GUNNAR BOMGREN. Tysklands ockupation som rättsproblem. Göteborg 1947. Gumperts förlag. 43 s. Kr. 4.00. — Handelshögskolans i Göteborg skriftserie 1947 nr 1.

 

    Den nuvarande militära ockupationen av Tyskland leder till juridiska problem av stor räckvidd. Särkaraktären i den folkrättsliga situationen beror på det ovanliga faktum, att krigstillstånd alltjämt råder utan pågående krigshandlingar. Ehuru vapnen tigit sedan mer än två år och den i Reims förklarade kapitulationen ratificerats i Berlin den 8 maj 1945, har hittills ingen fred, ja icke ens något vapenstillestånd slutits.
    Om det icke föreligger en »occupatio pacifica», d. v. s. ett besättande av främmande territorium på grund av ett mellanstatligt fördrag, t. ex. en fredstraktat, finnas enligt folkrätten endast två andra möjligheter: »occupatio bellica», den militära ockupationen som temporär krigshandling och »debellatio», den slutgiltiga erövringen i syfte att annektera.
    Segerstaterna ha i sin gemensamma deklaration av den 5 juni 1945 förbehållit sig att vid en senare tidpunkt fastställa Tysklands gränser, men ha samtidigt förnekat, att de skulle ha för avsikt att annektera hela landet. Sålunda kan det endast vara tal om »occupatio bellica», och den enda folkrättsliga grundvalen för denna är Haagkonventionens lantkrigsreglemente av 1907. Detta faktum har svårlösliga problem till följd. Vid lantkrigsreglementets tillkomst utgick man från helt andra omständigheter och ändamål, nämligen från en militär ockupation ämnad att med våld nedbryta den krigförande fiendens vilja. En tillfällig militär ockupant är därför helt säkert befogad att vidtaga alla på honom ankommande åtgärder för att återställa och trygga den allmänna ordningen och det offentliga livet (art. 43). Men hans övriga ingreppsmöjligheter äro mycket begränsade, och särskilda föreskrifter äro stipulerade i syfte att trygga de enskildas egendom.
    Förf. har i sin läsvärda, kunskapsrika och intressanta framställning åtagit sig den svåra uppgiften att granska Tysklands nuvarande folkrättsliga status. Han framhåller, att lantkrigsreglementets föreskrifter i stor utsträckning

 

modifierats genom den tyska kapitulationsförklaringen. Framför allt undersöker han, huruvida den på grundval av Potsdambeslutet försiggående nyregleringen och decentraliseringen av det tyska näringslivet ävensom de allierades ingrepp i den tyska privategendomen — både för att förstöra krigspotentialen och för att uttaga skadestånd — kunna folkrättsligt försvaras. Dessa frågor ha fått betydelse även för Sverige.
    Förf. tolkar besättningen som »occupatio bellica», men antar, att genom segrarmakternas åtgärder därutöver nya folkrättsliga former ha bildats, som betyda en viss antecipering av freden. Naturligtvis ha på ett så begränsat utrymme somliga problem endast kunnat behandlas i förbigående. Detta gäller framför allt den avgörande frågan, huruvida staterna inom folkrättsgemenskapen överhuvud taget i oförutsedda rättsliga situationer äga självmant ändra sådana folkrättsnormer, som äro fastslagna i ratificerade konventioner.
    Rousseau har sagt: »La guerre n'est pas une relation d'homme å homme, mais une relation d'État å État». För flera generationer har denna grundsats varit ett axiom. Det ser ut, som om man nu — under inverkan av det sista krigets totalitära natur — skulle vilja principiellt överge denna princip för att återvända till Hugo Grotius, som på sin tid ansåg, att även privat egendomen borde drabbas av ansvaret för krigsskada. Detta skulle emellertid betyda en ödesdiger återgång och vändpunkt i folkens liv.
    Särskilt värdefullt är, att den franska texten till de viktigaste bestämmelserna i Jalta- och Potsdambesluten, av kapitulationsförklaringen och av de allierades gemensamma deklarationer äro återgivna i ett bihang till författarens skrift.

Gerhard Simson.