EFTERGIFT AV ÅTAL OCH DOMSTOLSRÄTT ATT EFTERGIVA PÅFÖLJD FÖR BROTT.

 

AV

 

RIKSÅKLAGAREN MATHS HEUMAN.

 

Sedan mitten av 1800-talet har två teorier stått emot varandra rörande åklagarens skyldighet att åtala brott som ligger under allmänt åtal. Enligt den ena teorien har åklagaren endast att taga ställning till två faktorer, huruvida den gärning som hänskjutits till hans bedömande enligt gällande lag utgör ett brott och, därest så finnes vara fallet, huruvida bevisningen är tillräcklig för att åstadkomma en fällande dom. Föreligger dessa båda förutsättningar, anses åklagaren ha en ovillkorlig skyldighet att åtala. Enligt den andra teorien har åklagaren, även om bevisningen är tillräcklig, att verkställa en prövning huruvida åtalet är lämpligt ur allmän synpunkt. Finner han att de allmänna intressen av olika slag, som talar mot ett åtal, väger över de intressen som talar för lagföring, äger han besluta att åtal för brottet ej skall äga rum. Han är berättigad att eftergiva åtalet. Den förra teorien brukar man kalla legalitetsprincipen. Den senare teorien, som i början av 1860-talet framfördes och utvecklades av Wien-professorn, sedermera justitieministern och generalprokuratorn i Österrike, JULIUS GLASER, kallas med en av Glaser föreslagen benämning opportunitetsprincipen. Det har ofta med rätta ur vissa synpunkter riktats invändningar mot denna terminologi. Emellertid är den sedan snart 100 år internationellt vedertagen. I nordisk rättsterminologi användes även, efter den danske kriminalisten STEPHAN HURWITZ, i stället uttrycken absolut åtalsplikt i motsats till relativ åtalsplikt. Striden mellan de båda riktningarna har tidvis varit mycket hård. Vid den andra tyska juristdagen 1861 var oppositionen mot opportunitetsprincipens förespråkare så stark, att Glaser

 

Föredrag hållet den 13 maj 1948 i Kriminalpolitiska sällskapet.

21—487004. Svensk Juristtidning 1948.

 

till slut inte kunde göra sig hörd.¹ Frågan har därefter diskuterats vid ett stort antal internationella kongresser, bland annat vid penitentiärkongressen i London 1925 och vid Association Internationales sammanträde i Genève förra året. Här i Norden var frågan som bekant uppe vid nordiska juristmötet i Helsingfors 1925. Någon enighet i princip har man ej lyckats uppnå. Vid de kongresser, som under senare år hållits, har, där resolutioner antagits, dessa antingen utmynnat i tämligen vaga formuleringar eller ock inneburit ett principiellt förordande av legalitetsprincipen, dock att lagen borde uppställa vissa undantagsfall, s. k. legal opportunitet.
    Självfallet har man haft att taga ställning till problemet vid utarbetandet och genomförandet av nyare straffprocessordningar. Spörsmålet om åtalseftergift har nämligen, fastän frågan till sin reella innebörd är av straffrättslig natur, brukat behandlas såsom en processuell fråga. Det är svårt att kortfattat angiva den europeiska och nordamerikanska rättens position i det förevarande avseendet. Rent allmänt kan sägas att det numera icke torde finnas någon lagstiftning som för alla fall uppehåller legalitetsprincipen. Det är sålunda vanligt att lagarna, när det gäller bagatellförseelser eller brott som är begångna av underåriga, överlåter åt åklagaren att avgöra om åtal ur allmänna synpunkter är lämpligt eller icke. Synnerligen ofta stadgas möjlighet till åtalseftergift av så kallade processekonomiska skäl (brottet sammanträffar med annat eller andra brott och det framstår med hänsyn till påföljden som onödigt att väcka åtal för alla brotten). I svensk rätt har nyligen införts möjlighet till åtalseftergift i de nu angivna fallen. Det förekommer också emellanåt, att lagarna lämnar åklagaren en sådan befogenhet vid vissa speciella brott, t. ex. vid fosterfördrivning då fråga är om kvinnan själv och vid brott begångna av den som utsatts för utpressning. Kvantitativt sett torde flertalet staters lagstiftningar vara att hänföra till denna modifierade legalitetsprincip.—Å andra sidan finns det rättssystem som principiellt accepterat den relativa åtalsplikten, där åklagarmyndigheten alltså vid alla brott har tillerkänts rätt att, med hänsynstagande till samhällssynpunkter av skilda slag, avgöra om åtal skall komma till stånd eller icke. Till denna senare kategori hör Danmark och Norge.

 

¹ Det stenografiska referatet innehåller flerstädes anteckningar av denna typ 'Steigernde Unruhe in der Versammlung verhindert den Redner, seine Ausführungen zu beenden». 

    Då frågan om åtalseftergift vid bagatellförseelser och vid brott begångna av underåriga ävensom vid brottskonkurrens helt nyligen lösts för Sveriges vidkommande — utan att några nämnvärda meningsskiljaktigheter förelegat — skall här bortses från de intressanta spörsmål som anknyter sig till åtalseftergift i dessa fall. Problemställningen är här delvis av ganska speciell natur. I stället skall behandlas den principiella frågan om anledning finns att för svensk rätts vidkommande införa en generell möjlighet till åtalseftergift, oberoende av brottets beskaffenhet och brottslingens ålder.
    För ett ställningstagande härtill torde vara nödvändigt att något skärskåda de skäl som kan åberopas pro et contra en sådan möjlighet till åtalseftergift, med andra ord de skäl för och emot absolut respektive relativ åtalsplikt.
    Innan denna fråga närmare behandlas må en anmärkning förutskickas. Under samhälls- och kulturutvecklingens gång har från Protagoras och fram till v. Liszt framlagts ett stort antal straffrättsteorier. Det är väl så att de praktiska juristerna mera sällan tagit ställning till dessa teorier och bildat sig någon egen närmare nyanserad uppfattning beträffande frågan om straffets grund och ändamål. Å andra sidan kan det nog påstås att de allesammans, låt vara ofta av mera irrationella grunder, sympatiserar antingen med den ena eller den andra av de två huvudriktningar som man kan urskilja inom straffteorierna. Den ena är den som menar — för att undvika det skrämmande ordet vedergällning — att straff bör följa på brott av någon etisk, religiös eller logisk nödvändighet. Det är de kantska tankegångarna som övat så starkt inflytande på 1800-talets tänkande. Den andra riktningen hävdar att straffet har ett rent praktiskt syfte —det är ett medel, bland många andra, att bekämpa det samhällsonda som brottsligheten utgör. Om man, med någon generalisering, kallar anhängarna av den förra uppfattningen för kantianer, så är det kanske berättigat att kalla dem som omfattar den senare åskådningen benthamianer efter den moderna utilitarismens upphovsman Jeremy Bentham. Det är uppenbart att kantianerna, med deras utgångspunkt att straffet har sin grund i förnuftets ovillkorliga krav att på brott skall följa straff, måste ställa sig avvisande mot den relativa åtalsplikten under det att de som skjuter straffets praktiska syfte i förgrunden måste vara benägna att acceptera en teori som innebär att man inte skallstraffa, när straff inte är erforderligt för att motverka brottslig-

 

het. Över huvud är det ju så att den nu angivna principiella grunduppfattningen är, mer eller mindre omedvetet, avgörande för inställningen till åtskilliga av de aktuella straffrättsliga problemen. Det är emellertid uppenbart, att man inte kan låta ställningstagandet till det nu föreliggande spörsmålet — relativ contra absolut åtalsplikt — helt bestämmas från dessa rent teoretiska utgångspunkter. Man måste se detta problem väsentligen ur praktisk synpunkt. Det förhåller sig ju också så, att reformerna på straffrättens område i regel har framsprungit inte ur teoretiska överväganden, utan de har blivit aktualiserade genom livets egna krav.
    Låt oss återvända till argumenteringen och se på de skäl som åberopas till förmån för den absoluta åtalsplikten. Legalitetsprincipen har ett stolt ursprung. Utmärkande för det straffrättsliga tillståndet på den europeiska kontinenten före franska revolutionen var den godtycklighet som rådde på straffrättsskipningens område. Om man över huvud hade några strafflagar, var de synnerligen föråldrade och följaktligen ofullständiga. Bland annat på grund härav bestämde domaren relativt fritt vilka handlingar som skulle föranleda straff liksom ock straffets storlek. Då den franska nationalförsamlingen den historiska natten den 26 augusti 1789 antog förklaringen om människans rättigheter, ingick i förklaringen som artikel 7 satsen att ingen kunde anklagas annat än i de av lagen angivna fallen och i enlighet med de regler som vore i lag uppställda, under det att artikel 8 stadgade, att ingen kunde straffas för andra gärningar än sådana som vore i gällande lag angivna som straffbara. Det är samma tankar som FEUERBACH senare uttryckte i den kända satsen nullum crimen sine lege, nulla poena sine lege poenali. Man eftersträvade till skydd för individens rätt och för att garantera allas likhet inför lagen att så utforma strafflagarna, att för domaren endast skulle återstå att fastslå vad lagen stadgade; användningen av strafflagen på ett visst bestämt brott borde ske genom en rent mekanisk subsumtion. I den svenska dikten från samma tid återfinner vi liknande tankegångar hos upplysningstidevarvets mest representative skald, LEOPOLD:

 

Themis skall stå med sin upphöjda våg

Och efter dom av dess darrande vikter

Mäta oryggligt åt hög, som åt låg

Fordran och plikter.

 

    Legalitetsprincipen är ett slags korollarium till dessa tankar. Uppenbarligen hämtar principen fortfarande sitt främsta stöd ur detta krav på rättssatsernas likformiga tillämpning, ur fordran på att alla skall behandlas lika inför lagen.¹ Få ting är så ägnade att stärka tilliten till rättsordningen som detta, att envar kan konstatera, att vid rättstillämpningen tages ingen hänsyn till person, att alla de yttre olikheter, som i övrigt kan finnas mellan människor, blir betydelselösa inom rättens område. Det kan icke betvivlas att allmänhetens förtroende för straffrättsskipningen delvis beror på den rigorösa tillämpningen av den absoluta åtalsplikten. Troligen förhåller det sig så, att kravet på att alla skall behandlas lika inför lagen gör sig särskilt starkt gällande i vårt land och över huvud här i Norden. Förhållandet torde ha sin grund i vissa karaktärsdrag hos nordbon som tilldels är för oss hedrande — vår utpräglade rättskänsla — dels mindre tilltalande — den snåla missunnsamheten mot andra som ibland övergår till skadeglädje inför medmänniskors misslyckanden. I allt fall blir varje praktiker i vårt land inom rättsvårdens område ständigt i tillfälle att konstatera hur redan den svagaste misstanke om en olikformig behandling, om det så bara är fråga om en förment fylleriförseelse, väcker misstro och harm.
    Det skäl för legalitetsprincipen, som nu åberopats, måste tillerkännas så stor vikt att, därest en övergång till den relativa åtalsplikten finnes böra ske, det är nödvändigt att tillse, att garantier skapas för att rätten till åtalseftergift blir brukad på sådant sätt att tilltron till rättsvårdens objektivitet och opartiskhet icke vedervågas.
    Det har vidare sagts, att hänsynen till allmänpreventionen kräver ett principiellt upprätthållande av den absoluta åtalsplikten. För att strafflagen skall utöva sin avskräckande och moralbildande inverkan på medborgarna och sålunda avhålla dem från att begå brottsliga handlingar, skulle det krävas att varje överträdelse av strafflagen som företagits av personer, tillgängliga för normal motivbildning, skulle medföra en straffrättslig reaktion. Man har menat, att om straffhotet icke konsekvent genomfördes, skulle de presumtiva lagöverträdarna komma att

 

¹ Idén om allas likhet inför lagen är som bekant långt äldre än både upplysningstidevarvet och revolutionen; den stammar från den hellenska kulturens gryning. Den bärande principen i Solons lagverk (592—591 f. Kr.) om likheten inför lagen går i själva verket tillbaka till tankar hos de joniska naturfilosoferna (se WERNER JÆGER: Paideia I: 140 o. ff.). 

räkna med möjligheten att deras brott blev obeivrade. Det är ju så, att de flesta lagöverträdare förutsätter, att de över huvud inte skall bli upptäckta. Skulle de nu också kunna kalkylera med att i fall av upptäckt undandraga sig lagföring, skulle straffhotets verkan bli ytterligare försvagad. Man ger brottslingen intrycket att han har dubbla chanser att klara sig. Måhända räcker det att mot denna argumentering erinra om att exakt samma invändningar på sin tid gjordes, när fråga var om införande av den villkorliga domen. Vår 40-åriga erfarenhet av detta institut får väl anses ha ådagalagt, att den villkorliga domen rätt tillämpad icke medför någon fara i det angivna hänseendet.
    För ett upprätthållande av den absoluta åtalsplikten har jämväl åberopats, att åklagarmyndighetens ställning och kvalifikationer icke vore sådana, att man kunde anförtro åt den att mer eller mindre arbiträrt avgöra om åtal skulle komma till stånd eller icke. Därvid har man tagit sikte på två skilda synpunkter. Man har för det första gjort gällande att åklagaren, särskilt vid en jämförelse med domaren, ej intar en fullt oberoende ställning till regeringsmakten. Man har menat — och denna synpunkt har företrädesvis framhållits i länder med mindre stabila politiska förhållanden än vårt — att det föreligger fara för att, särskilt i politiskt upprörda tider, regeringen kunde påverka åklagarmyndigheten till efterlåtenhet vid beivrande av brott som begåtts av det härskande partiet närstående personer eller som eljest vore ur partiets synpunkt vällovliga. Även om det i vårt land sedan mycket långa tider tillbaka råder den praxis att regeringsmakten icke blandar sig i åklagarmyndighetens verksamhet — fastän Kungl. Maj :t formellt är högste åklagare — kan naturligtvis förhållandena i en framtid bli annorlunda. Emellertid kan man nog frukta att — därest en radikal förändring av det politiska klimatet skulle komma till stånd - den absoluta åtalspliktens bibehållande inte skulle utgöra ett tillräckligt värn mot obehöriga ingripanden.
    Det har vidare sagts, att åklagarmyndigheten, i allt fall i vårt land, inte skulle ha de kvalifikationer, att man kunde lägga i dess hand prövningen av frågan om omständigheterna är sådana, att åtal kan underlåtas. Farhågor har uttalats för att den i sitt handlande skulle kunna låta sig ledas av sociala synpunkter, personliga hänsyn, känslomässiga betraktelsegrunder, överhuvud av synpunkter som inte överensstämmer med straffrätts

 

skipningens syfte. Jag återkommer till detta spörsmål vid behandlingen av frågan huru vid ett införande av en mera generell rätt till åtalseftergift prövningen skall äga rum och vilka kontrollmöjligheter som föreligger.
    Emellertid måste här ett påpekande göras. Även under det nuvarande systemet, då åklagaren har en absolut åtalsplikt, har han att verkställa en prövning som ofta är av arbiträr natur; där det i sista hand är hans omdöme som är avgörande. Då åklagaren skall avgöra om gärningen är ett brott, har han sålunda bland annat att bedöma den ofta högst diskutabla frågan om det subjektiva rekvisitet föreligger och om det förefinnes kausalitet mellan gärningen och den brottsliga effekten. Ställningstagandet till frågan, om bevisningen är tillräcklig för att man skall kunna räkna med en fällande dom, är också ej sällan en omdömesfråga. Den distriktsåklagare som i första, och i regel också i sista hand, har att taga ställning i åtalsfrågan har alltså att utföra en prövning som ofta är lika arbiträr som den som skulle uppstå vid ett införande av relativ åtalsplikt. Det är ett obestridligt faktum att i alla de rättssystem, där legalitetsprincipen råder, åklagaren, för att undvika de stötande resultat som ett strikt tillämpande av absolut åtalsplikt kan föra med sig, någon gång måste skärpa kravet på det subjektiva rekvisitet, kausaliteten och bevisningen. Om t. ex. en läkare anges för att han medelst narkos förkortat en dödssjuks lidanden är åklagaren naturligen obenägen att åtala för mord. Han uppställer för besvarande följande frågor: Hade läkaren verkligen uppsåt att förkorta patientens liv; kanske ville han bara att narkosen skulle räcka till dess döden på ett naturligt sätt inträdde på grund av sjukdomen. Och vidare: förelåg orsakssammanhang mellan narkosen och döden; eller inträdde döden under narkosen som en följd av sjukdomen? Om åklagaren för egen del finner uppsåt och kausalitet föreligga, uppstår slutligen frågan: är bevisningen tillräcklig för att styrka dessa båda förutsättningar? Uppenbarligen finnes stora möjligheter för en variabel bedömning av dessa frågor. Ett verkligt fall som nyss inträffat är följande. En 70-årig man råkade, när han gjorde upp eld, snubbla och välta omkull en fotogenkanna som han med uttagen skruvpropp placerat helt nära spisen. En explosionsartad brand uppstod. Hans hustru och dotter innebrändes. Själv skadades han så svårt, att han låg flera månader på sjukhus. Åklagaren hade

 

att välja mellan att söka finna skäl för att det inte var vårdslöst att placera fotogenkannan på sätt som skett och att handlingen alltså inte var brottslig eller att åtala för vållande till annans död. Han valde den förra lösningen, och vem vill påstå, att han handlade orätt? Det är nog ingen paradox att påstå, att förutsättningen för att legalitetsprincipen över huvud skall kunna bibehållas är den att åklagarna i inte så få fall sätter sig över den. Den amerikanske presidenten ULYSSES S. GRANT yttrade en gång: »Jag vet ingen metod som säkrare leder till avskaffandet av en dålig eller förkastlig lag än lagens strikta tillämpning.» Man skulle troligen få besanna riktigheten av den satsen, om inte åklagarna på sätt nu angivits åsidosatte den absoluta åtalsplikten. Den nu nämnda av åklagarna företagna pressningen i fråga om de objektiva och subjektiva rekvisiten och kravet på bevisning utgör i själva verket, jämte den benådningsrätt som allmänt tillkommer regeringsmakten, de enda remedier som står till buds mot orimliga konskvenser av legalitetsprincipen. Båda dessa utvägar är otillfredsställande, den förra därför att den innebär att man handlar contra legem, den andra därför att den väl kan avvärja verkställigheten av ett icke önskvärt straff men icke hindrar den lagföring och dom som det ofta är lika angeläget att undvika.
    Vi kommer så fram till de skäl, som talar för den relativa åtalsplikten. När 1800-talets lagstiftare skulle genomföra upplysningstidevarvets och revolutionens förut berörda program på strafflagstiftningens område, nullum crimen sine lege, gällde det att ersätta den tidigare arbiträra kriminallagstiftningen med strafflagar som klart angav vilka handlingar som skulle utgöra brott. Man fann då snart att det var en svår uppgift att angivade objektiva brottsrekvisiten så att straffbuden icke kom att omfatta även icke straffvärda handlingar. Denna svårighet berodde självfallet delvis på att lagstiftningstekniken inte var lika utvecklad som nu. Emellertid gör sig, låt vara i mindre mån, samma svårighet alltjämt gällande. Det räcker att erinra om att, när man för några år sedan skulle genomföra vår nu gällande lagstiftning om förmögenhetsbrott, det befanns vara nödvändigt att beträffande vissa sådana brott, olovligt förfogande, olovligt brukande och oredligt förfarande, införa en arbiträrprövning av åtalsfrågan av statsåklagare med hänsyn till att under brottsbeskrivningen kom att falla gärningar vilka man inte under alla omständigheter fann straffvärda.

 

    Det nu sagda tar närmast sikte på vad man brukar kalla de objektiva brottsrekvisiten. Motsättningen mellan vad lagen straffar och vad som i det särskilda fallet kan anses straffvärt gör sig ännu starkare gällande om man tager hänsyn till gärningsmannens person, motiven till hans handlande, de speciella förhållanden under vilka brottet begåtts eller omständigheter som inträffat efter gärningens företagande. Vilken jurist har inte vid rättstillämpningen, och det gäller inte bara straffrättsskipningen, erfarit den ständiga oförenligheten mellan bokstaven och verkligheten, mellan den stela paragrafen och det ständigt skiftande och facetterade livet självt! Varje fall är i själva verket, även om vi, fångade i det imponerande juridiska systemet, ibland förbiser det, en ny variant i livets brokiga väv. Det ligger i sakens natur att all lagstiftning måste vara generellt utformad och icke kasuistisk. Ingen lag kan därför avpassas så att den lämpar sig för alla de fall som går in under densamma. Det föreligger med andra ord situationer, då åtal och dom framstår antingen som direkt stötande för rättsmedvetandet eller som meningslösa eller i varje fall icke erforderliga med hänsyn till det syfte som man enligt modern uppfattning vill uppnå med straffet — att förebygga brottsliga handlingar.
    De fall då åtalseftergift kan ifrågakomma är så skiftande till sin natur att det är omöjligt att uttömmande angiva dem och så olika till sin typ att det är svårt att göra en systematisk uppdelning av dem. I stort sett torde man kunna säga att fråga om åtalseftergift kan uppstå i samma typfall för vilka strafflagarna brukar medgiva att straffet kan nedsättas under minimum.
    Innan några sådana grupper nämnas, må till förebyggande av missförstånd framhållas att det självfallet inte förhåller sig så att åtalseftergift är motiverad i alla de fall som ingår under de typgrupper som i det följande kommer att nämnas. Det torde endast vara mera sällan som omständigheterna är sådana att åtal framstår som icke påkallat. Att även om dessa omständigheter i och för sig talar för åtalseftergift, åtal det oaktat bör komma till stånd, med hänsyn till att individual- eller allmänpreventiva synpunkter talar härför, därtill återkommer jag senare. De viktigaste av de nu ifrågavarande typfallen är följande.
    1. Gärningsmannen har vid brottets begående lidit av själslig abnormitet eller hans själsverksamhet har vid tiden för brottet varit tillfälligt rubbad, utan att dock 5 kap. 5 § strafflagen

 

är tillämplig (alltså nuvarande 5:6). Under den nu nämnda gruppen är särskilt att beakta utvecklingshämning eller presenilitet hos gärningsmannen. I praxis förekommer inte så sällan förfalskningar och bedrägerier av debila, handlingar som framstår mera som ett utslag av dumhet och omdömeslöshet än som brott. Vissa meningslösa tillgrepp företagna under rusets inflytande hör också hit.
    För 5: 5-fallens vidkommande har frågan om den relativa åtalsplikten ingen betydelse. Dessa fall är principiellt straffria, varför redan enligt legalitetsprincipen åtalsplikt ej föreligger, självfallet under förutsättning att det är ställt utom allt tvivel att gärningsmannens sinnesbeskaffenhet är att hänföra under paragrafen i fråga. —Har gärningsmannen först efter brottets begående blivit sinnessjuk, då 5:5 alltså inte är tillämplig, bör däremot åtalseftergift kunna ifrågakomma.
    2—3. Vidare kan nämnas de fall då gärningsmannen överskridit nödvärns- eller nödrätten samt de fall då han förmåtts till brottet genom tvång eller svek eller genom missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning. Beträffande dessa fall är att märka, att vid nödvärnsexcess domstol redan nu är berättigad att under vissa omständigheter helt fria från straff. I delaktighetsfallen kommer domstolen att erhålla samma möjlighet genom de ändringar i strafflagens delaktighetsbestämmelser som i år torde komma att genomföras.
    4. Vidare är att beakta de fall då gärningsmannen handlat under vissa speciella psykologiska förutsättningar. Gärningen har föranletts av annans, grovt kränkande beteende eller den straffbelagda gärningen finnes ursäktlig med hänsyn till gärningsmannens bevekelsegrunder. Med det senare uttrycket avses självfallet icke åsiktsförbrytelser eller politiska brott. Det är i stället fråga om fall där bevekelsegrunderna varit i samklang med rådande etiska värderingar. Ett par sådana fall har under de senare åren förekommit, i det ena fallet var det en moder som inte längre stod ut med att se sitt barn plågas; i det andraen flygare som sköt en störtad kamrat då han vred sig i dödssmärtor.
    5. En ytterligare grupp utgöres av error iuris-fallen där lagöverträdaren har handlat i ursäktlig okunnighet om att gärningen var belagd med straff. Under senare tid har antalet kriminaliserade handlingsformer starkt ökats. Det har berott dels på att

 

samhällsutvecklingen skapat nya intressen, som man har ansett sig inte kunna skydda på annat sätt än genom det beprövade universalmedlet straffhot, och dels på att nya metoder att angripa de skyddade intressena uppstått. Nämnda förhållanden har medfört, att handlingsformer blivit kriminaliserade, vilka så att säga icke själva för menige man presenterar sig som straffvärda eller ens som samhällsskadliga. Kris-, skatte- och rusdryckslagstiftningen lämnar exempel härpå. Tillströmningen av utlänningar aktualiserar den situationen att en utlänning begår en handling som i hans eget land är rättsenlig. En rigorös tilllämpning av lagens bud i dessa fall strider ibland mot billigheten.
    6. Den sjätte gruppen omfattar de fall som i teorien brukar sammanfattas under uttrycket i handling bevisad ånger. Gärningsmannen har efter brottets begånde frivilligt gjort vad i hans förmåga stått att förbygga skadliga följder av brottet eller gottgöra skada därav eller han har frivilligt angivit sig själv och fullständigt erkänt brottet. Ett sådant uppträdande av lagöverträdaren efter brottet utgör ofta ett bevis på att gärningsmannens samhällsfarlighet trots brottets objektiva svårhet är så ringa, att lagföring inte är erforderlig — en tjuv ångrar sig omedelbart men blir upptäckt då han är på väg att återställa det stulna (jfr SvJT 1947 s. 671).
    7. För den sjunde gruppen gör sig ibland samma synpunkter gällande men därtill kommer något ytterligare, nämligen humanitära hänsyn. Om sålunda en brottsling blivit illa skadad i sammanhang med brottet eller om han lider av svårbotlig sjukdom eller uppnått hög ålder, kan det ibland ur humanitär synpunkt framstå som stötande att anställa åtal. Nyss nämndes fallet med mannen som genom ovarsamhet vållat att hans hustru och dotter innebrändes. Från de senare årens rättspraxis kan nämnas ett fall då en man som led av svår kroppssjukdom sökte beröva sig livet genom att bränna sig inne och där fråga om mordbrand uppstod. De flesta domare har säkerligen någon gång ställts inför den makabra situationen att en tilltalad i ett mål angående ovarsamt framförande av bil, där försäkringsbolaget kanske redan reglerat målsägandens ersättningsanspråk, blivit så illa skadad vid brottet att han blott med hjälp av andra kunnat föras in i domssalen.
    8. Som en ytterligare grupp kan nämnas de fall där vid tiden

 

för brottets upptäckt åtalspreskription varit nära förestående. Riksåklagarämbetet har nyligen haft att taga ställning till ett menedsbrott som, möjligen i illegitimt syfte, angavs 9 år och 10 månader efter den falska utsagans avgivande, alltså 2 månader före preskriptionstidens utgång. Angivelsen kunde i detta fall avvisas på grund av bevisningens svaghet. Det är uppenbart att samma omständigheter, som föranlett uppställande av reglerna om åtalspreskription, kan tala för åtalseftergift, när åtalsfrågan blir aktuell först nära preskriptionstidens slut. Det är alltså —utom den humanitära synpunkten att man inte vill rota i det förgångna — det förhållandet att både det individual- och det allmänpreventiva skälet för brotts beivrande avtager i styrka under tidens lopp.
    9—10. Ytterligare två situationer där åtalseftergift kan ifrågakomma uppmärksammades redan av Glaser. Den ena avsåg fall där brottet hade angivits av någon i avsikt att realisera ett ohemult privat intresse, den andra sådana fall där målsäganden, genom att saken bragtes till offentligheten, skulle tillfogas ett oproportionerligt lidande. Det är den sista synpunkten som föranlett att vissa grova förbrytelser gjorts till angivelse- eller målsägandebrott. Typfallet är våldtäkt. Men situationen kan uppenbarligen någon gång vara densamma vid brott som ligger under allmänt åtal. Hänsynen till målsäganden väger tyngre än kravet på att brottet blir beivrat.
    11. I tysk rätt har åklagaren tillerkänts befogenhet att underlåta åtal i ett sådant fall som då den som begått ett brott varit utsatt för utpressning eller försök till utpressning. Utgångspunkten har här varit den, att det ur det allmännas synpunkt ofta är angelägnare att lagföra utpressaren än utpressarens offer. För att förmå den som varit utsatt för utpressning att ange utpressaren har man ansett det nödvändigt att bereda möjlighet för den förre att undgå åtal för av honom begångna brott. Med hänsyn till de små möjligheter, som nu föreligger att upptäcka och lagföra utpressare, torde det vara av betydelse att möjlighet beredes till eftergift av åtal också för dessa fall.
    12. Beträffande bagatellbrotten må anmärkas att skäl kan åberopas för att den eftergift av åtal som nu föreligger beträffande bötesbrott utvidgas att omfatta även vissa ringare förmögenhetsbrott där fängelse ingår i skalan men där det är uppenbart att straffet kommer att stanna vid böter. Det förekommer

 

ibland rena okynnesanmälningar mot cykellånare och snattande personal. I dessa och liknande fall förefaller det ofta som om man skulle kunna låta vederbörande löpa med blotta förskräckelsen utan att sätta domstolsmaskineriet i gång. Möjligen kan i huvudsak samma resultat nås genom en utvidgning av området för tillämpning av institutet strafföreläggande. Den nuvarande absoluta åtalsplikten vid dessa relativt obetydliga lagöverträdelser framträder kanske särskilt stötande för åklagarna, därför att de i större utsträckning än andra i straffrättsskipningen verksamma personer har tillfälle att konstatera den utomordentliga omfattning i vilken allvarligare brott, t. ex. falskdeklarationer, på grund av bevisningssvårigheter eller andra skäl måste förbli obeivrade.
    Frågan om vilka förutsättningar som bör uppställas för att åtalseftergift skall få äga rum framgår i viss mån redan av de föregående övervägandena. I första hand synes sålunda böra krävas, att det föreligger en speciell undantagssituation av det slag som i den nyss gjorda uppräkningen angivits eller som eljest är jämförlig därmed. Av de angivna exemplen framgår, att omständigheter av ganska väsensskild natur i detta avseende kan vara av betydelse. I allmänhet är det fråga om förmildrande omständigheter av subjektiv eller objektiv beskaffenhet. I regel föreligger dessa omständigheter redan vid brottets begående, men någon gång kan vara att beakta även förhållanden som inträffat senare. Ibland är det rent humanitära skäl som motiverar åtalseftergift. I dessa fall kan man ofta vänta att, därest åtal och fällande dom kommit till stånd, nåd hade kunnat ifrågakomma. Men det kan också vara omständigheter som icke hänför sig till gärningsmannen själv utan till målsäganden. Det kan vidare vara samhälleliga synpunkter av olika slag, t. ex. då åtalseftergiften föranledes av samhällets intresse att kunna effektivare bekämpa utpressningsbrottet.
    Emellertid bör ytterligare den förutsättningen uppställas att i det särskilda fallet åtal inte är erforderligt för att avhålla gärningsmannen själv från att ånyo begå brott — alltså den individualpreventiva synpunkten. I regel torde denna förutsättning föreligga redan i och med att någon av de förut angivna särskilda undantagssituationerna är för handen. Men fall kan förekomma, t. ex. vid utpressning, där hänsynen till individualpreventionen har en självständig betydelse.

 

    Även om de nu angivna båda förutsättningarna föreligger, måste vid åtalsfrågans bedömande jämväl undersökas huruvida de skäl, som anförts till förmån för den absoluta åtalsplikten, i det särskilda fallet gör sig gällande med sådan styrka att åtal inte kan underlåtas. Man har sålunda att beakta att grundsatsen om allas likhet inför lagen i möjligaste mån upprätthålles samt allmänpreventionens krav — över huvud de synpunkter som man i svenskt lagspråk plägar sammanfatta under uttrycket hänsyn till den allmänna laglydnaden. Vid bedömningen av denna fråga har naturligen brottets objektiva grovhet särskild betydelse. Hur avvägningen mellan de olika, ibland mot varandra stridande, intressena i det konkreta fallet skall göras blir självfallet ytterst en omdömesfråga.
    Tidigare har nämnts att ett av de väsentligaste skälen mot ett genomförande av den relativa åtalsplikten var den omständigheten att tvivel yppats huruvida man kunde våga anförtro en i och för sig önskvärd arbiträr prövning åt åklagarmyndigheten. Med hänsyn härtill inställer sig frågan om man inte kan undvika nu nämnda olägenhet genom att förlägga den arbiträra prövningen inte till åklagarmyndigheten utan till domstolen. Man skulle med andra ord bibehålla åklagarens plikt att åtala så snart de processuella förutsättningarna föreligger — bortsett från vissa speciella fall, främst bagatellförseelser, överträdelser av underåriga och konkurrensfall — och i stället medgiva domstolen att i domen eftergiva påföljd för brottet. Det kan svårligen bestridas, att en prövning som sker av domstol efter rättegångens avslutande skapar större garantier för objektivitet och säkerhet än en prövning gjord av åklagarmyndigheten. Redan det förhållandet att avgörandet i det förra fallet träffas på ett senare stadium av utredningen, då saken bättre kan överblickas från alla synpunkter, talar i angiven riktning. Domstolsprocedurens offentlighet, processförfarandets noggranna reglering, föreskrifterna om lekmän i domstolen bidrager ock att öka säkerheten och i varje fall att stärka allmänhetens förtroende för avgörandets objektivitet. Åklagarens möjlighet att bringa en dom som går ut på eftergift av påföljd under högre rättsprövning innebär en ytterligare kontroll. Emellertid kan ett införande av domstols rätt att eftergiva påföljd inte ersätta åtalseftergiften. Det syfte som man med detta institut vill uppnå

 

skulle nämligen i många fall, ehuru likvisst inte alltid, i väsentlig mån förfelas om lagöverträdaren skulle behöva figurera i en offentlig rättegång. En annan fråga är den om man utöver åtalseftergiften behöver institutet domstols eftergift av påföljd. Härtill återkommer jag senare.
    Spörsmålet blir alltså huruvida i det svenska rättssamhället tillräckliga garantier till skydd mot ett obehörigt utövande av en ifrågasatt allmän rätt för åklagare att eftergiva åtal redan kan anses föreligga eller till äventyrs kan skapas. Till en början må förutskickas att man i det senare avseendet i stor utsträckning är beroende av de bestående historiska förutsättningarna. Man kan svårligen, för att möjliggöra ett införande av åtalseftergift, ge principiella straffprocessuella frågor en annan lösning än den de såsom ett resultat av rättsutvecklingen erhållit. Av denna anledning — liksom av de skäl som nyss anförts mot åtalseftergiftens ersättande med domstols eftergift av påföljd — torde man kunna bortse från den i utländsk rätt ibland förekommande lösningen att man låter åklagarmyndighetens beslut om åtalseftergift i en eller annan form underställas domstols prövning.
    En icke oväsentlig garanti mot obehörigt användande av åtalseftergiften skulle komma att utgöras av den subsidiära åtalsrätt som i vårt land tillkommer målsäganden. Även om denna rätt under nuvarande förhållanden ytterst sällan tages i anspråk, torde dess blotta existens utgöra en stark kontroll på ett samvetsgrant handläggande och avgörande av åtalsfrågor. I detta avseende har den subsidiära åtalsrätten självfallet sin betydelse också för den åtalsprövning som äger rum enligt legalitetsprincipen. Den omständigheten, att Sverige — i motsats t. ex. till Danmark — har subsidiär åtalsrätt för målsäganden, borde minska betänkligheterna mot ett införande av den relativa åtalsplikten.
    Beträffande många brott, och kanske just de brott där det finns mest behov av en kontroll, förekommer emellertid ej någon enskild målsägande. I debatten i denna fråga har man varit inne på tanken att, i överensstämmelse med vad som ägde rum i äldre rätt och som alltfort är gällande rätt i England, införas. k. actio popularis, d. v. s. rätt för varje medborgare att anställa åtal för brott. För svensk rätts vidkommande förekom-

 

mer sådan talerätt vid vissa speciella brott, nämligen rusdrycksförseelser och överträdelser av jaktstadgan. Det har också föreslagits att man beträffande de brott, där målsägande icke finnes, skulle införa åtalsrätt för vissa föreningar eller sammanslutningar. Vi har detta institut vid vissa överträdelser av lagen mot illojal konkurrens, där talerätt tillerkänts sammanslutningar för främjande av de näringsintressen som skadats genombrottet i fråga. Ett införande av en allmän talerätt eller åtalsrätt för vissa sammanslutningar torde emellertid strida alltför mycket mot i Sverige gällande straffprocessuella principer.
    Emellertid finns i vårt land ett säreget institut av största värde för kontrollen av myndigheterna, nämligen justitieombudsmansinstitutionen och i viss mån justitiekanslersämbetet. Dessa myndigheter kan visserligen icke föreskriva att åtal skall anställas mot den, som obehörigen kommit i åtnjutande av åtalseftergift, men vederbörande åklagare kan ställas till ansvar för tjänstefel. Med kännedom om den starka benägenhet att anmäla myndigheter för felaktig tjänsteutövning, som föreligger, kan man vara förvissad om att tvivelaktiga avgöranden rörande åtalseftergift icke kommer att lämnas opåtalade. Det må också erinras om den ofta högst värdefulla roll av extra folktribuner som utövas av tidningarna i vårt land.
    Med kontrollfrågan sammanhänger nära spörsmålet på vilken åklagarinstans det bör ankomma att besluta om åtalseftergift. Ur många synpunkter skulle det vara värdefullt om prövningen lades i händerna på statsåklagarna och vissa med dem jämställda distriktsåklagare. Därmed skulle man vinna att prövningsbeslutet kunde fattas efter personlig kontakt med lagöverträdaren från den beslutande åklagarmyndighetens sida. Så sker också i en betydande omfattning i Danmark. Personligen är jag övertygad om att en sådan lösning icke skulle medföra några vådor. Till förmån för prövningens förläggande till högsta åklagarmyndigheten har åberopats att härigenom skulle vinnas större enhetlighet i bedömandet. Det vill förefalla som om betydelsen av det i olika sammanhang framställda kravet på enhetlighet i avgörandet av rättsfrågor är något överskattad. Hur det än må förhålla sig härmed i andra sammanhang, torde enhetlighetens värde, då det gäller åtalseftergiftsfrågor, icke böra överdrivas. Det utmärkande för dessa fall är nämligen, att de i stor utsträck-

 

ning är mer eller mindre extraordinära och därför svårligen kan inpassas i någon schablon. Om det oaktat här förordas att prövningen av åtalseftergift lägges i riksåklagarämbetets hand så är orsaken huvudsakligen den, att man vid införandet av ett nytt rättsinstitut självfallet har att gå fram med största försiktighet. Jag vill tillägga att jag, ehuru detta kanske icke är praktisk politik, skulle finna det vara av värde, om riksåklagaren vid prövningen av särskilt känsliga eftergiftsfrågor hade möjlighet att samråda med något mindre kollegium av lekmän.
    Sammanfattningsvis torde kunna sägas att med de kontrollmöjligheter som redan under nuvarande förhållanden föreligger ett öppnande av möjlighet för högsta åklagarmyndigheten att eftergiva åtal icke synes möta några betänkligheter.
    Vid ett genomförande av den relativa åtalsplikten uppställer sig ett antal principfrågor som här i största korthet skall beröras. Den första gäller om den subsidiära åtalsrätt som tillkommer målsäganden bör bortfalla, därest beslut om åtalseftergift meddelats. Till stöd härför har åberopats att det vore irrationellt om målsäganden skulle kunna anhängiggöra talan sedan det allmännas representant efter övervägande av de olika intressena kommit till det resultat, att lagföring icke bör ske. Med hänsyntill den betydelse ur kontrollsynpunkt som enligt vad nyss anmärkts den blotta existensen av målsägandens talerätt kan ha och då man inte utan tvingande skäl bör frångå en för svensk straffprocessrätt ledande princip, synes någon rubbning av målsägandens subsidiära talerätt i dessa fall ej böra ifrågakomma. I detta sammanhang må påpekas att vid bedömandet av frågan huruvida åtalseftergift skall komma till stånd målsägandens inställning till saken naturligen måste tillmätas stor betydelse, särskilt om den skada som föranletts av brottet ej blivit reglerad.
    En viktig principfråga är den, huruvida åtalseftergift bör kunna förbindas med villkor av sådant slag som förekommer vid kvalificerad villkorlig dom. I Danmark och Norge kan vid meddelande av åtalseftergift uppställas olika betingelser, såsom att gärningsmannen helt eller delvis ersätter målsäganden liden skada, att han underkastar sig viss tillsyn eller vård eller att han underlåter att använda rusdrycker. Ett genomförande av denna tanke skulle i realiteten innebära, att man överläte åt åklagarmyndigheten inte blott att avgöra om lagföring och straff-

 

22—487004. Svensk Juristtidning 1948.

 

påföljd kan anses påkallad utan också att besluta om den lämpligaste kriminalpolitiska åtgärden för lagöverträdarens tillrättaförande. Tydligen skulle, därest en sådan befogenhet tillerkändes åklagaren, det område inom vilket åtalseftergift skulle ifrågakomma avsevärt vidgas. Det är uppenbart att det i många fall skulle vara av värde om man, utan att draga lagöverträdaren inför rätta, kunde i samband med åtalseftergift lämna föreskrifter av angivet slag. Så sker ju i själva verket beträffande underåriga i de fall då statsåklagaren jämlikt 1944 års lag beslutar om åtalseftergift och den underårige omhändertages av barnavårdsnämnd eller blir föremål för annan åtgärd. Det förefaller emellertid som om ett utsträckande av denna princip till att omfatta åtalseftergift beträffande vuxna skulle alltför starkt strida mot åklagarmyndighetens traditionella ställning i svensk process och dessutom bryta ramen för åtalseftergiftsinstitutet.
    Återkallelse av eftergift av åtal torde, i överensstämmelse med vad som gäller i 1944 års lag, böra få ske allenast om det ur allmän synpunkt föreligger skäl härtill, t. ex. om nya omständigheter kommit i dagen som låter eftergiften framstå som stötande eller om lagöverträdaren begår nytt allvarligare brott.

 

    Därest den relativa åtalsplikten införes i nu antydd form uppstår fråga huruvida det finns anledning att därjämte införa rätt för domstolen att eftergiva påföljd. Under diskussionen härom har även från håll, där man varit beredd att acceptera den relativa åtalsplikten, och detta gäller särskilt tyska och franska processualister, riktats invändningar mot att domstol tillerkännes principiell rätt att fria från straff. Man har menat att, om en intresseavvägning skulle få ske, den borde företagas av åklagaren innan saken kommer inför domstolen, ty domaren, har man sagt, måste i sin verksamhet vara bunden av lagen. I domsalen finge endast rättsliga hänsyn råda; vid dess tröskel måste opportuniteten stanna. Det är tydligt att denna åsikt ytterst hämtar sin grund från den förut berörda från upplysningstidevarvet stammande tanken att domaren endast har att på ett mekaniskt sätt tillämpa lagen. Det var det som MONTESQUIEU uttryckte i de kända orden att lagskiparen blott skulle vara den »mun» som uttalade lagens vilja.¹ Liknande tankegångar återspeglas i den

 

¹ Les juges de la nation ne sont que la bouche qui prononce les paroles de la loi, des étres inanimés qui n'en peuvent modérer ni la force, ni la rigueur. 

svenska vitterheten från samma tidsepok. Så i det minnestal som upplysningsentusiasten, Svenska akademiens förste ständige sekreterare, NILS VON ROSENSTEIN höll över hovrättspresidenten Rosir i Jakobs kyrka den 17 juni 1789 (revolutionssommaren!) med den berömda teckningen av en rättskaffens domare: Orörlig på sin domstol skall han se saken, aldrig personen, lika skild från vänskap som från hat, från hårdhet som från blödighet, lika omöjlig att förivras som bevekas. För honom skola tårar icke behövas; på honom skola tårar icke verka. De känslor han närer i sitt bröst skall han glömma i sina beslut, frukta att finna en brottslig, aldrig att straffa honom. Döv för den skyldiges böner, döv för naturens röst, skall han med stadig hand, fast med blödande hjärta, kalla döden över sin likes huvud. — — — Icke lyda den böjelse, som ursäktar och försvarar vad lagarna fördöma. — — — Sådan bör en domare vara.
    De som på senare tid har avvisat vad som ibland har kallats den judiciella nåden »perdono giudiziale», har ofta hänvisat till att, därest domstolen någon gång ej funne straff motiverat, möjligheten stode öppen att använda villkorlig dom utan utsatt straff och utan övervakning. I sista hand finge man falla tillbaka på det vanliga nådeinstitutet (den adminstrativa nåden). Det är uppenbart att, om saken av åklagaren dragits inför domstolen, blir den reella skillnaden mellan en villkorlig dom av nyss angivet slag och en dom som innebär en förklaring att den åtalade gärningen ej föranleder påföljd inte stor, om man blott ser till det faktiska resultatet. Men principiellt är det dock en avsevärd skillnad mellan en dom som uttalar, att handlingen är straffvärd, och en dom, som åtminstone regelmässigt innebär att rätten funnit gärningen icke straffvärd. I fråga om gärningar belagda med mycket höga straff, t. ex. avsiktligt dödande, lämpar sig för övrigt inte villkorlig dom. Har man infört den relativa åtalsplikten, synes konsekvensen kräva att man icke betager domstolen rätten att, därest åtal skulle ha kommit tillstånd i ett fall då domstolen anser att gärningen ej bör föranleda påföljd, låta domen utmynna i en förklaring av denna innebörd. Sådana fall kan uppstå, inte bara därför att domstolen bedömer saken annorlunda än åklagarmyndigheten utan också därför att det inte kan skapas någon garanti för att under åklagaren eller den misstänkte verkligen underställer riksåklagaren alla sådana fall där eftergift bör ifrågakomma. Det kan natur-

 

ligtvis också inträffa att vid huvudförhandlingen omständigheter framkommer som ställer saken i en för gärningsmannen fördelaktigare dager än den vid prövningen av åtalsfrågan hade. Att man tillerkänner domstolen befogenhet att eftergiva påföljd kan ha betydelse även för sådana fall, där åklagarmyndigheten väl funnit skäl tala för eftergift, men ansett sig inte kunna meddela föreskrift därom med hänsyn till att målsägandens skadeståndskrav funnits böra bli prövade i rättegång. I sådana fall bör rätten, samtidigt som den utdömer skadestånd, kunna förklara att handlingen icke skall medföra någon ansvarspåföljd. Ett annat fall där det kan vara av viss betydelse att domstolen har möjlighet att eftergiva påföljd är det då åtal väckes för att erhålla domstols avgörande huruvida ett visst förfarande, som har betydelse utöver det enskilda fallet, är rättsstridigt eller icke. Till undvikande av missförstånd må framhållas att straffrättsskipningen självfallet endast i undantagsfall bör få tagas i anspråk för åstadkommande av prejudiciella avgöranden i frågor som i realiteten är av civilrättslig eller förvaltningsrättslig natur.
    Att i princip samma förutsättningar bör gälla för eftergift av påföljd som för åtalseftergift framgår av det nyss sagda. Uppenbart är emellertid att i vissa av de förut berörda typfallen eftergift av påföljd mera sällan tillgodoser det intresse som man med åklagarens lämplighetsprövning velat skydda. Så är förhållandet vid utpressningssituationen liksom ock då hänsynen till målsäganden påkallar att saken ej bringas till offentligheten genom en rättegång.
    Den föregående framställningen giver vid handen att åtalseftergift liksom också eftergivande av påföljd bör förekomma endast i undantagsfall. Som ett framtidsmål skymtar måhända en vidare utveckling av institutet. Vi som sysslar med kriminalvård — som läkare, socialvårdare eller jurister, som praktiker eller teoretiker — har många gånger måst göra den reflexionen att det råder en antinomi beträffande straffet så till vida som detsamma svårligen kan på en gång verka både general- och individualprevenerande. Vad man vinner i det ena avseendet, förlorar man lätt i det andra. Detta är straffrättens eviga dilemma. Vill man hindra normalt påverkbara människor att begå samhällsfarliga gärningar måste man låta företagandet av sådana handlingar åtföljas av ett obehag. Det enda på en gång effektiva

 

och samtidigt icke alltför inhumana obehag som man hittills har kunnat utfinna utgöres av frihetsberövandet. Men å andra sidan är situationen den att frihetsberövandet för vuxna och normala människor nästan alltid försvårar deras anpassning i samhället och alltså snarast motverkar straffets individualpreventiva syfte. Denna motsättning kan endast i begränsad omfattning lösas genom att man ger frihetsberövandet karaktären av medicinsk vård eller då fråga är om yngre lagöverträdare karaktären av uppfostran. Den stora mängden av lagöverträdare utgöres nämligen varken av de psykiskt abnorma eller de socialt missanpassade utan av helt vanliga människor som i likhet med oss själva är mer eller mindre bemängda med de normala instinkter som ger upphov till brott, vinningslystnaden, sexualbegäret och skadelystnaden. Om den normala brottslighetens frekvens så ofta förbises, torde detta bero på att många som sysslar med kriminalpolitik inte har klart för sig den väldiga omfattning i vilken brottsliga handlingar begås utan att bli lagförda — detta gäller icke minst de brott, som brukar gå under benämningen white collar crimes. Läkarna, som har den obestridbara äran att för juristerna ha påvisat den av oss tidigare förbisedda sociala missanpassningens och abnormitetens betydelse för brottsligheten, är kanske mest benägna att underskatta den »normala» brottslighetens omfattning, eftersom de i huvudsak just sysslar med sådana fall som av de judiciella eller administrativa myndigheterna hänvisats till läkare på grund av misstanken om psykisk abnormitet.
    Man gör sig från denna utgångspunkt den frågan: Är det inte tänkbart att man beträffande en betydande del av den normala brottsligheten kan på en gång tillgodose både det individualpreventiva och det generalpreventiva syftet genom att använda en repression som består endast däri att efter företagen polisundersökning brottet blir fastslaget genom åklagarens eftergivande av åtalet? Medför inte i många fall detta för normalmänniskan så chockerande händelseförlopp att hon blir kallad till polisstationen, att hon där blir förhörd och att hennes brottslighet blir av åklagaren genom åtalseftergift offentligen fastslagen ett så kraftigt verkande ingrepp att både det individual- och generalpreventiva syftet blir tillgodosett?
    Det är självfallet att i den period i vilken vi nu lever där brottsligheten visar stegring och synes sprida sig till alla sam-

 

hällslager den nu skisserade tanken endast är en framtidsdröm. Men låt oss hålla fast vid tron att den tendens till stigande kriminalitet som kunnat spåras alltsedan det första världskriget blott är en parentes i rättens historia, att utvecklingen skall gå i den riktningen att IHERINGS framtidsvision en gång skall bli verklighet: »I samma mån som rättsidën växer, falla straffen bort; användningen av straffmedel står i omvänt förhållande tillrättsordningens fullkomlighet och folkens mognad.» — Sker så, kommer fastslåendet och det officiella ogillandet av en lagöverträdelse att i allt större utsträckning bli ett tillräckligt effektivt medel mot de utslag av brottslighet som inte har sin rot i psykiskabnormitet eller social missanpassning. Åtalseftergiften skulle i så fall bli inte blott ett medel att justera den stela lagparagrafen utan en verklig kriminalpolitisk reaktionsform.
    Men tills vidare får åtalseftergiftens roll inskränka sig till att eliminera sådana kränkningar av billighetens och humanitetens bud som kan föranledas av en strikt tillämpning av straffbestämmelserna. Förmer än den formella rätten, ja, rättens fulländning, är billigheten. Denna tanke har åter och åter under kulturutvecklingens gång fått beståndande uttryck. För två och ett halvt årtusende sedan i den magistrala slutscenen i Aischylos' Orestes-trilogi, när Athena lägger den friande utslagsrösten till förmån för modermördaren, därmed förvandlande hämndens gudinnor, erinnyerna, till de hulda eumeniderna. Ett halvt årtusende därefter i de gripande orden ur Johannes-evangeliet till äktenskapsbryterskan: Gå och synda icke härefter. Och slutligen i vårt eget land vid tiden för det moderna svenska rikets skapande i den tionde domarregeln: All lag bör med beskedlighet driven varda: förty högsta rätt är största orätt, och nåden måste vara med rätten. Strafflagstiftaren liksom straffrättsskipningens bärare har särskild anledning att beakta denna maning.