NILS BECKMAN. Studier över brottsligheten och dess bekämpande i Sverige. Sthm 1947. Norstedt. 393 s. Kr. 15.00.¹

 

    De båda huvuduppsatserna i Nils Beckmans arbete bör lämpligen läsas i samma ordning, som i verkligheten kronologiskt föreligger mellan brottet och dess påföljd, och början sålunda göras med »Lagstiftningen om de särskilda brotten», s. 61—101. Det är i viss mån en otacksam uppgift att skriva över detta ämne vid en tidpunkt, då dess olika huvudgrupper legislativt befinner sig i så olika lägen: brotten mot person har ännu icke slutbehandlats av straffrättskommittén; förmögenhetsbrotten är nyreglerade i antagen lag; och straffrättskommitténs förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten hade när Beckman skrev sin bok just nått nr 2 av de fyra huvudetapper en lag har att passera: 1) kommittéförslaget, 2) lagrådsremissen, 3) propositionen, 4) riksdagens beslut. Det är sålunda lagrådsremissen som Beckmans redogörelse i denna del avser. I skrivande stund ligger propositionen på riksdagens bord. Ämnet befinner sig alltså i centrum för det kriminalrättsliga intresset. Såsom en lättläst orientering i den högaktuella frågan kan Beckmans översiktliga och klara framställning varmt rekommenderas. Alldeles särskilt givande är framställningen s. 91—101 av vissa gemensamma principer för de objektiva brottsbeskrivningarna som följts i den nya lagstiftningen om de särskilda brotten. Den som icke är specialist på den s. k. brottskatalogen kan möjligen någon gång vid studiet av det pågående lagstiftningsarbetet och dess resultat tillåta sig ett frågetecken inför vissa systematiska grupperingar. En olägenhet i praxis av den genomförda systematiken av förmögenhetsbrotten får sålunda nog anses vara att begreppet »grovt» brott, särskilt »grov stöld», blivit allt för omfattande. Förf. har själv beaktat detta och synes vara av den uppfattningen att brottet — bortsett från vissa undantagsfall— endast när det in concreto är så grovt, att straffarbete i minst sex månader är påkallat, bör rubriceras som grov stöld, grovt bedrägeri eller grov förskingring. Sedan förf. (s. 28) yttrat, att för grov stöld, grovt bedrägeri och grov förskingring regelmässigt bör utmätas straffarbete i minst sex månader, tillägger han nämligen, att om en så låg straffmätning som t. ex. två månaders straffarbete är påkallad av själva omständigheterna vid brottet, detta överhuvud ej bör rubriceras som grovt. Då den påtalade praxis obestridligen haft stöd i lagens uttryck,

 

¹ SvJT:s anmälan av detta arbete har blivit beklagligt fördröjd. En utförlig, oavslutad anmälan förelåg redan i september 1947, men dess färdigställande avbröts genom anm:s sjukdom. Den har nu i förkortningssyfte helt omskrivits. 

är det av värde att en så auktoritativ medansvarig för lagens avfattning som förf. tar så bestämt avstånd från den i praxis vanliga tolkningen.
    Den andra huvuduppsatsen — vilken blir föremålet för efterföljande anmälan — handlar om »De nuvarande reaktionsformerna mot brottsligheten i Sverige», alltså påföljderna förbrott (s. 7—60). Redan en blick på innehållsförteckningen röjer förf:ns starka intresse för systematisering. Förteckningen ser ut så här:

 

Straffsystemet i strafflagen.
   Bötesstraff.
   Tidsbestämt frihetsstraff.
Skyddsåtgärdssystemet.
   Villkorligt frihetsstraff.
   Tidsobestämt frihetsstraff (tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring och internering).
Behandlingssystemet för straffria.
   Sinnessjukvård (i synnerhet efter straffriförklaring).
   Barnavård (i synnerhet efter åtalseftergift).
Påföljder (avsättning och suspension, förverkande, skadestånd, övervakning och föreskrifter, kastrering och sterilisering, häktning).

 

    Det slår en genast att förf. käckt frigjort sig från strafflagens terminologi. Det största frågetecknet ställer man vid »villkorligt frihetsstraff». Vart har villkorlig dom å böter tagit vägen, och villkorlig dom som innebär anstånd med bestämmande av straff? »Övervakning och föreskrifter» under »Påföljder» åsyftar tydligen blott dessa tilläggsbestämmelser såsom bipåföljder till den villkorliga domen. Nästa frågetecken gäller »tidsobestämt frihetsstraff». Enligt strafflagen finns endast ett tidsobestämt frihetsstraff, nämligen ungdomsfängelse. Tvångsuppfostran (nu avskaffad), förvaring och internering är enligt lagen brottspåföljder som kan träda i stället för straff. »Tidsobestämda frihetsstraff» såsom gemensam term för tidsobestämda frihetsberövanden kan i varje fall inte tilltala dem som strävar efter att ur kriminalrätten utmönstra straffnamnet, vilket allt sedan Mose lags tid (jfr förf. s. 101) väcker idéassociationer om hämnd och vedergällning.
    Innan man i förf:s uppsats får svar på de uppställda frågetecknen angående villkorliga och tidsobestämda frihetsstraff, behandlas bötesstraff och tidsbestämda frihetsstraff.
    I samband med att förf. lämnar några anvisningar om grunderna för bestämmandet av bötesstraffet behandlar han utförligt frågan om effektivisering av detta straff i olika avseenden de lege ferenda; han vill ha bötesstraffet skärpt för att det skall kunna ersätta andra, för individen avsevärt mera betänkliga ingripanden (s. 19). I förf:s rekommendation av en utsträckt användning av böter på bekostnad av kortvariga frihetsberövanden — även utan några lagändringar — kan man så mycket hellre instämma, som även böterna (i strid mot vad förf. gör gällande) genom senare års lagstiftning blivit en i hög grad individualiserande reaktionsform, icke allenast genom dagsbotsinstitutet utan även genom de nya bötesverkställighetsbestämmelserna. Av intresse är förf:s tanke att böter kan utgöra en både verksam och human reaktion mot en sinnessjuk lagöverträdare (s. 20—21; se nedan s. 205).

 

    S. 9 och 23 uppger förf. att skillnaden mellan straffarbete och fängelse upphävts genom 1945 års lagstiftning om verkställighet av frihetsstraff, som trädde i kraft d. 1 juli 1946, och att straffarbete och fängelse alltså numera verkställes på samma sätt. Såsom källa åberopas SOU 1944: 50 och SvJT 1945 s. 70, alltså material från tiden före lagen. Strafflagberedningen hade också dessa intentioner. Men den kungl. propositionen återinförde en viss skillnad, och riksdagen utökade denna. Den viktigaste olikheten i verkställigheten är att medan straffånge skall börja undergå straffet i sluten anstalt och i allmänhet först efter tre månader får överföras till öppen, fängelsefånge i princip skall undergå straffet i öppen anstalt. Härtill kommer vissa olikheter med avseende å förmåner inom anstalten. Med förf:s antagande att de båda frihetsstraffen verkställes på samma sätt sammanhänger hans uttalande s. 24, att intet skäl finnes att anse tre månaders straffarbete som ett strängare straff än tre månaders fängelse, och hans härpå stödda råd till domstolarna att, i den mån gällande straffskalor det medgiver, benämna alla frihetsstraff på kortare tid än sex månader fängelse och alla frihetsstraff på sex månader eller mera straffarbete. Om strafflagberedningens förslag godkänts av K. M:t och riksdagen, skulle den av förf. förordade principen ha utgjort en praktisk övergångsform i avbidan på fängelses och straffarbetes sammansmältande till ett enhetligt frihetsstraff. Och trots de ej alltför betydande olikheter som alltjämt består kan det ej betecknas som lagstridigt, om domstolarna med beaktande av utvecklingens påtagliga tendens strävar efter att såvitt möjligt undvika att döma till straffarbete när ett frihetsberövande under kortare tid än sex månader utgör tillräcklig reaktion mot brottet.
    Vid förf:s diskussion om återfallstanken finner man följande förbluffande schematisering (s. 31): En tjuv får genomsnittligt för första resan villkorligt frihetsstraff (förf:s namn på villkorlig dom), för närmast följande resor tidsbestämt frihetsstraff men för högre resa tidsobestämt frihetsstraff (enligt innehållsförteckningen: tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring eller internering). Förf. hävdar, att denna tankegång »såsom representerande nuvarande tids ståndpunkt måste vid straff och skyddsåtgärdssystemets enhetliga utformning antingen lagfästas eller ersättas med någon bättre». Tankegången sammanhänger med förf:s utveckling s. 36 av de nämnda påföljdernas svårhetsgrad. därvid de upptagas i nyss angiven ordning. (Att de längsta tidsbestämda frihetsstraffen framträder såsom svårare än de tidsobestämda betecknar förf. som en »inadvertens (!) vilken måhända bör bortjusteras»; för vilket förnuftigt ändamål?). En dylik rangordning de olika brottspåföljderna emellan har, såvitt anm. förstår, ingen plats i ett rationellt skyddssystem och bör således icke lagfästas. Nya RB har i sina omröstningsregler uppgivit försöket att beteckna den ena skyddsåtgärden såsom mildare eller strängare än den andra. Modern kriminalpolitik frågar inte vilken påföljd brottslingen förskyllt, en lindrigare eller en hårdare, utan vilken åtgärd som är ändamålsenligast för medborgarnas

 

skyddande mot kriminaliteten. Att jämföra strafflagens gamla straffarter med varandra ur svårhetssynpunkt är en enkel sak. Men hur skall man kunna ur denna synpunkt jämföra sex à tolv månaders straffarbete och en tidsobestämd utbildning i en ungdomsanstalt? Vore jag nödsakad besvara frågan om dessa påföljders inbördes svårhetsgrad skulle svaret beträffande det anförda exemplet gå i motsatt riktning mot förf:s. Men vad skall det tjäna till att à tout prix konstruera upp ett schema över brottspåföljderna ur synpunkten av deras svårhet? Har inte systematisering och schematisering blivit förf:s lilla svaghet?
    Vid behandlingen av skyddsåtgärdssystemet (s. 32 ff) utvecklar förf. övertygande att den villkorliga domen är en självständig skyddsåtgärd. Omdöpningen till villkorligt frihetsstraff motiveras (s.34) med att det straff den villkorligt dömde äventyrar att ådraga sig genom misskötsamhet regelmässigt är ett frihetsstraff. Anm. återkommer till den terminologiska frågan. Förf. fortsätter (och upprepar det s. 41), att det formellt visserligen är möjligt att ådöma böter villkorligt för brott varå jämväl frihetsstraff kan följa, men att denna möjlighet ej bör utnyttjas eftersom böter icke är något tillräckligt verkande vite. Å föregående sida (33) hade förf. dock uttalat att det skulle vara ett uppenbart ämbetsbrott att, såsom en domare strax efter den villkorliga domens införande förklarade sig ämna, aldrig ge villkorlig dom. Sedan den villkorliga domen å böter en tid — efter bötesverkställighetslagens ikraftträdande — varit borta ur lagstiftningen, har den av K. M:t och riksdagen återinförts genom den nya lagen om villkorlig dom i fråga om brott varå jämväl kan följa frihetsstraff (se 5 § 1 st.), och det synes anm. icke vara mera korrekt att sabotera villkorlig dom å böter än villkorlig dom över huvud. Enligt anm:s mening är den också — särskilt med hänsyn till avsaknaden i svensk kriminalrätt av ett varningsinstitut — en synnerligen lämplig brottspåföljd i sådana fall då böternas erläggande varken ur allmänpreventiv eller individualpreventiv synpunkt är påkallat. Anm. skulle de lege ferenda helst se att möjligheten att begagna villkorlig dom utsträcktes även till polisförseelser varå allenast böter kan följa.
    Förf. gillar att lagstiftningen konsekvent övergivit den gamla metoden att först ådöma ett tidsbestämt straff och sedan förvandla detta till en tidsobestämd skyddsåtgärd. Men det är ett misstag när han (s. 35—36) förklarar, att man vid tillkomsten av 1935 års lag om ungdomsfängelse ännu led av den fördomen, att endast straff kunde ådömas primärt, och därför kallade ungdomsfängelse (som enligt förf. logiskt är en skyddsåtgärd) för straff. Justitiedepartementet var redan vid denna tidpunkt målmedvetet inställt på de kort därefter genomförda reformerna att omedelbart döma till skyddsuppfostran, förvaring och internering. Förf. kan (s. 36) icke finna någon annan logisk distinktion mellan straff och skyddsåtgärder än att de senare icke på samma sätt som straffen på förhand bestämmes till visst mått efter brottets svårhetsgrad. I nästa punkt kallar förf. emellertid själv — i strid mot lagen utom beträffande ungdomsfängelse — skyddsåtgärderna för (tidsobestämda) frihetsstraff. Anm. föredrar att kalla straffen

 

— ett namn som kommer att leva kvar på folkets tunga hur lagstiftaren än benämner brottspåföljderna — för vad de enligt modern kriminologi äro, nämligen skyddsåtgärder.
    När förf. s. 39—44 återkommer till sitt »villkorliga frihetsstraff», användes så ofta omväxlande termerna enkel villkorlig dom och kvalificerad villkorlig dom, att man blir oviss om terminologin. Det skulle också låta rätt underligt att s. 41 r. 14—15 utbyta benämningen villkorlig dom mot förf:s villkorligt frihetsstraff och skriva: »Till en början kan villkorligt frihetsstraff utan något utsatt straff samt utan övervakning och föreskrifter användas som ett lindrigare straff än böter, en blott varning.» Samma sida rad 3 nedifrån heter det: »I stället för ett villkorligt frihetsstraff på sex månader eller mera bör man vanligen hellre välja en kvalificerad villkorlig dom. » I denna sats användes villkorligt frihetsstraff i den enda bemärkelse som synes anm. språkligt i någon mån förklarlig, nämligen i betydelsen villkorlig dom vari ett frihetsstraff utsatts. Av s. 44 r. 12 framgår emellertid att förf. vidhåller sin terminologi. »Villkorligt frihetsstraff» är sålunda förf:s namn även på en villkorlig dom vari en alkoholist eller annan abnorm brottsling allenast förpliktats att underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt (s. 43). I dylika fall har det för visso aldrig varit vare sig lagstiftarens eller domstolens mening att föreskriften om sjukvård någonsin skulle kunna tänkas utbytt mot ett frihetsstraff, utan den villkorliga domen har fått göra tjänst som den formella inkörsporten i kriminalpolitiken för rationella vårdformer. Anses denna konstruktion i längden olämplig de lege ferenda, blir konklusionen den, att dylikt överlämnande till sjukvård bör utbrytas från den villkorliga domen såsom en särskild skyddsåtgärd. Detsamma gäller överlämnande till barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran (s. 43 nederst). Lika olämpligt som det är att kalla nu berörda former av villkorlig dom för villkorliga frihetsstraff, lika förkastligt är enligt anm:s mening att sätta denna etikett på den i praxis vanligaste formen av villkorlig dom, nämligen dom å övervakning med föreskrifter om den dömdes allmänna livsföring i olika avseenden. Redan AGGE har i sin värdefulla bok Studier över det straffrättsliga reaktionssystemet (1939, 216 s., kr. 8.50) den goda smaken att »förslagsvis vilja kalla» institutet villkorlig dom, utformat såsom en positiv skyddsåtgärd, för skyddsuppsikt (Agge s. 141; strafflagberedningen har gått in för varianten skyddsövervakning). Man frågar sig till sist hur förf. vill förena termen villkorligt frihetsstraff med domstolens obestridliga befogenhet att vid förverkande av en villkorlig dom döma till böter, när omständigheterna tala härför och det icke tillkommit ett nytt brott som kräver urbota straff. Förf:s etikett innehåller något av vad förf. i annat sammanhang kallar ordmagi och vilseleder på ett beklagligt sätt både domaren och den dömde om lagstiftarens syfte med skyddsåtgärden. Förf:s hela arbete skulle ha vunnit i värde, om han underlåtit denna onödiga uppfinning i en konstlad systematiks för anm. oförståeliga intresse.
    Beträffande de föreskrifter som kunna meddelas i en villkorlig dom synes förf. (s. 43) hysa den åsikten, att domstolen så snart den finner

 

det mera praktiskt äger överlåta åt skyddskonsulenten eller åt övervakaren i samråd med skyddskonsulenten att meddela dem. Enligt lagen ankommer det emellertid på domstolen att i den villkorliga domen meddela föreskrifterna, se 8 § lagen om villkorlig dom. Att beslutanderätten förbehålles domstolen är viktigt dels från rättssäkerhetssynpunkt, dels av psykologiska skäl; den dömde bör från början få veta vad han har att rätta sig efter. Den närmare utformningen av en meddelad föreskrift kan emellertid i viss utsträckning överlåtas åt övervakaren eller åt denne i samråd med konsulenten. För överrätt kan det understundom av praktiska skäl vara nödvändigt att med avvikelse från lagens principiella ståndpunkt delegera sin beslutanderätt, men delegationen torde i så fall böra ske till övervakningsdomstolen.
    S. 45 får man ånyo chocken att tvångsuppfostran betecknas såsom ett »t i d s o b e s t ä mt frihetsstraff». Ämnet kan här lämnas åsido, då tvångsuppfostran sedan d. 1 juli 1947 ej vidare får ådömas. Men det må tillåtas att fråga varför förf. inte i stället för denna mot lagens både bokstav och ande stridande beteckning valt den oangripliga termen tidsobestämd frihetsförlust eller tidsobestämt frihetsberövande. Ungdomsfängelse beröres helt summariskt s. 46—47; det har icke ingått i arbetets plan att klarlägga institutets pionjäruppgift i svensk kriminalpolitik. Det omtalas att domstolarna ådömer ungdomsfängelse utan ungdomsfängelsenämndens hörande. I fortsättningen upplyses att denna reaktionsform — som vid införandet avsågs för normala unga lagöverträdare med god prognos — i praxis i mycket stor utsträckning tillämpats även i fall då prognosen varit mindre god eller psykisk abnormitet förelegat, och förf. förklarar att denna utveckling numera allmänt anses lycklig. Han kunde ha tillagt, att om domstolarna i fråga om ungdomsfängelses ådömande stått under förmynderskap av en centralnämnd i huvudstaden, det är ovisst om sagda utveckling emot lagens motiv skulle ha kommit till stånd.
    Vid behandlingen s. 47—50 av de »tidsobestämda frihetsstraffen » förvaring och internering gör sig förf:s sakkunskap från hans ordförandetid i interneringsnämnden fördelaktigt gällande. Med särskild tillfredsställelse kan man instämma i förf:s önskemål, att domstolarna vid bestämmandet av minsta tid för förvaring och internering måtte taga hänsyn icke allenast till det aktuella brottets svårhetsgrad, utan också och alldeles särskilt till den dömdes vådlighet, sådan denna framgår av hans tidigare brottslighet och asociala levnadssätt i övrigt, vari det aktuella brottet blott är ett moment (s. 48). Internering och förvaring har enligt förf. i praxis förändrats från omhändertagande av hopplösa brottslingar till verksamma medel för social återanpassning. För att inte den dömdes ovisshet om sitt öde, obestämdheten i strafftiden, skall för honom framstå som ett avsiktligt tillfogat lidande, säger förf., är det nödvändigt att han kan i någon mån beräkna sina framtidsutsikter med utgångspunkt från minsta tiden; varje avvikelse därifrån måste kunna motiveras för honom (s. 49). I denna mänskliga synpunkt, tydligen vunnen genom förf:s egen kontakt med de intagna — teoretikerns bästa kunskapskälla — vill anm. instämma, även om meningarna äro

 

delade om den grundläggande principens riktighet. Man frågar sig —följande förf:s egen metod att i framställningen inmänga synpunkter de lege ferenda — om inte analogin mellan minsta tidens bestämmande och straffmätningen vid tidsbestämda frihetsstraff, särskilt med beaktande av domstolens svårigheter att på förhand korrekt bedöma den tilltalades vådlighet, borde leda till att utskrivningsmyndigheten i enlighet med reglerna för villkorlig frigivning borde, när särskilda skäl därtill äro, äga på prov utskriva den till förvaring eller internering dömde sedan viss del av minsta tiden gått till ända. Så länge nämnden icke äger denna befogenhet får kanske minsta tidens fullständiga uttagande betraktas som lagstiftningens tribut åt vådlighetssynpunkten.
    Läsaren bör kanske erinras om att domstolarnas av förf. omtalade bundenhet av interneringsnämndens utlåtanden numera på riksdagens eget initiativ upphävts från den 1 jan. 1948 (se SvJT 1947 s. 445, där det kunde ha hänvisats till den av förf. med vanlig noggrannhet redovisade diskussionen i SvJT 1946 s. 182 och 363).
    Det kanske intressantaste draget i förf:s systematik är att han vid sidan om övriga reaktionsformer mot brottsligheten uppställer behandlingsformerna för straffria (s. 50). Den rätta straffrättsliga huvudprincipen, säger förf., måste vara att alla människor måste underkasta sig den behandling som är erforderlig till vinnande av nödigt samhällsskydd. Förf. återkommer här till sin intressanta tes, att en bötespåföljd för en sinnessjuk ej »borde» vara utesluten, om man därigenom kan uppnå nödigt samhällsskydd med mindre lidande för den sinnessjuke än hans behandling som straffri skulle medföra. Såsom ett visst legalt stöd för förf:s ståndpunkt kan möjligen åberopas att 41 § sinnessjuklagen i allmänhet ej medger sinnesundersökning för brott som finnes ej förskylla svårare straff än böter. Är den tilltalade notoriskt sinnessjuk, lär han emellertid de lege lata inte undgå straffriförklaring, om gärningen anses hava begåtts under inflytande av sjukdomen.
    Ett bland läsarens stora frågetecken vid ovan återgivna innehållsförteckning torde ha gällt barnavårdens inplacering, »isynnerhet efter åtalseftergift», under behandlingssystemet för straffria. Läsning av texten (s. 55) klargör att det icke är fråga om barnavård, varom förordnande meddelats i en villkorlig dom. Ett dylikt förordnande innebär enligt förf:s terminologi ett »villkorligt frihetsstraff». Men om alldeles samma barnavård beträffande alldeles samma barn åvägabringas på initiativ av åklagaren i samband med en åtalseftergift, hänföres den unge lagöverträdaren enligt förf:s system under samma överrubrik som en straffriförklarad sinnessjuk. Förf. har funnit att åklagare och domstolar ännu icke allmänt har fått åtalseftergiftslagens syfte klart för sig. »Jag har trott», fortsätter han, »att syftets förstående skulle underlättas av en systematisk framställning (kurs. av anm.), vari åtalseftergift för minderåriga ställes i paritet med straffriförklaring av abnorma». Utrymmet medger inte att taga upp denna tanke till undersökning. Men anm. tror att åklagare och domare, bara de läser lagens enkla motivering, bäst förstår lagens syfte utan någon dylik systematik, vilken för de flesta måste te sig som något helt främmande. Den väsentliga ut

 

vidgning av åtalseftergiften, som snart torde komma att föreslås, har i varje fall en helt annan plats i det kriminalrättsliga skyddssystemet än som sidostycke till straffriförklaring.
    Mot sista punkten i innehållsförteckningen, »påföljder», skall anm. av utrymmesskäl ej göra annan erinran, än att jag skulle ha funnit »andra påföljder» vara en riktigare rubrik.
    Förvarings- och interneringsinstitutens tillämpning i praxis erhåller i det anmälda arbetet en åskådlig belysning dels i föredraget »Erfarenheter från tillämpningen av förvarings- och interneringslagarna» (s.102—116, jfr SvJT 1945 s. 657), dels i »Minnesbok över interneringsnämndens beslut i intagningsfrågor» under förf:s tid som ordförande 1943—1945 (s. 117—161), dels i förteckningen över »interneringsnämndens klientel» med korta biografier (s. 162—393). De nämnda tre avdelningarna i arbetet, samtliga avseende de gamla förvarings- och interneringslagarnas tillämpning, har ett givet historiskt-statistiskt intresse. Förteckningen väcker saknad efter den år 1939 inställda (låt vara i sin dåvarande form allt för vidlyftiga) publiceringen av interneringsnämndens utlåtanden, vars danska motsvarighet — såsom en detalj i Retslægeraadets Aarsberetning (se SvJT 1939 s. 460 och 1942 s. 738) —till de kriminalpolitiskt intresserades stora tillfredsställelse alltjämt utkommer. Även i sin mycket komprimerade form synes emellertid förf:s notiser presentera hela denna kriminalitet på ett sätt som möjliggör intressanta sociologiska och kriminologiska iakttagelser. En del köpare av boken kommer möjligen att tycka att »biografierna» fördyrar densamma och att de borde ha tillhandahållits intresserade i en särskild officiell publikation (med fullständigare återgivande av de rättspsykiatriska utlåtandena). Anm. antar att de inblickar läsaren får i interneringsnämndens överläggningar inom lyckta dörrar tillhandahålles med kollegernas samtycke.
    I en recension som eftersträvar ett sakligt tankeutbyte är det ofrånkomligt att ett fåtal meningsskiljaktigheter mellan författare och anmälare kommer att oproportionerligt framhävas på bekostnad av det myckna varom båda är ense. Nils Beckmans »studier», som i hans egen framställning icke gör anspråk på att vara någon för domstolarna bindande vägledning vid det kriminalrättsliga skyddssystemets tillämpning och som bättre lämpar sig till lektyr för erfarna och kritiska jurister än för nybörjare i kriminalrätten, hämtar mycket av sin friskhet från förf:s oräddhet att göra nya konstruktioner och att säga sin oförgripliga mening de lege ferenda. En författare av Beckmans kvalitet lär inte taga illa upp att bli motsagd — vanligen ger angriparen tacksamma hugg på sig tillbaka. Anm. slutar också gärna med att uttala sin varma uppskattning av det fruktbärande intresse för kriminalpolitiska problem förf. ådagalagt såväl vid sitt med sällsynt nit utövade ordförandeskap i interneringsnämnden, belyst i lejonparten av det anmälda arbetet (s. 102—393), som genom publiceringen av sina övriga studier, åt vilket allt anm. genom sitt opus velat bidraga att giva all den spridning det förtjänar.

K. Schlyter.