Några spörsmål rörande straffbedömning i bilmål. På grund av erfarenhet såsom mångårig bilförare och samtidigt domare i en mellaninstans har jag funnit anledning beröra några spörsmål, som ofta möta domstolarna vid avdömande av bilmål och vilka synas vara föremål för delade meningar.
    Till en början tillåter jag mig göra några allmänna reflexioner rörande ovarsamhetsbrotten på detta område. Motortrafikens offerväsen är som bekant skrämmande, här såväl som i andra länder, och på en bestående bättring i de oefterrättliga förhållandena väntar man ännu

 

288 TAGE BOYE.förgäves, all propaganda och alla straffdomar till trots. Olycksfrekvensen förefaller alltjämt stå i nära proportion till motortrafikens omfattning. Enligt min erfarenhet är i själva verket den ovarsamma körningen med motorfordon, varvid obehöriga risker tagas, mycket mer allmänt förekommande än som avspeglar sig i antalet lagförda förseelser. Olyckshändelser utan påvisbart vållande kunna självfallet inträffa i denna trafik liksom i andra sammanhang, men eftersom ett motorfordon i gång hela tiden är underkastat en mänsklig viljeakt torde rena olyckshändelser på detta område utgöra ganska sällsynta undantagsfall, t. ex. kollisioner i tät gatutrafik, där en serie olyckliga omständigheter kunna inverka. Domstolarna ha eljest enligt min åsikt icke i allmänhet anledning att taga med mild hand på trafikförseelserna. Benägenheten härtill i enskilda fall kan möjligen bero på att här kriminalisering sker av gärningar som innefatta bristande omsorg och varsamhet av alla grader; även bristande förutseende och omdöme gå därmed in under det straffbara området. Att bilen är ett utomordentligt farligt trafikmedel inser emellertid kanske den bäst, som själv kör bil. Det förtjänar framhållas att ett motorfordon med en hastighet av 70 km i timmen tillryggalägger nära 20 meter på en sekund, vid 60 km 17 meter och vid 50 km 14 meter per sekund. Det synes icke oberättigat, att den som kör motorfordon — motorcyklar äro icke de minst farliga — får taga konsekvenserna av ett åsidosättande, även i mindre grad, av nödvändig omtanke och varsamhet. Det skall dock ej förnekas att undantagsfall kunna inträffa, varå rättspraxis uppvisar exempel, då vid kollision mellan två fordon den ena förarens vållande är i kausalsammanhanget så obetydligt i jämförelse med den andres, att den förre skäligen bör fritagas från ansvar. För den omsorgsfulle bilföraren uppstå för övrigt icke så ofta s. k. oväntade situationer, som påkörande gärna åberopa; han lär sig vilka fel som vanligen göras av andra vägfarande och gör sig beredd på dem.
    Det råder vidare enligt mitt förmenande en påtaglig disproportion mellan bestraffningen av vissa rattfyllerier — vilka väsentligen äro presumerade farlighetsbrott — och bestraffningen av aktuella oaktsamhetsbrott, som föranleda dödsfall och svåra skador å person och egendom; detta icke så att förstå att jag anser rattfyllerierna för strängt bedömda.
    För att nu komma in på ett par speciella problem, så synes mig att domstolarna i alltför stor utsträckning tillgripa metoden att fria från straff på grund av förment brist på bevis om förefintlig ovarsamhet men utdöma skadestånd enligt den omvända bevisregeln, vilket skadestånd ju icke drabbar bilföraren. Det förefaller icke osannolikt, att detta understundom kan bero på att domaren icke besitter tillräcklig insikt om hur en på tillbörligt sätt varsam bilförare skulle handlat vid tillfället, i följd varav domaren icke känner sig övertygad om att händelseförloppet berott på ovarsamhet hos bilföraren i fråga. Ett belysande rättsfall må nämnas. En bil körde utan signal om en cyklist som, uppenbarligen utan att uppmärksamma bilen, omedelbart framför denna

 

NÅGRA SPÖRSMÅL RÖRANDE STRAFFBEDÖMNING I BILMÅL. 289körde över vägbanan för att fortsätta på en mindre biväg på högre sidan. Cyklisten påkördes och dödades. Häradsrätten fann icke styrkt att bilisten gjort sig skyldig till ovarsamhet, men utdömde jämkat skadestånd enligt 1916 års lag. Bilistens invändning var den i dylika fall vanliga, att han tyckte att cyklisten vänt på huvudet och iakttagit bilen. Denna dom anser jag felaktig, emedan någon ouppklarad bevisfråga, som skulle hindra ådömande av ansvar, i själva verket icke torde föreligga. De närmare skälen till min ståndpunkt härvidlag skall jag utveckla i det följande på tal om tolkningen och tillämpningen av 4 § 3 mom. 3 st. vägtrafikstadgan.
    I samband med tillämpningen av föreskriften i 4 § 3 mom. 2 st., att omkörning under inga förhållanden må äga rum vid vägkorsningar, har ibland försports tvekan, huruvida även avses omkörning på en plats, där en väg mynnar ut på ena sidan av fordonets väg. Om man ser till den fara, som föreskriften avser att förebygga, nämligen att ett fordon vid kursändring kommer att skära annat fordons färdriktning, förefaller mig frågan utan större tvekan böra besvaras så, att farlig vägkorsning i omkörningssituation föreligger, då bivägen ligger på motsatt sida om det framförvarande åkdonet, sålunda t. ex. på högra sidan om en cyklist, som kör på sin vänstra sida. I allt fall är signal då dubbelt påkallad.
    En bestämmelse som, såvitt jag kunnat finna, i stor utsträckning förbises av både bilister, åklagare och domstolar är föreskriften i 5 § 1 st. vägtrafikstadgan att signal »skall» — icke bara »bör» — avgivas då så i särskilt fall är erforderligt till förebyggande av fara; straffsanktion finns i 38 §. Alla domare som sysslat med bilmål kunna nog bekräfta, att en mängd kollisioner skulle hava undvikits om signal i rätt tid avgivits. Tillbörligt förutseende av att en kritisk situation kan utveckla sig skall sålunda utlösa varningssignal, och det är mycket beklagligt att bilförare i så stor omfattning underlåta att begagna denna viktiga säkerhetsåtgärd. Den föreskrivna s. k. tysta trafiken inom vissa samhällen, vilken dock icke åsidosätter 5 § 1 st., har måhända föranlett missförstånd. När jag själv kör bil finner jag ofta anledning att signalera, och jag vet många fall då signal från min sida otvivelaktigt förebyggt olyckstillbud. Eftersom domstolarna torde vara skyldiga att, då viss kollision bragts under prövning, uttömma hela brottsligheten, oavsett vilka särskilda omständigheter eller lagrum åklagaren åberopar, böra de enligt mitt förmenande i förekommande fall, där brott mot nämnda föreskrift i 5 § obestridligen föreligger, ej underlåta att tilllämpa denna paragraf. I förbigående sagt är den i 4 § 3 mom. 3 st. angivna omkörningssignalen egentligen till väsentlig del ett specialfall av den i 5 § anbefallda signaleringen.
    Rörande frågan vad en bilförare har att iakttaga vid omkörning av cyklist, alltså angående tillämpningen av 4 § 3 mom. 3 st., har viss oklarhet försports i rättstillämpningen. Då det skulle föra för långt att här ingå på de speciella förhållanden, som få anses föreligga beträffande cykeltrafiken i och invid större samhällen, inskränker jag mig till

 

19—487004. Svensk Juristtidning 1948.

 

290 TAGE BOYE.några reflexioner rörande bilars omkörning av cyklister på allmän landsväg, särskilt på sådana platser, t. ex. invid hus eller vid bivägar, där varje möjlighet att cyklisten kan ändra kurs måste tagas i beräkning. Omkörningssignal för cyklister underlåtes nog ofta på platser där varje risk anses utesluten, sålunda förträdesvis på mycket breda, permanent belagda vägar utan vidliggande bebyggelse eller utfartsvägar och där särskild cykelsträng ofta finnes anlagd. Underlåtes omkörningssignal så sker det i allt fall på bilistens ansvar. Signal skall dock självfallet alltid avgivas, om cyklist kör på fel sida i vägbanan, eftersom han när som helst kan tänkas köra över på sin rätta sida.
    Omkörning av bilar lämnas här åsido. Det bör påpekas att det uppenbarligen är förenat med betydligt större risk att köra om en cyklist än en bil, dels på grund av att bilens hastighet är mycket större än cyklistens och dels enär med den ofantliga levande kraft, som bilen representerar, den minsta snudd mot cykeln regelmässigt föranleder att cyklisten ytterst våldsamt kastas i vägbanan, ofta med skallskador som följd. Denna risk utgör för övrigt ett särskilt vägande motiv till förbudet mot breddkörning av cyklister, ehuru dessa normalt upptaga mindre bredd av vägbanan än en bil.
    För att härefter återkomma till omkörningsstadgandet i 4 § 3 mom. 3 st. vägtrafikstadgan så gäller detta liksom hela paragrafen alla vägfarande och alltså även beträffande cyklister, men uppenbart är att man vid avfattningen av det sista ledet i 3 st. närmast haft för ögonende fall, då bilar omköras. Cyklister ha ju ingen anledning sakta farten för bilar och giva nästan aldrig tillkänna att de uppfattat omkörningssignal; det kan man icke vänta av dem. Ofta kan man dock efter signalspåra en liten avvikelse utåt vänster i vägbanan.
    Omkörningsstadgandet innehåller nu icke endast, att den som vill köra om skall vara övertygad om = vara av den uppfattningen — vilken då skulle kunna byggas på hur svaga grunder som helst — att den framförvarande, i vårt fall cyklisten, uppmärksammat bilen. Vore det så, skulle bilförare tydligen alltid frias från straff för påkörning efter underlåten omkörningssignal blott han påstode att enligt hans uppfattning cyklisten vänt på huvudet, varav bilisten dragit slutsatsen att bilen observerats. Blir cyklisten dödad kommer bilisten i särskilt förmånligt läge, då den påkörde icke ens blir i tillfälle att motsäga honom. Och även om själva händelseförloppet skulle med önskvärd tydlighet visa, att cyklisten icke uppmärksammat bilen — t. ex. då han utan tecken cyklat tvärs över vägen framför bilen — så skulle det likväl ej kunna bevisas, att bilföraren icke varit av den uppfattning han angivit. Med en sådan avfattning av lagrummet skulle man sålunda komma fram till att, då bilisten icke blivit överbevisad om att hava brutit mot stadgandet, han måste frikännas från ansvar. En bestämmelse, som skulle giva rum för en sådan tillämpning, vore uppenbarligen ineffektiv. Lättast skulle föreskriften kunna göras verkningslös av den, som efter dödskörning kommer på idén att sanningslöst påstå att cyklisten vänt på huvudet och iakttagit bilen.

 

NÅGRA SPÖRSMÅL RÖRANDE STRAFFBEDÖMNING I BILMÅL. 291    Det står emellertid på goda grunder i lagtexten att den omkörande »skall övertyga sig» att den framförvarandes uppmärksamhet blivit väckt, och såvitt jag förstår avses därmed en positiv åtgärd, som ger belägg för riktigheten av denna övertygelse. Den för bilar enda tänkbara åtgärden är ju signalen, varigenom bilisten enligt lagrummet giver »sig tillkänna». Den ytterligare bekräftelse på att signalen uppfattats av den framförvarande, som lagstadgandet tänker sig såsom normalt — ett tecken från denne — får man som nämnts icke räkna med från cyklistens sida. Desto viktigare är det enligt min mening då, att den enda säkerhetsåtgärd som därvidlag kan ifrågakomma, nämligen omkörningssignal på betryggande avstånd, ej underlåtes, vilken signal, enligt vad bilförare är berättigad räkna med, måste höras av cyklisten som befinner sig i fria luften.
    Såsom jag tolkar lagrummet och anser det nödvändigt att praktiskt tillämpa det, lämnar det icke rum för tolkningen, att då en cyklist blivit påkörd av bilförare, som icke avgivit omkörningssignal, den senare skulle kunna fria sig från ansvar genom att påstå att han sett eller tyckt sig se cyklisten vända huvudet mot bilen, varigenom bilföraren skulle införa en bevisfråga som hinder för ansvars ådömande. Man får enligt min uppfattning i en situation, vars vansklighet man är pliktig förstå, icke bara tycka och tro, utan skyldigheten för bilförare att, i valet mellan att giva anbefalld omkörningssignal eller ej, iakttaga all den omsorg och varsamhet som betingas av omständigheterna innefattar enligt mitt förmenande i dylika fall också ett krav på att han skall beakta möjligheten av ett misstag från hans sida om vad cyklisten uppfattat. Ej heller i detta avseende böra risker få tagas då en människas liv ögonskenligen kan stå på spel.
    Vart en motsatt tolkning kan leda skall jag belysa genom att i korthet relatera ett praktiskt fall i en häradsrätt, något likt det förut omnämnda från en annan häradsrätt. På en raksträcka å huvudled i landsorten kommer en större bil med en på denna sträcka ordinär fart. Körbanan är 6,5 meter bred, betongbelagd och genom ett svart streck delad i två körhalvor; till höger om körbanan och genom en grässlänt skild från denna finns en 2,5 meter bred cykelbana. Bilföraren känner trakten väl. Han nalkas ett litet samhälle med åtskilliga hus och ett par bivägar på ömse sidor om stora vägen. Han ser en, som det senare visar sig, helt ouppmärksam cyklist komma på en biväg från höger; denne skulle i själva verket fortsätta in på en något längre fram liggande biväg på motsatta sidan. Cyklisten korsar cykelbanan, viker av till höger på körbanan och följer dess högra kant ett stycke, varigenom han kommer att färdas på fel sida å körbanan. Han uppfattar tydligen icke bilen, vars förare icke avger omkörningssignal, utan cyklar ut på vägen omedelbart framför bilen då han kommer fram till vänstra bivägen samt blir påkörd och dödad. Bilföraren invänder till sitt försvar för sin underlåtenhet att signalera bl. a. att cyklisten vänt huvudet mot bilen samt att bilföraren därav och av cyklistens körsätt bibragts uppfattningen att cyklisten uppmärksammat bilen.

 

292 NÅGRA SPÖRSMÅL RÖRANDE STRAFFBEDÖMNING I BILMÅL.    Med den inlevelse i situationen jag anser mig i stånd till vågar jag påstå, att om jag kört bilen vid tillfället, skulle jag — oavsett vilka teorier jag kunde ha haft därom, att cyklisten sett mig, och ehuru bilen otvivelaktigt, trots bivägen till vänster, hade förkörsrätt förbi cyklisten — funnit det vara min oavvisliga skyldighet att genast jag såg cyklisten korsa cykelbanan avgiva kraftig signal, varigenom mannens liv skulle hava räddats. Detta är ingen efterklokhet. Här torde ha förelegat fler dubbel anledning till signal; omkörning på fel sida invid bebyggelse och avväg på vänster sida, och i ett sådant läge borde enligt min mening signal vara påkallad även enligt 5 § 1 st. Det bör också beaktas, att avståndet till cyklist sekunderna innan han upphinnes av en bil med denna fart och signal kan vara till gagn är så pass stort, att det hindrar säkra iakttagelser av cyklistens huvudrörelser. Skyldigheten att signalera är under dessa omständigheter, såvitt jag kan finna, icke avhängig av någon olöst bevisfråga. Jag håller före, att varje tillbörligt varsam bilförare i sådant fall bör resonera och handla på sätt jag angivit.
    Häradsrätten, som ansåg att bilförarens uppgifter icke blivit vederlagda, ogillade åtalet för vållande till annans död såsom obestyrkt men utdömde ett till 1/3 jämkat skadestånd enligt den omvända bevisregeln. På grunder som jag förut anfört kan jag icke ansluta mig till den tolkning av 4 § 3 mom. 3 st., som kommer till synes i denna dom, och finner konsekvenserna stötande och olyckliga. Det ifrågasättes, om icke en dylik tillämpning av stadgandet i en del fall, såsom ovan antytts, i någon mån kan föras tillbaka på bristande körteknisk erfarenhet hos vederbörande domare, som i följd därav kommer att ställa för små krav på den omsorg och varsamhet en bilförare skall iakttaga för att undvika påkörning.
    Vad slutligen beträffar frågan om straffmätningen i bilmål tillåter jag mig med tanke på hovrätterna uttala den uppfattningen att, särskilt med hänsyn till den allmänfarliga beskaffenheten av dessa förseelser, domarnes genomgående benägenhet att hålla sig i underkanten av straffskalan samt de låga belopp, vartill dagsboten ofta bestämmes, överinstanserna böra endast med stor försiktighet, där underinstansen uppenbarligen gått för högt upp i straffskalan och särskilt vägande skäl för nedsättning av dagsböternas antal prövas föreligga, företaga sådan samt därmed också undvika att i onödan förringa underinstansernas auktoritet i straffmätningsfrågor, i vilka ju vid en förstahandsbedömning snart sagt lika många skiftande meningar kunna vinna förespråkare som det finns domare. Man bör enligt min mening ej heller vara för snar att antaga att underinstansen vid sin straffmätning icke tillbörligen beaktat omständigheter, som en klagande i överinstans åberopar för att ernå mildring av straffet eller straffrihet, även om de icke skulle hava direkt framhållits eller fullt så utförligt utvecklats i underinstansen.

Tage Boye