Antimonopollagstiftningen i Tyskland. Den tyska antikartellagstiftningen, vars fullständiga beteckning är lag nr 56 resp. författning nr 78 ang. förbud mot överdriven koncentration av tysk ekonomisk kraft, härleder sig från de amerikanska och brittiska militärregeringarna och gäller därför endast inom de amerikanska och engelska zonerna. Dessa lagar ha uppenbarligen influerats av erfarenheterna från antitrustlagstiftningen i U.S.A., men även den tyska Weimarrepubliken hade en lag mot kartellmissbruk och en särskild kartelldomstol. De nya lagarna sträcka sig emellertid vida längre än de tidigare bestämmelserna och äro därför av särskilt intresse även för utlandet.
    De båda lagarna, som äro likalydande och trädde i kraft samtidigt, beteckna som sin uppgift dels att tillintetgöra Tysklands ekonomiska förmåga att äventyra den internationella freden, dels att skapa grundvalarna för uppbyggandet av en sund demokratisk folkhushållning. I samma syfte kommer en motsvarande lag att utfärdas även av militärregeringen för den franska zonen. Bland de mera anmärkningsvärda detaljbestämmelserna må här omnämnas följande.
    Förbjudna äro »alla begränsande och monopolistiska ekonomiska företag och affärstransaktioner» (art. I). Alla karteller, intressegemenskaper, syndikat, truster, sammanslutningar liksom alla övriga former av överenskommelser eller samverkande företag, vilkas syfte eller verkan innebär en begränsning av inrikeshandeln eller världshandeln, ett främjande av monopolistisk ekonomisk kontroll eller ett kringskärande av den fria tillgången till marknaden, förbjudas principiellt såsom »överdrivna koncentrationer».Varje ekonomiskt företag, som sysselsätter fler än 10,000 personer, anses redan prima facie utgöra en överdriven koncentration och skall behandlas enligt lagens bestämmelser. Undantag äro emellertid tillåtna. Till och med sådana företag, som icke falla under lagen men vilkas karaktär anses »be-

tänklig», skola under vissa särskilt angivna förutsättningar betraktas som överdrivna koncentrationer.
    De verkställande myndigheternas befogenheter och skyldigheter äro mycket vidsträckta, och på grund av en särskild generalklausul äga dessa myndigheter utfärda och verkställa alla de föreskrifter och begreppsbestämningar som de anse nödvändiga för lagens genomförande (art. IV mom. 7 a). Vederbörande myndighet har icke blott befogenhet att verkställa utredningar, granska räkenskaper och höra vittnen under ed, utan äger även bland annat förordna om kvarstad å egendom eller begära överlåtelse av viss egendom, uppsäga eller häva gällande avtal, förbjuda överlåtelse av egendom eller ock anmoda företag att framlägga planer för tillämpning av lagens bestämmelser.
    Vad är nu att anse som kartell resp. främjande av monopolistisk kontroll? Lagarna stipulera härvidlag 7 olika fall av monopolistisk verksamhet, nämligen: gemensamt fastställande av priser, utestängande av vissa personer från marknaden, uppdelning av grossister eller produkter på kundkretsen, bojkott av alla slag till hinder för den fria konkurrensen, begränsning av produktionen eller fastställande av produktionskontingenter, undertryckande av tekniska nyheter eller uppfinningar ävensom överenskommelser angående utnyttjandet av patent för att uppnå monopol beträffande artiklar, som icke omfattas av patentet (art. V).
    Brott mot eller kringgående av dessa bestämmelser straffas med böter intill 200,000 riksmark eller fängelse intill 10 år. Lagarna trädde i kraft d. 12 febr. 1947, men ansvarsbestämmelserna skola icke tillämpas förrän tidigast 6 månader därefter.

Gerhard Simson.