ARVID WACHTMEISTER. Vidskepelsen i brottets tjänst. Sthm 1947. Natur och kultur. 192 s. Kr. 7.50.

 

    Förste byråsekreteraren i kammarkollegiet greve ARVID WACHTMEISTER, vilken tidigare skrivit flera böcker om vittnespsykologi (jfr SvJT 1944 s. 55), har nyligen utgivit en bok om vidskepelsen i brottets tjänst. I formellt hänseende ger boken mer än titeln låter förmoda. Den innehåller nämligen icke blott sådana fall i vilka en brottsling utnyttjar annans vidskepelse utan även sådana där den brottslige själv handlar av vidskepliga motiv; i sistnämnda fall tjänar alltså vidskepelsen brottet allenast i den meningen att den bidrager till ökande av brottsligheten. I sak ger däremot boken mindre än förlagsreklamen lovar. Den innehåller ingen »sammanfattande framställning av det mångskiftande sambandet mellan brott och vidskepelse» utan blott, såsom författaren i förordet medger, en »ofullständig materialsamling». De spridda fall för vilka redogörelser lämnas ha i huvudsak hämtats ur tryckta utländska källor, kompletterade med svar på en rundfråga till svenska underrättsdomare. Den svenska undersökningen har varit föga givande, vilket dock tyvärr icke kan tagas som något säkert bevis för att vårt land mer än andra skulle vara förskonat från vidskepelse av hithörande slag. Anmärkas må, att boken t. ex. icke redovisar det i min bok om brottsligheten och dess bekämpande i Sverige under nummer F 443 angivna fallet, i vilket en bedräglig tattare som aldrig gått i skola livnärde sig på att gå omkring till gårdar hemsökta av kreaturssjuka och »driva ut vittra från gården» bl. a. genom att nedgräva guldföremål (givetvis för att själv tillägna sig dem).
    Något försök att genom framförande av egna åsikter eller citat närmare utreda det psykologiska förhållandet mellan brott och vidskepelse göres ej i boken Denna bygger på tyska källor, främst ALBERT HELLWIG, Verbrechen und Aberglaube, Leipzig 1909. »Anglosachsiska källor lysa nästan helt med sin frånvaro», säger författaren. Man hade annars kunnat tänka sig att citera exempelvis JOSEPH  JASTROW, Wish and wis-

dom (på svenska »Villfarelser och vetande»), vilken visserligen kan sägas i ganska grovt populariserad form propagera mot vidskepelsen men varur dock värdefulla synpunkter på önsketänkandets betydelse kunna hämtas. Av svenska verk hade väl kunnat komma i åtanke åtminstone BROR GADELIUS, Tro och övertro i gångna tider.
    Författaren avser tydligen att skildra nutida förhållanden, ehuru fall från gångna århundraden ej sällan medtagits i brist på färskare exempel. Någon allmän översikt över den historiska utveckling som bildar bakgrunden till det nuvarande tillståndet lämnas icke. Några kapitel ha emellertid ägnats vissa särskilda former av kriminalhistorisk vidskepelse. Sålunda handlar ett kapitel om thugerna, den indiska sekten av yrkesmässiga rånmördare. I detta sammanhang kunde en hänvisning gjorts till att FRANS G. BENGTSSON i essäsamlingen »Sällskap för en eremit» skildrat sektens slutliga utrotande under rubriken »General W. H. Sleeman och gudinnan Bhowani».
    Märkligt nog har i våra dagar i den lilla svenska staden Sala förekommit ett slags motsvarighet till thugerna, en i viss mån religiöst betingad sammanslutning av yrkesmässiga mördare. Av denna märkliga företeelse har författaren givit en kortfattad skildring med ledning av revisionsakten i målet mot den s. k. Salaligan samt en av åklagaren i målet MÅRTEN STIERNSTRÖM i Nordisk kriminalteknisk tidskrift 1939 lämnad redogörelse med titeln »Den magiska cirkeln». Såsom domare i målet kan jag lämna några kompletterande upplysningar. Salaligans huvudman T. var, såvitt professor Kinberg kunde finna, icke sinnessjuk, men hans sinnesbeskaffenhet var så abnorm att han icke kunde skilja på dikt och verklighet. Härigenom försvårades i hög grad utredningen i målet, ty T. ensam satt inne med alla fakta under det hans medhjälpare blott fått kännedom om olika detaljer. Till största delen uppdiktad är otvivelaktigt den av Wachtmeister återgivna berättelsen om huruledes T. erhöll uppdrag från Danmark att grunda en svensk avdelning av den »magiska cirkel» som praktiserade s. k. Rajah-Yoga. Sant är däremot, att T. ägde avsevärd kännedom om indisk religion samt att han delvis på religiösa grunder lyckades förvärva åtskilliga anhängare, vilka han sedan inblandade i Salaligans hemska förbrytelser. Om psykologisk skarpblick, värdig en religionsstiftare, vittnar det, att alla dessa iakttogo obrottslig tystnad, medan Salaligan under åren 1930—1936 i och omkring en så liten ort som Sala förövade fem mord och ett otal andra grova brott. Vidskepliga motiv kunna snarast sägas ha förelegat för det första, i Wachtmeisters bok icke omtalade brottet, det s. k. Sörbomordet, vid vilket en droskchaufför från Västerås nedsköts av sin passagerare. Det var mycket svårt att vinna klarhet om detta brott, eftersom det väsentligen ej hade rationella motiv utan var ett slags manbarhetsrit, varmed T. firade sin tjuguandra födelsedag. Helt annan blir bilden av de följande brotten. En annan ligamedlem, A., vilken icke bidrog till utredningen utan nekade till allt, hade här infört vinningssyftet som brottsmotiv. I Kölfors nedskötos två personer med användande av ljuddämpare så att intet

skott hördes och inga patronhylsor kvarlämnades på platsen, över 10,000 kronor tillgrepos och spåren undanröjdes genom mordbrand. Det enda vidskepliga momentet i händelseförloppet var, att brottet efter huvudmannens smak förövades vid fullmåne. Liken i Kölfors blevo ej mera förbrända än att skottkanalerna kunde iakttagas vid obduktion och alltså mord fastställas föreligga. Vid Salaligans nästa mord dödades emellertid en ensamboende kvinna i Västerfärnebo genom att avloppsgaserna från en bil i en slang fördes in genom hål som borrats i stugväggen, varefter stugan uppbrändes. Vid obduktionen fastställdes att kvinnan dött av koloxidförgiftning, vilken emellertid ansågs förorsakad av branden. Det hela antogs därför vara en ren olyckshändelse. Här kan man tala om »the perfect crime» men knappast om någon vidskepelse. Att Salaligan slutligen blev avslöjad och gripen berodde på dess sista, av en tredje ligamedlem, H., i amerikansk gangsterstil planlagda kupp, det s. k. Salamordet, vid vilket ett bankbud nedsköts på öppen gata i flera ögonvittnens åsyn, varefter förövarna med penningväskan i bil foro från platsen i rasande fart. Den av Wachtmeister återgivna uppgiften att alla dessa kupper förövats för att finansiera den magiska cirkelns sektverksamhet måste uppfattas som en av T. uppfunnen förklaring, varigenom han för sig själv och andra velat dölja att icke han ensam ägde bestämmande inflytande på motiven till brotten.
    Som helhetsomdöme om Wachtmeisters bok kan sägas, att den erbjuder en brottmålsjurist vida mindre av intresse än ämnet i och för sig medgivit men att den, sedd som ett förstlingsverk i sitt slag, betecknar ett gott uppslag, väl värt att vidare fullföljas.

Nils Beckman.