Från dagens diskussion. Perstorpsfallet — 14-åringen som misstänktes för dråp å en 9-årig bekant flicka och som i barnavårdsnämndens regi blev föremål för en undersökning utan positivt resultat — har väckt till liv en mycket livlig pressdiskussion om rättssäkerhetens krav i fråga om brottsutredningar mot barn. Fallet riktaren strålkastare på huvudinvändningen mot en höjning av den s. k. straffmyndighetsåldern, vilken gäller barnavårdsnämndernas kompetens att övertaga brottsutredningen beträffande 15- à 17-åringar som begår grövre brott. Liksom tidigare Esarpsmålet belyser fallet den allmänna opinionens oerhörda känslighet inför misstanken att graverande indicier med orätt tages som bevis för att brott begåtts. Barnavårdslagens tillräcklighet och barnavårdsnämndens kompetens ifrågasättes främst med hänsyn till bevisprövningen.
    Under rubriken »Socialdomstolar» skriver Expressen 28/6 1948:

 

»Hittills har pojkens sak helt handlagts av ortens barnavårdsnämnd, där det utan tvivel sitter utmärkt folk, som har stor sakkunskap när det gäller de sedvanliga barnavårdsärendena. Men det är ofrånkomligt att de inte är kompetenta att i ett så invecklat fall som detta pröva indicier som dem polisen har lagt fram i denna mordgåta. Redan för en vanlig domstol förefaller detta mål ha varit av det mera invecklade och svår avgjorda slaget. Och där sitter dock folk med direkt juridisk utbildning och med god träning att pröva både vanliga vittnesmål och bevis av mera kriminalteknisk natur. Man kan inte begära att lekmännen i barnavårdsnämnden utan vidare skall kunna göra detta.
Men å andra sidan skall det villigt erkännas att då det gäller exempelvis som i detta fall en minderårig, om vars skuld man för resten kan hysa berättigade tvivelsmål, kan man inte heller stanna vid att enbart kräva prövning av utbildade jurister. Det är här fråga om ömtåliga psykologiska förhållanden av sådan art att en på sedvanligt sätt juridiskt utbildad person knappast är kompetent för en sådan prövning. Här fordras även medverkan från annat sakkunnigt håll, närmast då psykologiskt. Det gäller ju en 14-årig pojkes hela framtid. Vare sig hans oskuld eller skuld kan klarläggas, måste man undvika att han får men av undersökningen under hela sitt återstående liv.»

 

    Efter referat av ett alkoholistmål, som vandrat ända upp till regeringsrätten, där vederbörande »frikänts» ehuru hustrun på grund av mannens alkoholism blivit psykiskt nedbruten, varefter en ny skrämmande period av alkoholism omedelbart inträtt — ett mål alltså, säger tidningen, som prövats under all tänkbar juridisk garanti, men med sådan utgång att man av sociala hänsyn måste reagera — och efter erinran om att riksdagen i fjol gick emot tanken på inrättandet av en riksdagens socialombudsman, fortsätter tidningen:

 

»Problemet blir om man inte snart — så rikt differentierad och så ingripande i individernas liv som sociallagstiftningen nu blivit — måste ta upp till ingående behandling frågan om att skapa särskilda socialdomstolar, där sådana här frågor verkligen kan handläggas på ett tillfredsställande sätt. Alltså domstolar, där utöver den juridiska expertisen även finns företrädare för socialvård samt för psykiatri och psykologi och därutöver ett visst lekmannainflytande. Kunde man få en sådan socialdomstol exempelvis i varje län samt dessutom en för hela riket gemensam högre instans, så förefaller det som om man både ur sociala och rättssäkerhetssynpunkter hade tagit ett stort steg framåt.»

 

    Kravet på mera betryggande former för handläggningen av frågor om administrativa frihetsberövanden växer i styrka. Alkoholistutredningens förslag lärer snart nog framkalla ett ställningstagande från statsmakternas sida, som kan bli prejudicerande för andra rättsområden.
    Som bekant har Perstorpsfallet inträtt i en ny fas, sedan på åklagarmaktens initiativ förhör i saken anordnats inför domstol.

 

»Vanfrejd på omvägar» var rubriken på en artikel av förste V byråsekreteraren TORGNY LINDBERG i Vi 1947 nr 49, vari förf. gick skarpt till rätta med allehanda av olika myndigheter och institutioner förda register över begångna brott och förseelser och bl. a. kritiserade att tidningen Polisunderrättelser blivit ett lättillgängligt straffregister. Förf. skriver:

 

»Vikten av att ha tillgång till uppgifter om brott och straff är väsentligt överskattad. Straffregistreringen har egentligen tillkommit för att möjliggöra tillämpning av straffrättens återfallsregler. Att plocka registren på uppgifter om klientens tidigare tråkigheter kan i många fall få en annan verkan än den önskvärda. Socialvård är i första hand hjälp och bistånd. Det är möjligt att hjälpa utan tillgång till ett straffregister. Det är till och med farligt att titta i registret. Det kan ge en förutfattad mening, som inte är befogad.
En anteckning i ett register är så naken. Den säger ingenting om de närmare omständigheterna, särskilt inte om dem som äro förmildrande. Det finns så mycket som man inte kan se i register eller ens i rättegångshandlingar. En blick i registret ger upplysning om en dom för stöld. Den hjälpsökande blir mindre och socialarbetaren större. Men det är inte säkert att perspektivförskjutningen är rättvis. Kanske är det till och med så, att utebliven socialhjälp bidragit till att brottet blev begånget.»

 

    Artikeln upptogs vid årets riksdag i en i båda kamrarna väckt motion, I: 3 och II: 13, vari efter artikelns återgivande in extenso hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till K. M:t anhålla, att K. M:t ville låta verkställa en allsidig utredning om erforderliga lagändringar till individens skydd mot ett överdrivet registreringsväsende rörande brott och förseelser. I motionen anfördes:

 

»Hur bot skall kunna rådas på de anförda olägenheterna kräver en ingående undersökning av de olika registreringskravens legitimitet och av möjligheten att omgärda registreringen med sekretessbestämmelser. Det primära syftet med publikationen Polisunderrättelser — samhällets skyddande mot farliga förbrytare — får naturligtvis inte åsidosättas. Det bör emellertid undersökas, om icke uppgifterna till Polisunderrättelser kunna väsentligen begränsas. Om det enligt lag gällande förbudet att meddela intyg ur straffregistret annat än i vissa snävt begränsade

 

fall är välgrundat och bör upprätthållas, bör tydligen samma princip tillämpas även på andra liknande register som kunna vara erforderliga för särskilda allmänna ändamål. Bestämmelser angående registrens begagnande äro sålunda av nöden. Ett ståndpunktstagande till registreringsverksamhetens omfång och till rätten att på grundval av registren utfärda intyg kan emellertid icke ske utan en allsidig utredning av registreringsbehovet. Denna utredning bör bl. a. avse möjligheten att minska omfattningen av registreringen i fångvårdsstyrelsens straffregister såvitt angår ungdom och över huvud taget för villkorligt dömda, att begränsa den tidrymd under vilken uppgifter från straffregistret skola upptagas på utdrag av registret, att minska straffregistreringen i Polisunderrättelser samt att eljest vidtaga åtgärder som förebygga att den lagfästa sekretessen kring brott och straff åsidosättes genom att de direkt utan tillräckliga skal införas i särskilda register eller genom att uppgifter och anteckningar från sådana register utan bärande skäl utlämnas eller införas på andra handlingar.»

 

    Motionen blev i första lagutskottet föremål för en omsorgsfull utredning. Ett stort antal myndigheter hördes, vilka allmänt tillstyrkte en översyn av registreringsväsendet. I utlåtande nr 44 anförde utskottet bl. a.:

 

»Enligt utskottets mening är kritiken mot registreringsväsendet i många hänseenden välgrundad. Registren hava tillkommit vid skilda tidpunkter och för att tillgodose olika ändamål. Detta har medfört en anmärkningsvärd oenhetlighet. Beträffande vissa register har det sålunda ansetts påkallat att i lag uppdraga bestämda och tämligen snäva gränser för registreringen. I andra fall åter sker registrering på grundval av allmänt hållna direktiv eller till och med utan stöd av allmän författning. De registrerades intresse av sekretess har tillgodosetts i växlande utsträckning. Härvid bör beaktas, att samma brottsliga gärning ofta antecknas i ett flertal register. De stränga sekretessbestämmelser, som gälla för exempelvis straffregistret, innebära icke garanti för att en där antecknad gärning icke genom annat register kommer till utomståendes kännedom.
    Beträffande registreringens omfattning synes man i likhet med motionärerna kunna göra gällande, att registrering i många fall sker utan bärande skäl. Utskottet vill exempelvis ifrågasätta om den omfattande brottsregistreringen i socialregistren är nödvändig. Anmärkningsvärd är också den registrering av frihetsstraff, som blivit en följd av fångvårdsmyndigheternas skyldighet att lämna kontrollstyrelsen och truppregistreringsmyndigheterna besked om intagna. I detta sammanhang må framhållas att flertalet registeranteckningar kvarstå under den registrerades livstid. Det kan med skäl ifrågasättas, om detta är påkallat.
Mot åtskillig registrering torde vidare kunna anmärkas, att den gjorts tillgänglig för en alltför stor krets av funktionärer. Så lärer fallet vara med Polisunderrättelser och socialregistren. Sekretesskyddet mot utomstående är icke heller alltid tillräckligt. Det förekommer, såsom beträffande generaltullstyrelsens straffregister, att dylikt skydd alldeles saknas. Redan den omständigheten att samma gärning antecknas i ett flertal olika register kan innebära viss fara för att gärningen kommer till obehörigas kännedom.»

 

    Utskottet förordade en undersökning i vad mån registreringen av brott och förseelser kunde inskränkas och framhöll vikten av att avhjälpa bristerna i sekretesskyddet. På utskottets enhälliga förslag beslöt riksdagen att i skrivelse till K. M:t anhålla om översyn av gällande bestämmelser angående registrering av brott och förseelser. Frågan har redan upptagits till utredning inom justitiedepartementet.

 

Straffrättslig inflation. I en artikel om »Straffrättslig inflation i Danmark» i GHT d. 14 maj 1948 upptar en författare, PER MÖLLER, frågan om förklaringen till försvagandet av den allmänna laglydnaden beträffande kristidsförfattningar.

 

»Restriktionsväsendet och uppgörelsen med landssvigerne får dela ansvaret. Inom båda straffområdena gäller, att myndigheterna — såväl de administrativa som de dömande — följt en kurs, vars utgångspunkt var stor stränghet och vars avslutning tenderar mot ren amnesti.
Varje restriktion åtföljes av en bestämmelse om straff för överträdelse. Under de senaste tio åren har Danmark — liksom de flesta andra europeiska länder — varit fånget i restriktionernas onda kretslopp, och en köpenhamnsk höjesteretsadvokat kunde härom dagen skildra resultatet i följande vändningar: 'Straffbestämmelserna äro så många och lagarna så invecklade, att även rutinerade advokater icke alltid veta, vad de skola svara, när klienter komma och fråga om något är lagligt. Det kräver noggranna överväganden och undersökningar för att få fram vad man får och icke får.' Så ser en framstående jurist på problemet — och för den enkle medborgaren är det naturligtvis mycket värre att finna ut vad som är lagligt och vad som är förbjudet. Situationen är en logisk följd av restriktionssystemet, men resultatet kan icke undgå att bli mycket demoraliserande, att folk struntar i lagarna. Rent instinktivt och praktiskt förenkla de problemet så, att de icke fråga om det ena eller andra är lagligt eller förbjudet. De fråga endast: riskerar jag något straff, om jag gör så eller så? Om svaret är nekande, är själsfriden räddad. Man saknar en allmän och principiell respekt för högtidligt utfärdade lagar, som kunna skapa besvärande hämningar.»

 

    Inledningsvis hade förf. anfört:

 

»Denna inställning innebär naturligtvis en stor moralisk fara, och under den senaste tiden har frågan upptagits till allvarlig debatt. Debattens stora slagord har skapats av statsadvokat Trolle, som uttalat, att en 'straffrättslig inflation' existerar.¹ Det har tillverkats en syndaflod av straffbestämmelser, och följden är, att allmänheten icke värdesätter dem och att myndigheterna icke kan rå med att handha dem. Det har gått med lagarna som med pengarna — ju mera som utges, ju mindre blir värdet.»

 

    En värderad medarbetare i SvJT, som översänt tidningsurklippet — expeditionschefen i handelsdepartementet KURT HOLMGREN — skriver i ett medföljande brev, till vars publicering han haft vänligheten samtycka, bl. a.:

 

»Det väsentliga i artikeln, som kanske kunde göras till föremål för diskussion i SvJT, är enligt min mening frågan om regleringsbrottslighetens särskilda problem. Min försöksvis uppställda tes är att det regleringssamhälle, som vi nu leva i och som säkert kommer att bestå i åtskillig tid, framdrivit en rad straffrättsliga problem och svårigheter som kanske förbises och ej tillräckligt diskuterats. Jag vill göra gällande att vår diskussion av straffrättsliga frågor i alltför hög grad baseras på ett erfarenhetsmaterial och ett idéinnehåll som hänföra sig till tio- och tjugotalens kriminalitet med dess tyngdpunkter inom vålds- och den traditionella egendomsbrottslighetens områden. (Jag bortser givetvis från de rena polisförseelserna.)
Orsaken till att så blivit fallet är, gissar jag, av både psykologisk och politisk art. Ransoneringarna och regleringarna ha smugit sig på oss och överträdelser av hithörande författningar tedde sig från början

 

¹ Se TROLLE i UFR 1947 s. 97 och SvJT 1947 s. 788.

 

så pass mycket som polisförseelser, att det inte stått så klart att man dock här fått att göra med något nytt och artskilt. Från åtskilliga håll har man på senare tid ej sällan sökt framställa regleringarna som politiskt betingade påfund, de där borde bekämpas och avskaffas men i övrigt inte förtjänade mycket intresse. I själva verket är ju emellertid läget sådant att en ganska betydande reglering av handel och näringsliv är något för avsevärd tid ofrånkomligt, som man gör klokt i att —oavsett politisk uppfattning — inrätta sig efter. Eftersom regleringsbestämmelserna nästan utan undantag för sitt upprätthållande kräva straffsanktion är det skäl att se till att hithörande straffstadganden utformas och tillämpas klokt och riktigt och med hänsyntagande till denna särskilda kriminalitets förhållanden.
Möller har i sin artikel fäst uppmärksamheten på en besynnerlighet med samhällsreaktionen mot regleringsbrottsligheten — att man medvetet blundar för en stor del, ofta flertalet, av överträdelserna inom olika områden. Ibland har detta från början varit förutsett, så t. ex. beträffande priskontrollen, där en central byrå hos priskontrollnämnden bestämmer om åtal och därvid inskränker sig till ett mindre tal fall.
Ett annat karakteristiskt drag hos en del regleringsbrottsrepression är handfallenheten inför svårigheterna att exekvera förverkande- och vederlagsdomar gentemot det värsta klientelet, de verkliga svartabörshajarna. En riksdagsskrivelse i ämnet för några år sedan bär vittnesbörd härom. Visserligen torde nya RB ha gett polisen bättre vapen än förut, men likafullt har man anledning misstänka att en del svartabörs-hajar alltjämt klara sig bra.
Ytterligare en omständighet, karakteristisk för regleringsbrottsligheten, är det klena resultatet av myndigheternas bemödanden att få resonans för regleringsbestämmelser och strafföreskrifter. Det är frapperande hur ogenerat man bland hög och låg inrättar sig för att överträda regleringarna. Redan tidigare har man kunnat iakttaga detta i fråga om spritlagstiftningen, men saken får långt allvarligare innebörd när man nu har att räkna med tiodubbelt mera omfattande regleringar som i allmänhet äro nästan lika impopulära. Ingen människa har något att invända mot att polisen snokar efter tjuvgods i skrotlager eller gör razzior efter ficktjuvar i Centralstationen men »spritspioner» och slaktgodemän är det på allt för många håll god ton att ondgöra sig över.
I detta hänseende är jag benägen antaga att det väsentliga botemedlet skulle vara att söka återuppväcka krigsårens nu på många håll så förkättrade »beredskapsanda» men därutöver bör man göra klart för sig att införandet av nya och impopulära regleringar kanske kräva stödet av strängare kontroll, snabbare beivran och, relativt sett, hårdare påföljder än som anses tillbörligt i fråga om annan brottslighet.
Den hittillsvarande egendoms- och våldsbrottsligheten är, såvitt jag kan förstå, i väsentlig mån en ungdomsbrottslighet. Regleringsbrottslingarna återfinnas däremot i alla åldrar. Är det inte sannolikt att denna omständighet kan böra föranleda till särskilda grepp och anordningar?

 

    SvJT:s läsare är välkomna med inlägg i den av expeditionschefen Holmgren väckta frågan.

 

Ungdomsfängelse och allmänprevention. En av rikets hovrätter fastställde d. 28 maj 1948 underrättens dom, varigenom en 18-åring dömts till straffarbete i 1 år 2 månader för rättsstridigt tvång, sedlighetssårande handlingar och otukt med kvinna som fyllt 12 men ej 15 år. Den dömde var vid brottens begående och vid tiden

 

29 —487004. Svensk Juristtidning 1948.

 

för domfällandet i underrätten 17 år. Domen hade överklagats av åklagaren, som yrkat att den tilltalade i stället måtte dömas till ungdomsfängelse.
    I sina domskäl anförde hovrätten:
»Andersson avtjänar det honom av häradsrätten ådömda straffet på fångkolonien Åby. Till denna anstalt hänvisas, enligt vad hovrätten inhämtat, sådana yngre fångar, som visat sig pålitliga och ådagalagt gott uppförande. Det behöver därför icke befaras att A. på anstalten i högre grad än på ungdomsanstalt skall röna dåligt inflytande från medfångars sida. De på fångkolonin Åby intagna sysselsättas med jordbruks-, skogs- och trädgårdsarbete. A. har tidigare ägnat sig åt jordbruksarbete och har uppgivit att han jämväl i framtiden ämnar syssla med sådant arbete, för vilket han har särskilt intresse och förefaller väl lämpad. Det finns med hänsyn härtill ej skäl antaga att den sysselsättning som skulle beredas A. på ungdomsanstalt bleve för honom lämpligare. Med avseende å den allmänna laglydnaden lär det av häradsrätten utmätta straffet vara mera ändamålsenligt än ungdomsfängelse.»

 

    Riksåklagarämbetet har fullföljt målet till HD med yrkande att Andersson måtte dömas till ungdomsfängelse. I revisionsinlagan anför ämbetet:

 

»Andersson har, under det han stått under tilltal för ett sexuellt angrepp mot en minderårig flicka, gjort sig skyldig till ytterligare ett sådant angrepp av grov beskaffenhet. Vid den enligt 43 § verkställighetslagen gjorda undersökningen av Anderssons sinnesbeskaffenhet har framgått att Andersson är debil på gränsen till imbecillitet. Fängelseläkaren har uttalat att, med hänsyn till Anderssons debilitet och önskvärdheten av att under flera år framåt ha honom under kontroll, ungdomsfängelse vore den mest ändamålsenliga påföljden ävensom att det med hänsyn till Anderssons debilitet vore önskvärt att han under flera år i avvaktan på ökad psykisk mognad stode under tillsyn. Nämnda av fängelseläkaren angivna synpunkter synas ämbetet böra vara avgörande vid valet av reaktionsform. Den tillsyn och den eftervård som äger rum efter utskrivning på prov från ungdomsfängelse erbjuder i olika avseenden större garantier än den mera kortvariga och schematiskt utformade tillsyn som förekommer efter villkorlig frigivning. En sådan långvarig och effektiv eftervård kan enligt ämbetets mening i ett fall som detta icke avvaras varken med hänsyn till samhällsskyddet eller med hänsyn till Anderssons eget bästa.
Ämbetet vill i detta sammanhang framhålla att därest Anderssons framtida utveckling skulle ådagalägga att hans brott främst varit att betrakta såsom med puberteten sammanhängande beteenderubbningar, det skulle komma att framstå såsom föga tillfredsställande att han för sina handlingar undergått straffarbete i stället för behandling å ungdomsanstalt — även om behandlingen under anstaltstiden i båda fallen skulle bliva tämligen likartad.
I sin domsmotivering uttalar hovrätten att det ej med skäl kan antagas att den sysselsättning som skulle beredas Andersson på ungdomsanstalt skulle för honom bliva lämpligare än det jordbruksarbete, varmed han nu sysselsättes på fångkolonien Åby. Ämbetet delar denna uppfattning. Någon särskild yrkesutbildning av det slag, som ungdomsfängelse kan bereda, torde i detta fallet ej ifrågakomma med hänsyn till att Andersson har för avsikt att i fortsättningen liksom hittills ägna sig åt jordbruksarbete. Då genomsnittsåldern hos de på Åby intagna är betydligt högre än på ungdomsanstalterna, torde, i motsats till vad hovrätten funnit, ådömande av ungdomsfängelse medföra en — med hänsyn till befarad ogynnsam påverkan från de medintagnas sida — lämpligare placering.

 

Hovrätten uttalar vidare i sin motivering att det av häradsrätten utdömda av hovrätten fastställda straffet (1 år 2 månaders straffarbete) med avseende å den allmänna laglydnaden lärer vara mera ändamålsenligt än ungdomsfängelse. Ämbetet måste livligt bestrida riktigheten av denna mening. Om en avvägning ur rent allmänpreventiva synpunkter mellan de båda ifrågavarande påföljderna skall göras pekar den snarast mot ungdomsfängelse såsom den på en gång mest rationella och mest allvarliga reaktionsformen. Det må anmärkas att, om Andersson som antagligt är frigives från straffanstalt efter två tredjedelar av den ådömda strafftiden, frihetsberövandet blir avsevärt kortare än vid ådömande av ungdomsfängelse.
Det är uppenbart, att man vid valet mellan lämplig behandlingsform för ungdomliga förbrytare främst har att taga hänsyn till vilken kriminalpolitisk åtgärd som i det särskilda fallet ur individual- och generalpreventiv synpunkt framstår såsom den lämpligaste. Såsom ovan anförts pekar detta övervägande i nu förevarande fall på ungdomsfängelse. Emellertid synas även rent principiella skäl tala för bifall till det framställda ändringsyrkandet. Vid avskaffandet av tvångsuppfostringsinstitutet uttalades farhågor för att denna lagstiftningsreform skulle medföra att domstolarna i större utsträckning än hittills komme att döma unga brottslingar till tidsbestämt straff. Dessa farhågor ha visat sig vara icke alldeles obefogade. Den mot all modern kriminalpolitik stridande tanken att vid medelsvåra brott begångna av ungdomliga lagöverträdare använda tidsbestämda frihetsstraff kan lätteligen vinna insteg i underrätterna — även i fall där en sådan åtgärd är långt mera ogynnsam än i det förevarande fallet — därest hovrättens nu ifrågavarande dom blir beståndande.»

 

    Vilkendera påföljden — ungdomsfängelse eller nominellt 14 månaders (i verkligheten troligen mindre än 10 månaders) straffarbete — den dömde själv anser strängast, synes framgå därav, att hans försvarsadvokat både i hovrätten och i HD med iver bestritt ändringsyrkandet.
    Hovrätten och riksåklagarämbetet synes ha varit ense om att någon särskild yrkesutbildning av det slag som ungdomsfängelse kan bereda i detta fall ej skulle ifrågakomma med hänsyn till att A. har för avsikt att i fortsättningen, liksom hittills, ägna sig åt jordbruksarbete. Det är möjligt antingen att utbildningen i jordbruksarbete på Ǎby-kolonien är lika utmärkt som den bör vara på Skenäs eller att utbildningen i jordbruksarbete på Skenäs inte kommit längre än den för straffångar mycket acceptabla sysselsättningen i jordbruksarbete på en vanlig fångkoloni. Jag vet icke hur härmed förhåller sig, men det skulle glädja mig mycket, om det förra alternativet vore det riktiga.
    Hovrättens domsmotivering och riksåklagarämbetets revisionsmotivering är båda glädjande prov på ett av den nya processens framsteg. Det har tidigare knappast varit vanligt att på detta sätt i ett brottmåls utslag eller i en fullföljdsinlaga till omsorgsfullt övervägande upptaga ingående individual- och allmänpreventiva synpunkter.¹

 

Vår skadeståndsrätt. Aftontidningen för d. 11 april 1948 meddelade under helsidesrubriken »12-åring får livstidsstraff som inte är något straff» följande:
    »'Per-Olov Lindkvist har icke befunnit sig i en sådan nödsituation att hans åsidosättande av tillbörlig försiktighet, när han sprang ut

 

¹ I pressläggningsögonblicket ingår meddelande att HD d. 17 aug. 1948, efter hållen huvudförhandling, med ändring av hovrättens dom dömt den tilltalade till ungdomsfängelse. 

i vägbanan, varit ursäktligt.' Meningen är hämtad ur ett utslag i en dom, fälld av Svea hovrätt 31 mars 1948 i ett trafikmål, och låter kanske inte så märkvärdigt. Däremot blir lekmannen kanske litet betänksammaren är han får höra att Per-Olov Lindkvist vid tillfället var exakt 12 år och nio månader gammal, och att hans felbedömning av situationen eller om vi nu skall kalla det hans oursäktliga oförsiktighet kommer att kosta honom dels 'genast och mot kvitto' 4,208 kr. 82 öre och dels en årlig livränta på 1,150 kr. 'att betalas med en tolftedel månadsvis i förskott'.»

 

    Tidningen beräknar att pojken kan få hålla på med sina utbetalningar i 40 år och fortsätter:

 

»Så dyrt kan det alltså stå en pojke att obetänksamt springa ut i en körbana om han därmed orsakar en olycka. Naturligtvis finns det även en annan sida av saken. Det fanns en skadad som bör ha sin ersättning. Pojken sprang som sagt ut i en körbana, enligt vad han själv uppger jagad av en äldre pojke som han retat. En bil svängde i sista sekunden undan så att pojken slapp undan med en skadad stortå. Värre gick det för en motorcyklist, som kom bakom bilen. Han — en 26-årig svarvare — hann inte undan utan körde på bilen och skadade sig så illa, att hans vänstra ben måste amputeras.
Rådhusrätten fann visserligen, att pojken var skuld till olyckan men frikände honom från ersättningsansvar 'med hänsyn till Per-Olov Lindkvists låga ålder' och att han 'vid tillfället var jagad av en större gosse, som enligt Per-Olov Lindkvists mening ämnade misshandla honom'. Där tog alltså rätten hänsyn till pojkens ålder och ansåg det tydligen inte rimligt, att en tolvåring skulle kunna så noga överväga sitt handlande. — — —
Svea hovrätt däremot ansåg att motorcyklisten till två tredjedelar var själv vållande till olyckan men å andra sidan fick han ut en tredjedel av den begärda ersättningen genom att pojken dömdes ersättningsskyldig.»

 

    Såsom ett stickprov på allmänhetens syn på saken må klippas en bit ur spetsartikeln i »Se» 1948 nr 16:

 

»Tänk er, att händelsen hade utspelats för omkring fyrtio år sedan. Tänk er, att en hovrättsrådsplanta hade kommit springande för livet med en större grabb, en blivande murerihantlangare, efter sig med knytnävarna i högsta hugg. Efter att ha tagit del av hovrättens utslag vet vi, hur plantan i fråga skulle resonera i ett dylikt läge:
— Det kan möjligen sägas, hade han tänkt medan han sprang, att jag befinner mig i en nödsituation. Frågan är emellertid, om denna nödsituation är sådan, att det kan anses vara ursäktligt att åsidosätta tillbörlig försiktighet. Jag är nog böjd för att besvara den frågan med nej. Jag torde därför göra klokt i att bekämpa den impuls, att springa över gatan, som jag just nu känner.— — —
Sunda förnuftet pekar tjänstvilligt på en utväg: Drulleförsäkra hela svenska folket! Det skulle inte kosta så mycket per individ. Så slapp vi dessa domslut om dryga skadestånd, som svaranden inte kan betala och målsägaren aldrig ser röken av.»

 

    En del av den pojken ådömda skadeståndsskyldigheten lär vara täckt genom försäkring.
    Den skandinaviska skadeståndskommissionen — svensk delegerad dr Strahl — lär ha sin uppmärksamhet riktad på fallet. Medan lagstiftningskvarnen maler, prövar HD den aktuella rättsfrågan.

K. Schlyter.

 

När preliminär uppgörelse i juristkonflikten i Stockholm träffats d. 17 juni 1948 yttrade ordföranden i juristförbundet att uppgörelsen i stort sett innebar en ganska god löneförbättring för de yngre juristerna, vilken neutraliserade den lönesänkning man ifrågasatt för de äldre. Överenskommelsen utgör en kompromiss från båda hållen, yttrade han (DN 18/6).
    För vissa av befattningshavarna under assessorsgraden innebar uppgörelsen i själva verket en god förbättring. Från en lön före konflikten av c:a 1,000 kr. eller därunder i månaden kom man nu upp i en avlöning i 32 eller 33 löneklassen (1,396—1,438 kr.). En omedelbar verkan av uppgörelsen var att två amanuenser i rådhusrätten som sökt en assessorstjänst i Örebro rådhusrätt och därvid fått de båda första förslagsrummen återkallade sina ansökningar trots att den som fått platsen sannolikt inom jämförelsevis kort tid kunnat påräkna rådmansutnämning.
    Det jämförelsevis goda resultatet är desto mera glädjande som förhandlingsläget på arbetstagarsidan varit såtillvida ogynnsamt att den företrätts av två organisationer, nämligen dels kommunaltjänstemannaförbundet — för de ordinarie — dels juristförbundet — för övriga. Somliga voro medlemmar i båda organisationerna. Sedan uppgörelse träffats mellan staden och kommunaltjänstemannaförbundet om rådmännens och assessorernas löneförmåner var juristförbundet i slutskedet ensamt förhandlande på befattningshavarnas sida. Juristförbundet tillträdde emellertid den överenskommelse som träffats mellan staden och kommunaltjänstemannaförbundet.
    Det är naturligt att under dylika förhållanden vissa slitningar måst uppkomma mellan förbunden och att meningarna blivit delade om vem som har att tillskriva sig äran av de vunna framgångarna. Genom att juristförbundet höll ut längst framtvingade förbundet att redan nu en närmare precisering åstadkoms av lönegradsplaceringen m. m. för den icke ordinarie rättsbildade personalen, beträffande vilken kommunaltjänstemannaförbundet nöjt sig med ett principuttalande från stadens sida att för denna personal lönesättningen för icke ordinarie befattningshavare i samma åldersgrupper inom hovrättskarriären skulle vara vägledande; den närmare utformningen skulle ske vid fortsatta förhandlingar.
    Kommunaltjänstemannaförbundet utsände i anledning härav en kommuniké som stod att läsa i tidningarna 21/6, däri det uttalades att den slutliga uppgörelsen inte innebar

 

»något annat än en praktisk utformning i lönegradsplaceringar av sagda princip, varvid givetvis av parterna hänsyn tagits till de speciella förhållandena vid Stockholms rådhusrätt».

 

    För att få ett slut på den olyckliga konflikten som trotsade det ena medlingsförsöket efter det andra var justitieministern, såvitt känt är, beredd att framlägga förslag till en tvångslösning. Olika linjer övervägdes och meningen var tydligen att förslag, om så skulle erfordras, skulle

 

framläggas innan riksdagen åtskildes efter vårsessionen. Lyckligtvis förföll nu frågan om sådana tvångsåtgärder.
    Juristförbundets ordförande yttrade i det förut citerade uttalandet om uppgörelsens accepterande (DN 18/6):
»Från juristförbundets sida är det intet undfallande för hotet om tvångsåtgärder, som vi inte kan anse vara något argument i en lönekonflikt».

 

    Som ett led i uppgörelsen ingick emellertid att staden skulle få visst inflytande på rekryteringen av juristtjänsterna. Som bekant föreslogs från Stockholms stads sida, när frågan om en ny stadga för magistraten och rådhusrätten blev aktuell i anledning av nya RB, att rättsväsendet i Stockholm skulle vara underställt en av stadsfullmäktige vald direktion och att denna direktion skulle anta inte bara assessorer utan också alla de lagfarna icke ordinarie befattningshavare, från vilka assessorerna rekryteras. Magistraten å sin sida ville utnämna ej endast extrapersonalen utan också assessorerna. K. M:t gick inte på någondera linjen. Enligt kungörelsen nr 825/1947 skola assessorerna också i Stockholm utnämnas av K. M:t. Enligt den nya stadgan för magistraten och rådhusrätten d. 21 nov. 1947 begränsas direktionens bestämmanderätt till den icke lagfarna personalen medan den lagfarna, icke ordinarie personalen skall förordnas av magistraten.
    Det i samband med konfliktens hävande framlagda förslaget innebar att det skulle tillsättas en särskild antagningsnämnd med överståthållaren som ordförande och med sex ledamöter, varav tre valda av magistraten och tre av direktionen. Denna nämnd skulle anta all juristpersonal under assessorsgraden, bevilja tjänstledighet åt sådan personal och förordna vikarie vid längre ledigheter, förordna vikarie på ledig tjänst som den hade att tillsätta samt meddela avsked åt personal som den tillsatt. Över nämndens beslut skulle talan få föras hos K. M:t i administrativ ordning. Över förslaget har yttrande avgivits bl. a. av magistraten och Svea hovrätt, vilka båda avstyrkt detsamma. Juristförbundet har däremot i huvudsak tillstyrkt.
    I Svea hovrätts yttrande säges bl. a.:

 

»En självständig och objektivt dömande domarmakt är en av vårt samhällsskicks hörnstenar. Hovrätten har ansett det vara en av dess främsta plikter att göra vad som inom hovrättens befogenheter är möjligt för att skydda domarkåren från direkt eller indirekt politiskt tryck. Det är självklart, att förslag till regler och anordningar av viss beskaffenhet, som följdriktigt kunna utnyttjas till utövande av politiskt tryck, icke annonserar sig såsom åsyftande sådant utan motiveras på annat sätt. Det hör till det politiska livets egendomligheter, att många de mest ärliga och samvetsgranna personer med förankring i politiska grupper, som stå bakom ett förslag, icke förmå att genomskåda sådana neutrala motiveringar och fatta hur förslaget, om det genomföres, kan komma att te sig i praktiken. — — —
Det nu remitterade förslaget om ändring i stadgan utgör en fortsättning av strävandet att bereda staden inflytande över den lagfarna personalen vid rådhusrätten. — — —
Innan hovrätten fortsätter anser sig hovrätten böra betona, att enligt hovrättens mening några bärande skäl för stadens ståndpunkt aldrig blivit anförda. Hovrätten delar helt stadens mening att dess skyldighet

 

att bekosta rättsväsendet i staden utgör en anomali. Men detta är en sak för sig beroende på gällande lagstiftning, som icke kan ändras i en handvändning. Därav kan icke följa någon rätt för staden att utöva inflytande på tillsättning, entledigande och förordnande för obefordrad lagfaren personal. Rekryteringsfrågan är så komplicerad och så sammanhängande med arbetets gång, att staden måste frånkännas kompetens att syssla därmed. Dess inblandning i denna angelägenhet kan i regel endast medföra omgång, överorganisation och i särskilda fall misstag eller missbruk. Talet om att staden skulle behöva denna rätt för att kontrollera anvisade medels användning kan hovrätten icke godkänna; kontrollen kan åstadkommas på annat och enklare sätt. Det enda skäl, som med något berättigande skulle kunna åberopas, vore om magistraten genom nepotism eller liknande åtgärder åsidosatte kravet på att dugligheten skall komma i främsta rummet vid anställning och befordran. Hovrätten har redan tidigare anfört, att hovrätten av egen erfarenhet — nämligen vid den prövning av rådhusrättsaspiranterna för slutligt godkännande såsom domare, vilken det åligger hovrätten att utöva — kan vitsorda, att rådhusrättens rekrytering står på ett högt plan, och detta omdöme vidhåller hovrätten. Det låter otvivelaktigt skarpt, men hovrätten kan icke komma ifrån intrycket, att stadens anspråk på inflytande över den rättsbildade personalen främst bottnar i makt- och prestigehänsyn.»

 

    K. M:t fastställde d. 30 juni 1948 ändringar i stadgan i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

 

De senaste månaderna har man då och då i dagspressen sett en notis om att »hovrättsförhör» hållits på annan ort än den där vederbörande hovrätt har sitt säte. Sådana sammanträden ha betecknats som något mycket märkligt. 22/6 1948 förekom i DN en notis som började så:
»Hörsalen i Älmhults samrealskola var på måndagen skådeplatsen för en unik session med Göta hovrätts tredje avdelning. För första gången sedan hovrätten bildades 1634 hade den nämligen lämnat Jönköping. Anledningen var ett besvärsmål mot 'utbrytarkungen', diversearbetaren H. G., Älmhult.»

 

    SvJT har gjort en rundfråga hos hovrätterna i vad mån de hittills under 1948 hållit sammanträden för huvudförhandling utanför stationeringsorten. Skånska hovrätten och hovrätten för Västra Sverige ha inte hållit något sådant sammanträde, Göta hovrätt har hållit det som avses med den citerade notisen, Svea hovrätt ett (i Uppsala), hovrätten för Nedre Norrland två, varav ett i Ramsele och ett under en period av tre dagar i Östersund, samt hovrätten för Övre Norrland sammanträden i tio mål under åtta sammanträdesdagar, fördelade på Luleå (de flesta), Boden, Haparanda och Lycksele.
    Med anledning av uppgiften att Göta hovrätt sedan 1634 inte förrän nu lämnat Jönköping må erinras att hovrätterna även före 1948 haft möjlighet att sammanträda utanför hovrättsstaden. Redan för flera år sedan höll en division av Skånska hovrätten (med dåv. presidenten som ordf.) en rannsakning med en sedlighetsförbrytare i Billesholm. Svea hovrätt höll under 1938 muntliga förhör i Härnösand i sex mål från Västernorrlands län (se SvJT 1938 s. 620).
    De sammanträden på annan ort som i år hållits äro sådana som omförmälas i RB 2:5 första stycket. Samma § talar i tredje stycket om

 

hovrättsting, varmed emellertid avses årliga å bestämda tider hållna sammanträden å viss ort utom förläggningsorten för huvudförhandling i mål från den delen av domkretsen. Bestämmelser om hovrättsting förutsättas skola meddelas av K. M:t. Ännu har dock ingenting föreskrivits därom. Man har velat vänta något och se hur pass stort behovet av sådana ting kunde bli; det skulle ju vara olämpligt att föreskriva ting, till vilka det inte skulle finnas tillräckligt antal mål. Man har utgått ifrån att hovrätterna under tiden begagna sig av möjligheten att hålla sammanträden utanför förläggningsorten i så stor utsträckning som behövs. Sådana sammanträden kunna emellertid inte helt ersätta hovrättsting. En part från en mera avlägsen del av hovrättens domkrets, som har att räkna med huvudförhandling i hovrätten, om han fullföljer talan, drar sig måhända för att fullfölja med hänsyn till de stora kostnader som skulle uppkomma för honom om huvudförhandlingen skulle hållas i hovrättsstaden (egen, ombudets och vittnens resa och uppehälle). Kunde målet komma före på hovrättsting på närmare håll skulle dessa kostnader bli avsevärt mindre. Samma resultat skulle visserligen nås med sammanträde enligt RB 2: 5 första stycket, men eftersom sådant sammanträde beslutas in casu, vet ju parten inte om han får denna förmån.
    Det torde därför vara att räkna med att bestämmelser om hovrättsting snart komma att utfärdas.

 

Målsägandes rätt till ersättning av allmänna medel för sin inställelse vid huvudförhandling har alltsedan nya RB trädde i kraft varit en livligt diskuterad fråga. Enligt RB 20: 15 äger målsägande rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat, om han höres i anledning av åklagarens talan och han icke har »biträtt åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren». Detta stadgande torde i allmänhet ha tolkats så, att rätten till ersättning varit utesluten, om målsäganden varit part i målet. Vid förfrågningar hos processreformbyrån har alltid svarats att lagrummet skulle läsas så som nu sagts, varvid bl. a. hänvisats till processlagberedningens motiv (PLB s. 269).
    Många ha emellertid menat, att denna tolkning lett till olyckliga och orimliga konsekvenser. Antag att målsäganden för sin inställelse haft dryga kostnader för resa och uppehälle. Dessa har han ådragit sig i det allmännas intresse. Det är ju åklagaren som begärt att han skulle höras. Hans skadeståndsanspråk uppgår kanske till endast en bråkdel av dessa kostnader. Skulle han då vara tvungen att för dem hålla sig till den tilltalade? Eftersom denne i nio fall av tio är medellös, skulle han alltså i regel inte få någon ersättning alls för kostnaderna för den av åklagaren påkallade personliga inställelsen. Och den tilltalade kan ju bli frikänd. Man har invänt, att målsäganden kan avstå från sin skadeståndstalan; han får då ersättning av allmänna medel för sin inställelse. Den utvägen har veterligen också flera gånger begagnats. Men det har — och kanske inte utan fog — genmälts att det är obehagligt för domsto-

 

len att på det sättet ackordera med parterna. Och dessutom kan det ju hända att skadeståndet sedermera verkligen skulle ha kunnat tas ut.
    Frågan har numera tagits upp inom processnämnden. Efter en undersökning har nämndens ordförande f. d. justitierådet GÄRDE upprättat en promemoria, till vilken nämndens ledamöter anslutit sig. Eftersom promemorian kommer till en tolkning som avviker från den som i det föregående betecknats såsom den allmänna, återges promemorian här in extenso:

 

»P. M. ang. målsägandes rätt till ersättning av allmänna medel.

 

Bestämmelserna härom äro meddelade i 20:15 nya RB. En förutsättning för ersättning är att målsäganden 'höres i anledning av åklagarens talan'. Förhöret skall alltså avse utredning rörande någon omständighet, som är av betydelse för den av åklagaren väckta ansvarstalan. Däremot är det utan betydelse, om initiativet till förhöret utgår från åklagaren eller från rätten (45:15).
Någon tvekan om målsägandens rätt till ersättning då målsäganden, utan att vara part i målet, inställer sig på kallelse av rätten (ev. efter initiativ av åklagaren), torde icke föreligga. En annan fråga är, huruvida ersättning av allmänna medel kan utgå i sådana fall, då målsäganden för talan i målet vare sig hans talan avser målet i dess helhet eller allenast enskilt anspråk. Målsäganden kan i mål om allmänt åtal föra talan i ansvarsfrågan genom att biträda åtalet (20:8); han kan ock vid sidan av åtalet självständigt föra talan om enskilt anspråk (22: 1). Ett tredje sätt för utförande av målsägandens talan är att åklagaren för talan för målsäganden ang. enskilt anspråk (22:2). Ett närmare angivande av de olika sätt, på vilka målsägandetalan sålunda kan föras, återfinnes i 31:11 andra st.
I överensstämmelse med tidigare tillämpad rättspraxis föreskrives nu i 20: 15, att någon rätt till ersättning av allmänna medel icke tillkommer målsäganden, då han biträder åtalet eller för talan jämte åklagaren (se NJA I 1934 s. 382). Däremot har icke stadgats något undantag för det fall att 'åklagaren för talan för målsäganden'. Konsekvensen härav synes bliva att målsäganden i dessa fall är bibehållen vid sin ersättningsrätt — något som ock torde vara sakligt motiverat. Ett stöd för denna uppfattning är lydelsen av 45:15; av lagrummet torde framgå, att målsäganden kan höras i anledning av åklagarens talan även då åklagaren för talan för målsäganden. I detta sammanhang kan ock framhållas att uti ett tidigare utkast till 20:15 det nu däri upptagna uttrycket 'för talan jämte åklagaren' motsvaras av 'fört talan i målet'. Anledningen till utbytet torde ha varit att det tidigare använda uttrycket icke ansetts fullt kongruent. Häremot kan å andra sidan anföras att i motiven (PLB s. 269) ersättningsrätten givits en omfattning som överensstämmer med den i det tidigare utkastet använda lydelsen. Detta förhållande torde dock icke få anses avgörande, då avvikelsen från avfattningen i utkastet knappast kan ha sin grund allenast i redaktionella skäl. Att den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck i motiven, även återspeglas i 5 § Kungl. kungörelsen 10 juli 1947 ang. vissa kostnader vid domstol är förklarligt men kan dock knappast inverka på tolkningsfrågan i och för sig.»

 

    Accepteras promemorians tolkning, lär väl en ändring av kostnadskungörelsen bli nödvändig, eftersom målsäganden eljest inte har möjlighet att få förskott på sina kostnader.

Bengt Lassen.