Utredning angående avbetalningshandeln. K. M:t uppdrog d. 26 jan. 1945 åt kommerserådet S. Matz att verkställa en förberedande utredning angående avbetalningshandeln.
    Efter att under medverkan av Kommerskollegii statistiska byrå ha verkställt bl. a. en ingående undersökning angående avbetalningshandelns omfattning och verkningar, avgav utredningsmannen till justitie- och handelsdepartementen på hösten 1946 ett d. 14 sept. 1946 dagtecknat betänkande (del I och II; stencilerat).
    I första delen lämnas en redogörelse för den ekonomiska utredningen angående avbetalningshandeln.¹ Ur juridisk synpunkt kan vara av intresse, att nämna, att det på grundval av ett ganska stort material (inemot 160,000 avbetalningsköp under 1938 och cirka 170,000 avbetalningsköp under 1944 — eller sammanlagt i runt tal 330,000 fall) kunnat fastslås, att det råder ett ganska konstant förhållande mellan antalet fall, där avbetalningsköpet fullgöras å köparens sida och av antalet fall, där så ej sker. Det visar sig nämligen, att antalet fall, där köparen antingen frivilligt återlämnat avbetalningsgodset eller genom exekutiv åtgärd från säljarens sida gått miste om detsammma, procentuellt räknat för vartdera året utgör 8 % av hela antalet avvecklade köp. Antalet fall av godsets förskingring har under båda de ifrågakommande åren uppgått till resp. 0.2 och 0.6 % av samtliga fall. I inemot 92 % av hela antalet fall har alltså godset betalats kontraktsenligt eller dock i huvudsak i reguljär ordning.
    I andra delen av betänkandet behandlas frågan om revision av avbetalningslagen. Här upptages till en början spörsmålet, om ägareförbehållet bör förklaras sakna giltighet vid försäljning av vissa varor. I tidigare utredningar i ämnet (Kommerskollegi i utlåtande 21 febr. 1933 ochprof. F. Schmidts betänkande 31 mars 1938, SOU 1938: 11) hade föreslagits, att för vissa varor (enl. Schmidts förslag: kläder, tyger, skodon samt andra varor, som hastigt förbrukas, ävensom smycken samt fick och armbandsur) ägareförbehållet icke skulle vara gällande vid försäljning eller äga endast begränsad giltighet.² Framför allt med hänsyn till svårigheten att finna en rationell gräns mellan de varuslag, för vilka ägareförbehållet skulle gälla, och de, där så ej skulle vara fallet, och

 

¹ En närmare redogörelse härför finnes intagen i Kommersiella Meddelanden 1947 s. 126.

² Enligt Schmidts förslag skulle ägareförbehållet vid försäljning av angivna varor icke medföra borgenärsskydd och ej heller straffansvar, om köparen avhände sig varorna. Däremot skulle förbehållet gälla i förhållande parterna emellan. Ägareförbehållet skulle sålunda ge säljaren rätt att kräva godset av köparen personligen. 

för att ej över hövan komplicera äganderättsförhållandena i avseende på avbetalningsgods har utredningsmannen ej funnit sig böra förorda en sådan lösning. I stället förordas, att man på en indirekt väg gör det mindre eftertraktat för avbetalningssäljaren att föryttra konsumtionsvaror på avbetalning. Det förordas nämligen (se närmare nedan), att förmånen att få tillgodoräkna ett visst existensminimum tillerkännes avbetalningsköpare bl. a. vid handräckning enligt avbetalningslagen.
    Beträffande avbetalningslagens tillämplighetsområde föreslås, att den nu gällande begränsningen, enligt vilken lagen icke äger tillämpning när avbetalningspriset överstiger 3,000 kronor skulle upphävas. Lagen skulle således bli tillämplig på alla avbetalningsköp.
    I 2 § avbetalningslagen stadgas, att säljaren icke på grund av köparens underlåtenhet att fullgöra sin betalningsskyldighet äger rätt att återtaga godset, utkräva post, som eljest ej vore förfallen, eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande med mindre någon post utestår ogulden minst 14 dagar utöver förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst 10 % av avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden förut förfallen post utgör minst 5 % av nämnda pris.
    Det påpekas i utredningen, att den begränsning i säljarens rätt att återtaga godset, som paragrafens stadgande om ett visst procentuellt förhållande mellan den eller de förfallna posterna å ena sidan och avbetalningspriset å den andra sidan utgör, har en väsentligen olika innebörd alltefter den eller de förfallna posterna äro den eller de sista posterna i serien av de successivt förfallande posterna eller ock de ligga så att säga inne i denna serie. I det senare fallet innebär begränsningen i själva verket att säljaren nödgas inrymma åt köparen ett extra anstånd utöver de 14 dagarna, innan han får tillgripa åtgärden att påkalla godsets återtagande. Säljaren måste nämligen avvakta att så många poster förfalla till betalning, att de sammanlagt uppgå till minst 5 % av avbetalningspriset.
    När det gäller slutposterna innebär den stadgade begränsningen däremot, att säljaren — oaktat han alltfort är ägare av avbetalningsgodset — icke är berättigad att återtaga detsamma. Han förlorar alltså den säkerhetsrätt i avseende å godset, som avtalet tillförsäkrar honom. Det påpekas i utredningen, att denna ordning kan leda till och i praktiken också lett till att köparna illojalt utnyttja lagens skyddsbestämmelser för att förskaffa sig en extra rabatt på köpeskillingen. I anslutning till vad som redan gäller enligt norsk och finsk rätt föreslås i utredningen, att nämnda begränsning, såvitt nu är i fråga, slopas, och då reglerna om anstånd för avbetalningsköpare, som oförvållat råkat i betalningssvårigheter, enligt utredningen böra ordnas på annat sätt än f. n. gäller (se nedan), förordar utredningsmannen att den berörda procentbegränsningen bör bortfalla även i fråga om de avbetalningsposter, som ej utgöra den eller de sista posterna.
    I anslutning härtill föreslås i utredningen, att anstånd med avbetalningspost må av köparen åtnjutas under 1 månad från förfallodagen

 

utan särskilt uppgiven anledning (i stället för enligt gällande rätt 14 dagar under förutsättning av ovan angiven relation mellan förfallen post och avbetalningspris). Vidare skall köparen äga erhålla anstånd med avbetalningspost under högst 3 månader från förfallodagen, om han på grund av sjukdom, förlust av arbetsanställning, partiell arbetsinställelse, dödsfall i köparens familj eller annan dylik orsak oförvållat råkat i betalningssvårigheter. Anstånd må kunna erhållas under ytterligare högst 3 månader, om vid den första 3-månadersfristens utgång anståndsorsaken fortfar, samt under högst 3 månader från upphörande av anståndsorsak. Sammanlagt må dock enligt förslaget anståndet ej överstiga 6 månader, såvida ej köparen erlagt tre fjärdedelar av avbetalningspriset, i vilket fall anståndet sammanlagt ej må överstiga 9 månader.
    För vissa speciella fall ges detaljerade regler, vilka dock här på grund av utrymmesskäl måste förbigås. Styrkande av anståndsorsak tänkes kunna ske genom intyg av myndighet inom socialvården.
    Den i 4 § avbetalningslagen stadgade regeln att vid uppgörelse parterna emellan i fall av godsets återtagande säljaren skall äga in dubio få räkna sig till godo 9/10 av icke förfallna, oguldna poster föreslås upphävd. I stället bör reduktion ske med den faktiska procentuella differensen mellan avbetalningspris och kontantpris. I samband härmed föreslås, att 12 §, som innebär att vid uppgörelse i samband med handräckning reduktion av de icke förfallna oguldna posterna städse skall ske med 10 %, upphäves.
    Såsom redan nämnts föreslås i utredningen, att regler införas om rätt för avbetalningsköparen att få tillgodonjuta ett visst existensminimum (jfr 65 § U.L.) vid handräckning enligt avbetalningslagen. Det är uppenbart, att av sociala och humanitära skäl en bestämmelse av angiven innebörd är påkallad. Redan nu lärer utan stöd av uttryckligt lagbud utmätningsmännen på sina håll vägra att i handräckningsväg fråntaga köparen-gäldenären för honom och hans familj oundgängligen nödvändiga gång- och sängkläder o. d. som köpts på avbetalning. Den ifrågasatta bestämmelsen om existensminimum bör emellertid gälla ej endast vid handräckning enligt avbetalningslagen utan även vid verkställighet enligt 3 kap. UL. Det finnes nämligen — framhåller utredningsmannen — ingen anledning att ej låta köparen njuta berörda förmån tillgodo, i händelse säljaren i stället för att anlita handräckningsförfarandet går domstolsvägen och får köparen dömd att till honom utgiva avbetalningsgodset. En bestämmelse i berörda syfte bör anknytas till 41 § UL, och i 11 § avbetalningslagen bör intagas en hänvisning till detta stadgande.
    I utredningen har ingående behandlats spörsmålet, huruvida avbetalningssäljaren vid underlåtenhet å köparens sida att fullgöra avbetalningarna kan, sedan han i rättegångsväg fått sin fordran enligt avbetalningskontraktet domfäst, erhålla utmätning i avbetalningsgodset. Frågan har nyligen varit aktuell i ett mål, som avdömts i högsta domstolen (NJA 1945 s. 160). Enligt majoritetens i domstolen mening kunde på yrkande av avbetalningssäljaren utmätning av avbetalningsgodset

 

icke lagligen äga rum, enär säljaren icke ovillkorligen avstått från ägareförbehållet.
    Enligt Schmidts förslag skulle ett stadgande genomföras av innehåll, att om utmätning sökes för vad säljaren kan ha att fordra enligt ett avbetalningsköp, det sålda godset ej må tagas i mät.
    I utredningen påpekas, att ehuru ej uttryckligen uttalat det måste av Schmidt anses underförstått såsom självfallet, att utmätningsfriheten för avbetalningsgodset endast skulle gälla så länge äganderätten icke ovillkorligen övergått på köparen. Innebörden av Schmidts förslag skulle således enligt utredningsmannen bli densamma som kommit till uttryck i nyssberörda prejudikat. Emellertid finner utredningsmanen, att det ej föreligger anledning att nu lagfästa den i detta prejudikat innefattade rättsregel, som strider mot vad som på sina håll bland utmätningsmännen hittills i praxis tillämpats. I utredningen uttalas den förmodan, att utmätningsmännen komma att lämpa sin praxis efter prejudikatet ifråga.
    I utredningen föreslås vidare i anslutning till Schmidts förslag, att i avbetalningslagens 8 § förklaras, att klausuler om s. k. koppling av avbetalningskontrakt och belåning av köparerätt skola vara ogiltiga.
    Därjämte förordas, att i avbetalningslagen intages en preskriptionsbestämmelse av innehåll, att om säljaren icke mot köparen framställt krav på grund av avbetalningsavtal inom 2 år från det köparen sist verkställde betalning på grund av avtalet eller sist mottog krav å köpeskilling eller godset, säljaren skall vara för den på avtalet grundade förbindelsen fri.
    Slutligen må nämnas, att utredningsmannen föreslagit, att vid lagtextens slutliga utformning tages i övervägande ett förslag att, ifall avtal om avbetalningsköp slutits under medverkan av agent eller annan sådan försäljare, säljaren ofördröjligen skall tillställa köparen skriftlig bekräftelse på avtalet. Köparen skulle då äga att inom viss tid (förslagsvis 14 dagar) efter det han mottagit sådan bekräftelse häva köpet. Syftet med en dylik hävningsrätt skulle vara att bereda köparen en rättslig möjlighet att frånträda avtalet, om — såsom ej sällan är fallet — avtalet påtrugats honom av en efterhängsen agent.
    I utredningen föreslås ytterligare vissa lagändringar, vilka dock av utrymmesskäl här ej kunna bli föremål för behandling. Den intresserade hänvisas till betänkandet, som i stencilerat skick finnes tillgängligt i justitiedepartementet.

S. Matz.