STURE HEIDING. Om registrerade varumärken och inarbetade kännetecken. Akad. avh. Uppsala 1946. Almqvist & Wiksell. 257 s. Kr. 14.00.

 

    En tysk kommentator på konkurrensrättens område, BAUMBACH, säger om förhållandet mellan å ena sidan rätt till varumärke och firma och å andra sidan lagstiftningen mot illojal konkurrens, att den som behandlar konkurrensrätten utan att taga hänsyn till varumärke och firma påminner om en person, som skriver en monografi om hunden men utelämnar pudeln och råtthunden, under det den som behandlar varumärke eller firma utan att taga hänsyn till konkurrenslagstiftningen är lik en person som skriver om pudeln eller råtthunden utan att taga hänsyn till hundsläktet i övrigt. Sedan vår lag d. 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens genom ändringen d. 22 maj 1942 i 9 § erhållit ett nytt stadgande om »illojal användning av kännetecken», kan motsvarande sägas gälla även för den svenska rättens del.
    Författaren av ovanstående arbete, som ursprungligen gjort ett utkast till en systematisk framställning av den egentliga varumärkesrätten, sådan den framträder i 1884 års lag, eller med andra ord av de registrerade varumärkena, har på grund av denna händelsernas utveckling nödgats att utsträcka sin undersökning och taga hänsyn även till de genom konkurrenslagen 9 § skyddade inarbetade kännetecknen. Den förskjutning som utredningen sålunda undergått har satt vissa spår i framställningen. Å ena sidan har konkurrensen mellan de registrerade varumärkena och de inarbetade kännetecknen knappast fått en så central plats och ett sådant utrymme, som varit önskligt. Å andra sidan innehåller arbetet vissa partier, som visserligen öka avhandlingens praktiska användbarhet men mera höra hemma i en handbok om varumärken och icke äga något direkt samband med relationen emellan de båda olika slagen av beteckningar.
    Sitt största värde har framställningen i vad den avser de registrerade varumärkena. På detta område är författaren väl bevandrad, och han har gjort det svenska materialet och hithörande rättsliga problem till föremål för en ingående inventering, varigenom arbetet torde kunna bli till ej ringa praktisk nytta. Det är ett stort antal varumärkesrättsliga spörsmål, som upptagas till behandling. Såsom exempel kan nämnas dels från kap. II Om rättighetens innehåll: Bruk av annans varumärke vid jämförelse (s. 41); Bruk av annan näringsidkares märke i samband med hans egna varor (s. 42); Märkning av ersättningsdelar (s. 47); Utplåning av märkena eller förstörande av de märkta föremålen (s. 52); Förväxling mellan bildmärken och ordmärken (s. 89), samt dels

från det något heterogena sista kapitlet, kap. V, Om vissa förutsättningar för skydd: Tidningstitlar (s. 145); Betydelsen för skyddet om märket vid sin användning har en teknisk eller estetisk effekt (s. 147); Det fria märket (s. 175); Betydelsen av att ett märke efter tillåtelse begagnas av ett flertal näringsidkare (s. 185).
    Man hade önskat, att författaren även sökt lägga de talrika specialfrågorna till grund för mera allmänna synpunkter, som kunnat ge både överblick över och ökad förståelse för specialfallen. Såsom exempel härpå kan anföras hans behandling av begreppet varumärkesanvändning i egentlig mening (s. 39). För uppgifter av denna art synes emellertid författaren sakna egentligt intresse. Vissa av författarens resultat uppfordra även till motsägelse, t. ex. då han med stöd av ett enda rättsfall (NJA 1936 s. 492) gör gällande, att praxis skulle medgiva förbudstalan, så snart de objektiva förutsättningarna för varumärkesintrång föreligga (s. 55), eller då han i anslutning härtill pläderar för rätt till skadestånd vid kulpöst varumärkesintrång och förrätt till förbudstalan och skadestånd även vid muntlig varumärkesanvändning.
    Framställningen av de inarbetade kännetecknen har genom att den tillkommit liksom i andra hand mera fått karaktären av ett appendix till varumärkena. Att så skett torde även sammanhänga med att det ifråga om de inarbetade kännetecknen framförallt gällt att bryta ny mark, en uppgift som legat mindre för författaren än att arbeta på redan odlade tegar. I kap. II (s. 37) behandlar han gemensamt för de båda huvudslagen av beteckningar innehållet i och skyddet för de resp. rättigheterna, varefter han i kap. III (s. 99) utreder fordringarna för att ett kännetecken skall vara att anse såsom inarbetat, för att omsider i kap. IV (s. 110) komma fram till vad man kunde kalla själva kardinalfrågan: Om kollisioner mellan olika slags beteckningar. Det skulle varit en betydelsefull insats, om författaren här givit en mera ingående utredning av de inarbetade kännetecknens rättsliga ställning. Vid en sådan får man å ena sidan icke förlora ur sikte den av författaren icke nog beaktade subjektiva förutsättningen för ett straffbart intrång enligt 9 § konkurrenslagen, nämligen att uppsåt att framkalla förväxling måste föreligga hos den som usurperat det inarbetade kännetecknet. Å andra sidan synes paragrafens uppenbara syfte att förekomma en illojal användning av kännetecken ge ett stöd för att man i icke så liten omfattning skall kunna tillgodose de inarbetade kännetecknen även utanför 9 §:ns egentliga område, eller med andra ord även då inkräktaren icke kan sägas ha uppsåt att framkalla förväxling, för vilket fall det rättsmedel, som kan ställas till inarbetarens förfogande, är förbudstalan.
    Denna möjlighet antydes — såsom även författaren framhåller — redan under förarbetena till 9 § (K. prop. 1942 nr 257 s. 16 och därvid fogade PM s. 18), där det säges, att den nya lagstiftningen begränsats till de mera svårartade fall, som ansetts böra straffbeläggas, men att rättspraxis ansett sig i vissa fall kunna utan stöd av direkta lag

betämmelser ingripa på annat sätt. Såsom exempel härpå anföres meddelande av förbud att använda förväxlingsbar beteckning. Det tillägges, att man till undvikande av missförstånd vill framhålla, »att denna praxis bör kunna fortbestå och utvecklas», även efter det 9 § tillkommit. Därigenom kan 9 § sägas ha vidgat möjligheterna för en sådan förbudstalan, och en mera ingående undersökning av dessa möjligheter skulle både teoretiskt och praktiskt varit av största intresse.
    Avhandlingen har en vårdad och lättläst stil, och dess tillgodogörande underlättas i väsentlig grad genom att det — förutom en utförlig innehållsförteckning — innehåller dels en bilaga (s. 209) upptagandelagen d. 5 juli 1884 om skydd för varumärken med fullständigt angivande av samtliga däri vidtagna ändringar och tiden därför, samt dels jämte Källförteckning tre särskilda register, nämligen Rättsfallsregister, Register till paragraferna i varumärkeslagen och Sakregister.

Gösta Eberstein.