DEN NYA RÄTTEGÅNGSBALKEN.
NÅGRA ORD VID DESS TRÄDANDE I KRAFT.
AV
F. D. JUSTITIERÅDET NILS ALEXANDERSON.
En verklig milstolpe på den svenska rättsutvecklingens väg passerades, då den nya rättegångsbalken — med dess mångfald av följd lagar och följdförfattningar — den 1 januari 1948 trädde i kraft.
I ett och ett tredjedels sekel har man brottats med uppgiften att åt vårt land och folk skapa ett tidsenligt rättegångsväsen. Efter varje misslyckande följde ett längre uppehåll. Men tiden hade icke stått stilla. Varje gång arbetet återupptogs fann man sig stå inför ändrade samfundsförhållanden, inför nya problemställningar, nya krav. Det som sist kunde framstå såsom hjälpligt tidsenligt var det icke längre.
Då reformverket för drygt trettio år sedan, efter ett långt mellanskov, ånyo kom under behandling, inleddes den nystartade Svensk Juristtidnings första årgångs första häfte med en artikel, där arbetets ledare, f. d. justitierådet Johannes Hellner, framlade ett principprogram i några kärnpunkter, närmast avseende domstolsorganisation och rättegång i tvistemål. Tidskriften har också helt naturligt följt arbetet under dess fortgång, och åtskilliga inlägg i olika omtvistade spörsmål ha där funnit plats. Redaktionen har ansett att vid det fullbordade verkets inlemmande i vår rätt milstolpen borde här åtminstone markeras.
Hellner togs snart i anspråk för posten som utrikesminister. Hans efterträdare i lagverket, Herman Falk, blev efter kort tid bortryckt av en för tidig död. Processkommissionen, ursprungligen en enmanskommission, ehuru med biträdande personer, hade då redan, 1919, ombildats till kollegial, med Falk som ordförande, dåvarande revisionssekreteraren Karl Schlyter, advokaten Henrik Almstrand och professor Thore Engströmer som bi
sittare. Efter Falks död lades ledningen i presidenten Hjalmar Westrings händer och dåvarande hovrättsrådet Nils v. Steyern inryckte till en början som sekreterare, sedan som ledamot. Schlyter blev genom inträde i statsrådet snart hindrad att deltaga, och Almstrand dog år 1925. Just som kommissionen var färdig att avlämna sitt betänkande, år 1926, avled även Westring. Betänkandet är därför undertecknat endast av Engströmer och v. Steyern, med hovrättsrådet Trygg ve Liljestrand som sekreterare.
Den processkommissionen förelagda uppgiften var begränsad till att avgiva ett principbetänkande — alldeles som på sin tid, 1880-talet, var fallet med »Nya Lagberedningen». På ett stadium hade man visserligen varit betänkt på att straffprocessen ensam skulle utbrytas till definitiv reglering, men denna plan hade snart, såsom outförbar, övergivits. Betänkandet gick på remiss till domstolar, juridiska fakulteter, domareföreningar, advokatsamfundet m. fl. myndigheter och sammanslutningar. Därpå hördes lagrådet— en extraordinär åtgärd, då det här icke gällde en utarbetad lagtext.
På det stadium, vartill reformverket sålunda hunnit, framlades det av K. M:t för 1931 års riksdag med redogörelse för betänkandets allmänna principer och för viktigare framställda erinringar och med uppfordran att riksdagen måtte yttra sig rörande »huvudgrunderna för en rättegångsreform». Ännu hyste såväl bland jurister som bland den intresserade allmänheten mången den åsikten att man borde åtnöja sig med modernisering på spridda punkter av den bestående ordningen. Riksdagen ställde sig emellertid i princip positiv till förslaget om en hela rättegångsväsendet omfattande nydaning, om än med bevarande i möjligaste måtto av förtjänstfulla drag hos det äldre systemet.
Härpå skred man oförtövat till den definitiva utformningen av den nya lagen. Att denna skulle ha karaktären av en balk i allmänna lagen var tidigt klart. Arbetet bedrevs till en första början inom justitiedepartementet, men var från år 1932 anförtrott åt den s. k. processlagberedningen, där f. d. justitierådet Nat. Gärde blev ordförande med professor Engströmer och dåvarande hovrättsrådet Per Santesson som bisittare. Till dessa båda kom som tredje ledamot år 1934 beredningens sekreterare, dåvarande assessorn Tore Strandberg. Processlagberedningen avgav fullständigt förslag till rättegångsbalk år 1938. Med obetydliga modifikationer antogs det, efter att ha dryftats bl. a. på
ett allmänt domarmöte och efter att ha vunnit gynnsamma vitsord från lagrådets sida, på k. prop. av 1942 års riksdag.
Men det var klart och förutsatt att balken icke ännu på några år kunde träda i kraft, och någon promulgationslag förelåg ej, ens som förslag. De organisativa förutsättningarna för tillämpning kunde ju ännu icke vara i ordning, trots att vikten av att i god tid förbereda den sidan av saken tidigt uppmärksammats och en rad åtgärder vidtagits. Sålunda hade tingsordningen och domsagoadministrationen moderniserats och likaså inskrivningsväsendet, avlösningen av småstäders särskilda jurisdiktion gradvis framskridit, åklagarorganisationen provisoriskt förbättrats, nödvändiga löneregleringar genomförts eller förberetts o. s. v. Men åtskilligt hade icke kunnat i förväg verkställas. Bland annat hade ju genom nya balkens. föreskrift om offentlig och muntlig förhandlingsordning i överrätt samt hovrätternas utsprängning —sistnämnda anordning visserligen föreslagen av lagkommittén redan år 1815! — medfört oavvisliga behov av nybyggnad och ombyggnad av ämbetslokaler för hovrätter och högsta domstolen.
Dessutom måste den nya balkens innehåll föra med sig återverkningar på mångfaldiga rättsområden. Det återstod därför ett drygt, tekniskt ofta besvärligt och noggrann omsikt krävande efterarbete, vars resultat framlades 1944 i en lång rad lagförslag av mångskiftande innehåll jämte motiver. För detta arbete svarade alltjämt processlagberedningen, som fortsatte sitt verk i något ändrad sammansättning: sedan Santesson och något senare jämväl Strandberg lämnat beredningen, inträdde som ledamot dåvarande assessorn Erik Söderlund och som sekreterare dåvarande assessorn Sven Strömberg. Den ende som så gott som från början deltagit i de trettio årens lagstiftningsarbete ända till slutet är professor Engströmer.
Omdaning av rättegångsväsendet är, som erfarenheten från alla länder och icke minst vårt eget bestyrker, ett företag förenat med specifika, högst betydande svårigheter. Till motvärn mot varje verklig omdaning på detta område — varje omdaning som är icke blott ett sken — resa sig alltid starka känslor och mäktiga intressen. De båda flätas för övrigt omedvetet i varandra. Det bestående har för sig helgden av traditioner — traditioner som i många fall uppfattas som äldre, och därför heligare, än fallet verkligen är. Det nya åter har emot sig olusten och far-
hågorna för det okända, det ovana, och misstänkes envist för både möjliga och omöjliga fel. För traditionens skull överses däremot gärna med de mest uppenbara och odrägliga brister hos den bestående ordningen; man blir benägen att bagatellisera eller rent av förneka dem. De intressen åter som äro förbundna vid att allt får förbli vid det gamla — och vilka gärna, ofta ärligt, stundom mindre ärligt, kläda sig i känsloskrud — äro som bekant av mångfaldig art, och att närmare gå in på dem vore måhända att onödigtvis chockera. Ett par realiteter, som å andra sidan kanske mer än annat underlättat uppgiftens genomförande, förtjäna här omnämnas. Den ena är den revolutionerande utvecklingen av kommunikationsväsendet. Den andra är utvecklingen sent omsider av ett organiserat advokatstånd. Sveriges Advokatsamfund omfattar nu nära 800 medlemmar.
En annan vansklighet, och en som är mycket svår att bemästra, är att problemkomplexet icke i detta fall, som på de flesta andra områden, låter sig upplösas i ett flertal eller mångtal relativt fristående lagstiftningsproblem. Här hänger allt ihop, alla huvuddelar måste noga anpassas till varandra, om resultatet skall bliva lyckosamt och livsdugligt. Att detta både innebär svåra konfliktämnen mellan olika principers företrädare under förarbetena och stora anspråk på den lagtekniska förmågan i det definitiva skedet är uppenbart.
Så mycket mera glädjande var det då att man lyckades redan på ett relativt tidigt stadium samla sig kring de bestämmande dragen för den nya rättegångsordningen och domstolsorganisationen. Ett tecken härpå är att 1940 års lagråd kunde uttala att de av processlagberedningen antagna grunderna i det väsentliga överensstämma med vad redan 1928 års lagråd förordat. Än fullständigare blev överensstämmelsen i K. M:ts förslag och i den antagna balken, då därur utmönstrats processlagberedningens förslag om rätt för parterna att till hovrätt som första — och sista — instans prorogera sin tvist.
Naturligtvis finns det problem, vilkas tillvaro redan gjort sig märkbara, men som man i det nya lagverket funnit sig böra åtminstone tillsvidare gå förbi, och detta bl. a. just därför att tillräcklig enighet om sättet för deras lösning ansetts ännu icke vara för handen. Ett sådant problem gäller det inom näringslivet och advokatståndet på många håll såsom trängande uppfattade behovet att särskilda anordningar vidtagas för att möjliggöra ett
snabbare definitivt avgörande i handels- och sjöfartsmål. Ett annat spörsmål gäller huruvida icke, sedan lagsökningsmålen överflyttats till domstolarna och det med hög grad av visshet kan förutses att också handräckningsärendena i praktiken komma att i regeln läggas i deras händer, det icke är på tiden att överexekutors befattning med verkställighet övertages av underdomaren och överexekutorsinstitutionen således ställes på avskrivning.
Då den nuvarande norska civilprocesslagen skulle träda i kraft, framstod det som en trängande angelägenhet att på förhand göra domare och advokater förtrogna med det nya systemet, som ju innebar en djup omvälvning av förfarandet från ren skriftlighet till muntlighet och koncentration. Dåvarande sorenskriver, numera høyesterettsdommer Erik Solem — för den svenska allmänheten på sista tiden särskilt känd som lagmannsrettens ordförande i den stora Quislingprocessen — påtog sig värvet att beresa hela Norge med upplysande föredrag. Exemplet har som bekant följts hos oss. Ett antal i den nya balkens anda och detaljer särskilt initierade personer ha under sista året fyllt en motsvarande uppgift. Om än brytningen med det hittills bestående, vad särskilt underrättsproceduren angår, icke är så djup som fallet var i Norge, har det dock — efter vad ock av mången omvittnat är —- varit av oskattbart värde för den svenska juristvärlden att få en dylik »muntlig och omedelbar» information.
Det är naturligtvis för tidigt att på tillräckligt fast grund bedöma hur pass väl den nya ordningen skall fungera i tillämpningen, vilken grad av rättstrygghet, trevnad och tillfredsställelse med rättsutövningen den skall förmå skänka vårt folk. Därvid kommer ju så mycket an på andan hos de tillämpande. Men man kan till sin glädje finna att den på ett tidigare stadium ej sällan framträdande surmulenheten eller likgiltigheten nu ganska allmänt övergått i en frejdig beslutsamhet att göra sitt allra bästa för ett lyckligt resultat. Det bådar gott.
Vad som däremot redan nu kan konstateras är att den nya rättegångsbalken i fråga om uppställningens klarhet samt lagbudens enkla och lättillgängliga form svårligen kan betecknas med annat ord än mönstergill. Det är något som måste kraftigt bidraga till att giva rättegångsväsendet dess rätta folkliga prägel.