SJUR BRÆKHUS. Meglerens rettslige stilling. Oslo 1946. Tell forlag. XVI, 480 s.

 

    Ovannämnda avhandling innefattar en ingående och fullständig behandling av det i bokens titel angivna ämnet. Den inledes med ett kapitel, i vilket förf. ger en rättslig karakteristik av mäklaren. Härefter följer en redogörelse för den historiska utvecklingen av mäklarväsendet och mäklarrätten, varvid huvudsakligen utvecklingen i Norge uppmärksammas. Denna redogörelse kompletteras i nästa kapitel med en framställning rörande mäklarens arbetsfält och arbetssätt nu till dags, varefter i nästa kapitel ges en redogörelse för mäklarinstitutet i vissa främmande länder, Danmark och Sverige, Tyskland och Schweiz, England samt Frankrike.
    Efter dessa mera inledande kapitel tar förf. först upp till undersökning de offentligrättsliga reglerna om mäklare. Här blir det framför allt fråga om de stadganden i olika lagar, vilka normera rätten att utöva verksamhet som mäklare. Huvuddelen av framställningen rör fastighetsmäklares och aktiemäklares rättsställning, mera kortfattad är åter framställningen rörande försäkringsmäkling och arbetsförmedling.
    I de följande fyra kapitlen avhandlas de privaträttsliga frågor, vartill mäklarens verksamhet ger upphov. I denna del av framställningen, vilken omfattar mer än två tredjedelar av hela arbetet, ligger detta styngdpunkt. Förf. diskuterar till en början åtskilliga spörsmål rörande mäklarens uppdrag, bland annat frågan om vad ett mäklaruppdrag är ,när det föreligger, dess form, innehåll och varaktighet m. m. Därefter avhandlas i ett särskilt kapitel åtskilliga spörsmål, som röra förhållandet mellan de parter, vilka mäklaren sammanför. Här blir det fr. a. fråga om, huruvida mäklaren kan genom sina viljeförklaringar binda en part i förhållande till en annan och huruvida han kan mottaga

 

parternas viljeförklaringar. Vidare behandlas frågan, när avtal på detta sätt kommer till stånd och vilken betydelse mäklarens goda eller onda tro har, samt vissa spörsmål, som röra mäklarens medverkan vid avtals genomförande. I ett därpå följande kapitel upptager förf. till diskussion mäklarens plikter och ansvar i förhållande till parterna. Här undersökas sålunda frågan, om mäklaren är skyldig att åtaga sig uppdrag, och de frågor, som röra mäklarens plikt att tillvarataga parternas intressen samt hans plikt såsom opartisk förmedlare att underlåta att handla för sin egen räkning. Vidare behandlas bl. a. mäklarens tystnadsplikt, hans plikt att förmedla och skaffa faktiska upplysningar, hans handlande å parts vägnar och den därmed sammanhängande frågan om mäklarens ansvar enligt avtaleloven § 25 ävensom slutligen mäklarens rättshjälpsverksamhet och hans medverkan vid ingångna avtals fullgörande. I avhandlingens sista och längsta kapitel avhandlas de många, till stor del omtvistade, betydelsefulla spörsmål, som röra mäklarens rätt till gottgörelse och ersättning för utgifter m. m. Här dryftas ingående framför allt frågan, mot vem krav på provision kan riktas, samt de spörsmål, som röra förutsättningarna för mäklarens provisionsfordran — att ett giltigt och definitivt avtal har kommit till stånd, att detta är en följd av mäklarens verksamhet och att avtalet motsvarar mäklarens uppdrag. Slutligen diskuteras de spörsmål, som röra provisionens storlek, rätten till provision, då flera mäklare medverkat, frågan huruvida tredje man kan bliva ansvarig för provision o. s. v.
    Mäklarens rättsliga ställning har, bortsett från ett fåtal mindre uppsatser rörande vissa hithörande spörsmål — av betydelse äro särskilt Fehrs, Beckmans och Frosts bidrag — icke tidigare varit föremål förmonografisk behandling i nordisk rättsvetenskap. Man tager nog icke fel, om man utgår från att detta berott på ämnets vansklighet. Det måste då hälsas med så mycket större tillfredsställelse, att förf. icke låtit sig avskräcka av svårigheterna utan gripit sig an och genomfört uppgiften. Förf:s bok visar, att ämnesvalet varit lyckligt.
    Avhandlingsämnet inrymmer, bortsett från de offentligrättsliga reglerna, en mängd spörsmål, vilkas lösande förutsätter såväl stor förtrogenhet med framför allt de allmänna reglerna inom obligationsrätten som säker kännedom om mäklarpraxis inom olika områden. Förf. besitter uppenbarligen bådadera och har också på ett lyckligt sätt utnyttjat sina kunskaper.
    I motsats till de flesta andra, som behandlat denna typ av mellanhänder, utgår förf. från att mäklaren har till uppgift icke blott att sammanföra två blivande avtalsparter utan även ofta nog att sluta det avtal det varit hans uppgift att förmedla. Detta sätt att bestämma mäklarens uppgift, vilket står i bästa överensstämmelse med rättslivets egna faktiska förhållanden, utgör otvivelaktigt ett lyckligt grepp. Det ger förf. tillfälle att på ett intressant sätt ur en ny synvinkel belysa många sådana spörsmål, som tidigare ventilerats i framställningar rörande fullmäktige och kommissionärer m. fl. mellanhänder men som fordra sin egen undersökning, när mellanhanden är mäklare.

 

    Givet är emellertid, att gränsdragningen mellan å ena sidan mäklaren, å andra sidan framför allt agenten och kommissionären, härvid måste vålla svårigheter. Helt har förf. väl icke lyckats undgå eller lösa dessa. Den gräns förf. drager mellan försäkringsmäklare och försäkringsagenter (s. 15) är sålunda knappast helt klar. Å andra sidan medför förf:s vidsträckta mäklarebegrepp, att gränsen mellan mäklare och kommissionärer löper fara att utsuddas och att förf. stundom såsom mäklare behandlar en mellanman, som nog i själva verket bör betraktas som kommissionär. Man kan exempelvis ifrågasätta, om icke detta är fallet, då förf. (s. 167) uttalar, att en part, som givit en mäklare rätt att sluta avtal, icke kan kräva, att mäklaren skaffar honom bästa möjliga villkor, utan endast har krav på att villkoren i det avtal mäklaren sluter äro rimliga. Det av förf. åberopade stadgandet i lov om fonds- og aktiemæglere § 9.2 torde knappast ge fullt stöd för en sådan regel. Med det nu sagda torde även sammanhänga, att förf. icke alltid riktigt skarpt särhåller mäklarens förhållande till uppdragsgivaren och hans förhållande till tredje man. Som ett exempel härpå synes man kunna anföra, vad förf. (s. 286 f) anför om rättsfallet i Rt 1899: 481. Detta rättsfall belyser näppeligen, såsom förf. synes mena, frågan om mäklares ansvar i förhållande till tredje man utan allenast frågan om ansvaret i förhållande till uppdragsgivaren. Diskussionen av detta rättsfall utgör emellertid blott en detalj i det för övrigt synnerligen intressanta och välskrivna avsnitt, som handlar om mäklares ansvar enligt avtaleloven § 25.
    En eller annan gång skulle man även i andra avseenden än de nu berörda önska en bättre precisering av förf:s uttalanden. Så borde förf. för tydlighetens skull hava påpekat, att framställningen om mäklarens överskridande av sin »bemyndigelse» (s. 171) allenast avser § 18-fullmakter eller, enligt förf:s terminologi, »uselvstendige fullmakter». Samma anmärkning kan göras beträffande framställningen om parts reklamationsplikt vid mäklares överskridande av »bemyndigelsen» (s. 185). Oklart är även förf:s sätt att (exempelvis s. 273 och 287) i vissa fallange, vad som är att anse som det »negativa kontraktsintresset», liksom ock hans distinktion (s. 312) mellan sådana av mäklaren förmedlade upplysningar, som äro av rättslig art, och sådana, som äro av blott faktisk natur, lämnar läsaren i tvivelsmål om gränsdragningens innebörd och berättigande; i sistnämnda avseende har förf. för övrigt själv, det bör påpekas, uttalat sina tvivel (s. 312 in fine).
    Givetvis kan man även i andra frågor än de nu berörda hava en annan mening än förf. eller åtminstone hysa tvivel om riktigheten av förf:s åsikt. Några exempel härpå må anföras.
    Man synes kunna ifrågasätta, om det är någon riktigt rationell regel förf. hävdar, då han (s. 156 f) gör gällande, att rätten att återkalla mäklaruppdrag kan utövas, även om mäklaren redan har gett anvisning på en medkontrahent eller eventuellt förmedlat de inledande förhandlingarna. Mot denna regel i och för sig finns visserligen intet att invända, men den synes bliva betänklig, om den uppfattas så, att, som

 

förf. menar, återkallelsen berövar mäklaren rätt till provision, även om efter återkallelsen på grund av mäklarens därefter utförda arbete avtal med den anvisade spekulanten kommer till stånd, låt vara på andra villkor än de av mäklaren ursprungligen förmedlade. En sådan regel skulle innebära, att uppdragsgivaren, när det är fråga om uppdrag att sälja, genom att medgiva den av mäklaren anvisade spekulanten en prisreduktion resp. när det gäller inköpsuppdrag, genom att erbjuda en prishöjning, motsvarande viss del av den provision, som skulle utgått till mäklaren, skulle för egen del bespara återstående del av provisionen.
    Den av förf. (s. 158) uttalade åsikten, att uppdragsgivarens död icke medför mäklaruppdragets upphörande, synes väl onyanserad. Beträffande mäklare bör väl i detta hänseende gälla en regel, motsvarande den beträffande fullmäktige enligt avtaleloven § 21 gällande, d. v. s. att uppdraget fortfar, »forsaavidt ikke særlige grunde viser, at (det) skal falde bort».
    Alltför vidsträckt synes även den av förf. (s. 324) hävdade regeln, att en mäklare, som uppträder i eget namn, som kommissionär, blir ansvarig för att parterna uppfylla sina förpliktelser. En så vidsträckt regel synes ej väl förenlig med stadgandet i lov om kommission etc. § 14. Möjligen avser förf. här, att regeln i fråga har stöd i handelsbruk, eller förutsätter han kanske, att mäklaren icke för någondera parten uppger motpartens namn. Något sådant antydes emellertid icke.
    Förf:s kritik och tolkning av avtaleloven § 25 (s. 305 ff) är, som redan antytt, av stort intresse, och mycket som förf. i detta sammanhang säger är förträffligt. Förf. finner stadgandet vara »av tvivlsom verdi». Han vänder sig med skärpa mot den garantifiktion, varpå såväl huvudregeln i paragrafens första stycke som undantagsreglerna i andra stycket vila, och drager av sin kritik bland annat den slutsatsen, att undantagsregeln i andra styckets sista punkt — att fullmäktigen icke är ersättningsskyldig, om han avgivit sin förklaring »i henhold til en fuldmagt som var ugyldig eller uvirksom av en grund, han var uvidende om, og som tredjemand heller ikke kunde regne paa, at han kjendte til» — tagen efter orden är omöjlig att tillämpa. Undantaget bör antagas avse, menar förf., icke allenast sådana fall, som vanligen bruka anföras som exempel — att fullmakten är ogiltig på grund av förfalskning eller telegraferingsfel eller på grund av fullmaktsgivarens sinnessjukdom, omyndigförklaring eller konkurs — utan över huvud alla fall, då fullmäktigen varit i »aktsom god tro», således bland annat även det fall, då han i god tro handlat med fullmakt av underårig.
    Förf:s kritik är övertygande. Hans tolkning innebär emellertid, som han själv framhåller, en omtydning av lagrummet, vilken står i strid med de förutsättningar, från vilka man utgick vid lagens tillkomst. Vill man dock trots detta godtaga förf:s kritik och sålunda befria en fullmäktig från ansvar enligt § 25 avtaleloven, så snart han är i »akt som god tro», måste man dock, synes det, därvid åtminstone göra det förbehållet, att aktsamhetskravet bör ställas högt. Om så sker lär väl, i motsats till vad förf. synes mena, den som uppträtt med fullmakt från underårig fullmaktsgivare, sällan kunna undgå ansvar enligt § 25.

 

    Att i nu berörda och väl även i vissa andra punkter de åsikter förf. utvecklar kunna diskuteras har dock mycket liten betydelse och kan på intet sätt rubba det mycket goda helhetsintryck arbetet gör. Förf. genomför sin undersökning — och detta är det väsentliga — med en säker teleologisk metod, vilken konsekvent fasthålles, och undersökningen utföres på en fast grundval av kunskap om de faktiska förhållandena inom mäklarväsendet. Planläggningen av undersökningen vittnar om en säker behärskning av ämnet, och förf:s ingående analyser ha resulterat i en redig och ändamålsenlig systematik, som skänker en god överblick över ämnets olika delar. Förf:s lagtolkningar och rättsfallsanalyser utmärkas genomgående av hans goda juridiska omdöme. Avhandlingens språk är enkelt, klart och stringent och hela framställningen i stilistiskt hänseende över huvud synnerligen förtjänstfull. Allt som allt måste den omfattande avhandlingen anses utgöra ett mycket gediget arbete och ett betydande tillskott till den nordiska rättslitteraturen.
    Det recenserade arbetet, som utgör förf:s doktorsavhandling, har framlagts jämväl som hans huvudspecimen i en konkurrens om en vid Oslo universitet nyinrättad professur i rättsvetenskap. Förf. har nyligen utnämnts till innehavare av denna professur.

Phillips Hult.