TAUNO TIRKKONEN: Suomen Rikosprosessioikeus (Finlands Straffprocessrätt) I. Helsingfors 1948. Werner Söderström A/B. 527 + XXXII sid. Fmk 500.00, inb. 580.00.
Sedan Sveriges nya Rättegångsbalk trätt i tillämpning har naturligtvis en framställning av ett rättegångsförfarande, som i sina huvuddrag regleras genom stadgandena uti RB i 1734 års lag, icke något aktuellt intresse för Sverigs jurister. Värdet av ett arbete med detta innehåll kan nästan sägas vara rättshistoriskt. Dock ingalunda utslutande. Åtskilliga berörda huvudproblem äro av den art och innebörd, att den lösning som ges och den motivering varur denna framgår kan vara till gagn även för dem, vilka i sin teoretiska eller praktiska gärning syssla med en modernare lagstiftning. Emellertid förringas naturligtvis denna möjlighet för rikssvenska jurister därigenom, att arbetet utges endast på finska. I monografier avfattade på detta språk plär ofta en på något större kulturspråk skriven sammanfattning av innehållet vara vidfogad, men i ett verk av den omfattning som nu ifrågavarande är möjligheten av ett dylikt tillägg tämligen utesluten, om ock ej alldeles ogörligt att åstadkomma. Beklagligtvis torde någon översättning ej heller vara att emotse.
Det är ett ganska märkligt sakförhållande, att uti den rikssvenska juridiska litteraturen icke inom detta århundrade finnes — förutom stencilerade föreläsningskurser — andra fullständiga specialframställningar av den intill innevarande år gällande svenska straffprocessrätten än GÖSTA BÄÄRNHIELMS uti »Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler», i upplagor av åren 1923 och 1927. Icke heller under tidigare sekler ha många sådana i tryck utgivits. Jag antecknar blott den första svenska kriminalrättsliga författarens CLAUDIUS KLOOTS latinska skrift från åren 1651 och 1676 »Processus Criminalis»; än vidare DAVID NEHR MANEHRENSTRÅLES auktoritativa »Inledning till Then Swenska Processum Criminalem» utgiven 1759 och den i IV:de delen av »Nordisk Retsencyklopædi» ingående av P. ASSARSSON författade redogörelsen. Den finländska litteraturen inom detta århundrade har dock att uppvisa tre sådana arbeten, nämligen av R. A. WREDE: »Grunddragen av Finlands processrätt», i upplagor från åren 1919 och 1937 på svenska och finska samt från år 1946 allenast på finska, den andra editionen förfullständigad av BERTIL SJÖSTRÖM och den tredje av TAUNO TIRKKONEN, ävensom mina såsom manuskript tryckta »Föreläsningar i Straffprocessrätt», varav likvisst endast del I utkommit 1908—1910, samt min i två upplagor, åren 1911 och 1915, publicerade lärobok »Sammandrag av föreläsningar i straffprocessrätt». Inför denna relativt knapphändiga och delvis föråldrade litteratur får självfallet prof. Tirkkonens nu utgivna arbete, åtminstone bedömt från finländsk horisont, hälsas med glädje och den förhoppning tillika uttalas, att honom må förunnas tillfälle att medelst en 2:dra del fullborda verket.
Med fästat avseende å den nyss utgivna 1:sta delens omfång och innehåll synes arbetet böra betecknas som en handbok, ägnad att betjäna även rättspraxis. För att emellertid kravet på en ny lärobok
skulle varda tillgodosett har auktor fördelat arbetet i en med corpusstil tryckt del och däremellan inskjutit och låtit med petit-stil trycka de delar av framställningen, som äro avsedda för grundligare specialstudier. Man kan givetvis beträffande enskilda partier tveka, huruvida ej den för jurisstuderande, vilka ej önska förvärva djupare insikter i straffprocessrätten, avsedda lärobokskursen kunnat och bort göras något fylligare. Men även om denna åsikt framföres, vare dock tillika som allmänt omdöme uttalat, att fördelningen över huvud taget synes förståndigt genomförd.
Den nu föreliggande delen av prof. Tirkkonens arbete är fördelad i fem kapitel.
Det 1:sta och förra delen av det 4:e kap. hade kunnat, så förefaller det mig, med varandra sammandras. I det sammanhang, då straffprocessens och straffprocessrättens begrepp fixeras, synes mig nämligen att även frågan om processens föremål lämpligare hade utretts. Beträffande sist angivna spörsmål känner jag mig ej övertygad om riktigheten av auktors åsikt, att själva den rättsliga gärningen bör anses vara processens föremål, utan vidhåller jag min förut uttalade mening, att som sådant må betraktas statsmaktens straff- eller däremot svarande reaktionsanspråk till följd av förövad ogärning. Befogenheten av denna mininställning ter sig för mig särskilt pregnant i det straffexekutiva processförfarandet. I 1:sta kap. avhandlas jämväl straffprocessrättens tilllämpning med hänsyn till tid, rum och sak. Speciellt det sist antydda är intressant genom den belysning, som ges den s. k. adhesionsprincipen. Härvid kan jag emellertid ej underlåta att anmärka, att stadgandet uti BB X: 6 visserligen i finländsk domstolspraxis allmänt så uppfattats, att så snart en civilrättslig prejudicialfråga kräver prejudiciellt avgörande och denna rör fastighet, frågan härom alltid skall hänskjutas till skild civil rättegång och brottmålet i bidan på dennas definitiva slut uppskjutas, men att det ingalunda är absolut ostridigt, att denna praxis vore av stadgandena i nämnda lagrum oundgängligen påkallad. I övriga fall beror det ju normaliter på domstols prövning, huruvida civil prejudicialfråga må avgöras adhesionsvis i brottmålet eller hänskjutas till skilt civilprocessuellt avgörande. Det hade emellertid tjänat domstolarna till vägledning, om de synpunkter, vilka härvid särskilt borde beaktas — t. ex. bevisbördans fördelning — något mera ingående utvecklats. En vidlyftigare klarläggning av de fall, då prejudicialfrågan är av förvaltningsrättslig natur, hade måhända även varit önskvärd. Sista avsnittet i 1:a kap. är ägnat straffprocessens ledande grundsatser. Här saknar jag ett effektivare betonande av parallellerna emellan officialprincipens herravälde i brottmålsprocessen och dennas tillämpning i sådana tvistemål, där ett officialintresse dominerar. Ännu i en fråga av viss praktisk bärvidd vill jag hava antecknat en avvikande ståndpunkt, nämligen beträffande spörsmålet, vad med »ringa» brottsmål må förstås. Jag håller före, att innehållet i RB XV: 1, sådant lagrummet numera lyder, borde tilläggas avgörande betydelse och att som sådant mål därför borde anses mål, som angå brott, varå kan följa
högst 2 års fängelse. Denna uppfattning bekräftas, enligt mitt förmenande, av de skäl, vilka motiverade lagrummets åren 1873 och 1901 i Finland givna innehåll. Lagen av 1934 angående strafforder skulle jag ej tillmäta förändrande betydelse vidkommande tolkningen av en term av konstituerande betydelse för det å 1734-års lag grundade processförfarandet.
Andra kap. är ägnat domstolarna. Framställningen ter sig för mig synnerligen fullständig. Som särskilt förtjänstfullt ville jag karakterisera det sätt, varpå konsekvenserna av objektiv och subjektiv connexitet klarläggas i avseende å forum. Dessa såsom ock den s. b. hemställan (underställan) och dennas verkningar beträffande domstolarnas inbördes s. k. funktionella kompetens äro emellertid beroende av stadganden säregna för den finländska rätten. Hithörande partier i prof. Tirkkonens verk kunna därför anses vara av mera lokalt intresse för Finlands jurister.
Uti III:e kap. avhandlas partsbegreppet. Det må konstateras, att auktor, i motsats till flera utländska rättsvetenskapsmän, tillägger även den offentliga åklagaren i ett brottmål ställningen av part; icke blott såsom representant för statsmakten, som vore den egentliga parten åklagandesidan. Av speciellt intresse för rikssvenska jurister är prof. Tirkkonens uppfattning och lösning av stridsfrågan: vem tillkommer ställning av målsägare. På anförda skäl och i polemik mot andra godtar han det av mig förut formulerade svaret: målsägare är den, vilken är subjekt för det genom brottet uti första hand kränkta rättsgoda, såsom ock den för vilken omedelbart genom förbrytelsen uppstått ett enskilt, privaträttsligt eller offentligt-rättsligt anspråk ävensom slutligen, i avseende å de s. k. politibrotten, den vars rättssfär genom förseelsen omedelbart hotats. Vid den närmare utredningen av dessa rättsnormers innebörd är det en liten detaljfråga, där auktors framställning kanske ter sig i viss mån diffus. Om någon till följd av brott mist livet, synes mig att den avlidnas änka och barn alltid böra tillerkännas ställning av målsägare, emedan dessa jämlikt finländsk rätt (Str. L. IX: 3) principiellt hava anspråk på underhåll ur illgärningsmannens bo, detta oavsett om de uti fallet in casu hava behov av underhållet. För dem har genom förbrytelsen i princip konstituerats ett enskilt rättsligt anspråk. Deras av målsägareställningen härflytande principala åtalsrätt är förty en egen rätt, som icke underligger den begränsning, vilken i Finlands Str. L. VIII: 4 mom. 2 är stadgad beträffande där angivna familjemedlemmars och vissa närskyldas rätt att utöva död målsägares åtalsrätt eller att detta ej må ske emot den avlidnas åstundan.
Framställningen i IV:e kap. omfattar, förutom den här redan tidigare berörda frågan om straffprocessens föremål, uti skilda avsnitt kumulation av såväl flera yrkanden som flera parter på klagande- och svarandesidan och partssuccessionen ävensom processförutsättningarna.
Uti V:e kap. utvecklar auktor sin uppfattning om de s. k. processhandlingarna och anger till sist de medel, varmed missbruk av dessa förebyggas. I detta sammanhang fixeras jämväl skillnaden emellan for-
mell och materiell processledning. I avseende å den förra vill jag hava annoterad en avvikande mening. Domstols disciplinära makt under pågående rättegång anser författaren, såsom det synes mig, utan hållbara skäl, icke hemfalla under domstols formella processledning. Spörsmålet rörande domstols materiella processledning, som ju är ett av processpraxis viktigaste problem, utredes med klart framhållande av huru olika denna gestaltar sig å ena sidan uti grova brottsmål, där den inkvisitoriska processmetoden är förhärskande och å andra sidan i mindre mål, speciellt sådana angående »ringa» brott, vilka fullföljas enligt den accusatoriska metoden.
Denna anmälan är avsedd att fästa även denna tidskrifts läsare på ett gott arbete rörande det kriminella rättegångsförfarande, som under århundraden varit för Sverige och Finland gemensamt.
O. Hj. Granfelt.