Förmynderskapsböcker enligt lösbladssystem. Genom K. M:ts beslut d. 8 nov. 1946 erhöll häradshövdingen i Nedansiljans domsaga tillstånd att upplägga nya förmynderskapsböcker för domsagan enligt lösbladssystem. De nya böckerna ha upplagts i huvudsaklig överensstämmelse med det i Uppsala läns norra domsaga använda systemet (se SvJT 1947 s. 66). Då avvikelser härifrån emellertid skett på flera väsentliga punkter torde en redogörelse för skiljaktigheterna kunna vara av intresse.
    Vad först beträffar numreringen av korten sker denna enligt det i artikeln refererade systemet i alfabetisk ordning inom varje bokstavsgrupp. Sålunda erhåller det efter bokstavsordning första ärendet inom bokstavsgrupp A nummer A 1, nästa A 2 o. s. v. och det sista ex. visnr A 56. Alla ärenden komma sålunda att vid uppläggandet av de nya böckerna vara ordnade i nummerföljd i pärmen inom varje bokstavs-

 

grupp. Inkommer emellertid sedermera ett ärende, som enligt bokstavsordningen skulle erhålla nr A 15, kommer detta ärende att istället få närmast lediga nummer, alltså A 57, men kommer att insättas efter sin plats enligt bokstavsordningen. Numreringen kommer sålunda mycket snart att icke längre följa den alfabetiska ordningen. I Nedansiljans domsaga har den förutvarande kronologiska numreringen bibehållits. Varje nytt ärende i förmynderskapsprotokollet erhåller sålunda inom varje distrikt (se nedan) närmast lediga nummer, vilket ju korresponderar med det nummer som överförmyndaren har i sin förmynderskapsbok. Härigenom vinnes bl. a. att överförmyndaren alltid kan kontrollera att samtliga ärenden införts i hans bok. Fattas ett nummer eller är ett nytt nummer redan upptaget kan överförmyndaren omedelbart verkställa efterforskningar angående orsaken.
    Enligt det refererade systemet föras de nya böckerna gemensamt fördomsagans samtliga överförmyndardistrikt. I Nedansiljans domsaga däremot ha böckerna upplagts distriktsvis. Härigenom underlättas väsentligt den granskning av överförmyndarnas årliga uppgifter, som rätten eller domaren är skyldig att verkställa enligt kungörelsen d. 10 okt. 1924 med särskilda föreskrifter för domstolarna rörande förmyndarvården. Vid genomgång av dessa uppgifter kan domhavanden med ledning av den gemensamma kronologiska numreringen lätt återfinna de av överförmyndaren redovisade ärendena i rättens bok. Såvitt jag förstår måste en dylik genomgång bli avsevärt besvärligare enligt det i artikeln refererade systemet. Överförmyndaren redovisar ju varje ärende icke med namn utan med nummer, ex.vis A 45. För att nu återfinna detta ärende i rättens bok måste den granskande leta igenom samtliga ärenden under A i boken, eftersom nummer A 45 icke alls, enligt vad förut påvisats, kan återfinnas i sin nummerordning. En sådan granskning torde bli mycket tidsödande, i varje fall sedan den vid uppläggningen rådande nummerordningen efter någon tid brutits. Några ökade kostnader genom att ärendena sammanföras distriktsvis behöver det icke bli, då givetvis flera distrikt kunna sammanföras i samma pärm.
    Med det i Nedansiljans domsaga tillämpade systemet vinnes vidare, att särskilt nummerregister för varje överförmyndardistrikt icke torde behöva föras.
    Här må emellertid anmärkas en nackdel med systemet att upplägga ärendena distriktsvis. Upplägges ärendena gemensamt för alla distrikt behöver den särskilda förteckning över omyndigförklarade, som erfordras med hänsyn till bl. a. utfärdandet av s. k. myndighetsbevis, icke föras. Alla omyndigförklarade äro nämligen i förmynderskapsböckerna upptagna på kort med särskild färg, och alla uppgifter kunna sålunda hämtas direkt ur böckerna. Uppläggas däremot förmynderskapsböckerna distriktsvis skulle en genomgång av samtliga distrikt vara nödvändig för att konstatera huruvida viss person vore omyndigförklarad, då ju någon absolut säkerhet för att kyrkoskrivningsort och överförmyndardistrikt överensstämma icke förefinnes. Emellertid kan ju denna svårighet undanröjas genom att samtidigt med utskriften av huvud-

 

kortet för den omyndigförklarade en genomslagskopia tages, vilken insättes i en särskild för samtliga distrikt gemensam pärm rörande omyndigförklarade, där sedermera alla upplysningar om omyndigförklarade kunna erhållas. Upphör sedermera omyndighetstillståndet eller dör den omyndigförklarade uttages kortet ur pärmen och makuleras.
    Enligt lösbladssystemet ersättes det föreskrivna namnregistret överförmyndare och gode män av särskilda hänvisningskort, som endast upptaga förmyndarens resp. gode mannens namn och en hänvisning till huvudkortets nummer. Det synes emellertid onödigt att upplägga ett särskilt hänvisningskort för varje huvudkort. Är en person god man för omyndiga eller bortovarande i flera skilda ärenden torde det endast behöva uppläggas ett hänvisningskort för gode mannen, vilket hänvisar till de skilda huvudkorten. Upphör sedermera ett av dessa ärenden kan på kortet hänvisningen till detta ärendes huvudkort strykas med bläck. I varje fall på landet, där ofta ett fåtal förtroendemän erhålla flertalet förordnanden som gode män torde detta system vara avsevärt pappersbesparande och även giva större överskådlighet.
    I den åberopade artikeln har författaren påpekat att även överförmyndarnas böcker kunna föras efter samma system. Jag får nog ifrågasätta lämpligheten härav beträffande i varje fall överförmyndardistrikten på landet. Ett lösbladssystem medför alltid större risker för bortglömda ärenden, felföringar o. dyl., än ett »rotelsystem», och beträffande överförmyndarna på landet torde dessa risker avsevärt ökas med hänsyn till svårigheterna att handhava lösa kort, bristen på särskild arbetslokal m. m. I städer med mera »kontorsvana» överförmyndare torde givetvis överförmyndarböckerna med stor fördel kunna föras enligt lösbladssystem.

Carl Hamilton.

 

Under arbetet på processreformen övervägdes att avskaffa de nuvarande förmynderskapsprotokollen och införa en mera rationell bokföring av förmynderskapen vid domstolarnas kanslier. Det visade sig emellertid inte möjligt att på den tid som stod till buds utforma något fullt tillfredsställande system. Frågan sköts därför. De tillstånd att upplägga förmynderskapsböckerna efter skilda lösbladssystem som givits äro att betrakta som ett led i förberedelserna för en mera omfattande reform. 

B. L.