Restitution av egendom, som i Tyskland fråntagits ägarna under nazistregimens tid.¹ Redan före det tyska sammanbrottet i maj 1945 framfördes från olika håll betydelsen av att alla de som genom de maktägandes åtgärder under den nationalsocialistiska regimen tillfogats egendomsförlust fingo ersättning härför. De allierade förklarade såsom sin plikt att ogiltigförklara rättshandlingar, varigenom nazisterna berövat motståndargrupper inom Tyskland och besatta områden deras egendom, samt att i möjligaste mån gottgöra vederbörande. Efter ockupationen av Tyskland har inom de olika zonerna militärmyndigheterna, delvis i samarbete med tyska myndigheter, vidtagit åtgärder för att möjliggöra ett restitutionsförfarande. Någon för hela Tyskland enhetlig lagstiftning, utfärdad genom allierade kontrollrådet i Berlin, har icke kommit till stånd. De i de olika zonerna utfärdade bestämmelserna i dessa avseenden äro till sitt innehåll ganska olikartade.
    Det kanske till en början bör påpekas att de i denna artikel behandlade restitutionsbestämmelserna icke avse återställande av egendom härrörande från något av de under kriget utav tyskarna ockuperade länderna. Härom gälla för sådan inom Tyskland befintlig egendom särskilda av kontrollrådet utfärdade bestämmelser. Vad beträffar vårt land erinras om en d. 29 juni 1945 (nr 520) utfärdad lag om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom, vilken lag reglerar restitution av hitförd rövad egendom (se SvJT 1947 s. 337).
    För den amerikanska och den franska zonen i Tyskland finnes numera en särskild i nov. 1947 av militärmyndigheterna efter samarbete med vederbörande tyska myndigheter utfärdad restitutionslag respektive förordning och en sådan lag lär även vara att förvänta för den brittiska zonen. Hittills torde några för den ryska zonen enhetliga bestämmelser om återställande av egendom icke ha trätt i kraft. Dock har redan d.14 sept. 1945 utfärdats en för Thüringen gällande restitutionslag, enligt vilken talan om ersättning skulle väckas hos respektive borgmästare eller provinsråd före d. 1 okt. 1946 eller i undantagsfall senast d. 30 sept. 1947, vid äventyr att egendomen eljest kan förstatligas. Denna lag lämnar inga upplysningar huruvida någon som icke längre uppehåller sig i Thüringen är ersättningsberättigad. Om ovan angivna frister sedermera utsträckts har ej kunnat kontrolleras.
    Vid jämförelse mellan lagtexterna i restitutionsförordningarna för de amerikanska och franska zonerna finner man att den amerikanska lagen, med icke mindre än 92 §:er, är rik på detaljbestämmelser, under det att den franska förordningen, som upptar 22 artiklar, endast innehåller allmänna bestämmelser och lämnar rättsskipningen större frihet.

 

¹ Art. är sammanställd under medverkan av dr jur. GERHARD SIMSON, som tillhandahållit material och uppgifter. 

Det är att märka, att dessa restitutionsförordningar icke avse att reglera ersättningsanspråk för skador genom krigshändelser m. m. eller skadestånd mot tysk offentlig myndighet. Genom förevarande lag resp. förordning fastställas endast regler för återställande av identifierbara förmögenhetsobjekt och rättigheter till rättmätiga ägarna. Följande förutsättningar gälla. Avhändandet skall ha ägt rum vid tvångsvis genomförd rättshandling under tiden d. 30 jan. 1933—d. 8 maj 1945. Vidare skall ägaren ha avhänts egendomen på grund av sin ras, religion, nationalitet, världsåskådning eller sitt politiska motstånd mot nationalsocialismen. Dessa förföljda bruka ibland gemensamt betecknas såsom nationalsocialismens offer.
    A) Lagen i amerikanska zonen är utfärdad d. 10 nov. 1947 (nr 59) av amerikanska militärregeringen genom general Clay och gäller för egendom, som finnes i Bayern, Hessen, Württemberg, Baden och Bremen men berör icke amerikanska sektorn i Berlin. Några bestämmelser om återställande av egendom befintlig i det av ockupationsmakterna gemensamt kontrollerade Berlin finnas hittills icke.
    Har någon, som tillhört de enligt ovan på grund av ras, nationalitet m. fl. grunder förföljdas krets, frånhänts egendom efter d. 15 sept. 1935, då de s. k. Nürnberg-lagarna tillkommo, presumeras att rättshandlingen skett under tvång. Bevisbördan för tvånget vilar således i dessa fall icke på den som kräver restitution. Som regel skall vid restitution hänsyn icke tagas till efterföljande godtrosförvärv. Rättmätige ägaren är emellertid under vissa förutsättningar berättigad att i stället för att återkräva egendomen fordra att den som förvärvat egendomen utbetalar skillnaden mellan den vid avhändandet erlagda köpeskillingen och skäligt pris. Särskilda undantag ha gjorts för skydd av den legala handeln med värdepapper. Ett par detaljbestämmelser äro av intresse. Har den förföljde frånhänts sin andelsrätt i t. ex. ett företag kan han, även om detta därefter ombildats eller sammanslagits med annat företag, fordra att i skälig utsträckning bli meddelägare i det nuvarande företaget. Den som är restitutionsberättigad äger även påfordra att verkställt arvskifte ogiltigförklaras samt medges särskild rätt att klandra testamente.
    Anspråk på restitution skola anmälas av den som frånhänts egendom eller hans rättsinnehavare till Zentralmeldeamt, Bad Nauheim, Tyskland, senast före utgången av 1948. Utanför Tyskland bosatta personer är oskyldiga att i anmälan uppgiva namnet på någon i Tyskland bosatt, vilken är behörig att såsom fullmäktig för den sökande mottaga handlingar och underrättelser i ärendet. Tidigare gjorda restitutionsanspråk ställda till militärregeringen i amerikanska zonen eller annan myndighet torde icke komma att upptagas.
    Genomförandet av lagen kommer att åvila tyska myndigheter. Ansökningarna vidarebefordras av Zentralmeldeamt till lokala myndigheter, som efter utredning ha att delgiva vederbörande innehavare av egendomen det mot denna riktade kravet och även avkunna beslut om restitution under förutsättning att någon invändning däremot icke göres av innehavaren. Sker invändning, hänskjutes avgörandet till en vid varje

 

Landgericht upprättad Wiedergutmachungskammer bestående av tre ledamöter. En av ledamöterna skall tillhöra de förföljdas krets. Denna domstols beslut få överklagas hos Oberlandesgericht.
    Bifalles kravet på restitution har den berättigade att till den som får avstå egendomen erlägga det belopp den berättigade erhållit, då egendomen frånhänts honom. Detta vederlag skall om möjligt erläggas i just den valuta, som den berättigade på sin tid erhållit. För att restitutionsförfarandet skall kunna genomföras, torde vissa lättnader komma att beviljas i amerikanska zonen beträffande tillstånd att förfoga överspärrade konton, rätt att överföra medel till Tyskland m. m. Särskilda tillstånd bliva emellertid erforderliga för överlåtelse av anspråk på restitution av egendom eller för överförande av restituerad egendom. Utanför Tyskland bosatt person, som erhållit egendom restituerad, får endast utföra denna ur landet med särskilt tillstånd. Fordringar som tillkomma restitutionsberättigade skola till dem utbetalas i mark och överföring av beloppet till utlandet eller växling i annan valuta är icke tills vidare tillåten.
    B) För franska zonen gäller en av general Koenig d. 10 nov. 1947 utfärdad förordning (nr 120) om återställande av rövad egendom. Häri förklaras att alla förfoganden, som efter d. 30 jan. 1933 utan ägarens medgivande ägt rum beträffande egendom och rättigheter, äro ogiltiga, såvida åtgärderna innebära diskriminering av ägaren. Har avhändandet skett med ägarens medgivande, är åtgärden ändock ogiltig, om medgivandet lämnats endast på grund av fysiskt eller moraliskt tvång. Sådant tvång presumeras, därest ägaren tillhörde de förföljdas krets. Även om förvärvaren kan styrka, att han erlagt skäligt pris för egendomen, behöver den som avhänts denna icke styrka, att åtgärden skett under tvång, såvitt avhändandet ägt rum efter d. 14 juni 1938. Hänsyn skall tagas till successiva ägare i god tro, men godtrosförvärv medför i princip ej befrielse från skyldighet att ersätta rättmätige ägaren egendomens värde. Har förvärvare, som icke varit i god tro beträffande avhändandet, uppburit avkastning eller vinst av egendomen, skall värdet därav icke tillfalla rättmätige ägaren utan tillföras en för varje land inom zonen gemensam fond för nationalsocialismens offer. Därest rättmätige ägaren avlidit eller anmälts såsom saknad utan att efterlämna arvingar tillföres även egendomen denna fond. Emellertid föreskrives ej någonting om att rättmätiga ägare, som under nazistregimen flytt från Tyskland och alltjämt vistas utomlands, måste återvända för att kunna göra anspråk på att återfå egendomen. Den som återfår sin egendom är skyldig att återställa den på sin tid erlagda köpeskillingen. Därifrån är han emellertid befriad om han icke fått uppbära köpeskillingen, vilket ofta torde varit fallet, och om förvärvaren icke kan bevisa sin goda tro angående tvånget.
    För restitutionsförfarandet inrättas vid varje tysk underdomstol inom zonen en eller flera särskilda avdelningar med tre domare av vilka en skall tillhöra de förföljdas krets. Anspråk på ersättning måste framställas senast d. 14 maj 1949 i regel till den domstol, inom vars område

 

ifrågavarande egendom finnes. Den som vill väcka talan om återställande av egendom är uttryckligen befriad från advokattvång. Det står rättmätige ägaren fritt att under hand träffa uppgörelse med innehavaren om återställande av egendomen, men en sådan överenskommelse måste för att bli gällande godkännas av vederbörande domstol.
    C) Någon egentlig restitutionslag har ännu icke utfärdats för egendom inom den brittiska zonen. Däremot finnes en av brittiska militärregeringen d. 20 okt. 1947 utfärdad allmän förordning (nr 10) vari gives föreskrifter om viss uppgiftsskyldighet samt om rätt att anmäla anspråk på återställande av egendom. Förordningen rör uttryckligen endast sådan identifierbar egendom, i värde överstigande 1,000 mark, som under tiden d. 30 jan. 1933—d. 8 maj 1945 avhänts de förföljda. Det är likgiltigt under vilken form avhändandet ägt rum. De, som nu inneha sådan frånhänd egendom eller ha kännedom om särskilda sådana överlåtelser, voro vid straffansvar skyldiga att senast d. 20 april 1948 lämna uppgift därom till vederbörande myndigheter.
    Rättmätig ägare, som vill göra anspråk på återställande av egendom, har att senast d. 31 dec. 1948 göra ansökan därom enligt formulär MGAF/C och insända denna anmälan till Zentralamt für Vermögensverwaltung, Bad Nenndorf, Land Niedersachsen. Erforderliga formulär skola för dem, som uppehålla sig utanför Tyskland, tillhandahållas å de brittiska konsulaten.

L. J. Wallmark.