Kan gevär förklaras förverkat på grund av brott, som annan än ägaren begått? 4 § jaktstadgan förbjuder, att gevär av vissa angivna slag användas vid jakt. Bl. a. förbjudes användningen av gevär med tio millimeter eller mindre kaliber och tillika av modell avsedd för krigsbruk med mindre geväret i avseende å sikt medlen och i övrigt ändrats på angivet sätt. (Vissa undantag för jakt å säl och varg m. m.) Härav följer således, att våra vanliga armégevär i allmänhet icke må användas vid jakt utan att först ändras. På grund av stadgande i 30 § jaktstadgan blir vid överträdelse geväret förverkat (till lika fördelning mellan Kronan och jaktvårdsfonden). Finnes egendom som skolat dömas förverkad icke i behåll, skall den dömde förpliktas utgiva dess värde, se 30 § sista stycket.
    Det förekommer ibland, att armégevär missbrukas vid jakt. Dylika gevär kunna bl. a. ha lämnats ut till medlemmar av skytteföreningar, och Kronan har lämnat ut gevär till hemvärnsmän. Det är alltså icke sällsynt, att gevär tillhörigt Kronan eller en förening innehaves av någon enskild, och även en enskild kan låna ut sitt gevär till annan. Missbruk kan naturligtvis ej helt undgås i dylika fall.

 

1 Detta må synas absurt. Jfr 19 § 1 mom. 1 st. 2 punkten och 41 § 1 mom. 1 st. 2 punkten arvsskatteförordningen och NJA II 1941, sid. 274. Ex analogia synes dock den i nämnda lagrum givna regeln icke kunna åberopas.

2 Se SVEN EDLING, Aktuella lagstiftningsfrågor inom familjerätten (SvJT 1947, sid. 764). 

E. THOMASSON. 379    Jaktvårdsintressets företrädare synas nu gärna vilja hävda den uppfattningen, att geväret skall vara förverkat, oavsett huruvida den brottslige eller någon annan äger geväret. Åklagare ha yrkat i enlighet med denna uppfattning. Och det har även hänt, att yrkandet bifallits av domstol. Så var fallet i ett i Svenska jägareförbundets meddelanden för 1947 nr 12 s. 43—44 refererat fall. En hemmansägare hade använt ett hemvärnets gevär för jakt. Häradsrätten ogillade yrkandet att geväret måtte förklaras förverkat, men åklagaren fullföljde och hovrätten yttrade: »Enär A enligt häradsrättens av honom icke överklagade utslag jämlikt 29 § jaktstadgan fällts till ansvar för det han i strid mot bestämmelsen i 4 § fjärde stycket samma stadga nyttjat ifrågakomna gevär vid jakt, samt geväret vid sådant förhållande jämlikt 30 § andra stycket nämnda stadga skall vara förverkat», så förklarade hovrätten geväret förverkat. — Såvitt referatet utvisar hade hemvärnet icke varit part i målet eller eljest hörts i detta.
    Såsom skäl för åsikten att geväret oavsett vem som är ägare bör vara förverkat torde kunna huvudsakligen åberopas följande: Ett gevär är ett så farligt redskap, att dess ägare måste ta sådan vård om detta att det icke kan missbrukas. Skulle förverkandepåföljden undgås, bleve lättföljden, att de olovligt jagande ofta sågo till att de använde en annans gevär just för att undgå den påföljden; även om den brottslige räknade med risken att i stället få utgiva värdet, så blir detta ett slag i luften beträffande den medellöse. Gevärets ägare kan ofta vara medbrottslig i det att han när han lånade ut geväret visste om att detta skulle bliva missbrukat eller åtminstone misstänkte det. Om geväret icke alltid förverkas, blir det en orättvis skillnad mellan dem som jaga med egna gevär och dem som jaga med andras; att geväret förverkas kännes helt naturligt mycket hårdare — och mera avskräckande — än ett måttligt bötesstraff. Om geväret icke blir förverkat, kan det vara fara för att det blir missbrukat ännu en gång. Vållar någon att annans gevär förverkas, har ägaren rätt till skadestånd av den brottslige.
    Man kan väl förstå, att dessa skäl synas bestickande för jaktvårdarna i deras ofta mycket svåra och otacksamma uppgift. Men om man granskar skälen kan nog en hel del anföras, som gör skälen mindre övertygande. Visst kan det sägas, att man skall ta vara på sitt gevär, men domstolarna få dock icke begära orimligheter. Hur skall en bonde i Lappmarken förvara geväret? Han kan dock icke ständigt stå gevärspost eller hava geväret inlåst i ett kassavalv. Skall det vara en medlem av en skytteförening förmenat att för övningsskjutning låna ut geväret till en kamrat, som icke är lycklig nog att själv äga ett gevär? Skall hemvärnet icke få låta sina hemvärnsmän ha geväret hemma; man har dock menat det vara riktigt att en hemvärnsman har geväret hemma hos sig. Visserligen skall en ägare vara försiktig med att låna ut gevär, men det är ju nogsamt känt för domstolarna, att även de eljest hyggligaste och präktigaste karlar ibland falla för frestelsen när det gäller jakt, varför det kan bli missbruk även när geväret lånats ut åt en till synes mycket pålitlig man. Jag har själv haft ett mål, där geväret lämnats till en annan

 

380 E. THOMASSON.för att repareras och där reparatören efter det reparationen verkställts men innan geväret hämtats försökte skjuta tjäder med geväret. Lånar någon ut sitt gevär och därvid vet, att geväret skall missbrukas, skulle denna hans vetskap jämförelsevis lätt framgå av omständigheterna, därest nu den olovliga jakten över huvud taget blev uppdagad. Och lånar någon ut ett gevär med vetskap om att detta skall missbrukas, torde utlånaren kunna enligt vanliga regler straffas för delaktighet, varvid geväret lärer bli förverkat på grund av utlånarens eget brott. Att medbrottsligheten ibland icke kan bli styrkt synes antagligt, men lagstiftaren har väl full kännedom om att mycken brottslighet såsom icke ådagalagd lämnas ostraffad, ehuru lagstiftaren icke för den skull tillgriper drastiska lagbud, som kunna drabba även oskyldiga. Att risken för vapnets förverkande avskräcker skall icke förnekas, men domstolarna kunna taga till ordentliga bötesstraff, och om någon utan ägarens lov missbrukar annans gevär, synas omständigheterna i regel kunna anses försvårande. Stadgandet att om det eljest förverkade icke finnes i behåll värdet i stället skall utgivas är ju icke skrivet med tanke på att om geväret tillhör annan den brottslige i stället skall förpliktas utgiva gevärets värde. Huruvida den nuvarande formuleringen kan tillåta en dylik tolkning må här lämnas därhän. Om en sådan påföljd anses önskvärd men nu icke påbjuden, kan ju författningen ändras. Geväret kan missbrukas ännu en gång, men vill man vara riktigt säker, så skulle man icke låta någon ha gevär. Skadeståndsskyldighet kan vara bra, men om den brottslige icke har något att betala med? Eller om det är svårt att få ett nytt gevär av just det slaget? Jägare och andra skyttar bruka säkerligen icke betrakta sina gevär såsom en genusartikel utan såsom något i hög grad individuellt.
    När hovrätten i det omnämnda fallet dömde hemvärnets gevär förverkat, torde den ha stött sig på den ovillkorliga avfattningen i 30 §. Det kan emellertid ifrågasättas huruvida icke just denna ovillkorliga avfattning i stället förbjuder hovrättens tolkning. Ty när nu förverkande påföljden icke fått såsom i vapenkungörelsen bero på domstolens prövning, synes man icke ha att välja på annat än att antingen alltid förklara geväret förverkat även när geväret äges av annan, icke medbrottslig eller också att aldrig förklara annans än den brottsliges gevär förverkat. Väljer man då det första alternativet, skulle man alltså förklara geväret förverkat jämväl därest — för att nu tillspetsa saken — geväret förvarats i ett kassavalv men vid ett dynamitinbrott i detta stulits samt sedan avden medellöse tjuven missbrukats.
    Att en oskyldig person får sin egendom av domstol förverkad på grund av att en annan begått ett brott synes bestämt strida mot svensk rättsuppfattning. Jag skulle tro, att vi litet var skulle anse oss sämre hanterade om en domstol utan att någon vår egen skuld förelåg förklarade vår egendom förverkad än om vi förlorade den genom stöld: vi kunna dock ha någon förhoppning att få igen det stulna men vi ha intet hopp att få igen vad domstolen berövar oss; av en tjuv vänta vi oss icke så mycket, men av domstolarna vänta vi oss att bli hyggligt behandlade. Skall en lagbestämmelse tolkas på detta stötande sätt, måste avfattning

 

KAN GEVÄR FÖRKLARAS FÖRVERKAT PÅ GRUND AV ANNANS BROTT? 381en icke medgiva någon annan tolkning. Det kan för övrigt ifrågasättas om en dylik regel skulle stå i rätt överensstämmelse med grunderna för § 16 regeringsformen. Det torde icke vara nödvändigt att läsa 30 § jaktstadgan på det sättet. För icke ordet förverkad tanken på att egendomen skall vara förverkad för den som begått den brottsliga handlingen?
    Att en domstol dömer egendom förverkad utan att ens ge ägaren tillfälle att värja sin egendom synes också klart strida mot svensk rättsuppfattning.
    Frågan har icke blott betydelse vid tillämpningen av jaktstadgan utan har en stor principiell räckvidd. Motsvarande fråga kan komma uppvid olovligt fiske, se 24 § fiskeristadgan och åtskilliga specialförfattningar. Det lär ha hänt, att när A. utan lov tagt B:s nät i dennes sjöbod (den normala och naturliga förvaringsplatsen) och fiskat röding under förbjuden tid näten blevo dömda förverkade.
    Beträffande olovlig varuinförsel har saken uttryckligen reglerats i lag. Enligt 1 § 9 mom. lagen om straff för olovlig varuinförsel förverkas mindre farkoster, fordon m. m., vilka använts vid den olovliga varuinförseln, »allt dock endast för så vitt forslingsredskapet tillhör (det olovligen införda) godsets ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om den olovliga varuinförseln eller skälig anledning att misstänka densamma, samt tillika godset anträffats under forslingen». I samband med antagandet av 1923 års lag väcktes förslag, att för vissa fall redskapet skulle vara förverkat, även om ägaren icke ägt kännedom om den olovliga varuinförseln eller haft skälig anledning att misstänka densamma. Förslaget avvisades. Riksdagsutskottet anförde härvid: »Att en person, som saknat anledning misstänka, att honom tillhörig egendom, som innehafts av annan, skulle komma att begagnas vid förövandet av brott, skulle vara sin egendom förlustig, synes utskottet betänkligt.»
    Den allmänna regeln måste därför bliva, att endast den brottsliges egendom kan bli förverkad. Det förut återgivna stadgandet i fråga om olovlig varuinförsel innebär icke något verkligt avsteg därifrån, ty därigenom blir egentligen endast viss vårdslöshet belagd med förverkande påföljd, varemot inga principiella hinder synas möta. Behovet av en liknande regel vid jakt och fiske synes — med hänsyn till att faran för rättsordningen där måste anses avgjort mindre — alls icke så stort som vid olovlig varuinförsel. Anses emellertid en dylik regel behövas även vid jakt och fiske, då må den införas genom en särskild lagregel, som i varje fall icke bör gå längre än den motsvarande regeln vid olovlig varuinförsel.1

E. Thomasson.

 

1 Sedan denna artikel satts i korrektur, har i proposition 1948 NR 80 med förslag till lag om ändring i strafflagen m. m. föreslagits en särskild förverkanderegel (2 kap. 17 §) inom strafflagens område. Förverkandepåföljden är där icke ovillkorlig utan beror på domstolens prövning, och regeln — för vars enskildheter här icke kan redogöras — ger skydd åt en oskyldig ägare. Av motiveringen torde ock framgå, att detta skydd ansetts självklart; att dyrk, falskt mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, kan förklaras förverkat även om ägaren icke begått brott lärer icke utgöra ett verkligt undantag från den grundsatsen.