C. STUB HOLMBOE. Foreldelse av fordringer. Oslo 1946. Cammermeyers boghandel. 242 s. Pris sv. kr. 14: 25.

 

    Bland ämnen, som ansetts ägnade för gemensamt nordiskt lagstiftningsarbete, har på senaste tid även preskriptionsinstitutet upptagits. Anledningen härtill kan icke sökas i någon redan befintlig principiell överensstämmelse mellan de nordiska ländernas rätt på detta område. På flera centrala punkter — såsom t. ex. beträffande preskriptionstidens utgångspunkt och sättet för preskriptionsavbrott — härskar en utpräglad motsättning mellan svensk-finsk och norsk rätt, medan dansk rätt intager en i viss mån medlande ställning. Det har emellertid med skäl hävdats, att dessa olikheter borde till fromma för de internordiska handelsförbindelserna kunna utjämnas, eftersom man här, liksom överhuvud inom obligationsrätten, icke behöver känna sig alltför bunden av eventuellt skiftande historiska utgångspunkter. Ett talande bevis härför utgör f. ö. det förhållandet, att norsk rätt före 1896 års foreldelselov stod på i huvudsak samma ståndpunkt som dåvarande dansk och svensk rätt.
    Vid läsningen av høyesterettsdommer Stub Holmboes bok om foreldelse — skriven under ockupationstidens hedersamma ledighet från domstolsarbetet — får man en livlig känsla av att den norska lagstiftningen på området kommer att tillmätas stor betydelse vid ett eventuellt nordiskt samarbete, låt vara att vissa detaljregleringar icke gå fria från kritik. Redan förarbetena till foreldelseloven överraska genom modernt färgade uttalanden om preskriptionsreglernas ändamål. Bl. a. betonas, att dessa regler även tjäna ett borgenärens intresse, då de påskynda avvecklingen av svävande kreditförhållanden. Här har alltså den gamla tesen om bevissvårigheter såsom ratio legis för preskriptions

 

264 SEVE LJUNGMAN.institutet satts på avskrivning. Stub Holmboe bygger vidare på den nyss återgivna tanken. Hans starkt koncentrerade framställning av foreldelsens ändamål och grund (s. 16 ff.) erbjuder en stimulerande läsning.
    I någon mån bär boken spår av dess ursprungliga syfte, en kommenterad utgåva av foreldelseloven (som f. ö. återgives in extenso, med sidhänvisningar till bokens övriga partier). När förf. — såsom företalet berättar — sedermera lyckligtvis nödgades utvidga planen till en systematisk framställning, kan ur nordisk synpunkt blott beklagas, att han icke jämväl haft tillfälle dryfta ämnet från en vidare, komparativ utsiktspunkt. På den nordiska preskriptionsrättens område möter nämligen den ur rättsvetenskaplig synpunkt så intressanta situationen, då två rättsystems allmänna struktur är överensstämmande men vissa specialregler konträrt motsatta. Sällan finnes väl bättre möjligheter att erfarenhetsmässigt fastställa en given rättsregels faktiska verkningar. Kanske skulle för preskriptionsreglernas del en dylik jämförelse — liksom beträffande motsättningen mellan svenska och dansk-norska regler om godtrosförvärv av lös egendom — leda till att något bestämt legislativt företräde för den ena eller andra lösningen icke kan givas. Nu betonar Stub Holmboe visserligen mycket riktigt, att han velat undvika »lovgivningspolitiske betragtninger». Men även inför konkreta rättsproblem måste vara av värde att betrakta liknande eller motsatta lösningar i grannländerna, särskilt om det egna landets praxis icke är alltför rik. Det hade därför varit utomordentligt intressant att erfara, vilken ställning förf. skulle velat intaga till exempelvis FEHRS ingående diskussion (1913) av grunden för de svenska preskriptionsreglerna eller USSINGS breda perspektiv över det danska Forældelseinstitutet i Dansk Obligationsret (1942), för att nu icke tala om prof. REKOLAS omfattande undersökning av finsk och svensk preskriptionsrätt (1938), som dessvärre endast föreligger i finsk språkdräkt (jfr SvJT 1939 s. 766 ff.). Samtidigt måste konstateras, att den svenska rättsvetenskapens intresse för preskriptionsreglerna under de senaste 35 åren — trots påfallande rik rättsfallsflora — av oförklarlig anledning varit i det närmaste obefintligt. Såsom komplement till Stub Holmboes framställning skulle en svensk monografi fylla en stor uppgift, icke minst för det kommande nordiska samarbetet.
    Anmälaren har hittills framförallt ägnat utrymme åt vad som inte står i det anmälda verket. Häri ligger ingen som helst förebråelse mot förf., som tydligt avgränsat sin uppgift och genomfört den på ett föredömligt sätt. Det är blott knappheten på verkligt kompetenta juridiska författare i Norden som medför, att man önskar ytterligare bedrifter av de förefintliga. Klart bör emellertid utsägas, att en svensk domstolsjurist i Stub Holmboes arbete — trots förut betonade skiljaktigheter i norsk och svensk rätts utgångsläge — finner en mängd synpunkter av s. a. s. egenvärde. Såsom särskilt förtjänt av uppmärksamhet kan pekas på den klokhet, med vilken förf. analyserar den preskriptionsrättsliga betydelsen av gränsen mellan obligations- och sakrätt (s. 29 ff.). Observeras bör ock t. ex. diskussionen av möjligheterna att avtalsvis

 

ANM. AV C. STUB HOLMBOE: FORELDELSE AV FORDRINGER. 265sätta preskriptionsreglerna ur kraft (s. 179 ff.). Härmed sammanhänger även frågan huruvida domstolen skall eo ipso beakta inträdd preskription. Svensk praxis har — under viss kritik från doktrinen — ansett uttrycklig preskriptionsinvändning erforderlig. För norsk rätt kommer Stub Holmboe till ett motsatt resultat. Han framhåller dock, att gäldenären även under process — liksom givetvis utom rätta — bör kunna med giltig verkan avstå från preskriptionsinvändning.
    Bokens sista kapitel behandlar åtskilliga internationellt-privaträttsligaspörsmål i samband med preskription. Denna framställning torde kunna påräkna särskilt intresse för svenska läsare. Överhuvud bör Stub Holmboes detaljrika och välskrivna arbete ingå i ett välförsett svenskt juristbibliotek. 

Seve Ljungman.