Förbudet mot reformatio in pejus i brottmål enligt finsk rätt. Förbudet mot reformatio in pejus kan, för att använda KALLENBERGS definition, karakteriseras såsom den grundsats, enligt vilken ett utslag, som överklagats, icke får ändras till skada för klaganden och till fördel för hans motpart. Gällande finsk rätt innehåller icke något uttryckligt stadgande om förbud mot reformatio in pejus, men praxis har sedan länge ställt sig på den ståndpunkten, att förbudet är gällande både i civila mål och brottmål. Den följande framställningen kommer endast att omfatta förbudet mot reformatio in pejus i brottmål, där frågan om förbudets tillämpning är betydligt aktuellare än i tvistemål. Och då brottmålsdomens innehåll väsentligen skiljer sig från innehållet av en dom i tvistemål, så giver vårt förbud upphov till flera egenartade straffprocessuella problem, som icke ha sin motsvarighet vid förbudets tillämpning i tvistemål.
    Till en början gäller det att undersöka, huruvida gällande finsk straffprocessrätt eventuellt innehåller sådana grundsatser, som äro ägnade att begränsa tillämpningen av förbudet mot reformatio in pejus. Svaret på frågan blir jakande. Av den offentliga åklagarens särställning följer nämligen, att han i vissa fall är skyldig att överklaga domen till förmån för den tilltalade. Detta är förhållandet, då lägre rätt dömt den tilltalade enligt ett alltför strängt lagrum eller överskridit det för ifrågakommande brott fastställda maximistraffet eller fastställt en sådan straffpåföljd, som lagrummet ifråga ej känner till, eller ock dömt den tilltalade för en gärning, som enligt gällande rätt ej är med straff belagd, eller bifallit åtalet fastän åtalsrätten redan preskriberats. Såsom ytterligare ett fall må nämnas, att åklagaren kommit till den övertygelsen, att den tilltalade icke gjort sig skyldig till det honom påbördade brottet, såsom då objektiva hållpunkter saknas för att den tilltalade begått brottet ifråga eller om under målets behandling eller senare framgått, att den tilltalade vid förövandet av gärningen varit straffrättsligt minderårig eller sinnessjuk. — I alla nu uppräknade fall är besvärsinstansen även befogad att ändra domen till den tilltalades förmån,

 

fastän åklagaren yrkat ändring till hans nackdel.¹ Här ha vi följaktligen ett undantag från förbudet mot reformatio in pejus. Men kunde detta undantag även utsträckas till att omfatta sådana fall, då målsäganden överklagat domen? Enligt gällande finsk rätt torde detta vara ganska tvivelaktigt. Man kan nämligen utgå från den regeln, att målsäganden icke är befogad att yrka ändring i en straffdom till den tilltalades fördel. Och härav tyckes åter följa, att besvärsinstansen ej i allmänhet är berättigad att ändra den av målsäganden överklagade domen till hans nackdel.²
    Ett visst intresse har även i finsk doktrin och praxis den frågan väckt, om den tilltalade i rättsmedelsväg kan yrka på att bliva fälld i saken. Problemet har, som bekant, uppkommit då den tilltalade såsom otillräknelig förklarats icke kunna dömas till straff och han sedermera överklagat utslaget med yrkande på upphävande av straffrihetsförklaringen och att honom måtte ådömas straff. Ett rättsfall i FJFT 1910 s. 142 ff har gått i jakande riktning. Frågan har även varit upptagen på Juridiska Föreningens i Finland diskussionsprogram för år 1939. Vid diskussionen förenade sig majoriteten av de närvarande föreningsmedlemmarna om ett jakande svar. Personligen skulle jag vara av samma åsikt. Man kan nämligen i förevarande fall knappast anse, att förbudet mot reformatio in pejus faktiskt blivit åsidosatt. Saken är ju den, att en fällande dom kan för den tilltalade framstå såsom förmånligare än en straffrihetsförklaring på grund av otillräknelighet. Detta sakförhållande har påpekats såväl av undertecknad (i Lakimies 1936 s. 239 not 44) som av PALMGREN under ovannämnda diskussion (FJFT 1940 s. 127). Genom stadgandet i NRB 51:25 har problemet mist sin betydelse vad svensk rätt beträffar.³
    Finsk rättspraxis har även i ett annat fall tillåtit reformatio in pejus till den tilltalades nackdel. Av HD:s utslag den 27 november 1946 framgår nämligen följande: Sedan underrätten vid ådömandet av straff underlåtit att tillämpa gällande stadganden om återfall i brott, har endast den tilltalade sökt ändring i domen. Högre rätt ansågs befogad att döma den tilltalade såsom återfallsförbrytare.⁴

 

¹ Så även nyare praxis. Se t. ex. ett rättsfall i Lakimies 1947 s. 167. — Man har i praxis även ansett, att då besvärsinstansen vid behandlingen av åklagarens besvär konstaterat, att åklagaren saknat åtalsrätt i målet, så kan lägre rätts straffdom ex officio undanröjas. Se härom ett rättsfall i Defensor Legis 1947, rättsfallsavdelningen s. 85 f.

² Av det i föregående not anmärkta rättsfallet i Defensor Legis 1947 framgår dock, att om målsäganden förlorat sin åtalsrätt i målet, så kan, vid behandlingen av målsägandens besvär, lägre rätts straffdom ex officio undanröjas. — Man måste även anse, att om någon blivit dömd under oriktigt namn, så är rättsmedelsinstansen pliktig att proprio motu göra de av detta konstaterande föranledda ändringarna. Såvitt mig bekant är, har även finsk domstolspraxis intagit denna ståndpunkt.

³ Angående tidigare svensk praxis se SvJT 1937 s. 218 f samt SvJT 1938 s. 77 ff o. s. 177. Se även Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II (SOU1938:44) s. 537.

⁴ Rättsfallet refereras i Defensor Legis 1947, rättsfallsavdelningen s. 61 ff. —Det är dock att märka, att då högre rätt konstaterat att den tilltalade skall anses 

    Vid tillämpningen av förbudet mot reformatio in pejus framstår såsom den otvivelaktigt viktigaste frågan, under vilka förutsättningar rättsmedelsinstansens dom bör anses såsom strängare än den överklagade domen. Jag antager först, att endast brottets juridiska rubricering blivit av den högre rätten ändrad. I allmänhet innebär en sådan ändring icke, att vårt förbud skulle hava blivit åsidosatt. Detta gäller dock med följande viktiga reservation: om brottet, med beaktande av alla å saken verkande omständigheter, måste anses som väsentligen grövre än gärningen i dess ursprungliga juridiska rubricering, så torde en ändring hava skett till den tilltalades nackdel. Det är dock skäl att påpeka, att meningarna i denna fråga gå starkt isär. — Vad åter målsäganden beträffar, så gäller det ovan sagda — mutatis mutandis — även om honom: om endast målsäganden överklagat domen, så har förbudet mot reformatio in pejus icke respekterats, såvida brottet genom sin nya juridiska rubricering blivit väsentligen lindrigare än vad som var fallet med bibehållande av den ursprungliga brottsbeteckningen.
    I konsekvens med vad som nu blivit anfört, torde man även böra anse, att den tilltalades rättsliga ställning blir väsentligen sämre redan därigenom, att rättsmedelsinstansen, i motsatts till lägre rätt, ansett brottet ha blivit begånget under försvårande, resp. synnerligen försvårande omständigheter. Detsamma är fallet, om högre rätt kommit till slutsatsen, att de i den överklagade domen konstaterade förmildrande, resp. synnerligen förmildrande omständigheterna icke äro förhanden. Även här bör dock påpekas, att doktrinen är mycket vacklande. Det har t. ex. i tysk litteratur framhållits, att vid tillämpningen av vårt förbud avseende endast skall fästas vid straffets storlek. Denna åsikt har uttalats bl. a. av GERLAND, Der deutsche Strafprozess s. 412 f och GERBER, Das Verbot der reformatio in peius im Reichsstrafprozess (Strafrechtliche Abhandlungen, Heft 165) s. 13 f, s. 48 o. s. 55.
    Man har i doktrinen ansett, att den högre rätten kan, på den tilltalades besvär, ådöma straff för en svårare delaktighetsform utan att redan härigenom komma i konflikt med förbudet mot reformatio in pejus. Brottet skulle således i stället för medhjälp kunna anses såsom anstiftan osv. Likaledes har den meningen fått förespråkare, att rättsmedelsinstansen ej vore förhindrad att i motsvarande situationer betrakta en gärning som ett fullbordat brott i stället för ett försök. Jag har tidigare (i Lakimies 1936 s. 250 f) omfattat dessa åsikter. Numera måste jag dock komma till ett motsatt resultat. Man torde nämligen vara tvungen att medge, att medhjälp, resp. försök till ett brott är någonting för den tilltalade mindre graverande och således en lindrigare brottsform än anstiftan till ett brott, resp. ett fullbordat brott.
    Bör avseende fästas endast vid brottets straffpåföljder, då det gäller att bestämma, huruvida domen blir för ändringssökanden oförmånliga

 

såsom återfallsförbrytare, någon förhöjning av straffet icke skett. De gällande stadgandena om återfall i brott tvinga nämligen icke till ett höjande av straffet vid återfall. Den frågan förblir således öppen, huruvida rättsmedelsinstansen vid ett motsatt sakförhållande skulle ansett sig befogad att, samtidigt som den förklarade den tilltalade som återfallsförbrytare, höja det av lägre rätt ådömda straffet. 

re än den överklagade domen, eller skola även andra påföljder av brottet tagas i beaktande? Svaret bör, enligt mitt förmenande, obetingat gåi  den senare riktningen. Den förra åsikten kan icke grundas på plausibla skäl och måste förty förkastas.
    I synnerhet i tysk doktrin har ingående behandlats den frågan, när ett straff skall anses såsom strängare än ett redan ådömt straff. Jag skall i det följande beröra några härvid uppkomna specialproblem.
    Följande obestridda regel tages till utgångspunkt: ett enbart kvantitativt höjande av det tidigare ådömda straffet innebär alltid en försämring för den tilltalade. På hans ändringssökande får sådant således icke ske. Härav följer även, att rättsmedelsinstansen icke är befogad att ändra brottets juridiska rubricering, såvida detta skulle medföra, att det av den lägre rätten ådömda straffet borde höjas.¹ Men även andra åsikter ha uttalats i denna fråga. Man har nämligen ansett, dels att rubriceringen bör ändras men det av lägre rätt ådömda straffet lämnas orubbat, dels åter att då ändringen av brottets rubricering skulle tvinga domstolen att höja det ådömda straffet, så borde det i målet förda åtalet förkastas. Bägge dessa åsikter anser jag mindre tillfredsställande.
    Svårast är det att komma tillrätta med följande specialproblem: när innebär en ändring av det ådömda straffets art (kvalitet) en försämring för den tilltalade? För att närmare klarlägga detta problem uppställes följande fråga: bör ett tukthusstraff alltid anses såsom strängare än ett fängelsestraff och gäller detsamma beträffande förhållandet mellan fängelsestraff och böter? Problemet har i utländsk litteratur givit upphov åt olika meningar. Utan att närmare ingå på dessa anser jag, att ett tukthusstraff — oberoende av dess längd — alltid är strängare än ett fängelsestraff. Det förra är ju i förhållande till fängelsestraffet mera graverande samt dess verkställighet svårare för den dömde. Detta gäller i ännu högre grad om fängelsestraffet i jämförelse med böter. — Å andra sidan måste även frihetsstraffets längd beaktas. Detta betyder — för att taga ett exempel — att rättsmedelsinstansen icke kan på den tilltalades besvär ändra den överklagade domen så, att den tilltalade istället för 6 månaders tukthusstraff dömes att hållas 8 månader i fängelse. Jag skulle således ej i ifrågavarande fall utgå från den princip, som funnit sitt uttryck i gällande strafflags stadganden om sammanläggning och förvandling av straff. Principen innebär nämligen, att »fängelsestraff, som bör sammanläggas med tukthus på viss tid, skall, minskat med en fjärdedel, övergå till tukthusstraff». Tvärtom anser jag, att i det ovan anförda exemplet skett en försämring till den tilltalades nackdel, i ty att en frihetsförlust på 8 månader redan i och för sig utgör ett svårare straff än en kortare sådan.
    Utan tvekan skulle jag anse, att reformatio in pejus skett i följande fall. Underrätten har dömt den tilltalade till ett års fängelsestraff, men från straffet avdragit 6 månader med den motivering, att den tilltalade utan eget förvållande hållits för brottet länge i häkte. På den tilltalades

 

¹ Detta är förhållandet, om den nya rubriceringen för brottet under ett sådant lagrum, vars straffminimum överskrider det i lägre rättens dom fastställda straffet. 

besvär sänker hovrätten straffet till 7 månaders fängelsestraff utan att dock göra något avdrag på grund av långvarigt rannsakningshäkte.
    Vad åter bötesstraffet beträffar, så måste man ju — såsom ovan påpekats — anse, att ett sådant in abstracto bedömt är lindrigare än ett fängelsestraff. Förbudet mot reformatio in pejus blir således åsidosatt, om högre instans i stället för böter dömt den tilltalade till att undgå fängelsestraff. Å andra sidan kan man dock ej utgå från att ett bötesstraff in concreto alltid vore att anse såsom lindrigare än ett fängelsestraff. Man måste nämligen uppställa följande regel: ett ådömt fängelsestraff kan på den tilltalades besvär ändras till endast ett så högt bötesstraff, att det eventuella förvandlingsstraffet för böterna icke överstiger längden av det ursprungliga fängelsestraffet. För att taga ett exempel, så innebär detta, att om underrätten dömt den tilltalade att undergå ett fängelsestraff på en månad, så kan hovrätten, om han besvärat sig, icke ändra detta till ett straff på 50 dagsböter; förvandlingsstraffet utgör nämligen i detta fall 50 dagars fängelse. Denna mening, som fått allmän anslutning åtminstone i tysk doktrin, har även omfattats av Finlands Högsta Domstol.
    I anslutning till det ovan sagda må ännu några specialfrågor beröras. — Jag skulle anse, att vårt förbud i följande fall blivit åsidosatt: Rättsmedelsinstansen har på den tilltalades besvär fastställt det av lägre rätt utsatta sammanlagda straffet, trots att den högre rätten ansett, att den tilltalade icke gjort sig skyldig till ett av de brott, vars straffsatser ingått i det sammanlagda straffet. Doktrinen är dock ej enhällig i denna fråga. Så har av vissa författare påpekats, att det icke är nödvändigt alt sänka det sammanlagda straffet. Den av mig omfattade åsikten föranleder å sin sida ett annat problem. Enligt vilka principer bör det sammanlagda straffet i förevarande fall nedsättas? På detta svårlösta problem, som t. ex. i tysk litteratur blivit grundligt behandlat, kan jag ej närmare ingå.
    Det torde utan vidare vara klart, att högre rätt ej är befogad att på den tilltalades besvär ådöma ett nytt bistraff eller skärpa ett av lägre rätt ådömt bistraff.
    Här må även beröras frågan om vilken roll villkorlig dom spelar för vårt spörsmål. I finsk rättspraxis har förekommit fall då högre rätt på den tilltalades besvär ändrat lägre rätts dom lydande på villkorligt frihetsstraff till ett ovillkorligt bötesstraff. Denna praxis anser jag stå i strid med förbudet mot reformatio in pejus. Åtminstone i princip måste man enligt mitt förmenande nämligen utgå från att en ovillkorlig dom redan i och för sig är för den tilltalade strängare än en villkorlig sådan. Och då en doms villkorlighet, resp. ovillkorlighet icke kan jämföras med arten eller storleken av ett straff, så saknas även en fast hållpunkt för bedömandet av, i vilket hänseende det av lägre rätt ådömda villkorliga straffet borde ändras för att det nya (ovillkorliga) straffet icke skall innebära. en försämring för den tilltalade. Domens villkorlighet och ovillkorlighet äro — kort sagt — icke kommensurabla med straffets art och storlek.

 

    Allt det anförda giver en, om än ganska ofullständig bild av de problem, som uppkomma vid tillämpningen av förbudet mot reformatio inpejus i brottmål. Då det i oklara fall för domstolen gäller att iakttaga detta förbud, så måste regeln »in dubio pro reo» komma till användning. Domstolen bör således omfatta den ståndpunkt, som bäst motsvarar vårt förbud.
    På frågan, huruvida förbudet mot reformatio in pejus de lege ferenda borde slopas, kan jag i detta sammanhang ej närmare ingå. Jag vill endast påpeka, att vad speciellt straffprocessen angår, så kan man framföra synpunkter både för och emot. I detta hänseende må hänvisas till ENGSTRÖMERS förtjänstfulla uppsats om reformatio in pejus i brottmål (Uppsala Universitets Årsskrift 1938: 1). Vad åter förbudets tillämpning enligt gällande svensk straffprocessrätt beträffar, så hänvisas till stadgandena i NRB 51:25. En närmare undersökning av dessa stadganden faller utom ramen för min uppsats.

Tauno Tirkkonen.