SANNINGSBEVISET VID ÄREKRÄNKNING INFÖR STRAFFLAGSREFORMEN.1

 

AV

 

HOVRÄTTSASSESSORN STURE PETRÉN.

 

Stadgandena om ärekränkning i 16 kap. 7—15 §§ strafflagen ingå i det tredje och sista avsnitt av lagens speciella del, som nu står inför sin revision. Dessa bestämmelser stå i stort sett oförändrade kvar från strafflagens tillkomst år 1864. Den lagstiftning om ärekränkningsbrotten, som vi då erhöllo, kan knappast sägas vara lik någon annan. Under de några och åttio år, den hittills varit i kraft, har den också blivit föremål för åtskillig kritik. För de svenska domstolarna äro de frågor, som röra ärekränkningsbrottens konstruktion, kanske icke för närvarande av så stort praktiskt intresse, eftersom det hos oss förekommer så förhållandevis få ärekränkningsmål. Ur mera allmänna synpunkter och med hänsyn till själva det andliga klimatet för det offentliga och enskilda meningsutbytet i ett land ha dessa frågor emellertid sin givna betydelse. »This branch of thelaw», säger sålunda på ett ställe lord Atkin, »is concerned withtwo essential elements in organized society: the protection of individual reputation and the freedom of the Press.»
    Ett centralt spörsmål beträffande ärekränkningsbrotten är frågan om tillåtligheten av sanningsbevisning i mål angående sådana brott. Inför det hos oss nu förestående lagstiftningsarbetet kan det därför måhända vara anledning att något belysa denna fråga ur de olika synpunkter, från vilka den kan betraktas. Framställningen måste emellertid därvid till en början, om  också helt kort, dröja vid den rättshistoriska bakgrunden. Ännumindre än vid andra lagstiftningsuppgifter kan nämligen ämnet

 

1 Denna uppsats återger i förkortad form ett föredrag inför Föreningen Sveriges Hovrättsdomare d. 12 april 1947. 

166 STURE PETRÉN.angripas utan att den tidigare utvecklingen åtminstone i sina huvuddrag först står klar.1
    I Sverige liksom i de övriga nordiska länderna var det ursprungliga, att i ärekränkningsmål sanningsbevisning fullt ut var tillåten, för att icke säga påbjuden, och detta i den form att det ålåg den, som blivit angripen till sin ära, att tillbakavisa beskyllningen. Detta sammanhängde med att en grundval för hela vår äldsta process var att den, mot vilken en anklagelse riktades, måste värja sig med sin egen och edgärdsmäns ed. Gjorde han icke detta, blev han att anse såsom skyldig. Den åskådning, som här låg bakom, har av V. GRØNBECH träffande beskrivits sålunda: »Nogen frygt for at en mand på den måde kunde dømmes uskyldig, kendte man ikke til, fordi man i grunden ikke tog tavsheden som en stiltiende bekendelse, men snarere opfattede sigtelsen som en måde at lægge skyld in i en mand. Den der ikke slynger sigtelsen tilbage, lader den, om vi så må sige, synke ned i sig og mærke sig. Anklagede beviser ikke sin renhed; han renser sig.»2 Denna våra förfäders uppfattning om rättegångens natur företer nära beröringspunkter med det betraktelsesätt, som låg till grund för den utomprocessuella tvekampens funktion i forntidsrätten och som bl. a. satt vissa spår i den s. k. hednalagen. »Då må han den vara som han heter», säges det sålunda i detta fragment av en gammal västsvensk rättsuppteckning för att ange verkningarna av att den, som blivit beskylld för omanlighet, underlåter att infinna sig till det avtalade enviget med äreförsmädaren.3
    Utvecklingen medförde emellertid att, om också med stora variationer för olika typer av mål, bevisbördan i brottmålsprocessen i allt större utsträckning överflyttades på anklagaren. För ärekränkningsmålen blev härav följden, att i allt flera situationer den som framkommit med en beskyllning mot en annan blev skyldig att styrka beskyllningens riktighet vid äventyr att eljest bliva fälld till straff. Sanningsbevisning förekom sålunda alltjämt i dessa mål. Överhuvudtaget uppfattades det under me-

 

1 Av utrymmesskäl kan den historiska utvecklingen här endast antydas. Författaren hoppas kunna i annat sammanhang publicera en utförligare studie däröver.

2 V. GRØNBECH, Vor folkeæt i oldtiden. I. Lykkemand og niding (Kobenhavn 1909), s. 99.

3 Ang. den s. k. hednalagen se A. NELSON i Saga och sed 1944, s. 57 ff. och där anförd litteratur. 

SANNINGSBEVISET VID ÄREKRÄNKNING. 167deltiden liksom långt fram i senare tider som ett samhällsintresse att sanningen om människors egenskaper och gärningar skulle komma till allmän kännedom. Ingen borde få åtnjuta mer ära än han förtjänade. Tvärtom borde en mindervärdig person åsättas en lämplig benämning, som klargjorde vem man hade att göra med. Redan i och med att en sådan beteckning blev sittande på en människa, hade hon i viss mån oskadliggjorts för framtiden.
    Målande benämningar, ägnade att fylla denna funktion, återfinnas också i våra gamla lagar för en lång rad brottslingstyper. Sålunda kunde t. ex. mordbrännaren få heta kasna warghær, sjörövaren bunkabitær och åkertjuven agna bakær.1 När i våra dagar den svenske strafflagstiftaren bemödar sig om att åsättade olika brotten särskilda namn, såsom häleri och svindleri, kan han alltså falla tillbaka på en gammal noidisk lagtradition. En viktig skillnad är emellertid, att det nu är brottet som får namn och icke förövaren. Det kan sålunda icke antagas överensstämma med lagstiftarens intentioner, om man såsom i de gamla tiderna skulle under den brottsliges fortsatta tillvaro låta någon om brottet erinrande benämning bliva häftande vid honom.
    När det gällde att finna träffande och målande uttryck för att karakterisera människor, brottsliga och andra, voro av den bevarade litteraturen att döma danskarna och norrmännen redan under medeltiden svenskarna överlägsna. Längst drevo emellertid islänningarna det. Framför allt hos dem blev niddikten till en särskild konstform.2 Man skulle kunna säga, att en ärekränkning av den typen var för offret lika obehaglig som en ärekränkning genom tidningspressen i våra dagar. En kort och bitsk liten niddikt var genom själva sin form lätt att inlära, och med islänningarnas intresse för skaldskap och personkarakteristik kunde en sådan dikt snabbt bliva känd över hela Island. I landets historia och litteratur möta vi också mången man med skaldegåva, som går genom livet ströende omkring sig spotska lausar visur, tills han en dag, träffad av handgriplig recension, somnar för ett yxhugg i skallen på någon fjällhed.

 

1 Se närmare SCHLYTERS Ordbok till Samlingen af Sweriges Gamla Lagar.

2 Se härom FINNUR JÓNSSON, Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie. Andra upplagan (København 1920) I, s. 628 ff., II, s. 132 ff., E. NOREEN, Studier i fornvästnordisk diktning II (1922), s. 37 ff., och densamme, Den norsk-isländska poesien (1926), s. 244 ff. 

168 STURE PETRÉN.    Redan tidigt fick emellertid Island till förebyggande av blodsutgjutelse en lagstiftning mot diktning av detta slag. I Grågåsen ingår sålunda ett kapitel om skaldskap,1 innehållande regler härom, vilka man anser delvis gå tillbaka ända till 900-talet. I betraktande av de annorledes beskaffade samhällsförhållandena kan detta sägas vara en motsvarighet till senare tiders presslagar och tryckfrihetsförordningar. Det sträva nordiska bondesamhällets reaktion mot den litterärt utformade ärekränkningen har i denna lagstiftning tagit sig detaljerade uttryck. Sålunda straffbeläggas också dikter, som formellt framstå såsom hyllningsdikter men ha en ironisk undermening av motsatt innebörd.2 En särskilt märklig bestämmelse är, att den som gjorde en kärleksdikt om en kvinna skulle straffas med fredlöshet; genom en sådan dikt ansågs nämligen kvinnans heder trädd förnära. Om detta stadgande säger FINNUR JÓNSSON: »Denne lovbestemmelse har måske bidragit meget til att forhindre elskovsdigtningen, hvilket i litteraturhistorisk henseende må betragtes som beklageligt.»3 I detta beklagande vill ju en jurist gärna instämma.
    Någon rätt till sanningsbevisning för den, som i diktens form beskyllt en annan för någon viss gärning, medgav icke denna isländska lagstiftning om skaldskap. Den framstår därigenom inom det nordiska rättsområdet som ett tidigt och isolerat exempel på förbud mot sanningsbevisning.4
    Även i Sverige får niddiktning av samma slag som på Island antagas ha förekommit, ehuru föga eller intet därav blivit bevarat till våra dagar.5 Varken i fråga om sådan diktning eller eljest har emellertid vår medeltidsrätt känt något förbud mot sanningsbevisning, där sådan kunde tänkas. Först på 1600-talet började vissa inskränkningar skymta, men de hade karaktär av

 

1 Se V. FINSEN, Grågås II (København 1852), s. 183.

2 — — — eða lof Þat, er hann yrkir til haÞungar — — —

3 FINNUR JÓNSSON, a. a. I, s. 352.

4 Anmärkas må emellertid, att den isländska niddiktningen i trängre mening huvudsakligen rörde sig på områden, där utrymmet för sanningsbevisning var litet.Jfr den förut anförda litteraturen.

5 Som en sen utlöpare av denna form av diktning kan exempelvis här påpekas en i Långhundra härads dombok för år 1546 omtalad men icke återgiven visa som en man i Gottröra skulle ha diktat om en sin granne och en gumse, som han skulle ha beskyllt denne för att ha stulit. Se N. EDLING och O. SVENONIUS, Långhundra härads dombok 1545—1570. Uppländska domböcker utgivna av Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala VII (1946), s. 13. 

SANNINGSBEVISET VID ÄREKRÄNKNING. 169specialregler. I princip ägde alltjämt envar som angripit en annans ära att föra sanningsbevis för att fria sig från ansvar härför. Ärekränkningsprocesser voro under 1600-talet mycket vanliga, och åtskilliga sådana rättegångar rörde högt uppsatta personer. Den muntliga nyhetsförmedlingen fungerade snabbt och effektivt när det gällde onda rykten om mera kända personer; »ont rop och rykte över landet» är något som kärandeparterna i ärekränkningsmålen ofta beklaga sig över. Samhällslugnet hotades icke längre av konstfulla niddiktare utan av illvilliga ryktesspridare. I en rättegångsinlaga beskrives typen sålunda:
    »Och spörjer man av hans sång vad fågel han är och bliva skall, ty lika som korpen sjunger sin sång, alltså kan ock en calumniant icke underlåta andra att diffamera, till heder och ära angripa, ja äran av en redelig man att vilja ljuga.»1
    Vid denna tid började även det skrivna och tryckta ordet att i ökad utsträckning anlitas för angrepp på folks ära. Begreppen famosus libellus och pasquill gjorde sitt inträde i vårt rättsliv.
    Principen att sanningsbevisning tilläts och friade från straff för ärekränkning upprätthölls även i 1734 års lag.2 Samma ståndpunkt intogs såväl av lagkommittén i dess förslag till allmän kriminallag 1832 och 1839 som av lagberedningen i förslaget till straffbalk 1844. Detsamma gällde beträffande justitiedepartementets förslag till strafflag 1862, som huvudsakligen byggde på lagberedningens förslag. Strömkantringen kom först till följd av högsta domstolens utlåtande över detta departementsförslag. De erinringar, som däri av domstolens majoritet framställdes mot sanningsbevisningens principiella tillåtlighet, föranledde att 1864 års strafflag i denna del fick det innehåll den ännu har, d. v. s. att sanningsbevisning är medgiven endast i fråga om beskyllningar för brott, som ännu kunna åtalas eller åberopas såsom grund för skadeståndsyrkanden, och då skall åstadkommas genom sådan talan.
    Den fortsatta framställningen synes därför böra inriktas påföljande frågor: Vilka voro närmare de argument, som sålunda blevo avgörande för den nuvarande lagens utformning? Få de alltjämt anses äga samma tyngd som då de framfördes för 85 år sedan? Vilka andra synpunkter kunna sedan dess ha tillkommit?

 

1 Svea hovrätts liber causarum nr 98, pars I, inlaga av Hans Krusbart mot Ægidius Zander.

2 Ang. utvecklingen 1734—1864 se närmare J. THYRÉN, Ärekränkningsbrottet. Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen II (1919), s. 109 ff. 

170 STURE PETRÉN.Om den nuvarande regleringen icke skulle anses tillfredsställande, efter vilken eller vilka linjer skulle en ny lagstiftning kunna tänkas framgå?

 

    De skäl, som inom högsta domstolen 1862 anfördes mot tilllåtandet av sanningsbevisning i den föreslagna utsträckningen, låta sig sammanfattningsvis inordna under följande fyra synpunkter.1
    1. Enligt lagberedningens och justitiedepartementets förslag (men icke enligt lagkommitténs) var med avseende på beskyllningar om brott diffamanten avskuren från rätten att föra sanningsbevis i de tre fallen, att den beskyllde blivit genom lagakraftägande dom frikänd från åtal för brottet, att åtalsrätten var förbehållen tredjeman såsom målsägande och att åtalsrätten blivit preskriberad. Om emellertid i dessa fall sanningsbevisning skulle förbjudas, ansågs det av kritikerna inom högsta domstolen mindre följdriktigt att tillåta sådan bevisning i fråga om beskyllningar för gärningar som icke vore brottsliga. I många fall skulle nämligen verkningarna härav bliva otillfredsställande. Om någon exempelvis uppträtt berusad på allmän plats, skulle man icke få draga fram detta sedan två år förflutit, men om det gällde fylleri på privat område, skulle man kunna framkomma med beskyllningar därom efter hur lång tid som helst med rätt att försöka sig i bevisningskonsten. På motsvarande sätt skulle, eftersom vissa former av bedrägeri vore avsedda att ligga enda stunder enskilt åtal, den som utan att vara målsägande framställde en beskyllning om sådant bedrägeri icke få föra sanningsbevisning, varemot denna möjlighet skulle stå den till buds, som förevitade en annan att mot någon tredje person ha gjort sig skyldig till ett beteende som visserligen vore mindre hederligt men likväl icke uppfyllde förutsättningarna för att kunna bestraffas såsom bedrägeri. Den slutsats som drogs ur dessa jämförelser var, att om sanningsbevisning icke skulle få föras i fråga om beskyllningar för brott som icke kunde åtalas, så borde sådan bevisning heller icke tillåtas när det gällde beskyllningar om gärningar, vilka icke vore straffbelagda.
    2. En annan argumentering utgick från frågor om forum och laga kraft. Närmast tog den sikte på sådana fall, då den åtalade beskyllningen avser brott, som ligger under allmänt åtal och icke

 

1 Se bilaga till Kungl. Maj:ts proposition nr 37 till riksdagen 1862—1863, s. 27 ff. 

SANNINGSBEVISET VID ÄREKRÄNKNING. 171är preskriberat. Även i dessa fall var det enligt justitiedepartementets förslag, liksom enligt lagkommitténs och lagberedningens, meningen att bevisning om beskyllningens sanning skulle få föras i själva ärekränkningsmålet. Högsta domstolens majoritet fann det emellertid till en början vara otillfredsställande, att den som blivit beskylld för brott skulle kunna utsättas för att frågan om beskyllningens sanning bleve prövad av domstol på annan ort än den där det påstådda brottet skulle ha förövats. Han skulle därigenom kunna komma i en ofördelaktigare position än därest vanliga regler om forum i brottmål tillämpades. En annan olägenhet, som skulle följa av förslaget, vore att även om den ärekränkte finge diffamanten fälld till ansvar efter ett misslyckat försök till sanningsbevisning från dennes sida, så skulle därigenom intet med laga kraft ha statuerats i fråga om beskyllningens sanning för den händelse den sedermera framställdes av någon annan, ja icke ens om den ursprunglige diffamanten ånyo gjorde sig skyldig till samma ärekränkning. Ett nytt försök till sanningsbevisning skulle sålunda då kunna få anställas, och detta kanske vid någon ny domstol. Den ärekränkte skulle på detta sätt kunna se sig nödsakad att inleda den ena för honom obehagliga rättegången efter den andra, och det skulle icke finnas någon garanti för att frågan om beskyllningens sanning bleve i alla målen bedömd på samma sätt. På grund av allt detta borde i ärekränkningsmål, där fråga vore om beskyllning för brott, sanningsbevis endast medgivas i form av laga dom varigenom den beskyllde befunnits saker till brottet i fråga. — Med detta betraktelsesätt är det tydligen oförenligt att alls tillåta någon sanningsbevisning i andra slag av ärekränkningsmål än de nu nämnda.
    3. Ett tredje inom högsta domstolen mot 1862 års departementsförslag framfört argument var vikten av att privat- och familjelivets helgd icke kränktes genom att dithörande förhållanden prisgåves åt offentligheten; så skulle ofta bliva fallet, om sanningsbevisning tillätes i alla ärekränkningsmål. Det är samma synpunkt, som funnit ett av sina mest kända uttryck i sentensen la vie privée doit étre murée och som i så hög grad varit bestämmande för den franska lagstiftningen.
    4. Slutligen framhölls också den härmed delvis sammanfallande synpunkten, att även i fall då fråga vore om en osann beskyllning, ett misslyckat försök till sanningsbevisning från diffa-

 

172 STURE PETRÉN.mantens sida kunde innebära ett icke ringa mått av obehag och lidande för den kränkte, som ställt honom till ansvar. Man måste vidare räkna med möjligheten att även efter en sådan misslyckad sanningsbevisning likväl något av beskyllningens och bevistemats innehåll skulle dröja sig kvar i allmänhetens föreställning: semper aliquid haeret.

 

    Dessa voro alltså de skäl, som ligga till grund för den nuvarande inskränkningen i rätten att föra sanningsbevisning. Emellertid må anmärkas, att lagen i övrigt fått en utformning och en tillämpning som, utan täckning av den återgivna opinionen inom högsta domstolen, möjliggöra bestraffning även av relativt oskyldiga fall av förtalande; sålunda anses icke en gång vad som berättas helt privat och utan skadeavsikt falla utanför det straffbara området.1 I andra länder brukar föreligga en viss korrespondens mellan sanningsbevisets tillåtlighet och det straffbara området vid diffamation. Ju större detta straffbara område är, desto längre brukar rätten att föra sanningsbevisning sträcka sig, och omvänt.2 Hos oss är däremot å ena sidan utrymmet för sanningsbevisning snävt utmätt och å andra sidan det straffbara området vid diffamation mycket stort. Denna avvägning får anses vara diskutabel.
    För att därefter återgå till de nyss berörda, inom högsta domstolen år 1862 framförda argumenten, synes om deras bärkraft i dagens läge kunna sägas följande.
    1. Det torde alltjämt låta säga sig, att förbryllande verkningar skulle inträda om man i enlighet med 1862 års departementsförslag å ena sidan förbjöde sanningsbevisning i fråga om beskyllningar för brott beträffande vilka anställt åtal ogillats, preskriptionstiden för åtal utgått eller åtalsrätten uteslutande tillkommer annan enskild person än diffamanten, men å andra sidan medgåve sanningsbevisning i fråga om alla andra beskyllningar. Fråga är likväl om den nuvarande gränsdragningen är så mycket bättre. Att brott, som ännu icke blivit åtalade och heller icke preskriberats, fritt skola kunna omtalas och därigenom kunna bringas till ett uppklarande, måste visserligen anses påkallat av ett tydligt samhällsintresse. Däremot är det icke

 

1 Se N. STJERNBERG, Kriminalpolitik. Studier till den svenska strafflagsreformen. Andra upplagan (1935), s. 252 ff. Jfr J. THYRÉN, Kommentar till strafflagen kap. 16 (1919), s. 59 ff.

2 Se J. THYRÉN, Om sanningsbeviset vid ärekränkning (1920), s. 7 f.

 

SANNINGSBEVISET VID ÄREKRÄNKNING. 173lika klart att man efter hur lång tid som helst bör få ånyo draga fram gamla straffdomar i ljuset, något varemot det nuvarande ärekränkningskapitlet icke uppställer något förbud.1 Detta strider emellertid helt mot tendenser, som redan länge gjort sig gällande inom andra lagstiftningsområden. Påföljden förlust av medborgerligt förtroende är avskaffad, och straffregistret är icke offentligt. Det är icke meningen att en straffad persons återanpassning i samhället skall få äventyras genom att den gamla domen i onödan drages fram. Det anses heller icke vara riktigt att pressen publicerar namnen på personer, som åtalats för brott i sådana fall då det kan bliva fråga om villkorlig dom. Lagstiftningen om ärekränkningsbrotten synes därför böra ta rättning efter dessa synpunkter.
    Redan ett i lagkommitténs handlingar2 ingående utkast till missgärningsbalk upptog för övrigt ett stadgande av följande lydelse: »Tillvitar man någon brott hans sedan han derföre dömd och afstraffad är och i öfrigt ärligen lefvat, böte 3 till 30 Rdr. »I äldre svensk rätt ha även funnits sporadiska ansatser till ett sådant betraktelsesätt. Ett exempel som kan anföras gäller Olof Stråle, Svea hovrätts förste vice president. Det var denne som under Kalmarkriget uppgav Älvsborg till danskarna. Han blev sedermera härför dömd till döden men benådades av Gustaf II Adolf till penningböter. Därefter förde han en undanskymd tillvaro i sin småländska hembygd, varest man emellertid under decennier fortsatte att betrakta honom som ärelös. Den riksolycka, som den viktiga västliga gränsfästningens kapitulation inneburit, hade ju också i form av Älvsborgs lösen hårt drabbat varje svenskt hushåll. År 1636 lyckades likväl Olof Stråle utverka sig förmyndarregeringens brev, att »ingen skall hava makt härefter be:te Olof Stråle för merbe:te act uti någon måtto att vräka och infamera, utan skall vara alldeles en död och perdonerad sak».2
    Vissa invändningar kunna sålunda göras mot sanningsbevisets tillåtlighet inom en del av dess nuvarande, snävt begränsade område. I än högre grad kan emellertid kritik riktas mot det principiella uteslutandet av sanningsbevis i alla andra fall. I många situationer ter det sig nämligen för en normal uppfattning legi-

 

1 Om framdragandet sker på ett injuriöst sätt, bör likväl straff kunna inträda enligt 16: 9 eller 11.

2 I Riksarkivet.

3 Riksregistraturet 28/2 1636, RA.

 

174 STURE PETRÉN.timt eller rentav påkallat att yppa av andra personer begångna handlingar, som äro för dem nedsättande utan att likväl utgöra åtalbara brott. Detta för över till frågan om intressekollisioners inverkan på sanningsbevisets tillåtlighet, vilket ämne i denna framställning skall närmare beröras först senare.
    Vad nu sagts må emellertid få motivera att redan här uppställa frågan, huruvida icke den nuvarande stela gränsdragningen mellan vad som får utgöra föremål för sanningsbevisning och vad som icke får det borde ersättas av någon reglering efter mera samlande och allmängiltiga synpunkter på vilka sanna uttalanden man ostraffat bör få göra om andra personers handlingar och förhållanden.
    2. De invändningar mot sanningsbevisets tillåtlighet, som hänföra sig till forum för bevisföringen och till laga kraften, ha bemötts av bl. a. STJERNBERG.1 I fråga om forumsynpunkten kan till en början framhållas, att gränsen mellan beskyllningar om brott och beskyllningar om annat kan vara flytande. Vidare är anledning att betänka, att den nuvarande ordningen är ägnad att frambringa särskilda brottmålsrättegångar som försvars- och uppskovsmedel vid åtal för ärekränkning, något som i och för sig måste anses vara mindre lyckligt. Beträffande frånvaron av laga kraftverkan för den händelse sanningsbevisningen frigåves, anser Stjernberg att man väsentligen överdrivit farhågorna för att det på grund härav skulle kunna uppstå hela kedjor av ärekränkningsmål i anledning av att beskyllningar med ett och samma innehåll upprepades. Å ena sidan finge man nämligen antaga att, om den kränkte i rättegång mot någon belackare fått beskyllningens grundlöshet fastställd, han ofta icke skulle finna det nödvändigt att anhängiggöra nya åtal mot andra, som möjligen toge sig före att upprepa beskyllningen. Å andra sidan måste en fällande dom mot en diffamant utgöra en tankeställare för dem som skulle vilja träda i hans fotspår. De måste ju räkna med en straffskärpande verkan av att beskyllningens grundlöshet redan en gång blivit vid domstol klarlagd.
    Med anledning av vad sålunda kan anföras torde nu ifrågavarande argument mot sanningsbevisets frigivande icke böra tillerkännas någon avgörande betydelse.
    3 o. 4. Dessa båda skäl mot sanningsbevisets tillåtande, vilka

 

1 Se Förhandlingarna å det elfte nordiska juristmötet i Stockholm den 28, 29 och 30 augusti 1919 (1920), s. 37 ff. 

SANNINGSBEVISET VID ÄREKRÄNKNING. 175hänföra sig till privatlivets helgd och till det förhållandet att även ett misslyckat bevisningsförsök av diffamanten ofta är ägnat att medföra ökat obehag för den kränkte, äga tydligen en allmän och tidlös giltighet. De kunna dock knappast anses besitta den tyngd, att man bör avstå från att undersöka huruvida icke andra och starkare skäl kunna tala för en annan lösning.

 

    Vid en granskning av de synpunkter på frågan om sanningsbevisningen, som sedan 1864 tillkommit, är det till en början tydligt, att den då antagna lagen visat sig icke fungera särskilt tillfredsställande. Betraktar man de ärekränkningsmål som för närvarande förekomma vid våra domstolar, finner man dem i allmänhet vara av sådan beskaffenhet, att det har kunnat sägas att ingen hederlig människa uppträder som kärande och begär domstolarnas skydd för sin ära, naturligtvis med förbehåll för en del undantagsfall av särskilt flagrant karaktär.1 Detta blev sagt 1936. Redan långt tidigare framhöll G. SUNDBÄRG under utredningen av emigrationsfrågan som en av bristerna i vårt rättsväsen det dåliga skyddet mot förtal och uttalade härom bl. a., att en persons heder och medborgerliga anseende i Sverige vore lika väl skyddade som den obeväpnade mannens liv i djungeln.2
    Bakgrunden till att anständigt folk undviker att vid domstolarna utsöka ansvar för ärekränkningar måste endels antagas vara, att det för den som blivit diffamerad ofta icke så mycket är av betydelse att få diffamanten dömd till straff som att få beskyllningens grundlöshet fastställd. Härpå var i äldre tid den svenska processen i ärekränkningsmål inriktad. Om käranden vann rättegången, innehöll domen i första hand att han förklarades fri från den beskyllning varom fråga var, och i anslutning härtill ålades äreförsmädaren evig tystnad med denna osanna beskyllning, perpetuum silentium. Enligt det gamla dansk-norska rättsspråket dömdes på motsvarande sätt den osanna beskyllningen død og magtesløs. Uttrycket återfinnes ännu i den norska strafflagen av 1902 men har i 1930 års danska strafflag ersatts med det färglösare ubeføjet. Åtskilliga diskussionsinlägg från

 

1 R. BERGENDAL vid Den norske kriminalistforenings årsmöte 1936 (De nordiska kriminalistföreningarnas årsbok 1936, s. 204).

2 Betänkande i utvandringsfrågan och därmed sammanhängande spörsmål, jämlikt Kungl. Brefvet den 30 januari 1907 afgifvet af Gustav Sundbärg (1913), s. 856. 

176 STURE PETRÉN.våra grannländer tyda på att dessa domstolsförklaringar i den allmänna uppfattningen representera ett levande värde.1
    I Sverige erbjuder den nu gällande lagen icke den för annat än brott beskyllde någon sådan möjlighet till upprättelse. Lagen frånkänner ju ärekränkaren rätten att föra sanningsbevis och utsätter honom följaktligen heller icke för risken att visa att han icke kan detta. Däremot har det, åtminstone i en del äldre rättsfall, visat sig tendenser till en uppfattning, enligt vilken det i ärekränkningsmål skulle vara käranden obetaget att föra bevisning om den mot honom riktade beskyllningens osanning. En sådan uppfattning kan likväl icke anses vara förenlig med lagen. Om nämligen det osanna i beskyllningen på detta sätt skulle få bliva bevistema, ginge det ju icke att förvägra svaranden att komma med motbevisning och förbudet mot sanningsbevisning skulle därmed bliva illusoriskt.
    Att människor icke gå till domstol när deras ära blivit angripen kan naturligtvis också bero på andra faktorer än den nyss antydda. Somliga kunna anse att det är under deras värdighet att söka skydd för sin ära genom ett domstolsförfarande. Man bryr sig helt enkelt icke om förtalet, anser att ens ära är nog god att icke kunna taga någon skada därav. Man kan också anlägga en mera upphöjd, filosofisk synpunkt på saken och säga sig, att det gör detsamma vad som i dag sägs eller skrivs och går i en del folk. Sanningen har i alla tider visat sig ha en märkvärdig förmåga att ändå till slut lysa igenom. Detta är den ståndpunkt som Anatole France låter Monsieur Bergeret intaga, när han i sammanhang med Dreyfusaffären blivit utsatt för ett ärekränkande angrepp i en tidning och med en kollega diskuterar om han bör gå till process. Denna tanke avvisar Monsieur Bergeret och tillägger: »La vérité a été servie dans les journaux par sesennemis autant que par ses amis. - - - La vérité possède une

 

1 Av dagsfärska danska rättsfall, som givit eko i pressen, må här några anföras som exempel på situationer då fråga uppkommit om sådan mortifikation av beskyllningar. En fabrikant hade i två tidningar betecknats som »Nazistfører» och »en berygtet Nazist». Hans yrkande om mortifikation av dessa beskyllningar ogillades av Københavns Byret under hänvisning till förebragt utredning om mannens uppträdande under ockupationen. — En känd skådespelsförfattare hade i en tidningsintervju liknat "censorn för teaterpjäser vid »une putain». På talan av censorn förklarade rätten i Nordre Birk den häri liggande beskyllningen obefogad. Straffet för ärekränkningen fastställdes dock under hänsynstagande till gärningsmannens otvivelaktigt ideella motiv. [Uppgifterna återgivna efter Information för den 22 och den 23 januari 1948]. 

SANNINGSBEVISET VID ÄREKRÄNKNING. 177force d'enchaînement que l'erreur n'a pas.»1 Måhända vore det i och för sig önskvärt att alla människor, när de bleve utsatta för osanna beskyllningar, ville anlägga samma upphöjda betraktelsesätt som Monsieur Bergeret, men samhället kan knappast begära detta.

 

    I detta sammanhang må även framhållas, att om man utestänger sanningsbeviset, domstolarna vid utmätande av straff och skadestånd i diffamationsmål ofta måste räkna med möjligheten av att den beskyllning var över det dömes är sann. Följden härav måste bliva en tendens att i sådana fall icke bestämma straff eller skadestånd högre än som skulle te sig försvarligt även om beskyllningen vore sann. Den som blivit utsatt för en osann beskyllning kan därför ofta icke påräkna, att diffamanten skall bliva ådömd tillräckligt högt straff och skadestånd.2
    Hur omsorgsfullt domstolen än förfar för att i överensstämmelse med lagens bud utestänga sanningsbevisning, är det likväl i många fall svårt att hindra parterna från att i sin plädering smyga in korn av sådan bevisning. Ett förhållandevis enkelt tillvägagångssätt har sålunda varit, att parterna i den hittillsvarande skriftliga överrättsprocessen som bilagor till sina inlagor fogat exempelvis vittnesintyg. Om dessa sålunda väl en gång införlivats med akten i målet, ha parterna trott sig kunna hoppas att åtminstone någon inverkan på de dömandes uppfattning om den ifrågavarande beskyllningens sanningshalt skulle bliva följden. Även förhållandet till tryckfrihetsprocessen måste här uppmärksammas. Eftersom tryckfrihetsförordningens brottsbeskrivningar få antagas komma att även i framtiden hänvisa till eller korrespondera med strafflagens, kan man vid utformandet av strafflagens bestämmelser om ärekränkning icke bortse från att de kunna få sin största praktiska betydelse vid bedömandet av sådant som stått att läsa i tidningspressen eller eljest i tryckta skrifter. När vidare mål härom skola handläggas i tryckfrihetsprocessens särskilda former med jury, torde man icke kunna förebygga att juryn vid prövningen av skuldfrågan tar åtminstone något intryck av vilken uppfattning jurymedlemmarna kunnat bilda sig om en åtalad artikels eller skrifts sanningsinnehåll. Vid sådant förhållande är det emellertid otillfredsställande om

 

1 Œuvres complétes illustrées d'Anatole France. XII. Histoire comtemporaine (Paris 1927), s. 420.

2 Jfr STJERNBERG, Kriminalpolitik s. 262 f.

 

12—487004. Svensk Juristtidning 1948.

 

178 STURE PETRÉN.den straffrättsliga bedömningen av en och samma beskyllning skall kunna utfalla olika beroende på om den framställes muntligen, till exempel i ett offentligt föredrag, eller i en tidningsartikel.1 Detta är ett ytterligare skäl för att strafflagen i större utsträckning än för närvarande borde medgiva sanningsbevisning i ärekränkningsmål.
    Det allra viktigaste skälet härför är emellertid hänsynen till intressekollisioner vid ärekränkning. Att närmare beskriva och analysera olika typer av sådana är icke möjligt inom ramen för denna uppsats. Det må därför här endast erinras om att en långrad situationer kunna tänkas, i vilka den som meddelar något ofördelaktigt eller nedsättande om en annan därvid handlar för att skydda ett allmänt eller enskilt intresse av högre valör änden omtalades intresse av att det ifrågavarande förhållandet icke blir bekantgjort.2 Mest renodlade äro sådana fall, där omtalandet sker såsom ett led i uppfyllandet av en tjänsteplikt eller annan laglig skyldighet. Det kan emellertid också vara fråga om ett fullgörande av vad som i den anglosaxiska doktrinen går under beteckningen »moral duty», såsom då en fartygspassagerare till rederiet anmäler att kaptenen skött navigeringen i berusat tillstånd. I ytterligare andra fall kan meddelaren lämna uppgiften för att tillvarataga något eget intresse.
    Av allmänna rättsgrundsatser, som likväl icke äro inskrivna i den svenska strafflagen, följer även hos oss att vid tillräckligt starka intressekollisioner eljest brottsliga handlingar icke bliva att betrakta såsom rättsstridiga. Detta gäller även i fråga om ärekränkningsbrotten. Måhända skulle det kunna låta säga sig, att det icke är någon anledning att särskilt i ärekränkningskapitlet införa en regel, varigenom intressekollisionsfallen uttryckligen beaktas. Emellertid äro sådana situationer just vid ärekränkningar mycket vanligare än när det gäller andra brottsgrupper. Det kan därför anses motiverat att här uppställa särskilda bestämmelser för intressekollisionerna. Sådana föreskrifter skulle utgöra ett stöd både för domstolarna och för den allmänhet, som för närvarande icke i lagen finner någon vägledning i fråga om hur långt yttranderätten sträcker sig i hithörande fall. En regle-

 

1 Särskilt intressant är här en jämförelse mellan radions och pressens förhållanden, vilken fråga nyligen erhållit framträdande aktualitet i den anglosaxiska rätten.

2 Se angående hithörande frågor, utöver tidigare angiven litteratur, S. A. BJERRE, Om rättsstridighetsrekvisitet vid förtalsförbrytelserna (1910). 

SANNINGSBEVISET VID ÄREKRÄNKNING. 179ring av intressekollisionsfallen måste emellertid innefatta även tillåtande av sanningsbevisning i sådana lägen. Även om det föreligger en situation som till sin natur är sådan att den kan rymma en intressekollision, bör man nämligen i varje fall icke med anledning härav få framkomma med sådana nedsättande uttalanden om andra, som man vet icke vara sanna. Redan på grund härav öppnas sålunda en dörr för sanningsbevisningen. Det må emellertid framhållas, att det med vår nuvarande lags avfattning måhända icke får anses tillåtet att föra direkt sanningsbevisning ens i några fall av intressekollisioner.
    En sista synpunkt, från vilken en utvidgning av rätten till sanningsbevisning hos oss skulle te sig värdefull, är att därigeom ett närmande kunde ske till dansk, norsk och finsk rätt,varest sanningsbeviset har betydligt större utrymme än i Sverige. Det gäller här en fråga, vars rättsliga reglering endast i ringa mån är avhängig av ett lands lagstiftning i övrigt. Först förhållandevis sent har den svenska lagen avlägsnat sig från den gemensamma historiska grunden. Hur frågan löses har vidare betydelse även för det fria tankeutbytet över riksgränserna. Icke minst med hänsyn härtill vill det förefalla önskvärt att våra länder funne fram till en såvitt möjligt likformig lagstiftning i ämnet.

 

    Om man utifrån de överväganden som antytts i det föregående, eller några av dem, skulle finna att vår nuvarande lagsreglering av ärekränkningsbrottets bestraffning icke bör upprätthållas, synes det som om lagstiftningen närmast skulle kunna tänkas slå in på någon av följande två vägar.
    1. En första möjlighet vore att man bibehölle ett huvudstadgande av innebörd att diffamation straffas oberoende av dess sanningsinnehåll, men införde en särskild undantagsbestämmelse, varigenom intressekollisionerna beaktades. Den största svårigheten bleve här att på ett något så när tillfredsställande sätt angiva vilka slags intressekollisioner som skola medföra rätt att prestera sanningsbevisning. I första hand torde det bliva fråga om att tillgodose allmänna intressen av olika slag. Sålunda synas personer, som på ett eller annat sätt tillhöra offentligheten, t. ex. de som intaga eller göra anspråk på att intaga ledande

 

1 De komparativa utblickar över dessa rättssystem liksom över annan utländsk rätt, till vilka ämnet i så rikt mått ger anledning, kunna icke få plats inom denna uppsats. Författaren får därför uppskjuta dem till en senare framställning. 

180 STURE PETRÉN.ställningar inom det politiska eller kommunala livet eller inom finansvärlden, böra få underkastas även ganska närgången offentlig kritik i fråga om deras personliga förutsättningar för de roller de inneha eller eftersträva liksom i fråga om halten av deras insatser. Några av de mest uppmärksammade svenska ärekränkningsmålen från senare tid ha just gällt diskussioner i kommunala församlingar rörande personers lämplighet för förtroendeposter.1
    Likartade synpunkter göra sig gällande i fråga om personer, som framträda med pretentioner inom vetenskapens eller konstens värld. Här mera än i de föregående fallen gäller emellertid ,att kritiken bör riktas mot verket och icke mot upphovsmannens person. I ett känt amerikanskt rättsfall uttrycktes principen sålunda:

 

    »It is clear that, when an artist submits his work to the public, such work is the subject of criticism, and that no one is answerable for fair comment or criticism thereon. The actor, the artist, and the author submit their professional work to the public, and thereby appeal to the public for support and approval. They must accept with equal equanimity praise and blame, so long as the comment is directed at the work itself.»2

 

    Även här kan likväl kritiken någon gång böra träffa personen, nämligen om produkten är undermålig att den klart ådagalägger att upphovsmannen saknar förutsättningar för att bekläda någon vetenskaplig eller annan befattning som han åtkommit. Detta bör i så fall få framgå av kritiken. I Sverige torde ärekränkningsåtal på grund av vetenskaplig eller litterär kritik höra till sällsyntheterna. Från Danmark kan t. ex. anföras det bekanta målet om Lauge Kochs »Geologie von Grönland» vilket verk blev föremål för långtgående kritik från danska fackmän.3
    Utom de allmänna intressena finns, som förut sagts, också en mångfald enskilda intressen, som här kunna ifrågakomma.

 

1 Jfr t. ex. staten Pennsylvanias Statutes av 1940 (19 Sec. 801): In all criminal prosecutions or indictments for libel, no conviction shall be allowed if the subject matter of the publication, whether contained in newspapers or otherwise, relates to candidates for public office or the official conduct of public officers, and is found to the satisfaction of the jury to be proper for public information or investigation and not to have been maliciously or negligently made. In all such cases the truth may be given in evidence to the jury.

2 Outcault v. N. Y. Herald Co., 117 App. Div. 534, 102 N. Y. S. 685.

3 Ugeskrift for Retsvæsen 1938, s. 765. Jfr S. HURWITZ, Den videnskabelige Kritiks Grænser i Forhold til Injurielovgivningen. Juristen 1937, s. 117. 

SANNINGSBEVISET VID ÄREKRÄNKNING. 181Att finna en tillräckligt koncis formel för att angiva naturen av de intressekollisioner, som skola beaktas, är tydligen förenat med avsevärda svårigheter.
    I övrigt synes innebörden av ett lagstadgande om intressekollisionerna böra vara, att domstolen först skall fråga sig: Är denna beskyllning av den beskaffenhet att den, om den är sann, hade till skyddande av det intresse varom fråga är bort få framföras i den form och till den eller de personer som skett? Om denna fråga besvaras jakande, bör den för ärekränkning tilltalade få tillfälle att försöka bevisa beskyllningens sanning. Även om han icke förmår detta, synes han böra frikännas, om han haft anledning utgå från att beskyllningen var sann, eller måhända rättare, om hans uppsåt icke omfattat beskyllningens osanning.
    Motsvarande torde böra gälla, om den tilltalade felaktigt antagit förhandenvaron av någon omständighet som, om den förelegat, skulle ha låtit hans handling framstå såsom legitim. Han har t. ex., ehuru med orätt, fått den uppfattningen, att A. stod i begrepp att förlova sig med B:s dotter, och med anledning härav underrättat B om att A i det fördolda för ett liderligt leverne. Däremot bör tydligen frikännande icke bliva följden om den tilltalade uppfattat den faktiska situationen riktigt men felbedömt frågan om det legitima i sitt meddelande, såsom fallet skulle ha varit därest den nyssnämnda förlovningen verkligen varit förestående, men den tilltalade berättat om A:s utsvävningar icke för B utan för en större krets utomstående personer.
    Om man skulle välja att lagstifta efter dessa linjer, uppkommer frågan om förhållandet till nya rättegångsbalken på en punkt. Därest domstolen först skall pröva, huruvida sanningsbevisning skall tillåtas, måste detta uppenbarligen ske i ett från själva bevisupptagandet skilt, tidigare förfarande. Ett spörsmål blir då, huruvida den förhandling som föregår avgörandet av bevisfrågan skall ha karaktär av förberedelse eller av huvudförhandling. Eftersom frågan om sanningsbevisning skall medgivas eller ej ofta måste antagas bliva avgörande för utgången av dessa mål, förefaller det mest tilltalande vara att förhandlingen därom finge föras inför fullsutten rätt och i form av huvudförhandling. Detta skulle emellertid medföra, att det här bleve nödvändigt med två huvudförhandlingar, en för frågan

 

182 STURE PETRÉN.om sanningsbevis skall få föras och en för den fortsatta handläggningen av målet.
    Att märka är emellertid vidare att, om det först skall procederas om sanningsbevisets tillåtlighet, det ej sällan torde bliva svårt att då hålla sanningsbeviset självt helt utanför. Att på detta stadium av rättegången hindra sådan bevisning från att smyga sig in kan sålunda komma att kräva stor vaksamhet från domstolens sida. Likaledes kan det sedermera vid själva upptagandet av sanningsbevisningen bliva nödvändigt att domstolen sorgfälligt vakar över att icke mera skandalöst material föres in i rättegången än som påkallas av själva bevistemat. Särskilt viktigt blir detta sedan processföringen nu också hos oss övergått till att bliva helt muntlig och därmed föremål för större publicitet. Även för vår del få väl följande ord av C.USSING anses äga giltighet:

 

    »Og i det Hele taget er det at komme i offentlig Gabestok i ett stort Land ikke saa katastrofalt som i et lille Land, hvor det ikke blot er en mindre Kreds men hele Befolkningen der ser det. Og Risikoen for at komme i Gabestokken er ogsaa større i et lille Land end i et stort, hvor Aviserne har saa meget andet at skrive om end de private personlige Forhold.»1

 

    2. En andra möjlighet skulle vara, att sanningsbeviset i princip frigåves, varvid emellertid undantag torde böra stadgas för sådana fall då hänsynen till privatlivets helgd talar för att en beskyllning icke framställes och det icke kan påvisas någon rimlig anledning varför den borde framföras, även om den vore sann.
    Denna lösning erbjuder naturligen delvis samma följd spörsmål som förut berörts under 1. såsom frågan om vilken verkan som skall tilläggas den tilltalades felaktiga uppfattning om den åtalade beskyllningens sanning. Därutöver aktualiserar emellertid det generella frigivandet av sanningsbeviset i högre grad än den föregående lösningen en rad andra frågor. En sådan är nödvändigheten av att uppdraga en tydlig gräns mellan diffamation och injurier, beträffande vilka senare någon sanningsbevisning icke kan få förekomma. Med det nuvarande förbudet mot sanningsbevisning erfordras icke någon sådan klar gränsdragning i den svenska rätten och finnes icke heller. En annan, härmed sammanhängande fråga är hur man

 

1 Ugeskrift for Retsvæsen 1927, s. 205.

 

SANNINGSBEVISET VID ÄREKRÄNKNING. 183skall betrakta sådana för andra ofördelaktiga påståenden som icke innefatta beskyllning för viss handling utan t. ex. gå ut på att någon har syfilis eller är av en härstamning som i hans miljö anses mindre reputerlig. Gränsen mellan vad som får bevisas och vad som icke får det erhåller ökad betydelse, om obevisade beskyllningar inom det förra området av domstolen uttryckligen skola förklaras obefogade.
    Ett ytterligare spörsmål är om förhandenvaron av avsikt att skada skall tillerkännas någon betydelse för straffbarhetens inträde. Att införa ett sådant rekvisit är i varje fall förenat med vissa vanskligheter. Om till exempel ledningen för en nazistorganisation skulle utse någon för föreningens syften helt främmande person till hedersledamot och publicera ett meddelande härom, vill man ju gärna tänka sig att tilltaget skall kunna beivras såsom ärekränkning, ehuru förövarna från sina utgångspunkter icke avsett att kränka. Det kan vidare vara svårt att avgöra när en avsikt att skada föreligger eller icke. Nedsättande uppgifter om andra kunna exempelvis serveras i dementiens form men ändå på ett sådant sätt att de utöva sin fulla skadeverkan. Mästerskap i en dylik perfid framställningskonst innehades av den forne tyske rikskanslern Bernhard von Bülow, som i sina Denkwürdigkeiten omsorgsfullt redogör för de ruskigaste rykten om sin samtids storheter för att därefter självformellt taga avstånd från dem genom att tillfoga en avslutande vändning, sådan som exempelvis: »Ich glaube nicht an diese Schauermären.»1
    En särskild anledning till varsamhet när det gäller rekvisitet avsikt att skada är vidare hänsynen till tryckfrihetsmålen. Å ena sidan äro nämligen tryckfrihetsförordningens brottsbeskrivningar anslutna till strafflagen, medan å andra sidan ansvar för tryckfrihetsbrott i fråga om vad som stått att läsa i en tidning endast kan utkrävas av dennas ansvarige utgivare. Tydligt är att detta måste vara ägnat att leda till besvärliga frågeställningar i sådana fall, då strafflagen tillägger subjektiva moment hos gärningsmannen särskild betydelse. Hur skulle t. ex. förhållandet bliva att bedöma, om författaren av en tidningsartikel haft skadeavsikt, men tidningens ansvarige utgivare icke

 

1 B. v. BÜLOW, Denkwürdigkeiten I—IV (Berlin 1930—1931). Se t. ex. uppgifterna om den sista ryska kejsarinnan i band I, s. 100. 

184 STURE PETRÉN.haft det och icke heller bort förstå att författaren skrivit i sådan avsikt?
    I fråga om de förut omnämnda, av hänsyn till privatlivets helgd indicerade undantagen från den allmänna regeln om sanningsbevisets tillåtlighet, må slutligen anmärkas att det i hithörande fall mången gång för den diffamerade ändock kan vara av intresse att motparten får försöka att föra sanningsbevisning och misslyckas härmed. Detta torde emellertid ickeböra få föranleda till att i sådana mål den diffamerade får valrätt mellan att påfordra sanningsbevisning eller att icke göra det. Erfarenheten från länder, där denna ordning praktiseras, visar nämligen att den diffamerades underlåtenhet att begära bevisning medför att beskyllningen i allmänhetens ögon framstår såsom sann, varför han endast har valet mellan antingen att icke gå till rättegång eller också att påfordra sanningsbevis. Avgörandet huruvida sådan bevisning skall tillåtas ellerf örbjudas synes därför böra tillkomma domstolen. I den norska strafflagen förbjudes sålunda sanningsbevisning, därest rätten enhälligt finner att beskyllningen är otillbörlig oansett dess sanning och att förvägrande av bevisföring är önskligt av hänsyn till den ärekränkte.
    Med båda de nu under 1. och 2. antydda lösningarna skulle det vara förenligt att låta beskyllningar om brott få samma behandling som beskyllningar om annat. Icke beivrade och icke preskriberade brott skulle tydligen alltid få omtalas. Gällde det däremot brott som avsonats, skulle de med lösningen under 1. icke ånyo få framdragas annat än om till stöd därför kunde åberopas något legitimt intresse. Med lösningen under 2. finge åter ett förnyat framdragande av sådana brott ofta anses falla innanför det mot sanningsbeviset fredade området.
    Naturligtvis kunna också åtskilliga andra lösningar ifrågakomma än de två som nu antytts. Bl. a. skulle det kunna övervägas att med bevarande i stort sett av den nuvarande ordningen minska olägenheterna av sanningsbevisets uteslutande genomatt, i överensstämmelse med de förut antydda intentionerna inom högsta domstolen 1862, från det straffbara området vid ärekränkning borttaga sådan diffamation som icke skett offentligt eller i avsikt att skada. I fråga om det sistnämnda rekvisitets användbarhet må emellertid delvis hänvisas till vad därom förut sagts.

 

SANNINGSBEVISET VID ÄREKRÄNKNING. 185    Vidare kan man med hänsyn till regleringen av sanningsbevisets funktion tänka sig en längre gående uppdelning av diffamationsbrottet än i det föregående skett. En sådan uppdelning finnes i THYRÉNS utkast av 1919. Där skiljes bl. a. mellan sådana för offentligheten avsedda beskyllningar som angå den beskylldes enskilda liv, för offentligheten avsedda beskyllningar som icke angå den beskylldes enskilda liv samt beskyllningar om vad som helst vilka icke äro avsedda att nå offentligheten. I  fråga om den förstnämnda gruppen skulle vid tillräckligt stark intressekollision ett sanningsbevis, som lyckades, medföra frikännande, varemot den icke skulle frikännas, som felaktigt trott att vad han sade var sant. Beträffande de båda senare slagen av beskyllningar skulle åter frikännande bliva följden om vederbörande kunde visa att han haft skäl att tro på sanningen av vad han sagt. Vad som i detta förslag numera närmast framkallar tvekan är väl, att i den första gruppen fall endast ett sanningsbevis, som lyckas, skulle fria och däremot den fällas till ansvar, som på oriktiga grunder men ursäktligt hållit sitt uttalande för sant.
    Med rätta framhåller Thyrén, att i frågan om sanningsbevisets tillåtlighet det ömtåligaste området är offentligt framställda beskyllningar om sådant som tillhör privatlivet. Med båda de under 1. och 2. ovan skisserade lösningarna skulle här sanningsbevisning i de flesta fall icke tillåtas. Detta synes i allt fall böra vara en av utgångspunkterna för en lagstiftning i ämnet. Lika klart förefaller det vara att, när det gäller offentliga personers verksamhet och uppträdande i denna deras egenskap, man har att göra med ett område där inom ett demokratiskt samhälle full frihet att säga sanningen måste upprätthållas även om sanningen kan såra. De styrandes och myndigheternas anseende bör vila på att deras förtjänster äro kända såsom tillräckligt stora, icke på att deras fel och missgrepp icke få omtalas. Den motsatta ordningen hör diktaturerna till.

 

1.

 

Ställföreträdarskap och dess omfattning.

 

Jfr betr. I NJA 1917 s. 176 och 1922 s. 131 samt betr. II och III NJA 1930 s. 391 och 1931 s. 483 ävensom KARLGREN i Minnesskrift ägnad 1734 års lag II s. 650 ff och s. 663 ff.

 

I.

 

    Handelsbolaget under firma Alm & Berg yrkade vid Södra Möre domsagas HR förpliktande för lantbrukaren Harry Andersson att till bolaget utgiva 278 kr. 84 öre, avseende av bolaget år 1945 och åren närmast därförinnan levererat frö och en år 1943 levererad drivrem.
    Bolaget upplyste, att varorna köpts från bolaget av Harrys broder Gustaf Andersson, medan denne förvaltade Harrys gård Dynekärr, och att bolaget utöver de nu avsedda varorna tidigare till gården levererat varor för ungefär samma belopp, vilka varor Gustaf betalt.
    Harry bestred käromålet och anförde: Han hade vistats i Amerika från år 1932 till okt. 1945. Under denna tid hade han fått meddelande om att hans broder Gustaf, som då var ägare till Dynekärr, misskött sina affärer så att risk för konkurs uppstått. Enär brödernas föräldrar njutit undantag av gården, hade Harry, för att förebygga att föräldrarna bleve ställda på bar backe, köpt gården och låtit föräldrarna bo där. Köpet hade ägt rum år 1932. Harry hade önskat och även försökt få bort Gustaf från gården, som enligt Harrys förmenande kunnat skötas av föräldrarna med hjälp av lejd arbetskraft. Harry hade icke medgivit att, som föreslagits, taga Gustaf till arrendator. Man hade emellertid icke kunnat bliva av med Gustaf. Harry hade år 1939 haft för avsikt att resa till Sverige för att tvinga bort Gustaf men hade hindrats av kriget. Gustaf hade sålunda aldrig anställts i Harrys tjänst, och han hade ej heller till följd av avtal med Harry intagit en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följt behörighet att handla å Harrys vägnar. Han hade misskött gården genom avverkningar han företagit, genom belåning av hemmaliggande inteckningar och på annat sätt. Harry ville icke bestrida, att Gustaf för fordrade beloppet köpt de angivna varorna, men bestred, att varorna kommit gården till godo.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 187    Bolaget anförde: Även om Gustaf icke haft Harrys uppdrag att handhava förvaltningen av gården, hade han likväl under de fjorton år, som Harry vistats i Amerika, faktiskt intagit ställning som förvaltare. Alla affärer och andra avtal för gårdens räkning hade ingåtts av honom. Någon som kunnat handhava förvaltningen i hans ställe hade icke funnits på gården. Allmänna uppfattningen i orten hade även varit, att han varit förvaltare. Något försök från Harrys sida att avlägsna Gustaf från förvaltningen hade icke förekommit. Gustaf hade delvis skött gården bra. Han hade företagit en del reparationer och förbättringar. Flera missväxtår hade för övrigt inträffat under den tid han skött gården. Under nu angivna förhållanden vore det förklarligt, om han satt sig i skuld och gjort inköp på kredit.
    Det upplystes, att gården omfattade 80 tunnland, hälften åker och hälften skog.
    Vittnen hördes. Av vittnesmålen framgick, att Gustaf under Harrys Amerikavistelse skött gården. Däremot hade vittnena olika uppfattning rörande huruvida Gustaf haft uppdrag att företräda Harry. Utredning förebragtes även om huruvida varorna använts för gårdens behov.
    HR:n (ordf. tingssekreteraren Olof Svensson) yttrade i utslag d. 16 maj 1946: Harry köpte under år 1932 av sin broder Gustaf dennes jordbruksfastighet Dynekärr i Torsås socken.
    Vid tiden för köpet vistades Harry i Amerika, där han kvarstannade till okt. 1945.
    Utredningen i målet visar, att Gustaf, som efter överlåtelsen av nämnda gård kvarbott å densamma under Harrys vistelse i Amerika, därunder handhaft gårdens förvaltning för Harrys räkning.
    Det är ostridigt, att bolaget för varor, som av Gustaf inköpts från detsamma, medan han handhaft gårdens förvaltning, har en fordran å 278 kr. 84 öre enligt den i målet åberopade räkningen.
    I målet får anses styrkt, att varorna inköpts och använts för gårdens behov.
    Vid nu angivna förhållanden är Harry skyldig att svara för gäldandet av bolagets fordran.
    HR:n prövar förty rättvist förplikta Harry att till bolaget utgiva nämnda belopp, 278 kr. 84 öre, jämte ränta.

 

    Harry sökte ändring.
    Göta HovR (hrr Löthner, Wildte och Ruhe, referent) fann i dom d. 22 nov. 1946 ej skäl göra ändring i HR:ns utslag.

 

Adj. ledamoten Graneli var skiljaktig och yttrade: I målet har icke styrkts, att Gustaf vid inköpet av ifrågavarande varor handlat å Harrys vägnar och att säljaren vid köpet utgått därifrån. Vid dylikt förhållande är Harry icke betalningsskyldig i omstämt hänseende.
Jag prövar förty rättvist att, med upphävande av HR.ns utslag, ogilla bolagets talan.

 

188 SVENSK RÄTTSPRAXIS.II.

 

    Efter stämning å Harry och Gustaf (se I) anförde Josef Svensson och Karl Andersson vid Södra Möre domsagas HR: De hade d. 10 mars 1941 tecknat borgen å ett av Gustaf i Torsås sparbank samma dag taget lån å 2,800 kr. Lånet hade tagits uteslutande för finansiering av driften å Harrys fastighet Dynekärr, vilken fastighet Gustaf vid ifrågavarande tid förvaltat. Svensson och Karl hade efter det lånet förfallit till betalning nödgats inlösa detsamma med då återstående kapitalbelopp 1,960 kr. jämte ränta 170 kr. 60 öre och yrkade nu förpliktande för Harry och Gustaf att, vilkendera bäst gälda gitte, till dem utgiva nämnda belopp, tillhopa 2,130 kr. 60 öre, jämte ränta därå.
    Gustaf medgav kravet.
    Harry bestred käromålet under åberopande av de omständigheter ifråga om förvaltningen av fastigheten, för vilka redogjorts under I, och förekom i detta avseende samma argumentering och bevisning som i nämnda mål.
    Harry vitsordade, att Gustaf upptagit lånet samt att Svensson och Karl slutbetalt detta med angivet belopp, men bestred, att lånet kommit fastigheten till godo.
    Svensson och Karl sökte styrka, att lånet använts för gården.
    HR:n (ordf. tingssekreteraren Olof Svensson) yttrade i utslag d. 16 maj 1946: Harry köpte under år 1932 av sin broder Gustaf dennes jordbruksfastighet Dynekärr i Torsås socken.
    Vid tiden för köpet vistades Harry i Amerika, där han kvarstannade till okt. 1945.
    Utredningen i målet visar, att Gustaf, som efter överlåtelsen av nämnda gård kvarbott å densamma under Harrys vistelse i Amerika, därunder handhaft gårdens förvaltning för Harrys räkning.
    Det är ostridigt, att Gustaf mot den i målet åberopade reversen av d. 10 mars 1941 erhållit ett lån i Torsås sparbank å 2,800 kr. och själv utbekommit lånebeloppet, att han härå avbetalat 840 kr. och guldit förfallen ränta å lånet till d. 1 jan. 1944 samt att Svensson och Karl, vilka gått i borgen för lånet, d. 18 febr. 1946 såsom borgensmän betalt resterande kapitalbeloppet jämte ränta eller tillhopa 2,130 kr. 60 öre.
    Ehuru Gustaf utfärdat reversen i eget namn, tyda omständigheterna på att han upptagit lånet till täckande av gårdens utgifter och att han därför avsett att ingå ett för Harry förpliktande låneavtal.
    Svensson och Karl få anses hava styrkt, att av lånet åtminstone så stort belopp, som de enligt vad nyss sagts guldit, av Gustaf använts för gårdens behov och kommit Harry såsom ägare av gården till godo.
    Vid nu angivna förhållanden är Harry skyldig återgälda Svensson och Karl sistnämnda belopp.
    Gustaf har för sin del medgivit Svenssons och Karls talan.
    HR:n prövar förty rättvist förplikta Harry och Gustaf, vilkendera bäst gälda gitter, att till Svensson och Karl utgiva 2,130 kr. 60 öre jämte ränta.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 189    Harry ensam sökte ändring.
    Göta HovR (hrr Löthner, Wildte, Ruhe, referent, och Graneli) yttrade i dom d. 22 nov. 1946: Enär enligt skuldebrevets lydelse Gustaf och icke Harry är gäldenär,
    samt varken den omständigheten att det upplånade beloppet må till någon del hava använts för fastigheten eller något annat i målet ådagalagt förhållande kan föranleda att Harry ändock skall ansvara för gälden eller någon del därav,
    prövar HovR:n rättvist att, med upphävande av HR:ns utslag, såvitt nu är i fråga, ogilla Svenssons och Karls mot Harry förda talan.

 

III.

 

    I stämning å Harry till Södra Möre domsagas HR:s sammanträde d. 13 juni 1946 (alltså efter det HR:n avdömt de under I och II refererade målen) anförde Edvard Olsson: I okt. 1937 hade Kalmar läns södra hushållningssällskap beviljat Gustaf såsom förvaltare av Harrys gård Dynekärr täckdikningslån till ett belopp av 1,164 kr. Lånet skulle amorteras på visst i lånehandlingen närmare angivet sätt. För låneförbindelsens behöriga fullgörande hade Olsson och en annan person gått i borgen. Av förfallna räntor och kapitalavbetalningar hade Olsson i sin egenskap av borgensman nödgats utgiva sammanlagt 274 kr. 12 öre, och yrkade Olsson nu förpliktande för Harry såsom gårdens ägare att till Olsson utgiva nämnda belopp jämte ränta.
    Harry vitsordade Olssons uppgifter om lånet och om Olssons utlägg men bestred kravet under anförande, att han icke kunde medgiva att lånet verkligen använts för sitt ändamål, att han icke kände till huruvida någon täckdikning verkligen utförts och att Gustaf vid tiden för lånets upptagande icke varit förvaltare av fastigheten utan arrenderat denna och vid sådant förhållande hade att själv svara för de skulder han gjort i samband med gårdens skötsel.
    Olsson åberopade den utredning rörande fastighetens förvaltning under Harrys Amerikavistelse, som förekommit i det under I refererade målet.
    Harry uppgav i förevarande mål, att han vägrat gå med på att Gustaf skulle få arrendera fastigheten mot vanligt skriftligt kontrakt men att han, då det visat sig omöjligt att få bort Gustaf från gården, medgivit att Gustaf tillsvidare skulle få för egen räkning bruka fastigheten mot att han betalade inteckningsräntor och skatter. Detta arrende hade varit mycket lägre än vad Harry kunnat få av annan arrendator. Gustaf hade ej av Harry avfordrats någon redovisning för den tid han suttit på gården.
    Harry förebragte utredning om att Gustaf brukat betecknas som arrendator.
    Olsson bestred avseende å Harrys påstående om arrende.
    Olsson förebragte bevisning för att ådagalägga att täckdikningslånet använts för sitt syfte.

 

190 SVENSK RÄTTSPRAXIS.    HR:n (ordf. tingssekreteraren Olof Svensson) yttrade i utslag d. 13 juni 1946: I målet är upplyst, att Harry under år 1932 av sin broder Gustaf köpt fastigheten Dynekärr i Torsås socken, att Harry vid tiden för köpet vistats i Amerika, att han kvarstannat där till okt. 1945 samt att han alltjämt är ägare av fastigheten.
    Av utredningen i målet måste anses framgå, att Gustaf, som efter överlåtelsen av fastigheten till Harry kvarbott å densamma under Harrys vistelse i Amerika, därunder handhaft förvaltningen av fastigheten för Harrys räkning.
    Det är ostridigt, att Gustaf mot den i målet åberopade reversen av d. 16 okt. 1937 av Kalmar läns södra hushållningssällskap erhållit ett amorteringslån å 1,164 kr. för verkställande av täckdikning å fastigheten, att han utbekommit lånebeloppet i olika poster under åren 1937 och 1938 samt att Olsson, vilken gått i borgen för lånet, måst såsom borgensman erlägga sammanlagt 274 kr. 12 öre av förfallna amorteringar och räntor å lånet.
    Utredningen måste anses visa, att täckdikningen ifråga blivit utförd och att lånebeloppet använts till bekostande av densamma.
    Vid nu angivna förhållanden är Harry skyldig att återgälda Olsson det av denne enligt vad nyss sagts erlagda beloppet.
    HR:n prövar förty rättvist förplikta Harry att till Olsson utgiva nämnda belopp, 274 kr. 12 öre, jämte ränta.

 

    Harry sökte ändring.
    Göta HovR (hrr Löthner, Wildte och Ruhe, referent) fann i dom d. 22 nov. 1946 ej skäl göra ändring i HR:ns utslag.
Adj. ledamoten Graneli var skiljaktig och yttrade: I målet har icke styrkts, att Gustaf vid upptagande av ifrågavarande lån handlat å Harrys vägnar och att hushållningssällskapet utgått därifrån vid lånets beviljande.
Vid dylikt förhållande är Harry icke betalningsskyldig i omstämt hänseende.
Jag prövar förty rättvist att, med upphävande av HR:ns utslag, ogilla Olssons talan.

 

2.

 

Försök eller blott förberedelse till olovlig utförsel av betalningsmedel?
Jfr HAGSTRÖMER: SV. straffrätt I s. 237 ff och EKEBERGSTRAHLBECKMAN: Förmögenhetsbrotten s. 40 ff samt NJA 1917 s. 447 och 1936 s. 466.

 

    Enligt 4 § valutaförordningen d. 25 febr. 1940 må betalningsmedel m. m. ej utföras ur riket utan tillstånd av riksbanken (valutakontoret). Lika med olovlig utförsel anses enligt 20 § samma förordning försök därtill.
    D. 31 okt. 1945 sålde norske medborgaren, fiskaren Aksel Johansen, bosatt i Hvaler, Norge, ett parti hummer om 122 kg till fiskhandlaren

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 191Ahlner Arvidsson i Heestrand, Svenneby socken, Bohuslän. Partiet hade av Johansen förts från Norge i en honom jämte andra tillhörig fiskebåt och försäljningen ägde rum, medan denna båt och en båt, å vilken Arvidsson befann sig, lågo invid varandra å svenskt vatten utanför Heestrand. Vid tillfället överfördes hummerpartiet till Arvidssons båt och överlämnade denne till Johansen betalningen, 610 kr., i svenska sedlar. Johansen styrde därefter sin båt utefter den svenska kusten norrut. Sedan Johansen vid passerande av Hamburgsund lagt till med båten vid ett där beläget samhälle, medgav han inför en tulltjänsteman, som kom tillstädes, att han mottagit nämnda belopp och att han avsett att föra pengarna till Norge. Pengarna togos därefter i beslag.
    Det må nämnas, att ögruppen Hvaler är belägen invid gränsen mot Sverige, nordväst om Strömstad, på ett avstånd från Hamburgsund av c:a 50 km.
    Efter angivelse av valutakontoret yrkade allmän åklagare vid Norrvikens domsagas HR ansvar å Johansen för det han sökt utan tillstånd ur riket utföra ifrågavarande betalningsmedel. Därjämte yrkades, att betalningsmedlen måtte förklaras förverkade. — Även Arvidsson åtalades.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Smith) yttrade i utslag d. 25 sept. 1946, såvitt nu är i fråga: Arvidsson har d. 31 okt. 1945 utanför Heestrand i Svenneby socken till Johansen olovligen överlämnat 610 svenska kr. Vad i målet mot Johansen förekommit utvisar icke att han gjort sig skyldig till försök att ur riket utföra ifrågavarande belopp. Den mot Johansen förda talan kan därför icke bifallas. HR:n häver det från Johansen gjorda beslaget av 610 kr.

 

    Åklagaren anförde besvär.
    Göta HovR (hrr Ekstedt, Widegren och Ruhe) yttrade i utslag d. 31 mars 1947: I målet är utrett, att Johansen d. 31 okt. 1945, sedan han å svenskt vatten utanför Heestrand, Svenneby socken, i norra Bohuslän ombord å ett av honom fört fartyg mottagit svenska sedlar å tillhopa 610 kr., i avsikt att utföra sedlarna påbörjat färd ur riket. På grund härav finner HovR:n att Johansen gjort sig skyldig till försök till olovlig valutautförsel. HovR:n prövar förty lagligt att, med upphävande av HR:ns utslag i ansvarsfrågan, döma Johansen jämlikt 4 §, 19 § första stycket 1) och 20 § valutaförordningen att utgiva 25 dagsböter å 3kr. till Kronan. Med hänsyn till omständigheterna finner HovR:n ej skäl förklara ifrågavarande betalningsmedel till någon del förverkade och fastställer således HR:ns utslag, såvitt därigenom det från Johansen gjorda beslaget hävts.
Hovrättsrådet Lundin var såtillvida skiljaktig, att han, med ändring av HR:ns utslag i förverkandefrågan, jämlikt 21 § valutaförordningen föreskrev, att 300 kr. av ifrågavarande belopp å 610 kr. skulle vara förverkade till Kronan, och vid sådant förhållande förordnade, att det verkställda beslaget skulle bestå beträffande 300 kr.

 

192 SVENSK RÄTTSPRAXIS.3.

 

Fråga om väghållares ansvar för isens hållfasthet å vinterväg.

 

Jfr NJA 1932 s. 480 och 546; 1933 s. 441; 1934 s. 497; 1937 s. 570; 1939 B 269 och 270; 1940 s. 166 och 318; 1942: s. 578; KARLGREN: Skadeståndsläran s. 116 f. och 124 ff. MALMÆUS: Sv. rättspraxis i skadeståndsmål s. 50 f.; Fältarbetsinstruktion för armén, 2 uppl. 1940 s. 158, jfr ändr. i 1947 års uppl.

 

    Åkaren Jonas Persson i Strömsund instämde Kronan till Hammerdals tingslags HR och anförde: D. 21 april 1944 körde Persson med en honom tillhörig lastbil, lastad med kastved, från Näsviken ut på vintervägen över färjsundet mot Strömsund. Under färden över sundet brast isen, så att bakre delen av bilen sjönk ned i vattnet. Å fordonet uppkommo härvid skador, vilkas avhjälpande kostade 630 kr. 17 öre, och under den tid bilen reparerades åsamkades Persson genom uteblivna körningar en förlust av 810 kr. En trafikant borde kunna lita på att en för allmän trafik upplåten väg icke vore riskabel att använda. Det ålåge därför väghållaren att avstänga vägen, när risk för olycka förelåg. Vinterväghållningen över sundet ombesörjdes av Kronan genom vägförvaltningen i Jämtlands län, och vägförvaltningen vore vållande till det inträffade genom underlåtenhet att i tid hänvisa den tyngre trafiken till färjan över sundet. Persson yrkade följaktligen åläggande för Kronan att till honom utgiva skadestånd med tillhopa 1,440 kr. 17 öre.
    HR:n (ordf. tingssekreteraren Wessman) yttrade i dom d. 6 nov. 1945: I målet är upplyst, att då Persson d. 21 april 1944 fört en honom tillhörig lastbil på vintervägen över isen vid Ströms färjsund, isen brustit under bilen, varvid bilen delvis sjunkit ned i vattnet med påföljd att skador uppkommit på bilen. Upplyst är vidare, att färjtrafiken vid tillfället icke varit igång samt att all trafik utan inskränkning hänvisats till vintervägen.
    Enär väghållaren vid nu angivna förhållanden får anses vara ansvarig för att färd över vintervägen kunnat företagas utan risk, finner HR:n Kronan i egenskap av väghållare icke kunna undgå ersätta Persson omstämda skador.
    På grund av det anförda och då Kronan medgivit skäligheten i och för sig av fordrat skadestånd, 1,440 kr. 17 öre, prövar HR:n lagligt förplikta Kronan att genast emot kvitto till Persson utgiva nämnda belopp, 1,440 kr. 17 öre.

 

    Kronan sökte ändring.
    Svea HovR (hrr Boye, Lindqvist och Nyman) yttrade i dom d. 18 juni 1946: I målet är upplyst, att lastbilen med last vägde omkring 6,850 kg samt att isen brast under bilens bakre hjulpar på ett ställe, där det förekom en sprickbildning i isen.
    Av utredningen framgår emellertid vidare, att under den tid före olyckan, då vintervägen över sundet trafikerades, regelbundna under

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 193sökningar av isens tjocklek å och invid vägbanan företagits genom vägförvaltningens försorg, att vid sådan undersökning av isen på ett flertal ställen utefter trafikleden dagen före olyckan — vid vilken undersökning vägmästaren inom distriktet var närvarande — isen, som icke var porös utan såg ut som kärnis, befanns hava en tjocklek av mellan 60 och 70 cm samt att isen på olycksplatsen, vid mätning efter ifrågavarande händelse, visade sig vara 60 cm tjock.
    Med hänsyn härtill och då den omständigheten att, enligt vad vägmästaren uppgivit, vid undersökningen dagen före olyckan en del sprickor i isen iakttagits icke, såvitt handlingarna utvisa, givit skälig anledning till misstanke att isen icke skulle vara tillräckligt bärkraftig för förekommande trafik, kan det icke anses ådagalagt, att olyckan berott på någon vårdslöshet eller försumlighet från vägförvaltningens sida.
    På grund härav prövar HovR:n rättvist att, med ändring av HR:ns dom, ogilla Perssons talan.
Hovrättsrådet Aastrup yttrade: I målet är upplyst, att lastbilen med last vägde omkring 6,850 kg samt att isen brast under bilens bakre hjulpar på ett ställe, där det förekom en sprickbildning i isen.
Av utredningen framgår vidare, att vid undersökning av isens beskaffenhet utefter vintervägen, som i närvaro av vägmästaren inom distriktet företogs dagen före olyckan, en del sprickor i isen iakttogos;
och enär med hänsyn härtill i betraktande jämväl av den långt framskridna årstiden samt rådande blidväder försiktigheten bort bjuda att vintervägen avstängdes för tyngre trafik och denna trafik istället hänvisades till färja över sundet, men sådan åtgärd icke före olyckan vidtogs av vägförvaltningen,
samt vållande till skadan å bilen förty får anses ligga vägförvaltningen till last,
alltså och då Persson genom händelsen åsamkad skada och förlust ostridigt uppgår till 1,440 kr. 17 öre, prövar jag rättvist fastställa det slut HR:ns dom innehåller.

 

Persson sökte prejudikatdispens.
HD (JustR:n Bellinder, Ekberg och Lech) avslog i utslag d. 31 dec. 1946 ansökningen (NJA 1946 B 1556).

 

4.

 

Fråga huruvida gärning begåtts under inflytande av sådan tillfällig rubbning i själsverksamheten, som avses i 5 kap. 5 § 2 st. strafflagen (äldre lydelsen).

 

    Allmän åklagare påstod efter stämning vid Vilhelmina tingslags HR ansvar å handlaren Set P. för det denne d. 25 dec. 1944 i S. olovligen tagit och brukat en postverket tillhörig buss ävensom vid tillfället framfört bussen å allmän väg, oaktat han dels varit så påverkad av starka drycker, att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, dels

 

13—487004. Svensk Juristtidning 1948.

 

194 SVENSK RÄTTSPRAXIS.ock saknat körkort. Vid målets handläggning d. 15 maj 1945 yrkade åklagaren därjämte ansvar å Set för det denne då uppträdde berusad inför HR:n.
    Set är född 1902. Omkring år 1933 hade han under ett år anställning som postbussförare. Han har därefter drivit en diverse- och trävaruhandel.
    Enligt en i målet åberopad polisrapport hade Set vid polisförhör i april 1945 avgivit en ganska detaljerad berättelse, innehållande bl. a. följande: Under juldagen uppehöll Set sig i hemmet tillsammans med sin familj samt en diversearbetare H. och dennes hustru, vilka gästade Set under julen. Omkring kl. 13 denna dag gick Set till sängs och sov ett par timmar. Under juldagen förtärde Set ej sprit i vidare mån än att han drack 11/2 sup brännvin till middagen samt senare på kvällen — efter ifrågavarande händelse — någon konjak. Omkring kl.19 var Set på väg ut ur sin bostad — av vilken anledning kunde han ej erinra sig — varvid han mötte föraren av postbussen från V. Set växlade några ord med denne samt fortsatte ut på landsvägen, där postbussen stod. Set kom därvid ihåg, att han skulle hämta den post, som eventuellt medföljde bussen, och satte sig därför i bussens förarsäte för att köra bussen till poststationen i S. Bussens motor var i gång, varför Set endast lade in »1:ans växel» och de övriga växlarna. Vid telefonstationen i S. fick bussen av någon för Set obekant anledning motorstopp, varför han lämnade den på landsvägen.
    Inför HR:n erkände Set allt vad åklagaren lade honom till last men förklarade, att han icke komme ihåg vad som hänt på juldagen.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Thomasson) yttrade i utslag d. 10 sept. 1945: I målet är utrett, att Set, som icke hade tillstånd att föra bil, d. 25 dec. 1944 i S. olovligen tagit en postverket tillhörig buss, i vilken 2 passagerare sutto, och fört denna å allmän väg omkring 400 m, samt att Set därvid varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke kunnat på betryggande sätt föra bussen.
    Enligt vad HR:n själv iakttagit var Set betydligt berusad, då han d. 15 maj 1945 företrädde inför HR:n.
    Vid bestämmande av Sets straff skall såsom försvårande omständigheter beaktas, att Set två gånger förut straffats för rattfylleri samt att han tagit och kört en postbuss, i vilken passagerare sutto.
    På grund av vad sålunda anförts prövar HR:n lagligt döma Set jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§, 18 kap. 15 § och 20 kap. 6 § 1 st. strafflagen, 1 § 1 mom. lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon och 30 § 1 st. motorfordonsförordningen att hållas i fängelse 5 mån.

 

    Set besvärade sig i HovR:n för Övre Norrland och anförde: Det syntes uppenbart, att vid bilkörningen hos Set förelegat en mental rubbning, vilken icke enbart kunde hänföras till hans alkoholkonsumtion. Set hade, förefölle det, företagit bilkörningen i något slags somnambult tillstånd.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 195    Vid muntlig förhandling inför HovR:n uppgav Set, att han kl. 10 på juldagsmorgonen varit och hämtat posten och att han ej mindes mer från den dagen. Påvisad sina uppgifter vid polisförhöret anförde Set: Han hade vid polisförhöret icke erinrat sig vad som hänt utan hade uppgivit vad han hört sin hustru berätta därom. Hustrun hade dagen efter händelsen omtalat vad han gjort och även senare tätt och ofta talat med honom om saken. Set hade vid polisförhöret icke velat medgiva, att han icke hade något minne av händelsen. Då för Set framhölls, att hans fru väl knappast kunnat tala om, att Set lagt in l:ans växel och de övriga växlarna, yttrade Set: »Jag blev tillfrågad av polisen om jag lade in 1:ans växel, och det sade jag att jag hade gjort, för jag visste ju att jag måste ha gjort det.»
    Sedan HovR:n förordnat om undersökning av Sets sinnesbeskaffenhet, verkställdes sådan undersökning av överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen vid Umedalens sjukhus R. Lindqvist. I avgivet utlåtande anförde denne bl. a.: Set har alltjämt som rest efter en barnförlamning, som han genomgick 1935, en lätt men tydlig pares av höger arm och ben. Hans tal är något suddigt och otydligt men icke sluddrigt. — Set uppger, att han efter barnförlamningen fått ett betydligt försämrat minne, så att han nästa eller rent av samma dag kan hava fullständigt glömt vad han företagit sig. Han måste fördenskull anteckna allt av vikt och ständigt hava vittne med sig vid sina affärsuppgörelser. Han har sämre förmåga att koncentrera sig, irriteras av buller samt fordrar fullständig ensamhet och stillhet för att kunna arbeta med sina affärer. Senare år har han märkt en tilltagande hörselnedsättning, nästan ständigt plågats av huvudvärk och i bland även av yrsel och hjärtklappning. Han har blivit osäkrare i balansen och måste ständigt lita till andra, om han t. ex. nödgas ge sig ut i skogarna. Han har ännu stort intresse för sina affärer, vill gärna taga itu med nya uppgifter och kan själv ordna sina uppgörelser, ehuru han efteråt har mycket svårt att erinra sig dem. — Personer, som känna Set, hava intygat, att denne blivit påtagligt glömsk, så att han måste lita till andras hjälp, vilket framträtt även i nyktert tillsånd. Han har klagat över huvudvärk och yrsel samt visat en försämrad tolerans för alkohol. Han beskrives som synnerligen snäll, något blödig och benägen att använda sprit i övermått. Han är icke känd för att eljest företaga sådana omdömeslösa handlingar som den ifrågavarande. — Vid den nu företagna undersökningen har uppdagats, att Set lider av förhöjt blodtryck — hypertoni. Specialistundersökningar visa, att han oftalmologiskt företer symtom på fundus hypertonicus i stadium II, alltså ögonbottenförändringar på grundval av en avancerad blodtryckssjukdom, och en hörselskada, som med sannolikhet kan tänkas vara av samma genes. Set är utomordentligt korpulent med en vikt av 110 kg på en kroppslängd av 168 cm, och hans utseende liksom hans blodvärden äro av pletorisk typ. — Psykiskt företer Set en viss somnolens, märkbar allmän avtrubbning och tröghet i tankeverksamhet, svårighet för koncentration och intellektuella ansträngningar samt nedsatt in-

 

196 SVENSK RÄTTSPRAXIS.praglingsförmåga. Detta kommer vackert till synes bl. a. vid intelligensprövning enligt Terman-Merills metod, där Set uppnår i genomsnitt dåliga värden, men vari han på ett frapperande sätt misslyckas i minnes-,koncentrations- och kombinationsuppgifter men ganska väl löser prov på allmänförstånd och abstrakt tankeförmåga. Det är med dessa resultat ganska svårt att bestämt avgöra, huruvida här föreligger någon primär intellektuell undermålighet. I varje fall synes densamma icke vara av någon högre grad eller avgörande natur, utan de iakttagna symtomen kunna helt hänföras till en sekundär cerebral skada av organiskt demensartad natur. — Sammanställd med de somatiska fynden måste nämnda psykiska demensbild med fullkomlig säkerhet anses härröra av Sets svåra blodtryckssjukdom och symtomen sammanföras under begreppet encephalopathia hypertonica. Tydligen har Sets hypertoni en ganska lång anamnes och tagit sin början redan före tiden för hans insjuknande i barnförlamning samt senare förvärrats. Det är densamma, som utgör orsaken till Sets starkt försämrade minne, hans irritabilitet, koncentrationssvårigheter, ökade blödighet, huvudvärk, yrsel och övriga symtom. Att Set liksom hans omgivning sätta dessa i samband med barnförlamningen är tydligen felaktigt, enär de näppeligen hava med denna att skaffa, men förklarligt, då Set varit ovetande om grundsjukdomen och lekmän gärna vilja sätta sjukdomssymtom i relation till bestämd händelse. Å andra sidan kan det antagas, att skälet varför Sets blodtryckssjukdom icke redan åstadkommit mer katastrofala episoder utgöres av den omständigheten, att Set på grund av svagheten efter barnförlamningen iakttagit en särskild försiktighet. — Set lider alltså av en på hans nervsystem och psykiska funktioner starkt influerande organisk sjukdom, om vilken han hittills icke haft någon kännedom. Det torde kunna tagas för visst, att denna sjukdom i hög grad nedsatt hans tolerans för alkohol, även i relativt små doser. Sets egendomliga och omotiverade handlingssätt juldagen 1944 finner enligt min uppfattning sin förklaring sålunda, att han på grundval av ovannämnda cerebrala disposition råkat in i ett akut höggradigt omtöckningstillstånd, varunder den klart medvetna, högre psykiska kontrollen givit vika för impulser från en under hans tid som bussförare fast inrotad, undermedvetet verkande automatism, varunder han sig själv ovetande satt sig upp i bussen och startat den. Det är väl troligt, att denna mekanism utlösts av hans föregående alkoholförtäring, och det kan visserligen ofta vara svårt att skilja en kraftig berusning från omtöckningstillstånd av annat slag, i synnerhet så här efteråt, men det synes mig likväl med hänsyn till såväl omständigheterna kring förseelsen som Sets grundlidande klart, att detta senare utgjort grundförutsättningen för skeendet under den ifrågavarande episoden. Utan sincerebrala åkomma hade Set troligen icke råkat in i en så höggradig omtöckning och gjort sig skyldig till ett dylikt, för honom främmande beteende. Set är en sjuk människa, mer sjuk än han själv anar, och hans sjukdom med dess inflytande på hans psykiska funktioner utgör den egentliga grundvalen för hans patologiska handlande juldagen

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 1971944, varför han enligt min åsikt icke kan göras ansvarig för detsamma. Set har säkerligen en starkt ökad cerebral känslighet för alkoholförgiftning med tendens till abnormt kraftiga reaktioner, men frånsett detta är hans sjukdom av sådan natur, att Set även utan påverkan av sprit kan råka in i omtöckningsepisoder, som kanske vid första påseende äga stor likhet med en berusning. Att Set likväl i stor utsträckning, om ock med hjälp av biträde, kunnat driva sin verksamhet utgör ingen motsägelse mot det ovan anförda, enär de grövre symtomen vid denna sjukdom alltid äro av intermitterande, episodisk karaktär. Set kan icke f. n. anses tarva någon sinnessjukvård, och det finns inga indikationer för hänvisning till alkoholistanstalt. Däremot är han i högsta grad i behov av medicinsk behandling. Hans kriminella beteende har en rent tillfällig karaktär och torde icke upprepas. Skulle han likväl under inflytande av liknande akuta tillstånd göra sig skyldig till nya lagstridiga, allmänfarliga eller störande förseelser, bör frågan om sinnessjukvård upptagas till ny prövning. — Såsom slutomdöme förklarade Lindqvist, att Set sedan flera år lede av organisk sjukdom med inverkan på själsverksamheten, att han vid tiden för den brottsliga gärningens begående på grund härav tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han varit från sina sinnens bruk, men att han f. n. icke vore i behov av vård å sinnessjukhus.
    Sedan HovR:n beslutat inhämta yttrande från medicinalstyrelsen, yttrade styrelsen (hrr Byttner, Grönwald och Lundquist), att Set på sätt Lindqvist visat vid tiden för åtalade gärningens begående på grund av hjärnsjukdom utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han varit från sina sinnens bruk, samt att han f. n. icke vore i behov av vård på sinnessjukhus.
    Vid ny muntlig förhandling hördes ovannämnda makar H. som vittnen. Av vittnesmålen framgick i huvudsak följande: Under julaftonen förtärde Set en del brännvin, 4—5 supar eller omkring 20—25 cl. »Han verkade litet glad, men inte så att det störde.» På juldagsmorgonen drack Set en kask. Vid 10-tiden gick han ut. När han kom hem igen vid 12-tiden, föreföll han påverkad av sprit. Han sluddrade och talade ännu otydligare än vanligt. Sets hustru hjälpte honom genast i säng. Han sov därefter till strax före middagen, som serverades vid 18-tiden. Till middagen drack han 2, högst 3 supar brännvin. Han verkade »surrig» under middagen och pratade hit och dit. Vid 19-tiden kom bussen och då gick Set ut. Sedan hördes bussen sätta sig i gång.
    Lindqvist, som övervar vittnesförhöret, tillfrågades huruvida Sets beteende icke kunde förklaras enbart eller huvudsakligen av alkoholkonsumtionen. Lindqvist svarade: Efter vad jag hört om Sets alkoholförtäring vid detta tillfälle anser jag det uteslutet, att gärningen skulle kunna förklaras enbart på grund av denna förtäring. Sets grundlidande— blodtryckssjukdomen — är däremot så kraftigt att även en ringa skadeverkan kan åstadkomma en akut blodtryckskris och medföra ett omtöckningstillstånd. Den skadeverkan som fordras behöver ej vara åstadkommen av alkohol. Även en stark kroppsrörelse eller en kraftig

 

198 SVENSK RÄTTSPRAXIS.måltid kan utlösa samma effekt. Allt tyder på att Set drabbats av en kris på väg ut från måltiden. Endast på så sätt torde hans handlingssätt därefter kunna förklaras. — Vid en mycket hög alkoholkonsumtion kunde möjligen gärningen förklaras enbart genom förtäringen. I detta fall finnes ingen anledning att antaga en så stor sprit-konsumtion som i och för sig skulle kunna hava orsakat beteendet. Det tycks ju nämligen hava varit så att Set legat till sängs mellan kl. 12 och kl. 18. Detta är ett ytterligare stöd för att gärningen måste tolkas som en indirekt följd av hans sjukdom. Å andra sidan är det troligt, att spritkonsumtionen utlöst sjukdomssymtomen.
    HovR:n (hrr Zuhr, Östberg, K. Nilsson och Hansén) yttrade i utslag d. 7 nov. 1946: HovR:n finner lika med HR:n i målet vara utrett, att Set, som icke hade tillstånd att föra bil, d. 25 dec. 1944 olovligen tagit en postverket tillhörig buss och fört denna å allmän väg, samt att Set därvid varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han av sådan anledning icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet.
    Emellertid framgår av utredningen, att Set sedan tid före sagda tillfälle lider av en på hans psykiska funktioner starkt inverkande hjärnsjukdom, ägnad att vid förtäring av alkohol även i jämförelsevis små doser framkalla höggradiga akuta omtöckningstillstånd, ävensom att Set icke ägt kännedom om sjukdomen.
    Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter finner HovR:n det böra antagas, att Set vid gärningarnas begående på grund av denna sjukdom utan eget förvållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han varit från sina sinnens bruk.
    Jämlikt 5 kap. 5 § 2 st. strafflagen, sådant lagrummet lydde före ikraftträdandet av lagen d. 22 juni 1945, äro förty de d. 25 dec. 1944 förövade gärningarna strafflösa.
    Med hänsyn till vad som upplysts om yttringarna av Sets sjukdom kan det icke anses styrkt, att Set vid rättegångstillfället d. 15 maj 1945 varit berusad.
    Av nu anförda skäl prövar HovR:n lagligt att, med upphävande av HR:ns utslag, lämna åtalet utan bifall.