Omröstning om särskilda omständigheter i tvistemål. Under ovanstående titel förekommer i föregående års decembernummer av denna tidskrift en artikel författad av justitierådet von Steyern. Artikeln behandlar RB 16: 2 st. 2 p. 3. På s. 737 i uppsatsen uppställer författaren fyra olika alternativ för tolkningen av detta stadgande. Av dessa avvisar von Steyern de under a) och d) upptagna. Däremot skulle lagens förarbeten samt dess ordalydelse tillåta en tolkning enligt såväl alternativ b) som alternativ c). Dessa analyseras emellertid icke mera ingående av författaren. I det följande skall jag göra ett försök härtill.
I såväl b) som c) talas om »fakta». Därmed avses detsamma som i lagen betecknas som »omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången» av målet. Det är alltså fråga om rättsfakta, sakförhållanden vartill lagen anknutit rättsföljder. Om bevisfakta får man ej rösta särskilt. Som exempel kan nämnas existensen av ett s. k. indicium samt äktheten av ett skriftligt bevis eller trovärdigheten av ett vittnesmål.
Emellertid stadgar lagen att särskild omröstning skall företas med avseende på omedelbart relevanta omständigheter endast »såvitt sakens beskaffenhet påkallar det». von Steyern går ej närmare in på frågan när detta är fallet. Problemet demonstreras bäst genom ett exempel. En fotgängare, som blivit påkörd av en cyklist, grundar sitt skadeståndsyrkande dels på att cyklisten kört för fort, dels på att han framfört cykeln på fel sida av vägen. Som von Steyern påpekar kunna dessa olika grunder göras till föremål för särskilda omröstningar. Man får ej i den höga hastigheten se ett bevis för cyklistens vårdslöshet. Ty i vilket sakförhållande skulle då denna bestå? Att cykla med hög hastighet utgör under vissa ytterligare betingelser ett av de många beteenden som sammanfattas under beteckningen »vårdslöst cyklande». Antag emellertid att meningsskiljaktigheterna inom domstolen i stället hänför sig till frågan om cyklisten kört på högra vägkanten eller 2 meter innanför denna. Även här är det fråga om olika culposa beteenden. Men jag tror var och en har en känsla av att det i detta fall ej är »påkallat» med särskild omröstning.
Men var skall man då dra gränsen? Om jag rätt förstått von Steyern menar han denna svårighet innebära en allvarlig invändning mot det sätt varpå jag i det föregående tillämpat det berörda stadgandet. Han anser det nämligen olämpligt att »domstolarna ha valrätt ifråga om omröstningssättet» samt synes även ifrågasätta om ej denna uppfattning kommit till uttryck i lagtextens formulering. Skälet härför skulle vara att det i 16: 2 st. 2 p. 3 står »skola» och icke »må» som i det ur-
sprungliga förslaget. Häremot skulle jag vilja invända att en regel om att domaren »skall» handla efter sitt fria skön har samma innebörd som att han »må» göra detta.
Emellertid skulle jag vilja ifrågasätta om ej innebörden av den ovannämnda generalklausulen skulle kunna närmare preciseras. Låt oss undersöka om de i ovannämnda exempel alternativt åberopade grunderna äga några gemensamma momenter. Att cyklisten kört med hög fart samt att cykeln framförts på högra sidan av vägen har endast det gemensamt att cyklisten färdats på den ifrågavarande vägen. Såväl då cykeln framförts på högra vägkanten som då detta skett två meter innanför denna har cyklisten däremot kört på högra väghalvan. Vidare må uppmärksammas att medan det i och för sig icke är vårdslöst att åka cykel, detta är fallet om man ej följer vänsterregeln. Det avgörande skulle sålunda vara om de momenter, som äro gemensamma för de båda omstridda sakförhållandena, i och för sig utgör tillräcklig grund för den ifrågavarande rättsföljden.
Den sakliga motiveringen för denna tolkning må demonstreras genom följande exempel. Antag att av tre domare A anser cyklisten kört för fort men däremot ej brutit mot vänsterregeln, B att han brutit mot denna regel men ej kört för fort och C att cyklisten överhuvudtaget ej låtit någon vårdslöshet komma sig till last. Anordnas härvid särskilda omröstningar blir cyklisten frikänd. Detta resultat är sakligt motiverat, ty det är sannolikare att cyklisten ej gjort sig skyldig till någon vårdslöshet än att så är fallet. Grunden härför är att det inom domstolen föreligger majoritet såväl för att denne kört med måttlig hastighet som för att detta skett på vänstra väghalvan.
Vi övergå därefter till det andra exemplet samt anta att det härvid anordnas särskilda omröstningar med motsvarande omröstningsresultat som i föregående exempel. Cyklisten blir tydligen frikänd även i detta fall. Men det är sakligt otillfredsställande, enär tvenne domare av tre anse att han brutit mot vänsterregeln.
Ytterligare några exempel må anföras på fall, där det är fråga om olika sakförhållanden som grund för ena partens yrkande, men särskild omröstning ändock ej bör ifrågakomma enligt den ovan uppställda regeln. Antag att i ett kravmål svaranden invänt att han för två år sedan betalt skulden. Samtliga ledamöter finner detta vara fallet, men vissa anse betalningen skett den 5/1 1946 medan andra anse att det var den 15/1 samma år. En betalning vid viss tidpunkt är ett annat sakförhållande än en betalning tio dagar senare. Ändock skulle särskild omröstning vara utesluten. Ett annat exempel uppvisar det fallet att det råder delade meningar om hur ett avtal ingåtts. Vissa anse det skett muntligen, andra att det skett skriftligen, ehuru kontraktet ej kunnat företes i målet enär det förkommit. I förra fallet utgöres relevant rättsfaktum av vissa uttalanden från kontrahenternas sida och i det senare av deras underskrivande av kontraktet. Det är alltså fråga om helt olika sakförhållanden, men ändock finns det ingen anledning att företa särskild omröstning.
En annan grupp av fall, där den ovan berörda generalklausulen bör vinna tillämpning karakteriseras därav att de olika omstridda omständigheterna ej kunna exakt bestämmas till sitt innehåll. Antag att det i ett köpmål råder delade meningar inom domstolen angående vad parterna överenskommit om priset och om tidpunkten för prestationen. Härom kunna utan svårighet skilda omröstningar företas. Annorlunda ligger det däremot till då det i ett bilmål är fråga om bilisten kört för fort samt det inom domstolen råder delade meningar om dels hur slirigt väglag och dels hur disigt väder det var vid kollisionstillfället. Ehuru dessa båda omständigheter äro av omedelbar relevans i målet bör särskilda omröstningar ej anordnas därom. Bilistens »culpa» konstitueras nämligen av de nämnda omständigheterna jämte andra sådana och om culpa föreligger bedöms i allmänhet intuitivt utan att de olika däri ingående omständigheterna klart fixeras. Det vore orimligt att begära att rättens ledamöter skulle göra klart för sig precis hur slirigt väglaget och hur disig sikten var vid kollisionstillfället.
Låt oss därefter övergå till problemet om särskild omröstning i vad angår rättsfrågan. Huvudprincipen är härvid den att man ej kan anordna särskild omröstning t. ex. om rätta tolkningen av ett lagstadgande. Såtillvida träffar alltså alternativ b) rätt, då däri framhålles att »majoritetsprincipen ej tillämpas ifråga om rättsspörsmål». Å andra sidan måste ju rättens ledamöter i något sammanhang under omröstningen uttala sin uppfattning i de rättsfrågor, varom det råder delade meningar. Man kan fråga sig när detta skall ske, då särskilda omröstningar anordnas enligt 16: 2 st. 2 p. 3. Alternativ c) ger härvidlag det beskedet att »fakta eller komplex av fakta, som äro ägnade att framkalla en rättsverkan, skola upptas tillsammans med frågan om denna rättsverkan till särskild omröstning».
Vid första påseende förefaller detta vara en acceptabel lösning av problemet. Lagtextens ordalydelse ställer ej heller några hinder i vägen för en sådan tolkning. Det heter ej att särskild omröstning skall avse existensen av viss omedelbart relevant omständighet utan endast att sådan omständighet kan »uppställas till särskild omröstning».
Emellertid kan innebörden av alternativ c) fattas på olika sätt. Härvidlag skulle jag vilja anknyta till ett uttalande av von Steyern på s. 734. Han säger där att »om käranden yrkar skadestånd under påstående att svaranden varit kontraktsenligt skyldig att vidta en åtgärd och underlåtit detta, så gör käranden icke gällande, att det faktum, att svaranden åtagit sig något, i och för sig grundar rätt till skadestånd, utan kärandens talan innebär, att kontraktsåtagandet jämte1 det ytterligare faktum att svaranden ej vidtagit åtgärden har den åsyftade rättsverkan».1 Härtill fogar von Steyern reflexionen, att »det mellan parterna liksom inom domstolen kan råda delade meningar såväl om förekomsten av vartdera faktum som om faktumkomplexets rättsverkningar».1
Antag att svaranden i von Steyerns exempel dels förnekar att han ingått det ifrågavarande avtalet dels ock invänder att han företagit den
åtgärd vartill käranden anser honom förpliktad. Om jag riktigt förstått von Steyern menar han att enligt alternativ c) dessa båda omständigheter ej kan göras till föremål för särskilda omröstningar.1 Och detta skulle sammanhänga med att den rättsföljd, som käranden gör gällande i processen, är anknuten till båda omständigheterna såsom »ett komplex av fakta». Det resultat man på detta sätt kommer till står emellertid i strid med såväl lagens ordalydelse som dess motiv.
Skall alternativ c) ge uttryck åt gällande rätt, måste dess innebörd sålunda vara en annan än som diskuterats i det föregående. Frågan är vad man här menar med rättsföljd eller rättsverkan, som von Steyern säger. Är någon sådan icke anknuten enbart till kontraktet? Enligt vanligt juridiskt språkbruk är detta uppenbarligen fallet även då svaranden är förpliktad att företa den ifrågavarande åtgärden först vid viss framtida tidpunkt. Detta språkbruk förutsätter emellertid att en rättsföljd kan vara hypotetisk i den meningen att den får aktualitet först vid inträdet av en ytterligare omständighet än den vartill rättsföljden säges vara anknuten. Som exempel kan nämnas att en försträckning har den hypotetiska rättsföljden att, om förfallodagen inträtt, gäldenären skall betala skulden
Antas termen »rättsverkan» i alternativ c) även avse sådan hypotetisk rättsföljd, får detsamma en fullt rimlig innebörd. En omröstning skall i så fall avse ej blott ett rättsfaktums existens utan även den — ofta hypotetiska — rättsföljd, som är anknuten därtill. Antag att i ett mål angående culpos skadegörelse såväl frågan om skadeståndsskyldigheten som om skadeståndets storlek äro tvistiga. Särskilda omröstningar anordnas. Vidare anta vi att av de ledamöter, som vill ogilla käromålet, vissa anse att svaranden ej utfört den skadegörande handlingen medan andra åter mena detta vara fallet men anse handlingar av detta slag ej vara culposa. I den första omröstningen, som företas, skola ledamöterna uttala sig i båda dessa frågor och man skall alltså sammanräknade vota som gå ut på endera av ovannämnda båda uppfattningar. Detta innebär att man genom en enda omröstning avgör såväl frågan om handlingens existens som frågan om densamma enligt gällande rätt medför skyldighet att ersätta skada, för den händelse sådan orsakats genom handlingen.
Följande exempel tycks mig särskilt belysande för det senast behandlade problemet. I ett mål, där käranden yrkar betalning på grund av avtal, invänder svaranden dels att det strider mot tro och heder att göra avtalet gällande dels ock att kravet under alla omständigheter är preskriberat. Inom domstolen uppstår härvid delade meningar dels angående existensen av de omständigheter, varpå den första invändningen grundas, dels om dessa omständigheter medföra att avtalet är ogiltigt enligt avtalslagen § 33 och dels slutligen om vissa andra omständigheter, som äro ostridiga i målet, medfört preskriptionsavbrott. Angående de båda förstnämnda frågorna kan endast en omröstning anordnas. Skulle
denna leda till ett underkännande av invändningen om att det strider mot tro och heder att göra avtalet gälla de, skall man därefter skrida till omröstning i preskriptionsfrågan.
Det skulle föra för långt att i detalj redovisa skälen för min uppfattning i den senast berörda frågan. Jag tror emellertid att denna gör de skiftande och — det skall villigt medges — ej fullt klara uttalandena under förarbetena mest rättvisa. Vidare skulle jag vilja framhålla att det också med min uppfattning är ur omröstningssynpunkt irrelevant om man i ett skadeståndsmål avkunnar mellandom eller avgör målet i ett sammanhnag. Även en mellandom kan utgöra resultatet av flera särskilda omröstningar.
Emellertid kanske någon vill göra gällande, att det senast behandlade exemplet visar att man enligt min mening kan anordna särskilda omröstningar i rättsfrågor. Huruvida viss omständighet utgör preskriptionsavbrott, är ju en rättsfråga. Lagen lägger ej heller något hinder i vägen för att rösta särskilt härom. Äro meningarna endast delade om hur ett visst lagstadgande bör tolkas, kommer omröstningen rent faktiskt att röra sig endast härom. Liksom man röstar enbart om existensen av ett rättsfaktum om det endast är härom som meningarna går isär. Men om detta är fallet såväl med ett rättsfaktums existens som med dess rättsföljd, får endast en omröstning företas härom. Och detsamma gäller om ledamöterna äro eniga om rättsföljdens innehåll men ej om vilket lagstadgande som utgör grund för densamma.
Emellertid kan man ifrågasätta om ej intentionerna hos lagens upphovsmän skulle mera konsekvent ha kommit till uttryck i lagtexten, om denna tillåtit särskilda omröstningar om ett rättsfaktums existens och om dess rättsföljd. Å andra sidan må uppmärksammas att det icke alltid är möjligt att så särskilja häremellan att skilda omröstningar kunna genomföras. Som exempel kan anföras det tidigare nämnda bilmålet, där det var fråga om bilisten kört för fort. Det kan härvid vara omöjligt att avgöra i vad mån meningarna äro delade om bilens hastighet och vädrets disighet eller om det är culpost att framföra bil med viss bestämd hastighet, då sikten är nedsatt i viss bestämd omfattning. Man står här inför den välbekanta svårigheten att distingera mellan sakfråga och rättsfråga.
Per Olof Ekelöf.