Enligt ett av HD nyligen (d. 12 maj 1948) meddelat utslag är det stöld, om en renägare i en lappby skjuter och till mat använder äldre omärkt ren inom byn. Det straffrättsliga bedömandet av detta fall har varit föremål för mycket delade meningar. I förevarande mål dömde underrätten för grov stöld. I hovrätten dömde två ledamöter för vanlig stöld. En hovrättsledamot frikände med hänsyn till möjligheten att renarna kunde fallit efter gärningsmannens egna renkor (och alltså enligt denne ledamots mening tillhört gärningsmannen själv). De två ledamöter som dikterade hovrättens utslag dömde för egenmäktigt förfarande (ordningsmannens befogenheter och bykassans rätt åsidosatta). I HD dömde jag för bodräkt men övriga ledamöter för stöld. Äganderätten till äldre omärkta renar inom en lappby tillkommer nämligen enligt majoritetens mening lappbyn såsom juridisk person, enligt min mening renägarna i byn gemensamt. Härmed får frågan om äganderätten till sådana renar anses avgjord och mitt resonemang förkastat. Det torde ändå kunna ha ett visst intresse att höra mitt resonemang, eftersom den omständigheten att det förkastats belyser vilken restriktiv tolkning bodräktsprivilegiationen i allmänhet (beträffande annat än renar) bör erhålla. Beträffande övriga frågor torde HD:s majoritet i huvudsak dela mina här nedan återgivna synpunkter.
    Målet gällde i huvudsak frågan huruvida en renägare, lappen K., gjort sig skyldig till tjuvnadsbrott genom att inom egen lappby taga och tillgodogöra sig äldre omärkt ren. För att brottet skall vara tjuvnad, d. v. s. stöld i vidsträckt bemärkelse, förutsättes att det innebär såväl en besittningskränkning (i betydelsen ett olovligt besittningstagande) som en äganderättskränkning.
    Enligt 9 § renmärkeslagen skall märkning av renkalvar, som blivit födda under året, vara verkställd före den 1 november. Även därefter kan emellertid omärkt kalv som följer modern märkas för moderdjurets ägare. Äldre omärkt ren, som anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord, skall däremot överlämnas till och omhändertagas av ordningsmannen, vilken försäljer djuret. Behållningen av försäljningen, sedan gottgörelse till ordningsmannen avräknats, tillfaller lappbyn. Ur dessa stadganden kan viss ledning hämtas för bedömande av såväl besittnings- som äganderättsfrågan.

 

344 SVENSK RÄTTSPRAXIS.    Vad först angår besittningsfrågan, måste tydligen normalt de märkta renarna inom en lappby anses vara i respektive ägares besittning. Omärkt kalv som följer modern torde även efter märkningstidens utgång (den 1 november) få anses vara i renkons ägares besittning. Om någon annan förser kalven med sitt märke, skjuter den eller eljest tager och tillägnar sig den, föreligger vanlig stöld (NJA 1937 B 403). Om åter renkons ägare märker kalven eller eljest tillgodogör sig den, föreligger ingen besittningskränkning. En renägare frikändes från ansvar i dylikt fall i SvJT 1940 s. 27, och såvitt angår ansvar enligt strafflagens 20 kap. måste utgången tydligen bliva densamma även efter den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott.
    Sedan en omärkt ren upphört att följa modern, kan den i regel icke längre anses vara i någon enskild renägares besittning. Då sådana äldre renar inom en lappby följa hjorden på samma sätt som de märkta, skulle det vara egendomligt att anse dem vara utom besittning. Det skulle ock strida mot en konsekvent praxis. Utomstående som inom lappby tagit och tillägnat sig äldre omärkta renar ha dömts för stöld (NJA 1898 s. 57, 1899 s. 6 och B 352 samt 1937 B 403), och anledning saknas att göra ändring härutinnan efter den nya lagstiftningens ikraftträdande.
    Det återstår alltså ingen annan möjlighet än att anse de äldre omärkta renarna inom en lappby vara i byns eller samtliga renägares gemensamma besittning. Vilketdera som är fallet spelar ingen roll för avgörande av den straffrättsliga frågan huruvida en renägare i byn kan göra sig skyldig till besittningskränkning (tillgrepp) beträffande sådan ren. Ett tillgrepp kan nämligen även bestå i att en av flera sambesittare till en sak sätter sig i ensam besittning av saken. Den renägare som tager renen gör sig därför skyldig till olovligt tillgrepp, såvitt icke besittningstagandet på någon särskild grund skulle vara lovligt. Såsom sådan grund kunde man möjligen tänka på stadgandet i renmärkeslagen att renen skall överlämnas till ordningsmannen; för att kunna överlämna den måste ju den enskilde renägaren först omhändertaga den. Denna väg, vilken leder till att bedöma brottet som olovligt förfogande, har emellertid icke följts av någon domare i nu förevarande mål. Då K. satt sig i besittning av renen med tillägnelseuppsåt och därjämte vid besittningstagandet tillämpat en metod (skjutande), som redan från början omöjliggjorde en korrekt tillämpning av renmärkeslagens föreskrifter, förefaller det också ganska självklart att besittningstagandet måste anses vara olovligt i den bemärkelse vari uttrycket begagnas i 20 kap. Av domsluten framgår däremot icke direkt, huruvida utgången bör bliva densamma om en lappman sätter sig i besittning av en omärkt ren med tillägnelseuppsåt men på ett till det yttre korrekt sätt. Denna fråga vill jag besvara jakande. Jag anser alltså tillägnelseuppsåtet och icke sättet för besittningstagandet göra det sistnämnda olovligt. Situationen kan jämföras med den då en sak är kvar i ägarens besittning men råkat i fara, t. ex. att skadas vid en eldsvåda. Det får då anses lovligt (på grund av nödhjälpsrätt eller presumerat samtycke) att taga saken för att bringa den i skydd, men tager någon den för att tillägna sig den

 

FRÅN HÖGSTA DOMSTOLEN. 345är det olovligt tillgrepp. Däremot få en lappbys omärkta renar, till vilka besittning bör anses föreligga, icke likställas med hittegods.1
    Enligt min mening föreligger alltså besittningskränkning (olovligt tillgrepp), om en renägare inom sin lappby tager äldre omärkt ren i besittning för egen räkning. Föreligger tillika äganderättskränkning, är brottet stöld i vidsträckt bemärkelse. Föreligger ingen äganderättskränkning, är brottet egenmäktigt förfarande eller, om de skedde för att själv taga sin rätt, självtäkt. I SvJT 1946 s. 81 dömde hovrätten för övre Norrland till ansvar för egenmäktigt förfarande. Huruvida detta skall anses riktigt beror alltså på äganderättsfrågan.
    Vad äganderättsfrågan angår, är det såsom förut sagts stöld, om utomstående inom en lappby tager och tillägnar sig äldre omärkt ren (jfr NJA 1898 s. 57, 1899 s. 6 och B 352 samt 1937 B 403). Renen är alltså ej herrelöst gods, utan ägare är antingen lappbyn eller samtliga renägare i byn eller ock enskild renägare men obestämt vem. Sistnämnda alternativ utesluter stöldansvar för renägare i byn med hänsyn till möjligheten att han kan vara ägaren. För detta alternativ skulle det tala, om äganderätten till ren som lämnat modern kunde fastställas på annat sätt än genom renmärke. Med några praktiska möjligheter härtill har man emellertid ej att räkna.2 För alternativet att anse lappbyn vara ägare talar främst renmärkeslagens föreskrift att äldre omärkt ren skall omhändertagas av ordningsmannen och försäljas för byns räkning. Som skäl för att anse lappbyns äganderätt inträda först vid ordningsmannens omhändertagande kunde möjligen åberopas, att renen dessförinnan kan ströva från den ena lappbyn till den andra. Så torde dock endast undantagsvis ske, och något avgörande hinder mot att anse äganderätten växla alltefter renens strövtåg föreligger icke.
    Av det sagda följer, att renägare i lappby som där tager och tillgodogör sig äldre omärkt ren gör sig skyldig till stöld i vidsträckt bemärkelse, d. v. s. tjuvnadsbrott. Därmed är emellertid icke sagt att brottet faller under 1 § i strafflagens 20 kap. (stöld i inskränkt mening). Sådana fall, där mitt och ditt oförmärkt flyta i varandra, ha av ålderprivilegierats i svensk rätt; och enligt 3 § i strafflagens 20 kap. skall alltjämt stöld av lösöre vari man äger del bedömas som bodräkt. Bodräktsprivilegiationen är icke tillämplig på stöld från sådant särskilt bildat rättssubjekt som ett aktiebolag eller ett handelsbolag men väl på dödsbodelägares stöld från boet. Beträffande lappby märkes att den

 

1 Till jämförelse vill jag framhålla, att jag ser hittegodsfallet på följande sätt: Med hänsyn till att hittegods bör omhändertagas av upphittaren blir tagandet aldrig olovligt tillgrepp ens om upphittaren redan i första greppet åsidosatt lagens föreskrifter, t. ex. genom att omedelbart förtära det hittade. Att taga hittegods blir olovligt förfogande, om det sker i tillägnelseuppsåt. Huruvida härvid för straffbarhet förutsättes att tillägnelseuppsåtet tagit sig något särskilt uttryck i handling (t. ex. genom underlåtenhet att tillkännagiva hittegodset), är en föga praktisk fråga på vilken det ej finnes anledning att här ingå.

2 Att renmärkeslagen icke räknar med någon rätt för den ursprunglige ägaren att åsätta renen sitt märke i de fall som avses i 9 § 3 mom. framgår av lagrummets avfattning och överensstämmer även med lagens allmänna syfte att tvinga lapparna att märka sina renar innan renarna upphört att följa modern. 

346 SVENSK RÄTTSPRAXIS.har gemensamma medel under särskild förvaltning, bykassan, huvudsakligen bestående av vad som influtit vid försäljning av äldre omärkta renar. Om ren som skadats är omärkt eller ägaren ej är känd, skall också skadeståndet tillfalla den lappby dit renen kan antagas ha hört. Bykassan skall användas till gemensamt gagneliga ändamål och får icke fördelas på renägarna efter deras reninnehav. Stöld ur bykassan kan därför näppeligen bedömas som bodräkt. Däremot räknar lagen icke med att lappby skall kunna ha eget renmärke. I den mån man överhuvud kan tala om lappbys äganderätt till renar, måste den därför vara av tillfällig natur liksom ett dödsbos till kvarlåtenskap. Till jämförelse må erinras om bestämmelserna i 15 § bysamfällighetslagen. Enligt denna skall delägares tillgrepp av naturprodukter från äga, angående vars användning bestämmelse enligt bysamfällighetslagen träffats, straffas efter det särskilda privilegiationsstadgandet i 24 kap. 6 § strafflagen. Sistnämnda stadgande skall upphävas enligt ett nu på riksdagens prövning beroende förslag (prop. 1948:80 s. 352). Därefter blir ett sådant olovligt tillgrepp, enligt vad straffrättskommittén framhållit, att bedöma som bodräkt (SOU 1944:69 s. 386). Ganska analogt med nu nämnda fall är det att delägare i lappby tillgriper äldre omärkt ren. Åtminstone ur straffrättslig synpunkt har förhållandet synts mig likställt med ett samäganderättsförhållande, låt vara icke reglerat av samäganderättslagen. Bestämmelsen i 3 § av strafflagens 20 kap. om att stjäla lösöre vari man äger del borde följaktligen enligt min mening anses tillämplig. Brottet kunde alltså aldrig bliva stöld enligt 1 § eller snatteri enligt 2 § utan antingen bodräkt enligt 3 § eller, om det är grovt, grov stöld enligt 4 §. Enligt äldre rätt ansågs förr kvalifikationsstadgandet om kreatur ute på bete tillämpligt å renar (NJA 1898 s. 57 samt 1899 s. 6 och B 352). Detta stadgandes tillämplighet förnekades emellertid av HD:s majoritet i det senaste rättsfallet (NJA 1937 B 403). Vid sådant förhållande synes man knappast ha skäl att vid tillämpning av de nya bestämmelserna om förmögenhetsbrott anse renstöld totogenere som grov stöld. Beträffande tillgrepp av äldre omärkt ren inom en lappby syntes det mig i normalfall naturligt att bedöma brott av renägare i byn som bodräkt och utomståendes brott som vanlig stöld. HD:s majoritet ansåg däremot vanlig stöld föreligga i båda fallen.

Nils Beckman.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. 3477.

 

Expropriationsrätt har meddelats kommun beträffande område, avsett till avstjälpningsplats. Kan i expropriationsmålet prövas skadeståndsanspråk av angränsande fastighets ägare, som påstår, att hans fastighets värde minskas genom expropriationsområdets användning för det avsedda ändamålet?

 

    I resolution d. 15 mars 1946 förklarade K. M:t Rängs kommun berättigad att i den ordning, lagen d. 12 maj 1917 om expropriation stadgar, förvärva för användning såsom avstjälpningsplats ett område om 0,5650 har av fastigheterna Hammar Lilla 43 och Hammar Lilla 45 samt av samfälld mark för Lilla Hammars by, allt i Stora Hammars socken, vilket område fanns närmare angivet å en av distriktslantmätaren R. Malmberg d. 17 aug. 1943 upprättad karta med tillhörande, d. 20 i samma månad dagtecknad beskrivning.
    Under åberopande av denna resolution instämde kommunen till Oxie och Skytts HR för expropriationsärendets fullföljande jämlikt nämnda lag ägarna till ovannämnda registerfastigheter samt delägarna i samfälld mark för Lilla Hammars by.
    Vid HR:n och inför den vid HR:n tillsatta expropriationsnämnden inställde sig jämväl dödsboet efter Hans Ludvig Pettersson från Höllviksnäs såsom ägare till en söder om expropriationsområdet belägen fastighet, Hammar Lilla 99 i Stora Hammars socken.
    Inför expropriationsnämnden yrkade de av kommunen instämda parterna ersättning för den mark, som skulle exproprieras från Hammar Lilla 43 och Hammar Lilla 45 samt från nämnda samfällda mark. Därjämte fordrade ägarna av Hammar Lilla 43 och Hammar Lilla 45 ersättning för värdeminskning å återstoden av dessa båda fastigheter. Under påstående att expropriationsområdets användande till avstjälpningsplats omöjliggjorde eller försvårade för dödsboet att sälja tomter å Hammar Lilla 99, och att följaktligen värdet av Hammar Lilla 99 förminskades, begärde dödsboet inför expropriationsnämnden ersättning för värdeminskning å Hammar Lilla 99 med 10,000 kr.
    Vid expropriationsnämndens sammanträde, som hölls d. 26 sept. 1946, värderade nämnden den i expropriationsområdet ingående marken och värdeminskningen å återstoden av de i resolutionen omnämnda registerfastigheterna samt beslöt lämna dödsboets ersättningsanspråk utan avseende.
    HR:n (ordf. tingsnotarien Cedergren) fastställde i dom d. 13 nov. 1946 expropriationsnämndens uppskattning av ersättning för den i expropriationsområdet ingående marken och för värdeminskning å återstoden av Hammar Lilla 43 och Hammar Lilla 45 samt yttrade vidare: Till ägaren av Hammar Lilla 99 skall i enlighet med expropriationsnämndens beslut icke utgå någon ersättning.

 

348 SVENSK RÄTTSPRAXIS.    Dödsboet sökte ändring under yrkande, att antingen domen i vad den avsåge dödsboet måtte undanröjas eller att den begärda ersättningen måtte tillerkännas dödsboet. Tillika yrkade dödsboet, att saken måtte återförvisas till expropriationsnämnden för förklaring av dess beslut eller för avgivande av nytt beslut.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Melander, referent, Möller, Engström och Rosengren) yttrade i dom d. 30 maj 1947: Enär Hammar Lilla 99 eller del därav ej omfattas av expropriationsanspråket och dödsboet följaktligen ej är sakägare i expropriationsmålet,
    samt dödsboets ersättningsanspråk förty rätteligen icke upptagits till prövning,
    lämnar HovR:n dödsboets ändringssökande utan bifall; dödsboet obetaget att i vanligt rättegångsmål mot kommunen göra sitt ersättningsanspråk gällande.

 

8.

 

HovR har ansetts behörig att pröva huruvida part äger fullfölja talangenom anslutningsvad.

 

51 kap 6 § RB jfd med 49 kap. 9 § samma balk.

 

    D. 18 aug. 1947 påkörde ett järnvägståg å den Statens järnvägar tillhöriga järnvägen Hälsingborg—Hässleholm i korsningen mellan järnvägen och vägen Åbytorp—Klippan en av ingenjören Sven Magnussonförd, Klippans Yllefabrik & Färgeri Aktiebolag, nedan benämnt fabriksbolaget, tillhörig bil. Vid påkörningen skadades bilen och lokomotivet.
    Allmän åklagare yrkade vid Norra Åsbo HR efter stämning ansvar å Magnusson för det han vid tillfället färdats ovarsamt.
    Fabriksbolaget och Försäkringsaktiebolaget Malmö, nedan kallat försäkringsbolaget, yrkade vid HR:n efter stämning förpliktande för järnvägsstyrelsen att utgiva ersättning dels till försäkringsbolaget för vad detta på grund av en fabriksbolaget meddelad försäkring utgivit för skadorna å bilen och dels till fabriksbolaget för avsaknad av bilen.
    HR:n ogillade genom dom d. 6 febr. 1948 åklagarens och bolagens talan.
    Sedan bolagen fullföljt talan mot domen, fullföljde även styrelsen med hänvisning till denna talan och inom den i 51 kap. 2 § RB föreskrivna tiden av en vecka från det vadetiden utgick talan mot domen, i vad genom densamma Magnusson frikänts från ansvar.
    Vadeinlagorna översändes av HR:n (häradshövdingen Ramfors) till HovR:n över Skåne och Blekinge med tillkännagivande att såväl bolagen som styrelsen fullföljt vadetalan inom rätt tid.

 

    HovR:n (hrr Backman, Borman, Petrén och Björling, referent) yttrade i beslut d. 25 mars 1948: Enär Magnusson icke vädjat mot domen,
    äger styrelsen icke att såsom skett med stöd av 51 kap. 2 § RB fullfölja talan mot Magnusson.
    Styrelsens talan avvisas.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 3499.

 

Fråga huruvida mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § GB må upptagas, ehuru svaranden på grund av laga förfall underlåtit infinna sig till medling.

 

Jfr NJA 1946 s. 543.

 

    Maja R. yrkade vid RR:n i Hälsingborg efter stämning å sin man Axel R., att enär denne vore hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, RR:n jämlikt 11 kap. 2 § 1 st. GB måtte döma till hemskillnad mellan dem.
    Axel R. kom icke tillstädes vid RR:n.
    RR:n (hrr Ryde och Persson) yttrade i slutligt beslut d. 20 jan. 1948: Av utredningen i målet framgår, att sedan kyrkoherden Gunnar Stenberg utfärdat kallelse å makarna R. att sammankomma inför honom i Hälsingborg d. 17 nov. 1947 för medling och makarna erhållit del av kallelsen, endast Maja R. iakttagit inställelse. I målet är upplyst, att Axel R. förenämnda dag på grund av KB:s i Malmöhus län beslut var intagen å erkända alkoholistanstalten Hemmet Ribbingebäck i Järlåsa. Vid sådant förhållande måste det antagas, att Axel R. haft laga förfall för sin utevaro vid sammankomsten inför Stenberg. Förty kan icke heller det av Stenberg verkställda försöket till medling tillerkännas verkan som om medling skett. På grund härav och då sådana omständigheter icke föreligga att det jämlikt 15 kap. 9 § GB enligt lagrummets nu gällande lydelse kan anses ankomma å RR:n att föranstalta om ny medling, finner RR:n sig förhindrad att upptaga Maja R:s yrkande om hemskillnad till vidare prövning.

 

Rådmannen Lundgren var skiljaktig och yttrade:
För att mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § GB skall få upptagas, ehuru medling icke ägt rum, erfordras enligt 15 kap. 8 § samma balk att svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse.
I förevarande fall har visserligen svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medling. Då emellertid, såsom ock pluraliteten funnit, det måste antagas att svaranden haft laga förfall för sin underlåtenhet härutinnan, kan icke på densamma grundas behörighet för RR:n att upptaga målet.
Vid sådant förhållande finner även jag RR:n icke vara behörig att upptaga målet.

 

    Maja R. anförde besvär.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Backman, Bornman, Petrén och Björling, referent) yttrade i beslut d. 19 mars 1948: Enär Maja R. i målet visat, att Axel R. underlåtit att på kallelse infinna sig till medling,
    har RR:n — även om Axel R. på grund av laga förfall varit hindrad

 

350 SVENSK RÄTTSPRAXIS.att inställa sig vid medlingen — bort upptaga Maja R:s talan till prövning.
Målet återförvisas till RR:n, som har att utan anmälan av part upptaga detsamma.

 

10.

 

Makar, å vilkas egendomsförhållanden äldre giftermålsbalken var tillämplig, överlämnade 1945 till ett vart av sina barn en gåva av samfälld egendom. Sedan mannen avlidit och bodelning efter honom ägt rum, lämnade hustrun 1946 till ett vart av barnen en ny gåva. Vid stämpelbeläggning av dessa senare gåvor har kumulation ansetts skola äga rum med hälften av den gåva gåvotagaren erhållit 1945.

 

Jfr NJA 1934 s. 559, 1939 s. 275 och 1947 s. 259 I och III.

 

    Majoren Knut Stiernswärd och hans hustru Thomazine Stiernswärd, vilka ingått äktenskap d. 12 okt. 1908, överlämnade d. 1 aug. 1945 till ett vart av sina barn Elsa Stiernswärd, Lily Stiernswärd, Madeleine Wrede och Carl-Erik Stiernswärd ett samma dag av makarna utfärdat skuldebrev å 80,000 kr. Gåvoskatt uttogs för vad varje gåvotagare erhållit såsom för en enda gåva med 5,040 kr.
    Uti fyra d. 5 febr. 1947 till KB i Malmöhus län inkomna gåvodeklarationer anmälde Elsa Stiernswärd, Lily Stiernswärd, Madeleine Wrede och Carl-Erik Stiernswärd att en var av dem d. 23 dec. 1946 av Thomazine Stiernswärd såsom gåva erhållit ett av henne samma dag utfärdat skuldebrev å 20,000 kr. jämte ränta. I deklarationerna anfördes bl. a.: Sedan Knut Stiernswärd avlidit d. 1 febr. 1946, hade bodelning och arvskifte efter honom förrättats d. 29 juni 1946. Med hänsyn till sålunda mellankommet arvfall och enär gåvorna å 20,000 kr. utgått av Thomazine Stiernswärd enskilt tillhörig egendom, anhöllo gåvotagarna, att vid beräkning av gåvoskatt å ifrågavarande gåvor sammanläggning icke skulle ske med de tidigare gåvorna å 80,000 kr.
    KB fastställde genom beslut d. 15 mars 1947 skatten å en var av gåvorna till 2,000 kr. (Kumulation med hela 1945 års gåva ur samfällda boet).
    Gåvotagarna anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge.
    Advokatfiskalsämbetet vid HovR:n tillstyrkte, att en var av gåvotagarna berättigades att återfå 1,330 kr.
    HovR:n (hrr Wieslander, Möller, Björling och Lindstén) yttrade i utslag d. 30 jan. 1948: HovR:n finner skatten för en var av gåvotagarna böra beräknas å gåvobeloppet 20,000 kr., ökat med hälften av den gåva å 80,000 kr., som gåvotagaren d. 1 aug. 1945 erhållit av Knut Stiernswärd och Thomazine Stiernswärd, eller således å 60,000 kr.
    Från den härå belöpande skatten, 3,190 kr., skall avdrag ske med 2,520 kr., motsvarande hälften av den för sistnämnda gåva erlagda skatten.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 351    Då med tillämpning härav skatten för en var av gåvotagarna uppgårtill 670 kr.,
    men KB av en var av dem uttagit skatt med 2,000 kr.,
    prövar HovR:n lagligt att, med ändring av KB:s beslut, förklara envar av Elsa Stiernswärd, Lily Stiernswärd, Madeleine Wrede och Carl Erik Stiernswärd berättigad att av statsverket i vederbörlig ordning återfå 1,330 kr. jämte ränta därå enligt de i 61 § 1 st. arvsskatteförordningen angivna grunderna.

 

11.

 

Försök till grov stöld eller allenast förberedelse därtill?

 

Jfr EKEBERG, STRAHL och BECKMAN : Förmögenhetsbrotten, 1943 års uppl. s. 47.

 

    Allmän åklagare påstod efter stämning vid Stockholms RR ansvar å Sven Erik Lundström och Jean Oskar Sandberg för det de natten till d. 31 dec. 1946 i avsikt att stjäla medelst inbrott berett sig tillträde till restaurang Örnens lokaler i fastigheten Brännkyrkagatan 115 i Stockholm.
    Enligt polisrapport, som åberopades i målet, märkte källarmästaren Gustav Cyril Andersson, boende 1 trappa upp i fastigheten, omkring kl. 3 ifrågavarande natt, att obehöriga tagit sig in i restaurangen, för vilken Andersson är föreståndare. Han varskodde radiopolisen, och kl. 3.15 blevo Lundström och Sandberg anhållna av polismän just då de voro i färd med att springande avlägsna sig från restaurangen.
    Vid polisförhör berättade Lundström: Efter det Lundström och Sandberg ifrågavarande kväll besökt ett par restauranger och kaféer, träffade de en person, som gick under namnet Edgar. Denne föreslog, att de skulle göra inbrott. Lundström och Sandberg gingo med på förslaget och följde med Edgar till Örnen. Där klättrade alla tre över ett plank in på gården. Lundström och Sandberg stannade på gården, under det Edgar krossade en fönsterruta, öppnade fönstret och kröp in i restaurangen. Efter en timme öppnade Edgar en bakdörr till restaurangen, varpå Lundström och Sandberg gingo in i ett kök och därifrån genom några olåsta dörrar i serveringslokalen. Med ett bräckjärn bröt Edgar sönder hänglåset till ett isskåp och försökte bryta upp dörrarna till skåpet. Medan han höll på härmed, föreslog Lundström, att de snarast skulle lämna platsen. Edgar förde nämligen ett sådant buller, att det måste höras av ovanför boende eller passerande på gatan. Alla tre gingo därefter ut på gården, där Lundström och Sandberg anhöllos.
    Sandberg berättade vid polisförhör i stort sett i överensstämmelse med Lundström.
    Vid RR:n invände Lundström och Sandberg, att de ångrat sitt tilltag och frivilligt börjat begiva sig från platsen redan innan polismännen kommit tillstädes. De uppgåvo, att de medan de å gården väntade på Edgar nyktrat till och ångrat att de följt med Edgar och därför velat giva sig av därifrån. Då de ej velat lämna platsen utan Edgar, hade de

 

352 SVENSK RÄTTSPRAXIS.gått in i byggnaden för att söka få Edgar med sig, vilket ju också lyckades.
    RR:n (hrr Trotzig, Linnell och Gyllenhammar) yttrade i utslag d. 26 mars 1947: Genom vad i målet förekommit måste anses utrett, att Sandberg och Lundström natten till d. 31 dec. 1946 i fastigheten Brännkyrkagatan 115 i Stockholm gjort sig skyldiga till försök till grov stöld. Som emellertid Sandbergs och Lundströms uppgift, att de ångrat sitt ifrågavarande brottsliga förehavande och på grund därav lämnat brottsplatsen, icke blivit i målet vederlagd, samt vid sådant förhållande straff för försöket jämlikt 3 kap. 13 § 2 st. strafflagen icke skall ådömas, finner RR:n åklagarens mot Sandberg och Lundström i målet förda talan icke kunna bifallas.

 

    Åklagaren anförde besvär. Han framhöll, att motivet för Lundströms och Sandbergs tillbakaträdande varit, att de funnit, att brottet varit väsentligt svårare eller mera riskfyllt att utföra än de föreställt sig. På grund av det buller, som Edgar gjort, hade de kommit till insikt om att det vore lönlöst att fortsätta brottet, då de redan måste hava blivit upptäckta.
    Sandberg vidgick vid muntligt förhör inför Svea HovR, att de varit rädda för att bliva tagna på bar gärning.
    HovR:n (hrr Björklund, Bennich, Mankell och Lagergren), som meddelade särskilt utslag beträffande Sandberg, yttrade i utslag d. 9 dec. 1947 beträffande Lundström: HovR:n finner lika med RR:n utrett, att Lundström och Sandberg natten till d. 31 dec. 1946 i fastigheten Brännkyrkagatan 115 i Stockholm gjort sig skyldiga till försök till grov stöld.
    Av omständigheterna i målet måste anses framgå, att Lundström avstått från stöldens fullbordan till följd av den rädsla för omedelbar upptäckt, som orsakats av buller vid försökets utförande.
    På grund härav prövar HovR:n rättvist att, med ändring av överklagade utslaget, döma Lundström jämlikt 3 kap. 13 § samt 20 kap. 4 och 10 §§ strafflagen för försök till grov stöld att hållas till straffarbete 4 mån.
    Lundström sökte ändringsdispens.
    HD (Just.R:n Alsén, Ekberg och Walin) fann enligt utslag d. 20 maj 1948 ej skäl att bifalla ansökningen.