Il centro internazionale di studi di difesa sociale är namnet på en i Genua under ledning av advokaten Filippo Gramatica bildad sammanslutning av kriminalister, vilken under år 1947 framträtt dels genom utgivandet av en tidskrift, Rivista di difesa sociale, och dels genom avhållandet av en kongress i San Remo d. 8—10 nov.; den senare, som öppnades av den italienske justitieministern Giuseppe Grassi, räknade utom ett stort antal deltagare från olika delar av Italien även representanter för Belgien, Danmark, England, Frankrike, Förenta Staterna, Polen, Rumänien, Schweiz och Sverige ävensom för Förenta Nationerna.
    Det intresse, som den nybildade organisationen sålunda förmått väcka, har flera orsaker. Italiens gamla rangplats som straffrättsteoriernas klassiska land medför, att där uppstående nya strömningar inom straffrätten framstå såsom förtjänta av särskild uppmärksamhet. Icke minst gäller detta i dagens läge, då tanke- och yttrandefriheten i landet återställts efter fascismens gastkramning. Vidare visar det program, som den nya rörelsen uppställt, direkt på straffrättens centralfrågor om straffets berättigande och ändamål. I mycket anknyter det till den positiva skolans tankegångar, sådana de utvecklats av Lombroso, Ferri och Garofalo, men här möter också något väsentligt nytt, i det att man helt tar avstånd från begreppet straff i dess hävdvunna mening och vill ersätta detta med ett system av försvarsåtgärder från samhällets sida, vilka, avpassade efter varje lagöverträdares individuella beskaffenhet, skola kunna få karaktären av vård, skydd eller uppfostran i olika former eller oskadliggörande genom frihetens förlust.1

 

1 Angående rörelsens idéer, jfr närmare S. HURWITZ, Kongres i San Remo, Politiken d. 25/11 1947, ävensom A. LOTINGAS recensioner i Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1947 s. 238 och 1948 s. 72 av de första numren av Rivista di difesa sociale. 

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT. 141    I sin sålunda renodlade principiella utformning kunde detta program icke undgå att vid kongressen i San Remo jämte uppriktiga aktningsbetygelser framkalla även en del reservationer. En bil borde helst ha icke bara en stark motor utan också goda bromsar, var en liknelse som den tidigare franske justitieministern Georges Pernot använde om den nya rörelsen. Den sålunda på vissa håll avvaktande men sympatiserande stämningen uttrycktes vid ett samtal pregnant av en kongressdeltagare, som sade sig ha kommit som en pilgrim vilken gärna ville bliva omvänd men ännu icke vore riktigt säker på att han skulle lyckas därmed.
    Om det därför icke visade sig möjligt att omedelbart uppnå enighet om huvudtanken i det program som uppställts av initiativtagarna till den nya organisationen, framgick å andra sidan tydligt av de diskussionsinlägg, som under kongressen gjordes från de olika länderna, att en allmän tendens för närvarande gör sig gällande att ersätta de gamla strafftyperna med individualiserade och uppfostrande behandlingsformer. I detta sammanhang kunde f. ö. noteras den hedrande uppmärksamhet som den svenska straffverkställighetsreformen syntes ha riktat på vårt land.
    I fråga om straffsystemets reformering kunde kongressdeltagarna sålunda i en rad punkter förena sig om en resolution angående vad som finge anses utgöra en riktig målsättning.
    Särskilt anmärkningsvärt var, att även krigshärjade länder, som ha att kämpa med stora materiella svårigheter, föreföllo att målmedvetet sträva efter en modernisering av straffsystemet efter dylika individualiserande riktlinjer. Icke minst voro i detta hänsende upplysningarna från Frankrike av stort intresse. Bl. a. erfor man, hur på platsen för det tidigare tyska koncentrationslägret i Struthof i Elsass, där så många franska patrioter mötte döden, ordnats ett särskilt uppfostringscentrum för att under så fria former som möjligt till det franska samhället återanpassa de unga vilseförda, som under ockupationen hamnat i landsförrädiska organisationer. »Vous êtes jeunes, la France a besoin de vous», är lösenordet för denna anstalt.
    Det starkaste intryck, som kongressen i San Remo förmedlade, var emellertid det intensiva intresse som inom olika kretsar i Italien för närvarande ägnas straffrättens grundfrågor. Skilda vetenskaper och skilda livsåskådningar mötas i detta intresse. Läkare och filosofer lika väl som jurister deltogo livligt i förhandlingarna. Den katolska kyrkan med sin stora människoerfarenhet och sitt placerande av individen i centrum förnams tydligt bakom mycket av det som sades, men även röster från helt andra läger gjorde sig hörda.
    Icke få av dessa italienska kongressdeltagare hade själva under de mörka åren fått i Mussolinis fängelser eller Hitlers pinoläger se tillvaron urfångens perspektiv. En av dem var professorn i filosofi vid Genuas universitet Alfredo Poggi, som varit deporterad till Tyskland och som ännu bar spår av att ha torterats med elektrisk ström genom ansiktsnerverna. En annan var en ung studentska, som likaledes företedde märken efter svår tortyr; henne hade tyskarna därigenom försökt tvinga att omtala var hennes i motståndsrörelsen enrollerade fader och broder höllo sig dolda.

 

142 NORDISKT OCH INTERNATIONELLT.Detta till trots mötte man här icke några vedergällningstankar; och ändå större än nazismens grymhet fann man den obotliga dumhet och brist på logik, varom dess hela framfärd bar vittne. Glädjen över att den nu var besegrad och därmed möjligheten till umgänge med de fria nationerna återställd tog sig i desssa kretsar oförtydbara uttryck. »Non siamo più degl'isolati», fick man gång på gång höra. Också vi svenska jurister ha anledning att glädjas över att förbindelserna med denna stora kulturnation nu åter kunna upptagas.

S. P.