BRYNOLF HONKASALO. Suomen Rikosoikeus. Yleiset opit I (Finlands straffrätt. Allmänna läror I). Helsingfors 1948. 215 s. Fmk 320.00. — Suomalainen Lakimiesyhdistyksen julkaisuja B-sarja n:o 28.

 

    Inom den finländska straffrättsliga litteraturen har länge saknats en tillfredsställande modern framställning. Framlidne prof. J. FORSMANS på svenska hållna föreläsningar i ämnet förskriva sig från förra århundradet och måste redan därför betecknas som föråldrade. Vid sidan av dem har avlidne prof. A. SERLACHIUS' lilla finska lärobok funnit användning vid universitetsstudier. Denna har emellertid aldrig varit avsedd att vara någon vetenskaplig handbok. Och utgiven första gången redan 1908 kan ej heller Serlachius' lärobok sägas vara up to date. En välkommen nyhet är därför prof. HONKASALOS verk, varav första delen detta år utsänts i bokmarknaden.
    Ej mindre den positiva straffrätten än den kriminalrättsliga doktrinen har ju under senaste decennier i många stycken förändrats och dess allmänna utveckling uppvisar en bestämd tendens. Och ehuru Finlands strafflag i dess huvudsakliga delar fortfarande är här gällande rätt, så ha dock med detta lands strafflagstiftning införlivats åtskilliga moderna rättsinstitut. Av synnerlig vikt är därför, att en vetenskaplig framställning ges av finländsk straffrätt sådan denna föreligger i detta nu och att härvid jämväl påvisas såväl senaste tiders utveckling som så vitt möjligt antydas riktlinjer för framtiden. Prof. Honkasalo har således haft stora uppgifter. Naturligt är emellertid att han framför allt inriktat sin framställning på gällande rätt.
    Verkets nu utgivna första del omfattar två kapitel.
    Sedan auktor på några inledande sidor karakteriserat den straffrättsliga vetenskapen och dennas bivetenskaper samt kriminalrättens grundbegrepp redogör han för straffrättens ledande principer. Av särskilt intresse är att konstatera, att författarens personliga teoretiska inställning till dessa grundsatser icke är identisk med strafflagens. Den sist nämnda är ju ett uttryck för den förmedlande straffrättsteori, som hävdades speciellt av kriminalisten prof. A. F. BERNER, vars doktrin ganska allmänt godtogs hos oss vid tiden för tillkomsten för vår strafflag. Varken de absoluta eller förmedlande straffrättsteoriernas vedergällningstanke godtages av Honkasalo såsom huvudgrundsats. Han uttalar bl. a. att de absoluta straffrättsteorierna över huvud, reformatoriskt sett, visat sig tämligen sterila. Straffrättsreformerna ha i regel inspirerats av de s. k. relativa straffrättsteoriernas anhängare. Enligt författaren kan samhällets rätt att tillgripa straff ej härledas av eller anses vara grundat å något krav av ett inom samhället existerande allmänt rättsmedvetande, ehuru detta dock ej av auktor frånkännes regulativt värde i avseende å den straffrättsliga lagstiftningen. Prof. Honkasalo godtar emellertid icke heller de kriminologiska skolornas läror med dessas extrema reformkrav. Hans doktrinära ståndpunkt kan väl sägas i stort sett sammangå med den härskande skandinaviska vetenskapen, om ock ej i allo

 

med där framförda och motiverade reformförslag. Dessa framstå ju i många stycken som uttryck för den mening, att ingen principiell skillnad förefinnes emellan straff- och skyddslagstiftningens rättsgrund, en åsikt, vilken enligt Honkasalo, om dess konsekvenser genomfördes, verkade alltför omstörtande för att kunna accepteras.
    Beträffande Finlands nu gällande strafflag betonar prof. Honkasalo vedergällningstankens dominerande välde, likvisst ingalunda uteslutande utan vid sidan av preventiva syftemål. Och den nyare lagstiftningen behärskas huvudsakligen av de sist antydda.
    Bedömd från min personliga synvinkel innebär prof. Honkasalos doktrinära inställning till straffrättens grundproblem ett prisvärt framsteg inom vår kriminalrättsvetenskap och skall, så får man hoppas, vara ägnat att vidare befordra utvecklingen mot en framtid, då talionsprincipen såsom grundprincip räknas till det förgångna.
    Uti ett följande avsnitt behandlas förtjänstfullt den gamla rättsnormen nulla poena sine lege. Prof. Honkasalos ståndpunkt är identisk med den han intog vid 1937 års allmänna nordiska juristmöte.
    Första kapitlet är även ägnat straffrättens källor samt dess tillämpning med hänsyn till rum och tid. I samband med den positiva straffrättens territoriella tillämpning redogöres jämväl för extradition och för vissa personers exterritorialitet. Framställningen i alla dessa delar synes mig vara klar och tillförlitlig. Ej heller bristande fullständighet kan tillvitas författaren. Av aktuellt intresse hade dock varit ett ingående framhävande av de skäl, som efter senaste världskrig i några land betingat en retroaktiv strafflagstiftning.
    Bokens andra kapitel kan sägas vara ägnat brottet såsom mänsklig, rättsstridig handling. Detta har motiverat, att i särskilda avsnitt behandlats strafflöshet vid nödvärn och betingat av nödtillstånd eller av samtycke givet av den som läderats.
    Det är uppenbart, att prof. Honkasalos arbete fyller en lucka. Enär Finland även kriminalrättsligt kan sägas tillhöra Norden vore det önskvärt, att detta verk genom översättning gjordes tillgängligt för kriminalister i grannlanden.

O. H.j. Granfelt.