ERIK FAHLBECK, STIG JÄGERSKIÖLD & HALVAR G. F. SUNDBERG,Medborgarrätt. Uppsala och Lund 1947. Institutet för offentlig och internationell rätt. 356 s. Kr. 25.00.
Från Institutet för offentlig och internationell rätt Aktiebolag har under 1947 utkommit ett arbete »Medborgarrätt», författat av professorerna Fahlbeck och Sundberg samt docenten Jägerskiöld. Arbetet är uppdelat i fyra särskilda kapitel, författade, det första, Statsrättens begrepp och innehåll, och det tredje, Medborgarskapets innehåll, av prof. Sundberg, det andra, Förvärv och förlust av medborgarskap, av doc. Jägerskiöld och det fjärde, Tryckfriheten, av prof. Fahlbeck. Arbetet, som avser att i vissa avseenden komplettera prof. Malmgrens lärobok, Sveriges författning, utgår från antagandet, att statsrätten såsom ett juridiskt läroämne bestode av två huvuddelar, omfattande, den ena den konstitutionella rätten, som erhållit en översiktlig behandling i Malmgrens nyss berörda arbete, och den andra medborgarrätten, av vilken tryckfriheten bildade en särskilt betydelsefull del.
I första delen, Statsrättens begrepp och innehåll, redogöres för statsrättens begrepp, den svenska statsrättens huvudgrunder, domstolarna slagprövningsrätt, domstolarnas övriga kontrollfunktioner, statsrättens system och statsrättslitteraturen. Av särskilt intresse är förf:s behandling av frågan om domstolarnas lagprövningsrätt. Förf. tillerkänner domstolarna en vidsträckt befogenhet i detta avseende. Endast på ett par punkter synes kunna göras gällande en från förf:s åsikt härutinnan avvikande mening. I likhet med HERLITZ (Förvaltningsrättslig Tidskrift 1947 s. 146) kan jag knappast anse förf:s mening riktig, att ett underkännande av lagar stiftade under lagrådets medverkan ej kunde komma i fråga, enär ett påpekande från lagrådets sida att grundlagstiftning vore erforderlig med all sannolikhet skulle av den lagstiftande makten iakttagas, eller att en prövning av en författnings grundlagsenlighet borde, om den avsåge mera än en prövning av dess äkthet, ha till förutsättning, att giltigheten av part bestredes. Vad Herlitz erinrat mot förf:s åsikt, att domstolarna kunde acceptera en sedan länge gällande författning såsom sedvanerättsligt giltig eller finna sig böra taga hänsyn till praxis angående ett grundlagsstadgandes tillämpning eller lämna ett visst utrymme för nödrättsliga resonemang, torde däremot sakna fog.
I samband med behandlingen av frågan om domstolarnas kontroll över lagligheten av styrelseåtgärder har förf. närmare gått in på frågan om befogenheten att förelägga vite. Mot denna befogenhet funnes enligt förf. intet att erinra, såvida man åtminstone materiellt om ock icke
formellt rörde sig inom den offentliga förvaltningsorganisationens ram. Detta gällde enligt förf. icke om de vitesförelägganden till framtvingande av uppgiftsskyldighets fullgörande, vartill administrativ myndighet enligt prisregleringslagen d. 30/6 1942 § 8 vore befogad.
Den enskilde kunde vidare vända sig till domstol bl. a. för erhållande av exekutionstitel å ett belopp, som han ansåge sig hava att fordra av Kronan. Denna förmån hade emellertid begränsats därigenom att vissa administrativa beslut genom särskilda bestämmelser undandragits domstolarnas prövning, i första hand genom stadgandet i RB 10: 26 i 1734 års lag. Förf. yttrar sig om de olika slag av rättsfrågor, som med stöd av detta stadgande numera undandragits domstolarna, och tillägger, att några invändningar av principiell natur häremot icke kunde framställas, så länge de särskilda prövande myndigheterna kunde betecknas såsom specialdomstolar och sålunda kunde anses tillhöra domaremakten. Däremot syntes det svårt att på liknande sätt finna en statsrättsligt tillfredsställande motivering för bl. a. lagen d. 29/6 1945 om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom. Genom denna lag hade nämligen åt en nämnd förbehållits prövning av ersättningsfrågor; själva ersättningsrättens förutsättningar kunde dock i visst hänseende prövas av domstol.
Den av doc. Jägerskiöld utarbetade delen av ifrågavarande arbete, Förvärv och förlust av medborgarskap, har givit anledning till följande, relativt obetydliga erinringar. Förf. har å s. 84 yttrat, att medborgarrätt av biperson förvärvades endast genom huvudperson. Detta yttrande synes ej vara fullt riktigt. Enligt den lydelse 6 § i 1924 års medborgarskapslag erhöll genom lag d. 19/5 1933, bestämmer nämligen K. M:t i varje särskilt fall, huruvida svenskt medborgarskap skall följa av mannens naturalisation för hans hustru och ogifta barn i äktenskap under tjuguett år eller, i fråga om kvinna i de fall, som omförmälas i 7 §, av hennes naturalisation för hennes ogifta barn under tjuguett år. Att bipersonens naturalisation är en direkt följd av detta bestämmande är uppenbart, låt vara att bestämmandet förutsätter, att huvudpersonen samtidigt naturaliseras. Vidare hava fall förekommit, då endast biperson men icke huvudperson naturaliserats. — Det torde ifråga om förvärv av medborgarskap genom increscens hava bort av praktiska skäl anmärkas, att uttrycket »oavbrutet här haft sitt hemvist » icke utesluter tillfälliga uppehåll i utlandet eller frånvaro till sjöss. Den i lagen stadgade tid för vistelse i landet såsom förutsättning för naturalisation, vilken tid vore att anse såsom en minimitid, har enligt förf. ansetts hava avseende å utlänning, tillhörande vår egen eller med denna närbesläktad nationalitet: finlandssvenskar, danskar och norrmän. Förf. hade till dessa kategorier kunnat tillägga: islänningar, svensk-amerikaner (från USA), svensk-canadensare, svensk-estländare.
I den tredje avdelningen av arbetet behandlas såsom förut är nämnt medborgarskapets innehåll och i första paragrafen medborgarrättens allmänna innehåll. Förf. framhåller under denna paragraf bl. a., att åt
skilliga av de i § 16 RF intagna bestämmelser, nämligen sådana till skydd för rätt till frihet, till egendom och till personlig säkerhet hade införts i § 16 icke huvudsakligen på grund av någon strävan att i vår konstitutionella rätt omplantera den franska rättighetsförklaringen, där omförmälda rättigheter funnes upptagna, utan i avsikt att i paragrafen införa vad sedan gammalt i sagda avseende gällde såsom svensk rätt.
Förf. har lämnat en utförlig och klargörande redogörelse för tolkningen av de i paragrafen förekommande bestämmelserna till skydd för äganderätten, vilka bestämmelser enligt förf:s åsikt måste anses riktad emot statsmakten såsom sådan. Gentemot denna mening, som delats av äldre doktrin ända till 1899 och enligt vilken egendomskonfiskation av annan anledning än att ägaren gjort sig skyldig till brott förbjudits, har av REUTERSKIÖLD sistnämnda år och efter honom av andra gjorts gällande att staten icke kunde svara för varje förmögenhetsrättslig skada, vållad av lagstiftningen, och att i enlighet med denna uppfattning förbudet i § 16 RF endast vore riktat mot Konungen och detta i hans egenskap av förvaltningens överhuvud. Genom en sådan tolkning komme paragrafen att förlora egenskapen att utgöra det skydd för äganderätten, som med dess tillblivelse tydligen varit åsyftat. Förf:s åsikt om dessa bestämmelsers innebörd i angivna avseende har i det väsentliga delats av Svea och Göta hovrätter i deras yttranden 1947 över förslaget till kvarlåtenskapsskatt.
I § 2 behandlar förf. den medborgerliga prestationsskyldigheten, skattskyldigheten, statstjänsten, tjänsteplikten, det medborgerliga uppdraget, vittnesplikten, personliga tjänstbarheter och civila försvarsplikten. Under skatteplikten framhåller förf. att närmare angivna stadganden i RF visade, att den riksdagen tillkommande beskattningsmakten grundlagsenligt allenast finge användas till täckande av statens medelsbehov. En beskattning för annat ändamål än statsutgifternas bestridande — exempelvis i förmögenhetsutjämnande eller socialt eller valutapolitiskt syfte — läte sig enligt förf. icke förenas med grundlagen.
Förf. har med rätta framhållit vanskligheten att uppdraga den principiella gränsen mellan beskattning och konfiskation. Att vårt nuvarande skattesystem tangerade om icke redan överskridit denna gräns, framginge enligt förf. av KF d. 30/6 1943 (nr 493) om begränsning i vissa fall av skatt till staten. Enligt denna hade nämligen föreskrivits avkortning av påförd skatt och restitution av redan erlagd skatt, i den mån statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet överstigit 80 0/0 av den taxerade inkomsten. Förf. har nu tänkt sig att gränsen möjligen kunde bestämmas så, att såsom konfiskatorisk vore att beteckna varje beskattning, som vore avsedd att innebära en, fullständig eller partiell, indragning av medborgarens förmögenhet till staten eller som i följd av sin relativa storlek icke rimligen kunde av genomsnittsmedborgaren utgöras utan förmögenhetsminskning och därför måste för honom leda till samma resultat som den rena förmögenhetsminskningen. Det synes varit önskvärt, att detta uttalande varit åtföljt av en, låt vara kortfattad, analys av detsamma.
Möjligen hade i detta sammanhang även bort i korthet erinras om omfattningen av riksdagens makt att utöva svenska folkets beskattningsrätt.
Förf. antyder, att i den mån kommunalskatt skulle användas för andra behov än kommunens privata, skulle denna skatt sammanräknas med den statsskatt, som enligt KF d. 30/6 1943 (nr 493) ej finge överstiga 80 % av den taxerade inkomsten. Även om detta påstående i princip— ur statsrättslig synpunkt sett — är riktigt, synes någon sådan sammanräkning aldrig hava ägt rum och torde med ledning av nu gällande skatteförfattningar icke heller kunna företagas.
Bortsett från den provisoriska lagen d. 30/6 1943 om viss begränsning av legitimation som tandläkare förelåge enligt förf. icke något lagstadgande, som ålade medborgare att vid behov inträda i yrkestjänst. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om berörda lag innehåller något stadgande, som verkligen innebure någon större avvikelse från vad i allmänhet gäller i detta avseende. Den ifrågavarande tjänstgöringsskyldigheten inträder omedelbart efter examen, avser en viss kortare tid och kan möjligen betraktas som en kompensation för statens bekostande av utbildningen. Den torde möjligen kunna rent formellt försvaras, därest legitimation att på egen hand utan begränsning utöva yrket meddelades först efter nämnda tjänstgöring och sedan denna av medicinsk eller tandteknisk myndighet blivit granskad; på så sätt kunde tjänstgöringen ingå som ett led i den praktiska utbildningen.
Vidare har i § 2 lämnats en redogörelse för tjänstepliktslagen d. 30/12 1939 (nr 934) med tillhörande författningar och för det medborgerliga uppdraget.
I § 3 redogöres för värnplikten, dess omfattning, med värnplikten förbundna skyldigheter, vapenfria värnpliktiga och med värnplikten förbundna förmåner. I § 4 behandlas självförsörjningsplikten och samhällsförsörjningen. Det påpekas bl. a., att ehuru självförsörjningsplikten icke omnämnes i grundlagen, visade åtskilliga andra stadganden, särskilt i lagen angående lösdrivares behandling och i lagen om fattigvården, att nämnda skyldighet tillhörde den offentliga rätten. Vidare redogöres i denna paragraf för särskilda understödsformer.
Vid behandling i § 5 av näringsfriheten redogör förf. i korthet för vissa inskränkningar i näringsfriheten samt för monopolinstitutet, för vissa andra monopolliknande företag ävensom för inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag m. m. Statsmakten ägde sålunda enligt förf. med stöd av § 89 RF rikta ingrepp i näringsrätten och den enskilda egendomen, då detta krävdes av ordnings- och säkerhetsintressen eller allmänna hushållningshänsyn. Av annan beskaffenhet vore den till giltigheten tidsbegränsade lagen d. 21/12 1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Att denna författning strede mot näringsfrihetens princip vore enligt förf. uppenbart. Förf. anser vidare, att staten icke kunde taga befattning med de enskilda företagens ekonomiska skötsel utöver vad ordnings- och säkerhetsintressen eller allmänna hushållningshänsyn krävde. Staten hade det
oaktat anordnat olika former av kontroll över näringslivet, vilka mer eller mindre byggde på uppfattningen om ett statsdirigerat näringsliv. Såsom exempel på dylik kontroll åberopar han den, som har sin grund i lagen d. 29/6 1946 (nr 448) om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet, och vidare den kontroll, som införts på omvägen över taxeringsväsendet, vilken kontroll i vissa fall utövats på ett mot näringsfrihetens princip påtagligt oförenligt sätt. Ett principiellt brott mot denna princip beecknar enligt förf. även lagen d. 5/2 1943 med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag, vilken författning vore en efterbildning av tysk nationalsocialistisk lagstiftning.
Under § 6 behandlas expropriations-, rekvisitions- och förfoganderättslagstiftningen. Förklaringen till att expropriationsinstitutet ej berördes i RF — vilken tystnad icke var föranledd av obekantskap med företeelsen att den enskilde måste i vissa fall mot ersättning avstå sin egendom åt det allmänna1 — vore enligt förf. att söka däri, att avhändelseförbudet i § 16 icke vore avsett att utgöra någon inskränkning i den ekonomiska lagstiftningsmakten — till den allmänna hushållningen och därmed till den ekonomiska lagstiftningen hörde nämligen år 1809 expropriationslagstiftningen — varför stadgandet icke hindrade K. M:t att med eller utan riksdagen utfärda författningar om avstående för allmänt behov icke blott av jord och lägenhet utan också av annan enskild egendom, dock med den av § 60 framgående begränsningen, att det ej finge ske till vinning för kronan eller enskilda personer. Av § 16 framginge, att endast ett avhändande av straffkaraktär kunde ske konfiskatoriskt, d. v. s. vederlagslöst. Varje annat avhändande gåve medborgaren ett rättsanspråk på skadeslöshållande,2 så att hans förmögenhetsställning icke genom avhändelsen underginge någon försämring. Denna för grundlagstiftarna självklara princip kom till otvetydigt uttryck i ursprungliga lydelsen av § 74. E fortiori måste den fulla ersättningens princip gälla vid avhändelser av mindre extraordinär natur.
Förf. framhåller, att när i samband med rekvisitionsrättens utvidgning § 74 RF ändrades, föreskrevs att rekvisition finge äga rum meds kyldighet för staten till ersättning, som bestämdes i särskild av Konungen och riksdagen stiftad lag, och att det vore ställt utom tvivel, att härmed icke åsyftades någon ändring i principen, att det rekvirerade skulle betalas till fulla värdet. Sedan 1939 gällde emellertid härutinnan något ändrade regler, nämligen att för förnödenhet, som övertoges med äganderätt, skulle lämnas ersättning med belopp, som prövades skäligt med hänsyn till nödiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden, och att om förnödenheten toges i anspråk med nyttjanderätt, skulle ersättas den för upplåtaren förlorade avkastning el-
ler nytta efter samma grund. Såsom härav framginge upprätthölles sålunda icke längre grundsatsen, att medborgaren ej finge tillskyndas förlust och därför i princip skulle genom ersättningen erhålla möjlighet att förvärva en med det rekvirerade likvärdig förnödenhet. Även om vad förf. sålunda yttrat principiellt är riktigt, är stadgandet ifråga begränsat av sådana bestämningar att, med hänsyn även till gällande bestämmelser mot ocker, högst sällan torde inträffa, att medborgaren tillskyndas rättsstridig förlust.
Hade rekvisitionslagstiftningen sin rättsgrund i RF § 74, vore »förfogandelagen» en skapelse utan stöd i grundlagen och kunde allenast förenas med allmänna statsrättsliga grundsatser, i den mån den konstruerades såsom en expropriationslag d. v. s. medförande full ersättning för liden förlust och skada. Enligt lagen d. 17/6 1932 om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov erhölle också medborgaren full ersättning; han hade möjlighet att göra sina anspråk gällande vid domstol. Däremot vore medborgaren berättigad till ersättning enligt liknande regler, som gällde enligt rekvisitionslagen, vid tillämpning av beredskapsförfogandelagen d. 20/6 1942 (nr 584), civilförsvarslagen d. 15/7 1944 och allmänna förfogandelagen d . 22/6 1939, vilka sistnämnda tre lagar måste anses vara av expropriationslags natur. Förf. anser, att lagen d. 29/6 1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom vore stridande mot § 16; enligt denna lag vore ej fråga om egendoms avstående för allmänt behov. Då nuvarande ägare icke garanterats full ersättning och det i visst fall förelåge ren konfiskation, betecknade lagen ett åsidosättande av hittills gällande statsrättsliga grundsatser. Emellertid måste erinras om stadgandet i 3 § nämnda lag, enligt vilken §, om egendom skulle återställas, den, som åtkommit egendomen genom godtrosförvärv, ägde av allmänna medel erhålla ersättning därför med belopp, som med hänsyn till vad han utgivit för egendomen funnes skäligt, ävensom gottgörelse för vad han fått vidkännas för att tillvarataga sin rätt. F. ö. må framhållas, att lagen har avseende å egendom, som i strid mot folkrättens regler av ockupationsmakten eller för dess räkning tagits i beslag eller underkastats liknande åtgärd eller som berövats någon genom plundring, för vilken ockupationsmakten måste anses ansvarig.
Under § 7 framhållas vissa för svensk rätt utmärkande principer: likheten inför lagen, legalitetsprincipen och frihetsprincipen. Från legalitetsprincipen härledde sig det i olika författningar förekommande förbudet mot retroaktiv lagstiftning och den i vår rätt tillämpade grundsatsen nulla poena sine lege; frihetsprincipen hade i paragrafen kommit till uttryck i satsen att ingen finge fördärvas utan att han blivit lagligen förvunnen och dömd. Under de senare tiderna hade genom särskild lagstiftning åtskilliga av nämnda principer satts åsido. Sålunda förekomme exempel på retroaktiv lagstiftning inom civilrätten. Grundsatsen nulla poena sine lege hade åsidosatts i sprit- och kristidslagstiftningen i så måtto, att husbonde där ålagts ansvar för förseelse, som begåtts av hans
husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen begången av honom själv, därest omständigheterna ej gjorde sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja. I anledning av förbudet i § 16 att fördärva eller fördärva låta någon till hans personliga frihet har förf. erinrat om den omfattning, i vilken frihetsberövanden av varaktigare slag inom socialförvaltningen av lagstiftningen införts — exempelvis internering av sinnessjuka och alkoholister, könssjuka och vissa epidemiskt sjuka, omhändertagande av barn enligt barnavårdslagen samt kvarhållande på fattigvårdsanstalt —, detta medförde att man härmed något fog kunde tala om en sedvanerättslig ändring av grundlagsstadgandet.
Ett otvetydigt angrepp på hemfriden innebure enligt förf. KK d. 17/6 1943 med vissa bestämmelser rörande ransonerade varor, m. m. Enligt denna finge nämligen central kristidsmyndighet eller ombud för sådan myndighet, oavsett om brott blivit begånget och allenast »för kontroll över efterlevnaden av ransoneringsförfattning eller med stöd därav meddelade bestämmelser», verkställa undersökning av bland annat ladugård eller annan lägenhet, som innehades av den, som uppfödde nötkreatur, hästar, får, getter, renar eller svin; praktiskt taget landets hela jordbrukande befolkning vore sålunda här diskriminerad, utan att »hava förverkat statens skydd», såsom § 16 förutsatte. Riktigheten av detta omdöme torde icke kunna vederläggas.
Av den medborgerliga opinionsfriheten upptoge § 16 RF allenast religionsfriheten; tryckfriheten garanterades av RF § 86 och reglerades av tryckfrihetsförordningen. I övrigt iakttoge RF tystnad. Enligt 1941 års förslag till ändrad lydelse av § 16 RF skulle yttrandefrihet, församlingsfrihet och föreningsfrihet anses tillhöra de statsrättsliga rättsgrundsatserna, gällande vid sidan av de grundlagsfästa religions- och tryckfriheterna. — Svensk medborgares yttrandefrihet reglerades ej av grundlag, såsom nyss nämndes, utan av lagen, på sätt förf. närmare utvecklat. Att församlingsfriheten numera ansåges såsom en antagen svensk rättsgrundsats framginge av att SL förutsatte densamma. Förf. redogör för vissa av ordningsstadgan för rikets städer m. fl. författningar föranledda inskränkningar i församlingsfriheten. En vida allvarligare begränsning av denna frihet än vad sålunda angivits hade enligt författaren i praxis kommit att inläggas i landshövdinginstruktionen § 6.
Slutligen lämnas kortfattade redogörelser för innehållet av föreningsfriheten och religionsfriheten.
Man har i fråga om de delar av arbetet, som här behandlats, all anledning att vara författarna tacksam för att de så fullständigt och översiktligt redogjort för svenska rättens ställning i de avseenden, som avhandlats i dessa delar. Denna tacksamhet riktar sig särskilt mot prof. Sundberg, som i detta arbete liksom även eljest kraftigt gjort sig till målsman för rättssäkerhetens krav.
Israel Myrberg.