INNEBÖRDEN AV STADS FÖRENANDE MED DOMSAGA.2

 

AV

 

F. D. BORGMÄSTAREN GREVE CARL VILH. SPENS.

 

 

Man har fog att undra över huru det kan komma sig att våra allra minsta städer ha fått egna domstolar och välja sina egna domare. Domsagorna på landet äro ju mångfaldigt mycket större, och häradshövdingarna utnämnas direkt av K. M:t. Menigheterna ha därvid intet inflytande. För att få förklaring härpå måste man gå tillbaka till den tidiga medeltiden, då de äldre städerna avskilde sig från landsbygden. Det var då uppenbarligen nödvändigt för dem att ha egna domstolar. Hela näringslivet utom jordbruk var koncentrerat till städerna. Landsköp var i princip förbjudet. Det är klart att rättslivet i städerna måste få en helt annan karaktär än på landet. Städerna hade också sin egen lag, stadslagen, att rätta sig efter, under det att landslagen gällde för landet. Först 1734 fick vi Sveriges Rikes Lag, som gäller både land och stad.
    All rättskipning i vårt land låg ursprungligen i händerna på vederbörande menighet. Att så var fallet på landet, därom vittnar det att häradsrätternas sammanträden ännu kallas »ting». Men under det att

 

1 Förslaget har anmälts av KNUD ILLUM i Ugeskrift for Retsvæsen 1947 s. 309.

2 Tal av den avgående borgmästaren vid rådhusrättens i Ulricehamn sista session den 29 december 1947. 

landsbygdens domare småningom blevo kungliga ämbetsmän, förmådde städerna hävda sin självständighet gentemot statens hövitsmän och fogdar och behålla sitt inflytande på tillsättningen av stadsdomstolarnas ledamöter. Rättskipningens förstatligande har i städerna gått mycket långsamt, och ej ens nu gäller det direkt mer än de mindre städerna.
    Stadsmenigheten eller, såsom den kallades, borgerskapet, utövade rättskipningen genom det å allmän rådstuga valda rådet, bestående av borgmästare och rådmän, vilka, länge även borgmästaren, vid sidan av tjänsten drevo borgerlig näring i likhet med våra illitterata rådmän.
    Rådet omhänderhade emellertid icke blott den dömande verksamheten utan även förvaltningen av stadens ekonomiska angelägenheter. Då dessa voro av mycket enkel beskaffenhet, kunde det icke komma ifråga att för den sakens skull anställa särskilda tjänstemän.
    Såsom dömande myndighet benämndes rådet rådstuvurätten och som förvaltande myndighet kallades det magistraten. Magistraten var stadens styrelse samt uppbar stadens inkomster och fattade åtminstone till inpå 1600-talet även beslut rörande utgifterna.
    Såsom en kuriositet kan nämnas, att magistraten ännu i 1862 års kommunallag uttryckligen betecknas såsom stadens styrelse. Där står nämligen: »Magistraten såsom stadens styrelse äger vaka över» etc. Dessa ord »såsom stadens styrelse» uteslötos ur lagtexten först så sent som 1930.
    Då hade emellertid magistratens befogenheter såsom kommunal förvaltningsmyndighet för länge sedan under trycket av den allmänna utvecklingen väsentligen gått förlorade. Det har ganska träffande blivit sagt att de »vittrat bort». Jag skall strax återkomma till detta.
    Under de då förflutna århundradena hade rådstuvurättens och magistratens göromål väsentligen ökats. Sedan början av 1700-talet hade de därför blivit regel att borgmästaren skulle vara lagfaren och ägna sig helt åt tjänsten. Efter borgerskapets val utnämndes under tiden därefter borgmästaren av K. M:t. I sammanhang härmed begynte ämbetsverk och landshövdingar att mer och mer anlita magistraten för rent statliga uppgifter. Man hade ingen annan myndighet att tillgå i städerna, då allt flera områden av mänsklig verksamhet reglerades genom lagstiftning. Detta ledde till att så småningom ytterligare yrkestjänstemän t. ex. stadsfogdar, kronokassörer m. fl. måste tillsättas. Magistraterna blevo allt mera byråkratiserade. Magistraten med underlydande blev efterhand minst lika mycket en statlig myndighet som en kommunal. Kostnaderna för magistratens underhåll vilade helt å staden, men staten bidrog dels genom att giva staden handelsprivilegier, dels genom att bevilja staden rätt att upptaga vissa avgifter och dels särskilt genom donationer av jord. Så fick t. ex. staden Bogesund borgmästarebostället Pinebo i Hössna socken.
    Den omständigheten att magistraten hade så många statliga uppgifter gav den givetvis ökad auktoritet men å andra sidan gjorde den magistratens ställning ifråga om dess kommunala uppgifter i viss mån skev. Det stämde inte väl överens med stadsmenighetens krav på självstyrelse att en statlig myndighet skulle, såsom föreskrevs i 1862 års lag, pröva

 

lagligheten av menighetens beslut, övervaka verkställigheten av desamma och hava överinseende över drätselkammaren och andra stadens nämnder och styrelser. Måhända hade föreskrifterna härom ursprungligen varit behövliga och befogade, men i den mån kvaliteten förbättrades hos de kommunala förtroendemännen, måste bestämmelserna framstå såsom mer och mer opåkallade. Besvärsvägen stod ju alltid öppen för den som ansåg något beslut, som fattats, vara olagligt. Jag erinrar mig nog att stadsfullmäktige här stundom tangerat gränserna för sin befogenhet att besluta endast om gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter och kanske t. o. m. någon gång tagit ett steg utanför densamma, men jag har aldrig känt någon frestelse att förbjuda verkställighet. Antingen har det varit fråga om en obetydlighet eller också har besvär anförts, varigenom magistraten befriats från prövningen av beslutets laglighet. Vid ett och annat tillfälle har måhända magistratens representant genom ett påpekande under ärendets handläggning varit i tillfälle att leda ärendet in på rätt spår. Magistratens huvudsakligaste befogenhet inom den kommunala förvaltningen har på så sätt här som annorstädes, såsom det redan blivit sagt, fått »vittra bort». Att min inställning att magistraten så långt möjligt vore borde undvika att tillämpa legalitetskontrollen varit tidsenlig och lämplig, därom vittnar det förhållandet, att utvecklingen gått på samma sätt i så många andra städer och att den nu godtagits av lagstiftaren. Kompetenstvister mellan stadsfullmäktige och magistraten ha icke heller, såvitt jag kan erinra mig, förekommit under min tid. Såsom en sådan tvist kan ju icke den starka meningsskiljaktighet, som på sin tid förekom i namnfrågan, betecknas.
    Sammanflätningen av kommunala och statliga bestyr återfinna vi hos kommunalborgmästaren. Men jag måste säga att jag alltmera kommit till den uppfattningen, att det omsider verkligen lyckades statsmakterna att åstadkomma en för det allmänna god balans på detta ömtåliga område. De statliga uppgifter, som kommunalborgmästaren fått på sin lott — magistratens övriga statliga bestyr hava fördelats mellan drätselkammaren, häradsskrivaren och polischefen — äro i regel så intimt förbundna med kommunens intressen att det skulle varit olyckligt att lägga dem på en rent statlig myndighet. Detta gäller framförallt prövningen av diverse ansökningar. Vi hade nog inte varit nöjda om t. ex.en ansökning om tillstånd till nöjestillställning skulle gått till landsfiskalen. Nog är det också bättre att kommunalborgmästaren är länsstyrelsens kontaktman i administrativa ärenden i allmänhet än om polischefen vore det.
    Under det att magistraten hade sitt mesta arbete i form av statliga bestyr, är det tvärtom med kommunalborgmästaren, men man får ju se upp med att inte statsmakterna i nya lagar lägger på honom mera. Det kan de göra. Kommunalborgmästaren är övervägande en kommunaltjänsteman, och där får han många och tacksamma uppgifter. Till skillnad från magistraten, som i stort sett endast hade möjlighet till efterföljande kontroll, ligger kommunalborgmästaren direkt och djupt inne i det kommunala arbetet. Han får vara med om alla ärenden från

 

början. Han har liksom magistraten befogenhet att taga initiativ men har liksom magistraten intet annat inflytande på besluten än vad goda skäl kunna förmå. Han har ingen befogenhet att pröva lagligheten av fattade beslut eller vägra verkställighet men är i sitt reglemente uttryckligen ålagd att i mån av behov fästa vederbörande kommunala myndigheters uppmärksamhet på vad lag och författningar bjuda. En duglig, klok och måttfull kommunalborgmästare har en stark ställning.
    Jag vill nu återgå att tala om rådstuvurätten.
    I den mån rättslivet blev mera komplicerat, fungerade inte de småstädernas domstolar alltid så tillfredsställande. Att en menighet valde sin domare, var nog inte alltid så lyckat. I många fall tog man mera hänsyn till sällskapstalanger, släktskap o. d. än till den sökandes erfarenhet och skicklighet som domare. Därtill kom att många små städer hade svårt att lämna så stor lön, som krävdes för att få en duglig borgmästare. Att en stad skulle ha egen rådstuvurätt och borgmästare var dock länge så självfallet, att man ansträngde sig till det yttersta härför. Efter det Sveriges Rikes Lag blivit gällande både för stad och land, var det dock inte längre oundgängligen nödvändigt att bibehålla städernas jurisdiktion. Redan under Gustaf III:s tid, då vissa liberala tendenser, förebådande skråväsendets undergång, gjorde sig gällande, uppkom frågan om de minsta städernas, bland dem Ulricehamns, förläggande under landsrätt. Det var 1783. Stadens borgerskap hördes vid sammanträde inför landshövdingen och hemställde enhälligt att få behålla sin domstol, enär, såsom det heter i protokollet, det vore »en dyrbar rättighet att välja egna domare». Det har sitt intresse att nämna, att borgerskapet såsom ytterligare skäl anförde, att häradshövdingarna ofta voro adelsmän och att stadsinvånarna icke borde utsättas för risken att behöva bli dömda av annat än en borgerlig domare. Uttalandetavslöjar huru djupt ståndsfördomarna ännu behärskade den allmänna uppfattningen. Man kan misstänka att 1780-talets borgare i Ulricehamn vände sig i sina gravar, då stadens innevånare något mer än 100 år efteråt alldeles frivilligt valde en greve till borgmästare.
    Det blev ingen landsrättsförläggning av men idén härom kunde inte dö. Den levde upp allt framgent då och då. Genom att 1862 års kommunallag bibehöll magistraten såsom kommunal myndighet, konserverade den emellertid sammanblandningen av rättskipning och förvaltning och utgjorde länge ett hinder för landsrättsförläggningen. För staten mötte det också allt större svårigheter att lösa frågan om huru de ständigt ökade statliga magistratsbestyren skulle kunna avlastas.
    Staten försatt ett synnerligen lämpligt tillfälle att lösa frågan om de minsta städernas förläggande under landsrätt, som erbjöd sig under 1860—70-talen. Under intryck av den starka nedgång i innevånareantal och skatteunderlag, som 1864 års näringsfrihetsförordning, vilken berövade städerna värdefulla företrädesrätter, fört med sig, sökte då flera städer, däribland Ulricehamn, att få komma under landsrätt. Att det verkligen stod illa till här, kan man förstå därav, att stadsfullmäktige i sin ansökan av den 8 augusti 1870 uttalade, att de förutsågo att staden» inom en snar framtid komme att gå sin undergång till mötes». En

 

utförlig motivering till detta starka uttryck återfinnes i magistratens protokoll. Tiden medger dock icke att vi uppehålla oss därvid. Jag skall endast nämna, att borgmästaren Henric Lundqvist under sommaren 1870 avgått, sedan han hos stadsfullmäktige förgäves begärt ersättning för mistade sportler. Den underdåniga ansökningen om landsrättsförläggning blev emellertid av stadsfullmäktige återkallad den 23 oktober 1872. Såsom skäl för återkallelsen åberopades att beslut fattats om anläggande av järnvägen Ulricehamn—Vartofta. Man kan dock misstänka, att stadsfullmäktige minst lika mycket påverkades därav, att länsstyrelsen i sitt yttrande över stadsfullmäktiges ansökan uttalat, att om staden skulle läggas under landsrätt, så borde den inte få behålla brännvinsförsäljningsmedlen. Dessa medel voro då av den betydenhet, att de åtminstone vissa år täckte mer än hälften av stadens utgifter.
    Sedan processkommissionen tillsatts år 1911 och börjat arbetet på en ny rättegångsbalk, blev frågan om de mindre städernas förläggande under landsrätt ånyo starkt aktuell. Under tiden hade emellertid intresset för saken hos städerna själva ebbat ut. Man hade funnit att det fria näringslivet vore en väl så god bas att bygga framtiden på som skråväsen och näringstvång. Då det framhölls att de små rådstuvurätterna icke skulle kunna fylla de anspråk, som processreformen komme att ställa på underdomstolarna, uttalade städerna att de vore nöjda med sina domstolar och inte önskade någon ändring.
    Denna ståndpunkt var emellertid inte hållbar. Den processreform, man siktade på och som nu skall träda i tillämpning, förutsätter åtminstone ifråga om mål av vidlyftigare beskaffenhet underdomstolar med större resurser såväl ifråga om personal som teknisk apparatur än de smådomstolarna, vilkas ledamöter vid sidan av sin dömande verksamhet måste syssla med varjehanda andra bestyr, kunna prestera.
    Länge tedde sig de ekonomiska konsekvenserna äventyrliga både för städerna och för statsverket. Detta på grund av sammanblandningen av kommunala och statliga bestyr. Endast två städer eller kanske rättare sagt en, ty Öregrund-Östhammar hade gemensam borgmästare, gick helt frivilligt år 1919 under landsrätt. Sedan riksdagen 1931 beslutat godkänna principerna i den projekterade nya rättegångsbalken, tog man emellertid itu med hårdhandskarna mot de små städerna. I principbeslutet ingick nämligen att K. M:t skulle kunna förlägga sådan stad under landsrätt, i vars rådstuvurätt borgmästaren vore ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren endast en lagfaren ledamot funnes.
    Man hade då ännu icke klart för sig hur man skulle lösa frågan om magistratsbestyren. Många olika uppslag hade dryftats och förkastats. I regel hade man tänkt sig en kollegial stadsstyrelse, men det blev en för stor apparat för de mindre städerna. Då kom förslaget om kommunalborgmästaren, som skulle bli det stabila elementet i kommunalförvaltningen. Nu blev det liv och rörelse i småstäderna, då de insågo att staten menade allvar. Många av de äldre kommunalmännen minnas nog att det under vintern 1931—32 hölls två stora konferenser i Stockholm

 

8—487004. Svensk Juristtidning 1948.

 

mellan representanter för de berörda städerna. De små västgötastäderna togo särskilt aktiv del häri, varför tidningarna talade om »västgötaupproret». Nu, sedan vi själva prövat på tillämpningen av den lag, som efter allt rabaldret kom till stånd, kan vi säga, att den blev ganska bra. Det mål västgötastäderna framförallt kämpat för, nämligen att staten, då den tog rådstuvurätten, också skulle ta så mycket som möjligt av de bestyr, som städerna dittills fått bekosta men som landsbygden sluppit ifrån, blev så småningom även det ganska väl tillgodosett. Kronokassörsgöromålen övertog staten redan 1946 och nu övertar den åklagare- och exekutionsväsen. Och med en duktig utredningsman samt vaksamhet från stadens sida har det gått bra att komma till en god uppgörelse rörande även det övriga.
    Jag har redan berört vad landsrättsförläggningen innebär på det kommunala området. Ifråga om rättskipningen äro förhållandena enklare. Den som enligt hittillsvarande ordning skulle för något rättsärende ha vänt sig till borgmästaren, har att i stället vända sig till domhavanden i Kinds och Redvägs domsaga. Det finns dock två undantag från denna regel. Den som vill ha förlagsinteckning har att söka sådan hos rådstuvurätten i residensstaden Vänersborg i likhet med vad landsbygden alltid har fått göra. Vill man ha gravationsbevis rörande förlagsinteckning, begär man det hos borgmästaren i Vänersborg. Det andra undantaget är om man behöver söka överexekutor t. ex. för att få tillträde till en lokal, från vilken man av annan blivit egenmäktigt utestängd, då blir det kommunalborgmästaren man får vända sig till. Vill man ha en växelprotesterad, så går man till kommunalborgmästaren, ty han är notarius publicus, och han bestyrker sålunda även de amerikanska fullmakterna.
    Till sist vill jag peka på ett område, där landsrättsförläggningen kommer att föra med sig allvarliga olägenheter. Stadsingeniören gör årligen massor av avstyckningsförrättningar. Dessa ha hittills prövats och fastställts av magistraten. Då förrättningen varit utan anmärkning och saken, såsom ofta är fallet, varit brådskande, har fastställelse, lagfart och sammanläggning av flera fastigheter till en kunnat ske på borgmästareexpeditionen i en följd och utan uppehåll. Vi ha icke plägat invänta att fastställelsen skulle vinna laga kraft, innan lagfart beviljades. I brådskande fall har sålunda det hela kunnat gå mycket fort, vilket de rättsökande varit särdeles tacksamma för. Hädanefter måste stadsingeniören såsom förrättningsman begära fastställelse hos KB, vilken myndighet emitterar ärendet till överlantmätaren och länsarkitekten för yttrande. Man torde få räkna med att det dröjer allra minst en månad, sannolikt ofta ett par månader, innan fastställelse kan erhållas. Måhända anser sig sedan inskrivningsdomaren i domsagan nödsakad att avvakta att fastställelsen vinner laga kraft, innan lagfart beviljas. Om därefter sammanläggning erfordras, så har den sökande att först hänvända sig till kommunalborgmästaren i hans egenskap av fastighetsregisterförare och därefter till domhavanden i dennes egenskap av ägodelningsdomare. Det är utan vidare uppenbart att enbart den omständigheten att så många olika myndigheter ha med ärendet att göra måste medföra betydande dröjsmål, som säkerligen kommer att kunna räknas i åtskilliga måna-

 

der, även om häradshövdingen och hans biträden göra allt vad de kunna för att hjälpa sökanden till rätta.
    I rådstuvurätten har rådmännen utgjort ett för allmänheten betryggande element. De ha representerat folkets röst. I häradsrätten har nämnden en motsvarande uppgift. Nämndens ledamöter torde få sin tjänstgöring så ordnad, att alltid någon av stadens fem nämndemän är i tjänstgöring.
    Det skulle ha varit av intresse att omnämna de skäl, som från olika håll anförts mot landsrättsförläggningen men jag måste förbigå dem. Endast ett skäl, som tidigare varit mycket vägande, vill jag vidröra. Rättskipningen på landet har varit ytterligt långsam på grund av de glesa rättegångstillfällena. Jag kan nämna att jag själv suttit ting i tingslag med endast tre rättegångstillfällen om året. Man har också från städernas sida alltid kraftigt framhållit den egna jurisdiktionens företräde på denna punkt med dess 52 rättegångstillfällen om året. Genom tid efter annan skedda förändringar i tingsordningarna har emellertid förhållandena på landsbygden väsentligt förbättrats. Kinds och Redvägs häradsrätt kommer sålunda att sammanträda under 1948 i Ulricehamn varannan tisdag med början tisdagen den 20 januari men med vissa uppehåll under sommaren och julen. Det blir inalles 18 gånger på året och dessutom ett sammanträde i augusti med tremansnämnd. Det är ju dock ännu en smula skillnad mellan 19 och 52.
    Slutligen vill jag säga, att om man finner skiljaktigheter i fråga om förfarandet hos domhavanden mot vad man varit van vid här, så skall man i första hand misstänka att det sammanhänger med den nya rättegångsordningen och inte beror på landsrättsförläggningen.

 

    Denna institution, vars verksamhet pågått i minst 600 år, därav mer än 150 i denna byggnad, skall alltså nu upphöra. Kunde dessa väggar tala, skulle de berätta om parter, som nalkats domstolen med bävan, somliga i djup ångest, somliga släpande på rasslande kedjor, om underliga olyckliga livsöden, som här avslöjats, om åklagare, som sagt sitt obevekliga: »Jag yrkar ansvar», om forna tiders sakförares försök att vränga rätten och om hemliga överläggningar, där domstolens ledamöter, ofta i djupt bryderi, sökt lösa kvistiga problem eller rättvist avväga straff.
    Väl kan det för oss personligen kännas vemodigt att hela den uråldriga institution, vid vilken vi så länge varit knutna, nu skall upphöra, men, se vi saken ur en vidare synpunkt, så måste vi medge, att vad som nu sker utgör en tidsenlig rationalisering såväl på rättskipningens som på förvaltningens område.
    »Evigt kan ej bli det gamla.»
    Härmed förklarar jag rådstuvurättens i Ulricehamn sista session avslutad.