 vid the Admiralty Bar. På det sättet har jag kunnat följa en engelsk advokats arbete i hans »chambers», kontor, i Temple och i domstolarna genom alla instanser upp till the House of Lords. Då vi i Sverige synas ha åtskilligt att lära av den moderna engelska sjörättsprocessen speciellt med hänsyn till vår nya rättegångsbalk, skall jag här söka giva en redogörelse för uppläggningen av ett engelskt sjömål, varvid helt naturligt processen kommer att skildras från advokatens synvinkel. För att undvika alltför många noter och förklaringar
kommer jag i den utsträckning det är möjligt att använda närmast motsvarande svenska termer och rättsbegrepp, ehuru framställningen därigenom icke får en absolut vetenskaplig precision.
Det skulle föra för långt att här giva en historik över specialdomstolen i sjömål, the Admiralty Court. Jag vill endast i förbigående nämna att domstolen, som kan spåras tillbaka till år 1360, framvuxit genom århundradena under ständig konkurrens med »common-law-domstolarna», de allmänna domstolarna, till dess att den fick sin nuvarande gestaltning såsom en del av the High Court, the Probate Divorce and Admiralty Division genom the Supreme Court of Judicature (Consolidation) Act, 1925. Jag kommer att följa gängse språkbruk bland engelska sjörättsjurister och för korthetens skull benämna divisionen »the Admiralty Division» eller »the Admiralty Court». Jag lämnar åsido att divisionen även sysslar med testaments- och äktenskapsmål. Sammanställningen av dessa tre olika typer av mål på en division har väckt både förundran och munterhet. Någon har sagt att »the idea is jurisdiction over wrecks — wrecks of wills, marriages, and ships». Den historiska förklaringen till den egendomliga sammankopplingen av dessa tre typer av mål är den att rätten här icke är inhemsk utan vilar på romersk, kanonisk och internationell grund.
Antalet mål i the Admiralty Court är relativt litet. Cirka 200 stämningar utfärdas årligen. Endast ungefär hälften bli emellertid föremå lför rättslig prövning. De värden som målen angå äro å andra sidan betydande. Enligt the Judicature Act falla bl. a. följande mål under the Admiralty Court's kompetens: tvist om äganderätt till fartyg, anspråk på ersättning för skador som åsamkats ett fartyg inom England eller på öppen sjö, anspråk på ersättning för skador som förorsakats av fartyg, anspråk på bärgarlön för bärgning av fartyg inom England eller i öppen sjö, ersättning för bogsering, krav på betalning för »necessaries»1 lämnade till främmande fartyg antingen inom England eller i öppen sjö, anspråk på lön åt befälhavare och besättning och befälhavares krav på ersättning för utlägg för rederiets räkning, anspråk som grunda sig på fartygshypotek, byggande eller reparation av fartyg och slutligen, försåvitt det icke visas att ägare eller delägare i fartyget är hemmahörande i England, tvister härrörande från avtal om lega av fartyg, angående godsbefordran till sjöss eller skadestånd i utomobligatoriska förhållanden såvitt angår gods lastat å fartyg. Av ovanstående uppräkning framgår att mål av kommersiell karaktär, t. ex. angående certepartier och konossement avgöras av the Admiralty Court endast då det rör sig om utländska fartyg. Mål av detta slag avgöras i övrigt i regel av the King's Bench Division of the High Court. Uppdelningen av dessa mål på två divisioner är av historiskt ursprung men har även en praktisk bakgrund. I the Admiralty Court kan anspråket riktas direkt mot fartyget såsom en »actio in rem» medan vid andra
domstolar anspråket endast kan rikta sig mot fysisk eller juridisk person såsom en »actio in personam». En dom med anledning av en actio in rem kan exekveras direkt mot fartyget. Då det gäller ett engelskt fartyg har ju i kommersiella mål käranden svarandens person och övriga tillgångar att hålla sig till och kan lätt få erforderliga upplysningar om svarandens ekonomiska situation. Rör det sig däremot om ett utländskt fartyg i engelsk hamn är det lämpligt att målet handlägges av the Admiralty Court såsom en actio in rem. Domen kan då exekveras direkt mot fartyget, som vid processens början kan beläggas med kvarstad därest säkerhet icke ställes. Den ofta besvärliga frågan om en engelsk dom kan exekveras utomlands undvikes därvid och käranden behöver vidare icke inlåta sig på en besvärlig och ofta tidsödande undersökning av den utländske svarandens ekonomi innan process inledes. Efter särskilt tillstånd kan för övrigt mål överföras från en division till annan.
Vad the Admiralty Court's organisation beträffar, består rätten av en domare. Han har såsom bisittare i mål angående sammanstötning av fartyg eller bärgning av fartyg »two of the Elder Brethren of the Trinity House».1 Dessa »Trinity Masters'» uppgift är att giva domstolen råd och anvisningar i nautiska frågor (to advise the Court upon matters of nautical skill). De äro icke meddomare utan deras funktion är enbart rådgivande och domaren är icke bunden av deras råd. I regel förekommer jury icke i the Admiralty Court. Knuten till domstolen är en »Registrar». Dennes viktigaste funktion ur sjörättssynpunkt är att fastställa skadeståndsbeloppens storlek sedan domstolen avgjort ansvarsfrågan. Han biträdes härvid vanligen av två sakkunniga, »two merchants».
Jag skall nu skildra gången av ett vanligt kollisionsmål. Två engelska fartyg förslagsvis benämnda »Castor» och »Pollux» kollidera i Nordsjön, varvid båda fartygen erhålla skador. Redarna å ömse håll vända sig till sina solcitors. Dessa verkställa utredning, höra kapten och besättning på sina uppdragsgivares fartyg, sätta upp vittnesintyg, »statements», taga hand om loggböcker och dylika handlingar från fartygen. Från Castors sida tager man sedan ut stämning, »writ of summons», på Pollux' ägare. The Writ of Summons, som utfärdas i konungens namn innehåller i detta mål, som är en actio in rem, en anmaning till svaranden att inom tolv dagar efter stämningens delgivning »cause an appearance to be entered» vid äventyr av tredskodom. På baksidan är the writ »indorsed» med följande yrkande: »The Plaintiffs' Claim damages sustained by reason of a collision which occured between their Steamship 'Castor' and the Defendants' Steamship 'Pollux' in the North Sea in the month of August, 1946, owing to the negligence of the Defendants, their Servants or Agents.» Som synes är det fordrade skadeståndet icke till beloppet bestämt. Detta förekommer i allmänhet
först vid »the Reference» inför the Registrar. Vanligtvis erhåller kärandens solicitor före eller efter stämningens utfärdande från svarandesidan namnet på deras solicitor jämte ett åtagande från denne att mottaga delgivning av stämningen, »enter an appearance» samt ställa säkerhet, »bail», som täcker värdet av hans uppdragsgivares fartyg eller betala in en motsvarande penningsumma till rätten i stället för säkerhet. Genom detta förfarande slipper käranden att delgiva stämningen i särskild ordning. Svaranden å sin sida undviker kvarstad å fartyget genom att ställa säkerhet. Pollux' solicitor mottager stämningen, ställer säkerhet samt »enters an appearance», ett tillkännagivande att svaranden kommer att inställa sig i rättegången, genom att ingiva en handling till domstolens kansli och delgiva käranden densamma. Han uttager vidare genstämning på Castor, varefter säkerhet ställes även från kärandesidan.
I ett kollisionsmål skall kärandens solicitor inom sju dagar från stämningens uttagande och svarandens solicitor inom sju dagar efter appearance och innan skriftväxlingen börjar till domstolen inkomma med en handling, som kallas »the Preliminary Act». Denna handling förseglas och får ej öppnas förrän skriftväxlingen avslutats och båda parters solicitors så skriftligen medgivit. Denna Preliminary Act innehåller svaren på ett antal i ett fastställt formulär upptagna frågor angående de närmare omständigheterna vid sammanstötningen.1 Parterna besvara sålunda dessa frågor utan att veta hur den andra parten kommer att skildra händelseförloppet. De äro bundna av sina i the Preliminary Act lämnade uppgifter och kunna icke under målets gång av taktiska skäl skifta ståndpunkt efter vad som anföres från motsidan. En skrupelfri svarande kan därför icke såsom i Sverige för att fritaga sig »laga till» en historia, som passar in i kärandens skildring av händelseförloppet i stämningsansökningen. The Preliminary Act är på detta sätt ett utomordentligt medel att få fram sanningen från ömse håll. På detta stadium ha handlingarna i målet å ömse sidor överlämnats till counsel, som utarbeta Preliminary Acts. Då hela uppläggningen av målet vilar på denna handling är det ett arbete, som fordrar den yttersta omsorg och noggrannhet. Frågorna måste besvaras på ett sådant sätt att grunden för yrkandena å ömse sidor kan utläsas redan av the Preliminary Act. Handlingarna ingivas från ömse håll i vederbörlig ordning till domstolen.
START
Skriftväxlingen, »the Pleading», i målet börjar därefter. Käranden skall inom tolv dagar efter svarandens appearance delgiva honom »a Statement of Claim». Denna handling innehåller yrkandena och grunden för käromålet och vilka lagrum käranden åberopar såsom stöd för sin talan. Den är uppställd i numrerade paragrafer och ser i huvudsak ut som en stämningsansökan enligt Nya RB. The Statement of Claim utarbetas av counsel. Såsom grund för redogörelsen av själva händelseförloppet ligga uppgifterna i the Preliminary Act.
Svaranden å sin sida skall inom tio dagar, räknat från utgången av den tidsfrist inom vilken han skolat göra sin appearance, delgiva käranden sin »Defence» och eftersom svaranden i detta målet uttagit genstämning blir det »Defence and Counterclaim». Denna handling är uppställd och utarbetad enligt samma principer som the Statement of Claim. Skulle endera eller båda parterna vilja ha bättre och fullständigare upplysningar i någon fråga, som behandlats i motpartens pleading kan han hos domstolen ansöka om åläggande för motparten att inkomma med »further particulars». Käranden är berättigad, därest han så finner lämpligt, att inom sex dagar från delgivningen av svarandens Defence resp. Defence and Counterclaim bemöta svaromålet och genstämningen i »a Reply». Denna Reply är oftast av rent formell natur och innehåller i föreliggande mål endast ett blankt bestridande av påståendena i svaromålet och genstämningen.
Pleadings, som understiga tio foliosidor, få vara antingen maskinskrivna eller tryckta medan alla andra pleadings skola vara tryckta, Dessa pleadings måste vara fullständiga och innehålla alla de fakta och rättsgrunder, som parterna åberopa som stöd för sin talan. Överraskningar och överrumplingsförsök från motparten äro på så sätt uteslutna. Efter särskild ansökan kan part dock när som helst under målets handläggning erhålla domstolens tillstånd att göra rättelser eller tillägg i sina pleadings.
Skulle käranden icke inom föreskriven tid delgiva svaranden the Statement of Claim, kan svaranden hos domstolen anhålla att målet avvisas med ersättning åt svaranden för hans kostnader å målet. Å andra sidan kan käranden, om svaranden icke inkommer med Defence resp. Defence and Counterclaim, erhålla tredskodom.
I the Statement of Claim och i the Defence resp. Defence and Counterclaim förekommer icke, såsom förutsättes beträffande motsvarande svenska handlingar enligt 1 § 42 kap. nya RB, någon uppgift på vilka skriftliga bevis som komma att åberopas i rättegången. Saken är i engelsk rätt ordnad på ett annat sätt. Man har där ett institut, som kallas »discovery of documents». Part kan hos domstolen ansöka att motparten genom en »affidavit of documents» under edlig förpliktelse lämnar uppgift på de skriftliga bevis angående målet, som äro eller varit i hans besittning och i det sistnämnda fallet var de befinna sig. Part har sedan rätt att giva sin motpart skriftlig underrättelse om att han påfordrar att motparten låter honom eller hans solicitor
»inspect», taga del av, dessa handlingar och göra avskrifter därav. Efterkommer motparten icke en sådan begäran kan han därtill bli ålagd av rätten. Vissa handlingar exempelvis parts korrespondens med sin solicitor angående målet äro privilegierade och undantagna dylik »inspection». Visar det sig att en handling befinner sig i tredje mans besittning, kan denne av rätten åläggas att tillhandahålla handlingen för inspection. Genom detta institut erhåller part kännedom om vilka dokument, som motparten kan tänkas åberopa i rättegången och får även taga del av dokument, som motparten innehar, och som eventuellt kunna vara till fördel för parten själv. Rent praktiskt blir verkningarna av detta rättsinstitut desamma som enligt de svenska reglerna i 2—5 §§ 38 kap. nya RB.
Sedan svaranden i förevarande mål erhållit del av kärandens Statement of Claim, anhöll han om further particulars. Han önskade få närmare preciserat i vilka hänseenden han enligt kärandens påstående navigerat vårdslöst. Sedan han fått de begärda upplysningarna delgav han sin motpart the Defence and Counterclaim, varefter denne avgav a Reply, såsom redan tidigare antytts. Från ömse håll avgivas »affidavits of documents». Parternas solicitors översända därefter, såsom brukligt är, till varandra fotostatiska kopior av loggböcker och andra skeppspapper, av skrifter av kaptenernas rapporter o. dyl., vilka handlingar omnämnts i respektive parts affidavit of documents.
Sedan skriftväxlingen avslutats och den skriftliga bevisningen å ömse håll framlagts inhämta vanligen solicitors å ömse sidor »counsel's opinion», innan ytterligare steg vidtagas. Till en början får counsel avgiva en »advice on evidence». Han angiver där, vilken bevisning han anser vara nödvändig och vad som avses att styrkas med denna bevisning. Solicitors inhämta sedan »advice on merits» angående det sannolika resultatet av en rättegång. I målet mellan Castor och Pollux beslutar man å ömse sidor att fortsätta rättegången sedan man inhämtat opinions. Solicitors på vardera sidan engagera barristers för målets handläggning inför domstol. Då målet gäller betydande belopp anmodas å ömse håll en King's Counsel såsom Leader och en Junior, vanligen den Junior, som utarbetat pleadings och avgivit utlåtanden i målet. Solicitors sammanfatta sina instruktioner till sina respektive counsel i »the Brief». Barristers och solicitors hålla konferenser i chambers och diskutera uppläggningen av målet. Pleadings överlämnas till domstolen i god tid före rättegångsdagen. Parterna och domstolen ha underhandsöverläggningar1 för bestämmande av dag eller dagar för rättegången och målet sättes på uppropslistan.
Innan jag går vidare, vill jag med några få ord skildra hur sessionssalen är inrättad. Domaren, iklädd kåpa och peruk, sitter på en hög
estrad. Till höger om sig har han the Trinity Masters. På endera av salens långsidor är vittnesbåset placerat, i regel på något avstånd från domaren. Nedanför domaren sitter en domstolsfunktionär, a registrar, som har till uppgift att ropa upp målen, diarieföra åberopade skriftliga handlingar etc. Vid kortändan av the registrar's bord sitter en stenograf,1 som nedtecknar vittnesmål och partsanföranden. Protokoll i svensk mening föres icke. Renskriften av vittnesmålen och partsanförandena tillställes domstol och parter. Denna nedteckning är nödvändig vid fullföljd av målet till högre instans, då ny bevisupptagning icke förekommer. Domaren själv för anteckningar. Ända tills för något antal år sedan ansågs dessa anteckningar vara domarens privata, men numera är han enligt ett prejudikat skyldig att vid fullföljd på begäran lämna sina anteckningar till högre instans. Mitt emot domaren och på något avstånd från honom finnas amfiteatriskt ordnade bänkrader. På den nedersta bänkraden sitta solicitors och klienter. Bänkraden bakom är reserverad för King's Counsel. Nästa bänkrad är avsedd för Juniors. Mellan dessa bänkradeer går »the bar» markerad genom grindar i passagen mellan bänkraderna å ömse sidor.2 Bakom Juniors sitta »devils» d. v. s. pupils, advokater i början av sin karriär. De göra anteckningar åt sina »learned masters», hålla reda på handlingarna åt dem och följa i övrigt målet för egen information. Resten av bänkraderna äro åhörarplatser. Counsel å ömse sidor ha sina clerks med sig i rätten, vilka till domstolslokalen medföra prejudikatsamlingar och litteratur, ibland åtskilliga tiotal volymer. Förhandlingarna börja för dagen kl. 10,30 och fortsätta till kl. 13. De återupptagas efter lunchpaus kl. 13,45 och avslutas för dagen kl. 16.
De båda målen mellan Castor och Pollux handläggas gemensamt3 såsom ett mål och får namnet »the Pollux» efter huvudsvarandens fartyg. Målet ropas av the registrar. Båda parter4 äro företrädda genom sina respektive Leaders och Juniors. Kärandens Leader öppnar målet genom att nämna namnen på de i målet uppträdande counsel och de parter de företräda. Några rättegångsfullmakter åberopas icke. Han ger därefter en kort sammanfattning av de båda fartygens typ, storlek, utrustning och bemanning, farvattnets beskaffenhet på kollisionsplatsen samt vind och väderlek vid kollisionstillfället.
Skulle svaranden utebliva kan käranden erhålla tredskodom, försåvitt han kan styrka sin talan i den mån bevisbördan åvilar honom. Ifall käranden utebliver, men svaranden inställer sig, kan denne få käromå-
let ogillat och om han uttagit genstämning få sin talan bifallen på samma villkor som en huvudkärande.
Bevisningen i ett kollisions- eller bärgningsmål förebringas före pläderingen. I civilmål, med undantag av nyssnämnda mål, håller först kärandens counsel sitt partsanförande, varefter han förebringar bevisningen. Motparten svarar därefter och kommer med sin bevisning eller förfar i omvänd ordning, om han så finner lämpligt. Käranden har därefter ordet för genmäle. Skulle en svarande icke åberopa någon som helst bevisning har han sista ordet och käranden har icke rätt till genmäle, något som gäller alla civilmål. Vittnena höras i regel i domstolen och vittnesintyg godtagas endast i undantagsfall.1 Vittnena få icke åhöra förhandlingarna förrän de hörts. Vittnesjäv av samma natur som i den äldre rättegångsbalken i Sverige finnas icke. Det enda vittnesjävet (incompetency) i civilmål är »defect of understanding», exempelvis att den åberopade personen icke har uppnått en sådan ålder att han eller hon kan avgiva ett tillfredsställande vittnesmål eller att personen ifråga lider av mentala defekter. I brottmål tillkommer att äkta makar icke kunna vittna mot varandra men väl för varandra. Part kan själv på detta sätt höras såsom vittne i egen sak.2 Domstolen undersöker icke ex officio om det finns något hinder för den åberopade personen att vittna. Vittnet läser själv upp vittneseden under överinseende av en »usher», vaktmästare. Domaren har full frihet att när han så finner lämpligt ajournera förhandlingarna. Detta sker ofta för att möjliggöra att höra ett visst vittne i målet. Vittnena i sjömål äro oftast sjömän och man passar på att höra dem, när deras fartyg är i hamn i eller i närheten av London. På så sätt kan det inträffa att vittnesförhören spridas ut på en lång tidsperiod och att ett mål plötsligt kommer för enär ett vittne oväntat anländer till England. Ny dag och tid för målet bestämmes efter informella överläggningar mellan domstol och parter. Om möjligt söker man genomföra en koncentrerad handläggning av målet.
I »the Pollux» höras först kärandens vittnen. Endast i undantagsfall höras svarandesidans vittnen först. Detta händer när själva grunden för käromålet medgivits av svaranden i hans pleadings och det endast blir fråga om vad svaranden kan åberopa såsom ursäkt för sitt sätt att exempelvis navigera. Denna doktrin, kallad »res ipsa loqr», träder i funktion exempelvis, då det är i målet ostridigt att kärandens fartyg legat till ankars under dagsljus på föreskriven ankarplats och förande föreskrivna signaler och svaranden vill genom vittnesförhör etablera en ursäkt för sin påsegling av kärandens fartyg. Huvudregeln är alltså att käranden först förelägger rätten sin bevisning och sedan svaranden. Counsel handhava vittnesförhören men domaren har full frihet att närs om helst under vittnesförhörets gång ställa frågor till vittnena. Den part, som inkallat ett vittne, hör honom först »in the examination in
chief». Motparten korsförhör, »crossexamines» honom därefter och slutligen kan den part, som åberopat vittnet »re-examine» honom. Vanligtvis är förhöret med vittnet slut med the re-examination, men domstolen kan tillåta att ett vittne höres på nytt när som helst under målets gång, om så skulle finnas lämpligt.
Avsikten med the examination in chief är för att citera en auktoritet1 på området att »lägga fram inför rätten och juryn allt vad vittnet vet i saken, som är relevant och väsentligt, medan det är the cross-examination's uppgift att sikta och pröva, att korrigera och fylla i luckor, och ändamålet med the re-examination slutligen är att förklara, beriktiga och lägga till rätta». Vittnena förhöras antingen av the Leader eller av hans Junior. Särskilt viktiga vittnen höras dock i allmänhet av the Leader. Uppdelningen av det engelska advokatståndet i två grenar har den ur en svensk advokats synvinkel egendomliga följden att counsel icke träffar sina vittnen förrän i rättssalen. Det strider mot »baretiquette» att, såsom en svensk advokat vanligen gör, höra vittnena före rättegången för att taga reda på vad vittnena vet och för att få en allmän uppfattning av deras trovärdighet. I England får counsel genom solicitors göra sig underrättad om vittnenas svaga och starka sidor och försöka genom solicitors att utvälja de bästa vittnena, där ett val är möjligt. För att göra bästa möjliga intryck på rätten hör man de bästa vittnena först, om man icke helt kan undvika de dåliga. Då en counsel hör sina egna vittnen får han icke framställa ledande frågor, frågor som äro ägnade att giva vittnet en fingervisning om hur han bör besvara dem.2 Icke endast ledande frågor i denna mening äro förbjudna utan även frågor, som från frågeställarens sida innebär ett angivande av relevanta fakta och som kunna besvaras med ja eller nej, ehuru vilket svar som åsyftas icke direkt kommer till uttryck. Men det är endast frågor, som avse själva tvisteföremålet, som icke få vara ledande. Då det gäller perifera frågor, exempelvis vittnets bostad och yrke är det tilllåtet att framställa dem i ledande form för att vinna tid. Om ett vittne skulle visa sig vara direkt fientligt mot den part, som påkallat hans hörande, uppmjukas den eljes strikta regeln om förbud för ledande frågor för att göra det möjligt att på ett någorlunda tillfredsställande sätt få fram fakta av vittnet.
The cross-examination har tre syften. Det första är att få fram något till den korsförhörande partens egen fördel. För det andra gäller det om möjligt att försvaga verkan av vad vittnet sagt till nackdel för den egna parten. Slutligen och för det tredje söker man om möjligt visa att vittnet på grund av sitt föregående liv eller nuvarande beteende icke är trovärdigt för att på det sättet förringa värdet av hans vittnesmål. The cross-examination, som karakteriserats såsom »a mental duel between witness and advocate», har i England utvecklats till en hel ve-
tenskap för att icke säga konst och det skulle föra för långt att här ytterligare belysa denna berömda sida av engelskt rättegångsväsen. Meningen med ett sådant korsförhör skulle helt spolieras om domstolen avbröt förhöret och begärde få veta ändamålet och syftet med advokatens frågor. Vittnet skulle därigenom bli varnat och hinna fundera ut ett svar. Den korsförhörande advokaten vinner nämligen ofta sitt syfte genom till synes oskyldiga och irrelevanta frågor, som det kan vara tröttande för domstolen att höra på, innan syftet med dessa frågor efter förhörets slut står klart för domstolen. Avbrott från domstolens sida förekomma ytterligt sällan.
Huvudändamålet med the re-examination är att giva vittnet ett tillfälle att förklara vad han sagt under the cross-examination. Under denna del av vittnesförhöret få icke utan särskilt tillstånd av domstolen frågor framställas angående fakta, som icke berörts under the examination in chief eller the cross-examination.
Sakkunniga vittnen höras i allmänhet i rätten och det räcker icke såsom vanligen sker i Sverige med skriftliga utlåtanden. Då det ju är en känd sak att sakkunniga vittnen så gott som alltid vittna till förmån för den part, som påkallat deras hörande — annars skulle de ju näppeligen åberopas — och ofta eminent sakkunniga stå mot varandra i ett mål, betraktar man sådana vittnen med en viss skepsis. En amerikansk juridisk tidskrift har drastiskt definierat ett sakkunnigt vittne såsom »a man who is paid a retainer to make a sworn argument».1
För en svensk jurist förefaller dock tekniken vid förhör av vittnen ha drivits för långt och allt emellanåt urartat till en uppvisning av advokatens skicklighet att i the cross-examination plocka sönder ett vittnesmål. Man går enligt min mening alltför mycket i detaljer, som strängt taget äro irrelevanta. Man spiller en oerhörd mängd i dubbel mening dyrbar tid på att försöka få ett vittne att motsäga sig angående smärre perifera omständigheter i målet, där ett minnesfel enligt min privata åsikt och erfarenhet är mer än förklarligt och där det »perfekta vittnesmålet» vore mera ägnat att inge misstankar. Slutligen söker man allt emellanåt att få ett vittne eller part att uttala sig om subtila juridiska distinktioner. En hårdare processledning vore mången gång på sin plats.
I the Pollux höras å ömse sidor lotsar, däcks- och maskinbefäl och utkikar. Vidare hör man på båda sidor varvsingenjörer såsom sakkunniga vittnen, vilka uttala sig om fartygens fart och vinkel i förhållande till varandra i kollisionsögonblicket med ledning av de skador, som åsamkats de båda fartygen vid sammanstötningen. För att göra det mera åskådligt få vittnena genom modeller och skisser visa de olika faserna av kollisionen.
Skriftliga bevis såsom loggböcker och dylikt ingivas av den part, som åberopar dem. Genom the discovery of documents har ju en part fått
kännedom om vilka dokument, som innehas av motparten eller tredje man och kunnat göra avskrifter av dem. Visar det sig att något eller några av nyssnämnda dokument kunna vara till fördel för parten själv och vill han åberopa dem i rättegången, kan han giva den i vars besittning dokumentet är »a notice to produce». För att utverka ett sådant åläggande måste parten inför domstolen visa att den mot vilken åläggandet skall riktas är innehavare av det önskade dokumentet. Skriftliga bevis skola nämligen ingivas i original och avskrifter godtagas endast när exempelvis originalet är förkommet och icke kan tillrättaskaffas. Efterkommes icke sådant åläggande kan parten åberopa avskrift av handlingen.
Från ömse håll åberopas i målet loggböcker, rapporter från befälhavarna till deras redare, rapporter angående sikt- och väderleksförhållanden från kustbevakningsstationer samt rapporter från de skeppsvarv, där fartygen repareras, angående de skador fartygen åsamkats vid kollisionen.
Sedan bevisningen i målet sålunda förebragts hålles partsanföranden från båda sidor. Anförandena äro givetvis muntliga och något uppläsande av rättegångsskrifter förekommer icke. Helt naturligt får dock counsel ha minnesanteckningar såsom stöd för anförandena. Kärandens counsel håller först sitt anförande, varefter svaranden får framlägga sin sak inför rätten. Därest käranden så önskar har han sedan ordet för genmäle. Counsel å ömse håll gå noga igenom händelseförloppet, analysera varje vittnesmål för sig, varvid helt naturligt de egna vittnenas trovärdighet understrykes och motpartens vittnen underkastas en genomgående kritik. Efter denna belysning av händelseförloppet övergår man till rättsfrågan. Tillämpliga artiklar i »the Regulations for Preventing Collisions at Sea»1 åberopas och rättsfall på området diskuteras ingående. Ett sådant partsanförande kan taga dagar, ja i stora mål veckor i anspråk. På grund av traditionerna från common law lägges större vikt vid rättsfallen och diskuteras framför allt mera ingående inför rätta än vad vi äro vana vid i Sverige. Man nöjer sig icke med en enkel hänvisning till ett rättsfall och måhända ett eller annat citat från detsamma utan man läser ofta åtskilliga sidor ur rättsfallen. Det föres visserligen icke något protokoll, men counsel måste under pläderingen tala ytterst långsamt och då och då göra konstpauser för att domaren skall kunna hinna med att göra anteckningar. Man brukar säga att counsel måste »watch the judge's pen». En för svenska förhållanden okänd forensisk vältalighet utvecklas och särskilt anmärkningsvärd är den fulländade elegans varmed counsel bemöta varandra även när en förintande kritik riktas mot motpartens argumentering. Counsel referera till varandra såsom »my learned friend». Överhuvud taget råder advokater emellan det bästa samarbete och kollegialitet. Engelsmannens
sinne för fair play har här utvecklats till högsta potens. Det är vidare att märka att domarna rekryteras från de mest framgångsrika och skickligaste advokaterna. En särskild domarkarriär finnes sålunda icke. Domarna ha därför den största kännedom om hur ett mål tager sig ut från advokatens synvinkel och advokaternas svårigheter röna därför den största förståelse från domstolens sida.
Målet överlämnas därpå till rättens prövning. Det händer ganska ofta att dom avkunnas genast. Med hänsyn till de stränga kraven på domens innehåll är detta mången gång en beundransvärd prestation från domarens sida, då denne ibland formulerar domen ex tempore. Den nedtecknas av stenografen. I domen i detta mål redogöres ingående för de fakta, det händelseförlopp, som utredningen i målet visat. Vittnesmålen genomgås utförligt. Anser sig domaren ha skäl att misstro ett vittne utsäges detta med motivering i domen.1 Tillämpliga lagrum och rättsfall diskuteras. Domaren ger vidare ett referat och en analys av argumentationen från ömse håll. Domaren motiverar utförligt varför han anser sig kunna i målet åberopa ett visst lagrum eller rättsfall. Han kan icke såsom enligt äldre rättegångsbalken i Sverige »skriva ifrån sig» ett mål utan ordentligt angivande av domskälen. Advokaten lämnas därför
icke i okunnighet om vad domstolen »gått på». I domen i detta mål befinnes sammanstötningen vara vållad av befälet å Pollux genom vårdslös navigation och åsidosättande av gällande kollisionsregler. I vilka hänseenden navigeringen varit vårdslös angives utförligt. Kärandens talan bifalles därför och domen utmynnar i ett åläggande för svaranden att ersätta kärandens skador och rättegångskostnader.
Målet hänskjutes till the Registrar, som med biträde av två sakkunniga vid domstolsliknande förhandlingar fastställer skadeståndets storlek. Genom att ansvarsfrågan avgöres först behöver parterna icke ödsla tid och penningar på vidlyftiga utredningar angående skadeståndetsstorlek, innan denna fråga blir aktuell. Särskilt ur svarandens synpunkt är det en lättnad att helt kunna koncentrera sig på frågan om han är skadeståndsskyldig eller ej och slippa att göra omfattande utredningar angående de fordrade beloppens skälighet innan han vet om han blir ålagd skadeståndsskyldighet eller ej. Möjligheterna att giva mellandom enligt bestämmelserna i nya RB synas kunna användas för att i Sverige ernå samma praktiska resultat.
Omfattningen av de rättegångskostnader, som en tappande part skall erlägga till en vinnande part, avgöres av en särskild domstolsfunktionär, »Taxing Officer». Denne har befogenhet att infordra handelsböcker, höra vittnen och i övrigt verkställa utredning rörande rättegångskostnaderna. Endast nödvändiga kostnader ersättas och the Taxing Officer har fri prövningsrätt. Rättegångskostnaderna äro emellertid från svensk synpunkt enorma. Den allvarligaste kritiken mot det engelska rättegångsväsendet riktas just mot denna punkt. Minst utsatta äro dock sjömålen, icke därför att rättegångskostnaderna här äro lägre än i andra mål utan därför att tvisteföremålens värde i regel är synnerligen betydande och rättegångskostnaderna i jämförelse härmed endast utgöra några få procent. Anledningarna till de höga kostnaderna1 äro åtskilliga. Jag vill här endast nämna domstolarnas koncentration till London, om kostnaderna för vittnena som kanske få vistas i London i åtskilliga dagar, advokatståndets uppdelning på två grenar och det förhållandet att part vanligen företrädes av flera barristers inför rätta.
Sedan målet slutreglerats av the Registrar och the Taxing Officer erlägger svaranden till käranden de utdömda beloppen och käranden får tillbaka sin bail.