ERIK SOLEM. Holberg som jurist. Oslo 1947. Aschehoug. 87 s.
Som förut i korthet omtalats i den nordiska tidskriftsöversikten (SvJT 1947 s. 303 f. och 786) publicerade høyesterettsdommer SOLEM i två häften av Tidsskrift for rettsvitenskap 1946 en skildring av Ludvig Holberg som jurist. Han har nu låtit utge den som en fristående bok och den kan endast på det allra varmaste också i detta skick rekommenderas till läsning.
Solem ger till en början en framställning av hur den juridiska undervisningen var ordnad i Danmark-Norge på Holbergs tid och hur det förhöll sig med de praktiska juristernas — domarnas och sakförarnas — juridiska bildning och kvalifikationer i övrigt. Det är en dyster bild han därvid ger av rättskipningens ställning, åtminstone i Danmark. Domarna i underrätt voro obildade och bestickliga, stundom voro de »lakejer, mislykte teologiske studenter og ruinerte handelsmenn». Med sakförarna, prokuratorerna, var det tydligen inte mycket bättre. »Give Gud alleeniste, at de vare saa gode som de er mange» utbrast en samtida. I en framställning från Holbergs tid — av en som själv var prokurator — står det att »Procurator-Professionen haver været forvalte tog forvaltes, iblandt andre, af gemeene, liderlige, trættekjære, og med andre Ord, onde Mennesker, hvis største, om ikke gandske Conduite i henseende til Professionen bestaar i endel paa Pratique grundede Forensiske Formaliteter, Brocardiske Citationer og dumdristige Intriguer.» Här har man bakgrunden till Holbergs elaka skildringar i Comœdierne av domare och — särskilt — sakförare. I Norge voro förhållandena vida bättre. Både underrättsdomare och sakförare hade där ett helt annat anseende. Men det är ju danska förhållanden som framförallt återspeglas i Holbergs skrifter.
Efter en redogörelse för Holbergs studier i rättsvetenskapen, hans domarverksamhet (som konsistoriemedlem) och den praktiska juri-
diska erfarenhet Holberg förskaffade sig som rentemester vid Köpenhamns universitet och som förvaltare av en med tiden ansenlig privat förmögenhet går Solem igenom Holbergs naturrättsliga, statistiska, historiska och skönlitterära författarskap, ställer den juridiska materian däri in i dess allmänt europeiska sammanhang och ger intressanta kommentarer med sidoblickar på den samtida positiva rätten ävensom på hur pass Holberg själv i sin verksamhet lyckats förena teori och praxis.
Det verk, för vilket Holberg i livstiden var mest känd och berömd — åtminstone det som gick ut i störst upplaga — var en framställning av natur- och folkrätten, väsentligen en kompilation på Grotius', Pufendorfs och Thomasius' verk. Det blev populärt därför att det handlade om högst aktuella ämnen och var skrivet på danska, så att en tämligen bred läsekrets kunde tillgodogöra sig det. På åtskilliga punkter, både inom privaträtten och straffrätten, fick Holberg tillfälle att i anslutning till de naturrättsliga teserna beröra positiv dansk och norsk rätt, och verket blev på det sättet av omedelbart intresse och stor betydelse förde praktiserande juristerna. Den juridiska litteraturen i övrigt var synnerligen mager. Också Holbergs Dannemarks og Norges Beskrivelse och hans Danmarks Riges Historie behandlar på liknande sätt juridiska ämnen.
Solem nämner att Holberg personligen var part i åtminstone tre processer. Två av dessa förde han med en professorskollega, den ena om något så subtilt som deras inbördes anciennitet. Den tredje förde han med en av sina gårdsförvaltare, en ridefoged. Holberg hade, som vi nogsamt veta från Comœdierne, ingen särskild kärlek till Ridefogder. Vi minns replikerna i tredje akten av Jeppe paa Bjerget, när Jeppe tror att han är baronen. Det är Ridefogden och Jeppe som tala: Har Eders Naade noget at befale? — Intet uden at du skal henges. — Jeg har jo intet Ondt gjort, Eders Naade! Hvorfor skal jeg henges? — Est du ikke Rifogd? — Jo jeg er, Eders Naade! — Og du spor endda, hvorfor du skal henges?
Holbergs inställning till ridefogder i allmänhet var väl inte alldeles omotiverad; processen mot sin egen förvaltare förlorade han emellertid och den blev honom ganska dyr. Men skildringen av den blir så att säga övergången till skildringen av Holbergs inställning till juridiken och juristerna i hans mera rent skönlitterära arbeten. Och det är ju främst de talrika och dråpliga scener som Holberg rullar upp för oss i Comœdierne med jurister som agerande, vilka ge oss Holbergs relationer till juridiken och juristerna. Men i den delen får rec. hänvisa till Solems egen framställning — och till Holberg. Rec. vill blott erinra om att inte alla domstolsscener och andra scener, där jurister uppträda, äro parodier, sarkasmer och kritik. När Jeppes försvarsadvokat säger: »Hvad en Mand tilstaaer udi Frygt og Forskrekkelse, saadan Tilstaaelse kand ikke være gyldig», så är det nästan som att höra en av Domarreglerna.
Bengt Lassen.