BRITTISK PROCESS
En översikt över domstolarna och rättegångsförfarandet i England, Wales och Skottland.
AV
HOVRÄTTSASSESSORN CARL FREDRIK HADDING.
I.
Engelsk rättsskipning har — särskilt när det gäller brottmål — sedan länge haft ett mycket gott rykte. Domarnas oavhängighet och den starka känslan av »fair play» under rättegången äro två huvudskäl. De specifika principerna för en engelsk domstolsförhandling, muntlig bevisupptagning och båda parternas förhör av vittnena, anses av många vara bästa sättet för att utfinna sanningen. Av betydelse i detta sammanhang är också »the circuit system», som innebär att ett fåtal, högt kvalificerade domare, i ständig kontakt med varandra och inspirerade av en gemensam tradition, resa ut från London och hålla ting var och en inom sitt distrikt av landet. Men icke endast fördelarna hos den engelska processen utan även dess nackdelar ha väckt mycken uppmärksamhet. Framför allt har det sagts att den är för långsam, för invecklad och för dyrbar. Åtskillig kritik har vidare riktats mot de två formerna för lekmännens medverkan, juryn och fredsdomarna.
Wales har gemensam rättsordning med England. Skottland däremot har, trots att det i nära 350 år varit förenat med England, eget rättsväsende praktiskt taget helt skilt från det engelska. Föreningslänken i fråga om rättsskipningsorganen är House of Lords, som för båda länderna är högsta instans i civilmål (för England även i brottmål). Såväl domstolsorganisationen som det processuella förfarandet erbjuder stora olikheter och man måste säga, att en jämförelse ofta utfaller till skottarnas favör. Det råder intet tvivel om att inte den skotska processen i allmänhet är både enklare, snabbare och billigare än den engelska. Samtidigt har den dock i fråga om målens handläggning väsentligen samma grunddrag, som i så hög grad givit den engelska processen namn att — i detta avseende — vara föredömlig.
Avsikten med denna artikel är att ge en kort översikt över de brittiska domstolarna och rättegången vid dem. Av detta omfattande ämne måste givetvis mycket utlämnas helt och i vad exempelvis rör själva rättegångsförfarandet kan det endast bli fråga om den allmänna gången i de vanligare processtyperna. Jag har dock sökt framhålla en del omständigheter av särskilt intresse i samband med vår processreform.
Artikeln är — förutom på lagtext och litteratur i ämnet — grundad på iakttagelser och erfarenheter under en studieresa till England och Skottland sommaren 1947. Avdelningen om England och Wales är väsentligen en översättning och bearbetning av en tillsammans med hovrättsassessorn GUNNAR LAGERGREN skriven uppsats »Administration of Justice in England».
ENGLAND OCH WALES.
Advokater och domare. Som bekant finns det två olika slags advokater i England, solicitors och barristers.
Solicitors ha en allmän advokatpraktik, äro ofta familjejurister och syssla mycket med förmögenhetsförvaltning och bolagsärenden. De ha den direkta kontakten med klienten i alla slags rättegångar men kunna ej själva uppträda vid huvudförhandlingar i de högre domstolarna. De äro att anse som tjänstemän under the Supreme Court of Judicature och deras verksamhet, icke minst deras arvoden, är strängt reglerad. Det finns omkring 15,000 solicitors spridda över hela England ochWales.
Barristers uppträda med ensamrätt inför de högre domstolarna och arbeta dessutom som juridiska rådgivare i mer intrikata fall. De utbildas vid de fyra Inns of Court (Middle Temple, Inner Temple, Lincoln's Inn och Gray's Inn, alla nära the Law Courts vid the Strand i London) och bli därefter »called to the Bar».
En barrister får sina uppdrag från solicitors (genom »briefs»), aldrig direkt från klienten (visst undantag utgöra de s. k. »dock briefs» i brottmål). Han får icke utöva yrket i bolag med annan barrister. Formellt är han icke berättigad att ta betalt och kan därför icke driva in sin »remuneration». Alla ekonomiska angelägenheter och de flesta andra yttre åtgärder skötes av hans clerk.
I rättegångarna medverkar han ofta med uppsättande av handlingar under förberedelsen. Han ger också »opinion» på fråga om en sak bör dras inför rätta. Hans väsentliga uppgift är dock att vara ombud vid huvudförhandlingen.
Det finns olika kategorier av barristers. Den nyvordne går i regel ett år som »pupil» hos någon »Junior» (mot avgift). Sedan arbetar han som »devil» för sin chef för att så med tiden få egen praktik. De mest framstående barristers kunna utnämnas till King's Counsel. De kallas då även »leaders» eller »silks» (de bära en gown av silke, medan de övriga ha ylle). När en King's Counsel uppträder, är han alltid biträdd av åtminstone en Junior, som alla andra barristers kallas, oavsett åldern. Det finns omkring 3,000 barristers. Endast 500—600 ha full praktik. De flesta bo i London, de övriga i andra större städer.
Samtliga domare i England rekryteras från barristers. Ingen särskild domarutbildning finnes. Av intresse är att en del domartjänster, främst Recorders, upprätthållas av barristers vid sidan av den vanliga praktiken. Sammanlagt finns endast omkring 150 heltidsanställda domare. Sällan utnämnes någon före 45-årsåldern.
Domarna inta en mycket hög social ställning. Ett litet belysande exempel: Många av domarna i High Court, som har sina lokaler i the Law Courts, äta lunch i Middle Temple eller Inner Temple och måste då passera över gatan framför domstolen. Där finns då alltid en poliskonstapel till hands, som omedelbart stoppar trafiken så att domaren (då civilklädd) ej skall behöva vänta ett enda ögonblick.
CIVILPROCESSEN.
De viktigaste domstolarna, som syssla med civilmål, äro i första instans »the Petty Sessional Courts», »the County Courts» och »the High Court of Justice». Den sistnämnda kan upptaga alla slags civilmål från hela England och Wales, medan de övrigas behörighet är begränsad såväl sakligt som lokalt. Dessa lägre domstolar stå under tillsyn av High Court.
Bortsett från »the Quarter Sessions» och »the Divisional Courts of the High Court», vilka i detta sammanhang ej ha så stor betydelse, finnas två överinstanser i civilmål, nämligen »the Court of Appeal», som upptar mål från County Courts och High Court samt överhuset, vilket såsom högsta instans handlägger appeller från Court of Appeal.
Fredsdomarna. Fredsdomarna, »the Justices of the Peace», även kallade »the Magistrates», handlägga huvudsakligen brottmål. Deras organisation och arbete kommer därför att närmare behandlas i samband med övriga brottmålsdomstolar.
I Petty Sessions liksom i Quarter Sessions ha emellertid fredsdomarna viss kompetens i fråga om tvistemål och civila ärenden. Petty Sessions kunna t. ex. avgöra en del tvister mellan hyresvärd och hyresgäst och mellan arbetare och arbetsgivare, liksom enklare skuldmål (små belopp) samt faderskapsmål och ett stort antal äktenskapsfrågor, i vilka senare domstolen kan giva »separation orders» (närmast motsvarande »skillnad till säng och säte») och utdöma underhållsbidrag till hustru och barn. Bidragen få dock högst uppgå till 2 pund i veckan för hustruns egen räkning och 10 shilling för varje barn. En kommitté har nyligen föreslagit höjning av dessa belopp.
Över Petty Sessions' domar kan man klaga till Quarter Sessions eller, i rättsfrågor, till en Divisional Court of the High Court.
Petty Sessions och Quarter Sessions handlägga vidare åtskilliga ärenden av administrativ karaktär (t. ex. utskänkningsrättigheter).
County Courts. County Courts i deras nuvarande form inrättades 1846 såsom ett system av lokala tvistemålsdomstolar, avsedda att vara lättillgängliga från varje plats och för varje pung. De ha beskrivits såsom civilprocessens ryggrad. Enligt uppgift handläggas 90 procent av alla tvistemål av County Courts. De vanligaste målen där äro smärre skuldmål. Över en miljon stämningar i sådana mål utfärdas varje år (95 procent avser summor under 20 pund), men endast omkring 30,000 mål gå till huvudförhandling.
Det finns 459 County Courts men blott 60 County Court domare. De flesta av domarna ha ett distrikt med olika tingsställen för varje domstol. De utses bland barristers med minst sju års praktik. Årslönen är 2,000 pund och pensionsåldern 72 år.
I varje distrikt finns en, eller ibland fler, »County Court registrar», utnämnd bland solicitors med minst sju års praktik. Han har begränsad behörighet att handlägga och avgöra mål och är ansvarig för domstolens administrativa verksamhet. Han sysslar särskilt med målens förberedande och med taxering av rättegångskostnaderna.
En County Court har såsom lägre domstol endast kompetens att handlägga mål inom de gränser som uppdragits av County Courts Act, 1934. Den kan, i stort sett, pröva mål, där käranden yrkar högst 100 pund. Om motparten ej har något däremot, kan kompetensen utsträckas till dubbla värdet. I vissa slags mål (som rör »equity») får tvisteföremålet ha ett värde av 500 pund. Med båda parternas samtycke kan emellertid domstolen upptaga mål även när det gäller högre summor än de nu angivna. Domstolen kan pröva nästan alla slags tvistemål utom exempelvis äktenskapsskillnad, äktenskaplig börd, brytande av äktenskapslöfte, ärekränkning samt kontraktsbrott, när ej penningkrav ställas. I vissa av dessa fall kan emellertid ett mål som börjat vid the High Court hänvisas till en County Court. Det har gjorts gällande att County Courts borde få kompetens att döma till äktenskapsskillnad, men den nya författningen om proceduren i äktenskapsmål (i kraft 1 maj 1947) medförde ingen sådan förändring.
Mot domen kan talan föras hos Court of Appeal, dock endast i rättsfrågor. I motsats till avgöranden av High Court har man ej rätt att klaga i bevisfrågan. När tvisteföremålets värde ej överstiger 20 pund måste tillstånd till fullföljd givas av den County Court som dömt i saken.
The High Court of Justice. 1873 sammanfördes flera äldre domstolar till the High Court of Justice. Tillsammans med Court of Appeal bildar den »the Supreme Court of Judicature». I överensstämmelse med de äldre domstolarnas kompetens är High Court indelad i tre divisioner, kallade King's Bench Division, Chancery Division och Probate, Divorce and Admiralty Division.
Det finns f. n. 33 domare vid High Court, de flesta tillhörande King's Bench Division. De kallas »puisné judges» — deras titel är Mr Justice — och de utses bland ledande barristers. I några få fall har dock en County Court domare blivit utnämnd. Domarna vid High Court ha en lön om 5,000 pund. Lordkanslern framhöll i juli 1947 att lönen är densamma nu som för över hundra år sedan och att det syntes vara på tiden att höja den. En High Court domare kan avsättas endast efter framställning till kronan av både över- och underhuset. Lordkanslern, den högsta juridiska posten i England (lön 10,000 pund) är president för Chancery Division, men, när han icke är upptagen av politiskt arbete, (han är medlem av regeringen och talman i överhuset) sitter
han vanligen i överhusets domstolsutskott. President för King's Bench Division är the Lord Chief Justice, som har en lön av 8,000 pund.
Bland övriga rättsbildade tjänstemän vid High Court märkas masters vid King's Bench och Chancery Division samt registrars vid Probate, Divorce and Admiralty Division. De syssla huvudsakligen med förberedelsen i tvistemål och ha även viss dömande behörighet.
»High Courts kompetens i tvistemål omfattar» säger HALSBURY i »The Laws of England», »alla mål och ärenden av vad slag det vara må utom vissa undantagna sinnessjukärenden och en eller två högst tekniska saker av ytterst ringa praktisk betydelse; den är i olikhet mot County Courts icke begränsad till något penningbelopp.»
High Court har kompetens även i brottmål. Denna utövas huvudsakligen vid Assizes och vid Central Criminal Court (Old Bailey).
Vissa slags tvistemål måste handläggas vid viss division. I fråga om de övriga är det kutym att de fördelas alltefter sin typ. Så handlägger t. ex. King's Bench Division huvudsakligen avtals- och skadeståndsfrågor, i synnerhet när huvudyrkandet bestämts i pengar, medan Chancery Division, som kommit i stället för de gamla Courts of Equity, vanligen prövar administrativa mål, bolagsmål och mål rörande inteckningar och förmögenhetsförvaltning (trusts), ävensom avtalsmål, där huvudkravet ej är betalningsförpliktelse. Probate, Divorce and Admiralty Division slutligen handlägger, såsom namnet visar, vissa testamentsmål samt äktenskapsmål och sjömål.
Domarna vid King's Bench Division tjänstgöra ej endast i London utan resa omkring inom åtta olika distrikt (go on circuit) och pröva då såväl tvistemål som brottmål vid de s. k. Assizes. Dessa ting hållas tre eller fyra gånger om året i sammanlagt omkring 60 städer och äro omgivna av mycken pomp och ståt. Trumpetare förkunna domarens ankomst och grevskapets High Sheriff mottager honom.
Dessa Assize Courts voro ursprungligen brottsmålsdomstolar men numera ge tvistemålen ofta lika mycket arbete. Ibland dömer en Commissioner en del av målen.
Chancerydomarna hålla ej ting utanför London och det är mycket ovanligt att ett mål som vanligen behandlas av Chancery Division upptages av en King's Bench domare vid Assizes. På grund av den stora ökningen av skilsmässomål (1947 räknade man med att få sammanlagt 50,000) handläggas många sådana mål vid Assizes och, såsom en tillfällig åtgärd, ha ett antal County Court domare och barristers fått befogenhet att såsom Commissioners avgöra skilsmässomål, såväl i landsorten som i London. De ha i denna sin egenskap alla de rättigheter och befogenheter som tillkomma en domare vid High Court.
Vanligen handlägges ett mål i High Court inför en domare. I vissa fall bildas emellertid inom vederbörande division en Divisional Court, bestående av två eller tre domare. Dessa domstolar höra mål som i första instans avdömts av Petty Sessions (endast rättsfrågan) samt konkursmål från County Courts. En av dem utövar tillsyn över fredsdomarna i allmänhet.
Över ett avgörande i tvistemål av High Court kan man klaga till Court of Appeal och därvid åberopa såväl rätts- som bevisfrågor (det senare dock ej då jury medverkat).
Court of Appeal. Denna domstol arbetar på tre divisioner och varje mål höres vanligen av tre domare. Några personer äro ex officio medlemmar av domstolen, t. ex. lordkanslern och övriga divisionsordförande i High Court. Faktisk chef är the Master of the Rolls (lön 6,000 pund). Vidare finnas the Lord Justices (f. n. åtta), vilka ha samma lön som domarna i High Court. De utses emellanåt direkt bland barristers men oftare är det en High Court domare, som utnämnes.
Court of Appeal är andra instans i alla slags tvistemål från High Court och County Courts (utom konkursmål från County Courts) och från vissa andra tvistemålsdomstolar.
Från en County Court kan man såsom nämnts klaga endast i rättsfrågan, medan egendomligt nog i jämförelse härmed en fullföljd från High Court kan avse även — eller allenast — bevisfrågor. När Court of Appeal prövar en bevisfråga är den emellertid obenägen att ändra underdomstolens ställningstagande, eftersom domaren där har haft fördelen av att höra och se vittnena. Vid Court of Appeal förekommer nämligen ej vittnesförhör utan endast referat av bevisningen vid underrätten. I vissa fall kan Court of Appeal förordna om ny huvudförhandling (vid den lägre domstolen), exempelvis när det förekommit ett väsentligt procedurfel vid underrätten eller när ny bevisning skall förebringas.
Om en part ej är nöjd med domen i Court of Appeal kan han klaga till överhuset.
The House of Lords. Teoretiskt kunna alla medlemmar av överhuset medverka i dess dömande verksamhet. Men i praktiken deltaga endast the Lords Ordinary of Appeal (kallade Law Lords). De är oengelska och skotska jurister och utnämnas till pärer på livstid. Deras årslön är 6,000 pund. Lordkanslern är ordförande, när han är med. Vanligen avgöres varje mål av fem domare. Majoriteten fäller utslaget.
Överhuset är högsta instans icke bara för England och Wales utan även för Skottland och Norra Irland. Det upptager både tvistemål och brottmål (från Skottland dock endast tvistemål). Tillstånd till fullföljd måste, när det gäller mål från Court of Appeal, beviljas antingen av denna eller av överhuset.
Rätten till en andra fullföljd har kritiserats av åtskilliga och det har föreslagits att endera av överinstanserna skulle avskaffas. De ytterst höga kostnaderna för fullföljd till överhuset är ett av huvudskälen för denna kritik.
FÖRFARANDET I TVISTEMÅL.
County Courts. Proceduren vid County Courts är enklare än vid High Court — bland annat kunna åtskilliga åtgärder under förberedelsen ordnas postledes — men inte desto mindre är det många invecklade regler för förfarandet. County Court Rules, 1936, består av femtio orders, var och en indelad i åtskilliga rules. Dessa Rules jämte
många andra författningar och föreskrifter som beröra County Courts äro samlade i »The Annual County Court Practice» (»the Green Book»),vilken innehåller omkring 2,000 sidor i litet tryck. Ett stort antal blanketter föreskrives för de olika faserna i proceduren. County Court Fee Orders 1943 stadgar 98 olika avgifter till domstolen.
En vanlig process börjar med att käranden på domstolens kansli ifyller en blankett för stämningsansökan (praecipe eller plaint), som skall ange parternas namn och adresser samt yrkandets natur och storlek. Om yrkandet går utöver två pund skall grunderna för anspråket redovisas i en bilaga (particulars of claim). När käranden lämnar in ansökan erhåller han en plaint note, vilken anger målets beteckning och dagen för huvudförhandling (jfr proceduren vid High Court, där ingen dag bestämmes i förväg). En stämning utfärdas av vederbörande tjänsteman och denna jämte particulars of claim skall delges svaranden senast 14 dagar före huvudförhandlingen (the return day).
När svaranden blivit delgiven stämningen har han att inom åtta dagar inkomma med svaromål eller medgivande. Ett medgivande skall ange hur han föreslår att betala det medgivna beloppet. The registrar sänder en avskrift av svaromålet till käranden.
Inom ramen för förberedelsen kan en part vända sig till domstolen med begäran om åtskilliga åtgärder. De vanligaste fallen äro begäran om föreläggande för motparten att närmare specificera grunden för käro- eller svaromål, begäran om tillstånd att ställa frågor till motparten, som denne måste besvara i beedigat intyg (affidavit), begäran om föreläggande att uppgiva skriftliga bevis (discovery of documents) eller att hålla sådana tillgängliga för granskning. De flesta av dessa åtgärder kunna vidtagas av the registrar, en del av dem måste föreläggas domaren.
f fråga om huvudförhandlingens förlopp hänvisas till avsnittet nedan om High Court.
Fråga om revision av proceduren vid County Courts utredes f. n. av en kommitté utsedd våren 1947 av lordkanslern (se vidare nedan).
Ett mål vid en County Court handlägges och avgöres vanligen inom två eller tre månader från dagen för ansökan om stämning.
High Court. Förberedelsen i tvistemål vid High Court är såsom nämnt mer invecklad än vid County Courts. Flera skrifter växlas mellan parterna i syfte att klarlägga tvistefrågorna och göra parterna beredda med bevisning om dem. Förelägganden att uppgiva handlingar av betydelse och hålla dem tillgängliga för granskning ges i praktiskt taget varje mål. The Rules of the Supreme Court ha ett stort antal orders (med de successiva underavdelningarna rules, sections och paragraphs), som reglerar de olika processarterna (ett sjuttiotal). Dessa Rules och övriga författningar som beröra High Court äro samlade i »The Annual Practice of the Supreme Court», kallad »the White Book» eller »the Practitioner's Bible». Den ger även noter till föreskrifterna med förklaringar och rättsfallsnotiser och innehåller ungeför 3,000 sidor. Enbart registret omfattar 450 sidor. Det är därför för-
ståeligt att det inom ramen för denna artikel inte är möjligt att närmare redogöra för förberedelsen.
När målet är färdigt för huvudförhandling antecknas det i en av de särskilda listorna, olika för olika slags mål. Någon dag för huvudförhandling utsättes icke. Målen på listorna avverkas i kronologisk ordning. När de flesta av de tidigare antecknade målen äro behandlade upptages målet i veckolistan (publiceras varje fredag) bland dem, som sannolikt komma att handläggas följande vecka. Slutligen upptages det i den dagliga uppropslistan, vilken utgives så sent som kl. 15.30 dagen innan målen skola förekomma. Det händer emellertid ofta att målet ej hinner påbörjas angiven dag. Genomsnittstiden från början av förberedelsen till dagen för huvudförhandlingen är omkring ett år; vissa mål kunna dock avgöras inom någon månad, andra först efter två år eller än senare. Antalet mål som förlikas eller eljest återkallas före huvudförhandlingen är synnerligen högt. I King's Bench Division utfärdas årligen omkring 50,000 stämningar men antalet huvudförhandlingar understiger 1,000.
Mycken kritik har riktats mot systemet med obestämd dag för huvudförhandling; och detta måste sägas vara ett av huvudfelen med den engelska civilprocessen. Det förhöjer processkostnaderna att ha parter och vittnen från hela landet väntande i dagar. Barristers bli ofta, på grund av uppropslistornas osäkerhet, tvungna att med kort varsel avsäga sig uppdrag. Ett försök med bestämda dagar för huvudförhandling gjordes 1932 med »the New Procedure List». Det utföll gynnsamt i London, men efter några år upphörde det. »Ingen vet varför», sade en barrister praktiserande vid High Court.
Huvudskälet för att dag för huvudförhandling ej fastställes är, att om ett mål till följd av förlikning eller parts eller vittnes utevaro, ej kan handläggas på den tänkta dagen, så skulle domaren ej alltid få arbete för den tid som reserverats för målet. Det kan ju invändas att detta vore bättre än att låta parter och vittnen vänta i dagar.
Frågan om bestämd dag för huvudförhandling är jämte andra problem föremål för utredning av en kommitté, som tillsatts våren 1947 av lordkanslern. Denna kommittés uppgift omfattar även förberedelsen.
Huvudförhandlingen tillgår i stort sett på samma vis vid de olika divisionerna.1 För bekvämlighets skull skall gången av en vanlig förhandling vid King's Bench Division beskrivas. Proceduren vid County Courts är likartad. Avvikelser av särskilt intresse skola framhållas.
Ett tvistemål avgöres numera praktiskt taget alltid av en domare ensam och ingen jury medverkar. Före 1933 kunde vilket tvistemål som helst prövas inför jury, men det året avskaffades denna möjlighet i de flesta måltyperna. Med hänsyn till krigsförhållandena föreskrevs 1939 att jury i tvistemål skulle användas endast efter särskilt beslut. Man väntar att jurysystemet snart skall återinföras om också icke i samma utsträckning som tidigare (i Skottland har man hösten 1947 åter börjat med jury i viss utsträckning). Fördelarna och nackdelarna med jurysystemet diskuteras livligt. Ett par exempel på olika ståndpunkter:
Signaturen Solicitor skriver i sin starkt kritiska »English Justice» (1932): »Det är ju allbekant att i civilmål ingen part som tror sig ha 'a good case' någonsin begär jury.» En av de äldre domarna i High Court däremot yttrade sommaren 1947, när han avkunnade dom i ett tvistemål, att han icke uppskattade sin plikt att som domare avgöra vilka fakta som voro styrkta utan att han ansåg det bättre att vanliga medborgare bedömde fakta och domaren endast drog de rättsliga konklusionerna.
En part kan vid huvudförhandlingen uppträda personligen utan biträde, men i de allra flesta fall anlitas advokat. I County Courts kan parten företrädas av en solicitor men vid High Court måste en barrister anlitas. — En barrister har, trots att hans huvuduppdrag är att företräda parten vid huvudförhandlingen, ofta gjort mycket av arbetet under förberedelsen. Före huvudförhandlingen har han ofta talat med klienten och kanske också med expertvittnen men däremot icke med andra vittnen.
Handläggningen begynner med att kärandens biträde (Counsel for the plaintiff) framlägger sin klients sak (opens his case). Han refererar de omständigheter som ligga till grund för käromålet och anger vilka tvistefrågor som finnas. Korrespondens och annat skriftligt material uppläses ofta. Även plädering i rättsfrågan förekommer.
Efter inledningsanförandet kallar kärandeombudet fram sina vittnen (varje vittne är vanligen inne i rättssalen under tiden till dess han själv skall höras). Eftersom man i England lägger utomordentligt stor vikt vid muntlig bevisning förekommer vittnesförhör praktiskt taget alltid. Även parterna själva höras oftast som vittnen (de kunna f. ö. icke höras på annat sätt). Sedan kärandeombudet hört ett vittne — förhöret skötes alltid av advokaterna — har motpartens ombud tillfälle att mot förhöra (crossexamine) och slutligen har första ombudet rätt till återförhör (re-examination). Domaren brukar i regel ej ingripa annat än med kompletterande frågor.
När käranden är färdig med sin sak (has finished his case), framlägger svarandeombudet sin klients syn på målet, hör sina vittnen och håller ett slutanförande. Slutligen håller kärandeombudet ett sista anförande. I County Courts har svaranden endast rätt till ett anförande och med domstolens tillstånd väntar han i regel med det till efter det han hört sina vittnen.
Innan svarandeombudet hållit sitt första anförande har kanske endast föga blivit sagt om svarandens inställning. Kärandeombudet säger vanligen något men icke mycket i sitt inledningsanförande och motförhöret av kärandevittnena belyser i viss grad svarandeombudets uppläggning av sin klients talan.
Om domaren i början av handläggningen önskar veta mer om svaromålet, kan han läsa »pleadings», av vilka han alltid får en avskrift före rättegången. Pleadings äro partsskrifter tillkomna under förberedelsen. De bestå vanligen av Statement of Claim, Defence och — i händelse av motkrav — Reply. Varje skrift innehåller i summarisk form en redogörelse för de faktiska omständigheter som parten åberopar (intet
sägs dock om den bevisning som kommer att förebringas därom). En del domare se på pleadings i förväg, andra göra det inte för att inte riskera att vara påverkade före förhandlingen.
Under en handläggning i High Court upptages all muntlig bevisning av en officiell stenograf. Fonografisk upptagning förekommer ej i England. Domaren gör sina egna anteckningar (eftersom dom vanligen avkunnas så snart som advokaterna slutat, blir det ej tid för utskrift av stenogram) och för endast 10—15 år sedan var han tvungen att göra fullständiga anteckningar i de flesta mål, eftersom stenograf användes endast i vissa slags mål, t. ex. skilsmässomål. I County Courts måste domaren alltjämt göra fullständiga anteckningar — en avskrift användes vid målets fullföljd — trots att det nu finnes stenografer vid en del av dessa domstolar.
Vad som antecknas — vare sig av domaren eller av stenograf — uppläses ej. Ej heller förekommer annan granskning eller kontroll av att vittnesmålen antecknats riktigt. Anmärkningar mot protokollen äro dock ytterst sällsynta.
En domare kan ställa målet på utslag men, såsom nämnts, avkunnar han i regel domen omedelbart efter det målet överlämnats. En del anse att detta system har sina nackdelar, eftersom det medför risk för otydliga formuleringar och alltför snabba avgöranden.
Domen är förhållandevis lång. Den återger yrkanden och ostridiga fakta, värderar bevisningen och framlägger slutsatserna. Avkunnandet tar en halvtimme eller mer och ibland en hel dag. Domen tages ned av stenografen. I County Courts är domen kortare.
Efter domens avkunnande — men inte förr — kan den vinnande parten yrka ersättning för expenser. Uppskattning av kostnaderna göres sedan vanligen av the master, inför vilken en mängd handlingar måste företes och mycken tid åtgår för att styrka och motivera de olika posterna.
Handläggningen inför domaren tar ofta avsevärd tid. Många mål vara mer än en dag och det är inte ovanligt att ett mål drar ut över en vecka eller fjorton dagar. En sessionsdag hos de högre domstolarna i London varar omkring 41/2 timme. Mycken tid upptages av plädering i rättsfrågor och av procedurfrågor. Den längsta huvudförhandling, jag hört talas om, upptog omkring sjuttio sessionsdagar. Den nuvarande lordkanslern, lord Jowitt, var ombud för en av parterna och höll ett anförande, som tog fyrtiofem dagar.
När en huvudförhandling börjat, förekommer uppskov endast i rena undantagsfall.
The Royal Commission at Common Law framhåller i sitt utlåtande 1936 att enligt dess åsikt en av de mest hoppingivande metoderna för att påskynda rättegångarna är att förkorta huvudförhandlingarna. De förnämsta medlen att minska både kostnader och tid anser kommissionen vara: begränsning av tvistefrågorna till sådana som verkligen äro omtvistade, någon lättnad i fråga om bevisreglerna och minskning av bevismaterialet. Kommissionen har gjort gällande att mycket skulle
kunna göras för att avvärja nackdelarna och för att förkorta och förenkla huvudförhandlingen genom mera omfattande förelägganden av visst slag under förberedelsen (summons for directions). Dessa skulle innebära en allmän översyn av målet (helst inför domaren själv) i syfte att nå fram till de väsentliga tvistefrågorna och förbereda utredning på enklaste och billigaste sätt av nödvändiga fakta. 1936 års utlåtande har emellertid praktiskt taget icke haft något resultat. Parterna komma fortfarande till huvudförhandlingen beredda att argumentera tvistefrågor och bevisa fakta vilka i själva verket inte på allvar bestridas av motparten. Reglerna beträffande förberedelsen (pleadings m. m.) antagas klarlägga tvistefrågorna och förhindra överraskningar, men de ha en mycket begränsad effekt. Eftersom pleadings uppsättas på ett tidigt stadium av rättegången, medan fakta kanske äro ofullständigt kända, ligger det i advokaternas intresse att framlägga klientens talan med tillräcklig grad av vaghet och med lämpliga alternativ så att, hur än fakta visa sig vara, klienten icke blir klavbunden.
Court of Appeal. Förberedelsen vid denna domstol är mycket enkel. Klaganden har att inge sina besvär (notice of appeal) inom viss tid. Motparten delges en avskrift. Målet är sedan färdigt för handläggning.
Målen i Court of Appeal avgöras efter en offentlig, muntlig förhandling. Varje domare får dessförinnan en avskrift av protokollen, innehållande pleadings, bevisningen och underrättens dom samt en avskrift av besvärsskriften. Liksom vid underrätten brukar domaren ofta ej se på handlingarna i förväg.
Såsom nämnts förekommer icke vittnesförhör. Bevisningen framlägges genom protokoll från underrätten, d. v. s. stenogrammen från High Court och domarens anteckningar från County Courts. Utskrifter av dessa stenogram äro mycket dyrbara. De kosta omkring 10 pund för varje timmes handläggning. Om stenogram tagits i en County Court kan en utskrift därav komma att användas om domarens anteckningar icke äro tillräckliga.
Handläggningen börjar med att klagandens advokat (alltid en barrister, även om målet vid underrätten skötts av en solicitor) redogör för tvistefrågorna och det material, vilket han för sin del åberopar. Han läser upp eller refererar den bevisning som förebragts för hans sak. Han läser också den överklagade domen och kommenterar den. Härefter talar motpartens ombud och slutligen har klagandens ombud tillfälle till bemötande. Domen gives sedan vanligen omedelbart. Att mål ställas på utslag, förekommer dock oftare här än vid underrätterna. Domens avkunnande tillgår så att först framlägger ordföranden sin mening och därefter de övriga domarna sina.
House of Lords. Om proceduren här — som liknar den vid Court of Appeal — är ej mycket att säga. En omständighet av visst intresse är, att protokollen (omfattande bevisningen och underrätternas domar) liksom klagandens besvär och motpartens genmäle måste tryckas.
Fullföljder i tvistemål.
1)Endast rättsfrågor.—2)Endast konkursmål.
FullfVijder i brottmål.
1)Endast rättsfrågor.—2)Endast den killtalade.