Ett engelskt rättsfall om återgång av äktenskap. Den nya engelska skilsmässolagen, the Matrimonial Causes Act, 1937, införde vissa nya grunder för äktenskaps återgång (»nullity»). Sålunda stadgas i section 7, bland annat, att »— — — a marriage shall be voidable on the ground that the marriage has not been consummated owing to the wilful refusal of the respondent.» Därmed övertog man ett arv från den katolska kyrkan, som ju också kräver kroppslig förening för uppkomsten av ett giltigt äktenskap. Sambandet med den kanoniska rätten förklarar också varför den engelska lagen i denna del, oaktat det rör sig om förhållanden, som inträffa först efter giftermålet, föreskriver nullitetstalan — men i och för sig icke tillåter yrkande om äktenskapsskillnad.
    I ett mål Cowen ./. Cowen, som år 1946 avgjordes av the Court of Appeal, förelåg den frågan till bedömande, huruvida vägran till samlag utan preventivmedel jämväl innebär sådan vägran att fullborda äktenskapet, varom nyss varit tal. Domstolen ansåg detta och dömde därför till återgång i makarna Cowens äktenskap. Vid sitt avgörande av målet utgick domstolen från »den allmänt erkända sanningen att ett av äktenskapets huvudsakliga syften är främjandet av släktets fortbestånd».
    I ett nyligen avgjort mål hos the House of Lords, Baxter ./. Baxter, har emellertid den av the Court of Appeal antagna rättsgrundsatsen ogillats. Såsom ofta i England har målet blivit ingående behandlat i tidningspressen. En upprörd insändare i the Times har till och med funnit överhusets dom utgöra en legalisering av »ras-självmord».
    I målet Baxter ./. Baxter hade hustrun under tio års tid och alltifrån äktenskapets ingående vägrat samlag utan bruk av preventivmedel. Mannen gav sedan upp och lämnade hemmet samt yrkade hos domstol åter-

 

gång av äktenskapet. De båda underinstanserna, som voro bundna av utgången i målet Cowen ./. Cowen, funno väl att äktenskapet blivit ofullbordat, men ogillade käromålet på annan grund. Enär mannen under tioårs tid fogat sig i hustruns villkor, om ock motvilligt, ansågo nämligen domstolarna äktenskapets »non-consummation» icke på sätt lagen avsåg vara beroende på uppsåtlig vägran från hustruns sida.
    Mannen klagade till överhuset. Överhusets dom dikterades av lordkanslern med instämmande av »the other noble and learned Lords». Lordkanslern, lord Jowitt, fann till en början, därest huvudfrågan i målet Cowen ./. Cowen blivit rätt bedömd, ingen anledning att såsom underdomstolarna vägra återgång i äktenskapet med hänsyn till mannen Baxters särskilda förhållande. Lord Jowitt blir därför nödsakad att diskutera igenom målet Cowen ./. Cowen. Han anser den däri uttalade tesen om äktenskapets ändamål alls icke självklar. Den kristna synen på äktenskapet — sådan den kommit till uttryck i den engelska kyrkohandboken — synes icke lägga någon huvudvikt i och för sig vid äktenskapets betydelse för släktets fortbestånd. Kyrkan är allenast intresserad därav, att — för den händelse barn födas till världen — dessa bliva uppfostrade inom ramen av en familj och enkannerligen i en kristen familj. Sedan lord Jowitt även redovisat några synpunkter på äktenskapet från äldre rättsfall, stannar han till slut med gillande inför ett uttalande i lord Stairs år 1681 (!) utgivna »Institutions of the law of Scotland» av innehåll, att man på äktenskapet i första hand icke behöver lägga andra synpunkter än att det skall tjäna människorna till andlig och lekamlig vederkvickelse. Domstolarna skulle för övrigt, fortsätter lordkanslern, råka ut för otrevliga svårigheter, om de skulle acceptera utgången i målet Cowen ./. Cowen. Det finnes många olika sätt av födelsekontroll och parlamentet kan icke hava önskat, att domstolarna skulle invecklas i undersökningar på detta område! Lord Jowitt kommer så fram till den slutsatsen att bruk av preventiva medel icke hindrar äktenskaps fullbordan samt ogillar därför mannen Baxters talan om återgång. Lord Jowitt slutar emellertid sin » opinion» med att antyda möjligheten av att få äktenskapet upplöst i annan ordning (äktenskapsskillnad på grund av »cruelty»?).
    Det förtjänar måhända framhållas, att vid tillkomsten av den nya svenska giftermålsbalken förslag väcktes om uttalande i lagen, att äktenskap icke innebär förpliktelse till könsumgänge men att make borde berättigas att på grund av andre makens vägran av könsumgänge erhålla äktenskapsskillnad. Det ansågs emellertid icke lämpligt att i lag meddela några bestämmelser om det anspråk, makarna i förevarande hänseende kunna hava på varandra. Det blir därför att bedöma efter omständigheterna i varje särskilt fall, vilken verkan det må hava att den ene vägrar den andre könsumgänge (jfr NJA 1924:475). 

Gunnar Lagergren.