VAD KRÄVER DOMAREN AV ADVOKATEN ENLIGT DEN NYA rättegångsordningen? »Den processuella verksamheten bygger enligt nya RB på parteras medverkan; den är kontradiktorisk.» Domaren bör »under rättegången avhålla sig från allt, som är ägnat att rubba tilltron till hans opartiskhet. Huvudparten av den processuella verksamhet, som avser tillvaratagandet av parternas intressen i en rättegång, måste bäras av parterna själva. Även om domaren sålunda är

 

VAD KRAVER DOMAREN AV ADVOKATEN? 49utesluten från att till förmån för ena eller andra parten deltaga i processen, måste det vara domaren förbehållet att leda processen samt vaka över att de processuella föreskrifter, som ha att tillgodose rättsskipningens allmänna syfte, bliva iakttagna; inom de gränser, som lagen utstakar, tillkommer det ock domaren att vara verksam för att grundvalen för domen blir tillförlitlig och fullständig. » Detta är uttalanden av processnämnden i dess bok »Underrättsförfarandet enligt nya rättegångsbalken».
    Även om dessa uttalanden i vad de avse tillförlitlighet och fullständighet i grundvalen för domen inrymmer åtskilliga möjligheter till undantag från huvudregeln, är dock principen den, att domaren under rättegången skall sitta lugn och passiv vid sitt dombord och därifrån se, höra och i sitt medvetande upptaga det material för dömandet, som parterna kunna och förstå att framlägga. För den svenska domaren av i dag är säkerligen denna princip i viss mån främmande. Vad han anser sanningens utletande i målet kräva, har han en benägenhet att söka få fram — även i tvistemål — genom ett mer eller mindre inkvisitoriskt förfarande. Skall det därför kunna undvikas, att de möjligheter undantagsbestämmelserna bereda, giva färg åt det nya förfarandet, torde vara nödvändigt att parterna verkligen förstå att själva iakttaga såväl de utstakade formerna för deras processuella handlande som vad tillvaratagandet av deras intresse i saken kräver.
    Visserligen måste man räkna med, att det ännu en tid kommer att inträffa, att enskilda parter själva, utan hjälp av rättegångsbiträde eller ombud, söka utföra sin talan, men i flertalet av målen torde motsatsen bliva förhållandet. Vad nyss anfördes kommer därför att i första hand gälla rättegångsombuden och då framför allt advokaterna.
    För åstadkommande av ett rättegångsförfarande i nya lagens anda måste av dem krävas, att de känna lagens föreskrifter och följa dem och att de bidraga till sanningens klarläggande i målen och därvid förstå att tillvarataga sina huvudmäns intressen. Ett åsidosättande av föreskrifterna framtvingar domarens ingripande, ett undanhållande av upplysningar och oförstånd i processföringen framlockar ett sådant ingripande.
    Men det måste även av advokaterna krävas, att de icke, med full kännedom om lagens föreskrifter och i enlighet med dem, driva sin processulla verksamhet i strid med lagens allmänna principer. Även därigenom framtvingas eljest onödiga processuella ingripanden från domarens sida.
    Och slutligen måste det begäras av advokaterna — liksom av alla andra i processen medverkande — att deras personliga sätt och uppträdande i rättegången varken i och för sig är störande eller eljest av beskaffenhet att menligt inverka på processens lugna och naturliga förlopp.
    Även om dessa krav på ett rättegångsombud alltid måste vara berättigade, framstår deras betydelse självfallet särskilt stor inför nya RB. Ett åsidosättande av kraven innebär ett ökat arbete och tidspillan

 

4—487004. Svensk Juristtidning 1948.

 

50 GUSTAF LINDSTEDT.för domstolen och domaren, vars uppmärksamhet förskjutes från den egentliga uppgiften — processmaterialets upptagande och dömandet — till mindre väsentliga frågor av huvudsakligen formell natur.
    De här närvarande advokaterna, som av det ofta upprepade uttrycket »man måste av advokaten fordra» till äventyrs skulle känna sig illa berörda, i den riktiga uppfattningen att krav även borde riktas mot domaren, torde besinna, att detta inledningsföredrag är avsett att vara hänsynslöst ensidigt. Icke ens något svar på advokaten Schartaus nyss framställda erinringar kan rymmas däri.
    Det kan synas underligt att kravet på lagkunnighet överhuvudtaget ansetts böra framställas. Säkerligen finnas redan nu många advokater, som känna rättegångsbalkens bestämmelser synnerligen väl, ibland kanske bättre än domaren. Men lika säkert är att många antingen helt eller delvis sakna sådan kännedom eller ock endast ofullständigt begagna den. Det är icke utan en viss oro, som detta förhållande konstaterats. Skulle det alltjämt bestå ökar det väsentligt kravet på domarens påpasslighet och föranleder ingripande, onödigt besvär och tidsutdräkt.
    Man måste kunna räkna med att rättegångsfullmakten ej är ställd till innehavaren, att stämning innehåller alla de upplysningar om namn, postadress m. m., som i 33: 1 stadgas, och ej endast en del därav, att samtliga föreskrifter i 42: 2 om vad käranden skall i stämningen uppgiva, iakttagas, så att föreläggande att avhjälpa bristen ej erfordras, att svaromål genast avgives vid förberedelsen (42: 7) och är fullständigt, att parterna vid förberedelse uppgiva de bevis de vilja åberopa och förete sina skriftliga bevis, att vid huvudförhandling skriftlig inlaga ej ingives och vittnesintyg ej åberopas där det ej är i undantagsfall medgivet, att yrkanden ej framställas, som ej få upptagas, eller ändras på icke medgivet sätt (13 kap.) o. s. v. Ehuru i dessa och liknande fall felen skola av domstolen iakttagas och rättas, innefattade dock störande moment i rättegången.
    Beträffande flertalet av de nu omnämnda processuella felen torde visserligen gälla, att de, även om de aldrig kunna helt undvikas, dock, sedan lagen någon tid tillämpats, så småningom förlora den betydelse, de vid lagens första tillämpning onekligen ha.
    Detta kan dock icke förväntas beträffande dem alla. Anledning finnes sålunda från domarhåll att särskilt påpeka vikten av att advokaterna verkligen medverka till vinnande av det med förberedelsen avsedda ändamålet, att skilja det tvistiga från det ostridiga och att möjliggöra en koncentrerad huvudförhandling. Det är ej nog med att, såsom vid cirkulärprocessen ofta förekommit, bestämmelserna om stämningens, ansökningens och svaromålets innehåll endast delvis följas. Särskilt inträffar ofta att svaromålet är ofullständigt och endast innefattar ett blankt bestridande, utan angivande av svarandens ståndpunkt till de av käranden i stämningen till grund för yrkandena åberopade faktiska omständigheterna. Svaranden bör punkt för punkt yttra sig över dessa omständigheter.
    Såväl käranden som svaranden har, vidare, en benägenhet att icke

 

VAD KRÄVER DOMAREN AV ADVOKATEN? 51vilja fullständigt och tydligt angiva sin bevisning under förberedelsen; och om jag uppfattade advokaten Hemming-Sjöberg riktigt, rekommenderade han i sitt föredrag vid advokatsamfundets årsmöte ett sådant förfarande. Detta står dock i strid med lagens ordalag och mening och medför ofta överraskningar vid huvudförhandlingen, som ej sällan nödvändiggör uppskov med denna. Framläggandet av skriftliga bevis får ej underlåtas, ej heller angivandet av de vittnen, som komma att åberopas. Även om vittnena ej kunna namngivas, måste dock klart utsäga som vilka omständigheter de skola höras. Vidare måste iakttagas att begäran om bevisnings upptagande vid annan domstol, om hörande av sakkunnig o. s. v. skall framställas redan under förberedelsen. Domaren kräver med andra ord av advokaten, att han gör vad på honom ankommer för att åstadkomma koncentration vid huvudförhandlingen.
    Men lika väl som advokaterna måste av domarna kunna fordra, att de särskilt vid huvudförhandlingen förstå att disponera handläggningen i enlighet med de därom i 43:7—9 och 46:6—10 meddelade bestämmelserna, måste domarna kunna räkna med att advokaterna väl känna ordningen och åtminstone eftersträva att följa den.
    Viktigare än dessa erinringar om egentligen självklara önskemål är emellertid domarens krav på en processuell medverkan från advokaternas sida i enlighet med lagens anda och icke blott efter dess ordalag.
    Advokaten får icke, som för närvarande ej sällan sker, söka med allehanda medel försvåra motpartens processföring för att därigenom vinna fördelar i rättegången, eller söka förhala rättegången till nytta för huvudmannen; ej heller söka förhindra att saken vinner allsidig och fullständig utredning. Detta krav måste utsträckas till att gälla alla åtgärder i rättegången, som medföra sådan verkan, som nu nämnts, vare sig denna verkan är åsyftad eller ej.
    Som exempel på åtgärder, ägnade att försvåra motpartens processföring, må nämnas, förutom här förut berörda underlåtenhet att redogöra för den bevisning, som kommer att åberopas vid huvudförhandlingen, att part ändrar förut lämnad uppgift eller gör tillägg därtill. Visserligen äger domstolen enligt 43: 10 lämna vad part sålunda först vid huvudförhandlingen andrager, utan avseende, därest syftet på där beskrivet sätt är otillbörligt, men svårigheten att i dylika fall skilja mellan det otillbörliga och det ouppsåtliga, kan många gånger komma att föranleda, att uppgiften i fråga likväl tages i betraktande vid avgörandet. Domaren måste kunna fordra, att advokaterna verkligen eftersträva att i rätt tid framlägga materialet i dess helhet.
    Andra exempel äro: oberättigade och i rättegången irriterande invändningar om bristande god tro hos motparten eller hans advokat, bestridande av deras rätt att söka rätta begånget misstag, störande invändningar mot ordningen i motpartens processföring o. s. v. Till och med ett förnöjt, stillatigande konstaterande av, att såväl motpartens advokat som domaren förbiser ett under förberedelsen åberopat betydelsefullt faktum, syns understundom klandervärt, då följden därav ofta endast blir att domen för rättelses vinnande måste överklagas. Tankegången

 

52 GUSTAF LINDSTEDT.bör väl vara ett advokaterna i den framtida processen bidrager till en fullständig utredning och ej eftersträva att vinna sådana förmåner på motpartens bekostnad som de processuella svårigheterna möjliggöra.
    Med denna tankegång äro självfallet sådana åtgärder oförenliga, som kunna påverka bevisningens verkliga värde. Fall förekomma alltjämt, då advokaten mer eller mindre medvetet så leder sitt förhör med vittnen, både före och under förhandlingen, att vittnesmålet ej blir fullständigt. Det inträffar tyvärr ej sällan att advokat avbryter vittne, som är i färd med att besvara av motparten framställd fråga, och därigenom påverkar svaret eller förhindrar dess avgivande. Alla förbud till trots framställas ofta provokatoriska frågor, icke bara så, att svaret direkt lägges i vittnets mun eller så att frågornas ordningsföljd gör svaren givna, utan även så att för vittnet klargöres vad svar som väntas av honom. Domstolens rätt att avvisa frågor (36: 17) och att förordna att part ej må vara tillstädes vid förhöret (36: 18), kan, då den i regel först i efterhand kan nyttjas, ej alltid förhindra att skada sker. Domarna måste kräva, att advokaterna i större utsträckning än nu är fallet, behärska konsten att rätt förhöra vittnen och riktigt begagnar sin färdighet.
    Föga tilltalande ter sig vidare, då advokaten skyndsamt avbryter sin personliga tillstädesvarande huvudman, som är i färd med att besvara till honom framställd fråga, och själv svarar för att förhindra huvudmannen att försäga sig, liksom även då advokaten å huvudmannens vägnar vägrar att besvara frågor rörande åberopade faktiska förhållanden, vare sig det sker under förebärande att det ej hör till saken eller under direkt hänvisning till motpartens bevisskyldighet.
    Den nya rättegångsbalken bereder otvivelaktigt parterna många tillfällen att förhala rättegången, framför allt förberedelsen. Vid den överenskommlse om lämplig tid för förhandling, som förutsättes böra komma till stånd mellan domaren och advokaten, kan advokaten bereda åtskilliga svårigheter. Föreslagen dag passar honom icke. Han är förhindrad av annan inställelse. Fastställd sammanträdesdag måste ändras på grund av uppkommet förhinder och svårigheter uppstå att ånyo finna för alla lämplig tid o. s. v. På sådant sätt kan såväl huvudförhandling som förberedelse förhalas; och detta kan ske både avsiktligt och ofrivilligt.
    Att det avsiktliga förhalandet ej bör få förekomma äro väl alla ense om. Icke ens ett överklagande i syfte allenast att befria huvudmannen från att sommartid sitta inne, kan anses korrekt. De ofrivilliga däremot kan kanske i praktiken icke alltid undvikas. Men det är utan vidare klart, att de svenska domarna måste begära, att advokaterna medverka till att uppskovssystemet icke åter vinner insteg i svensk rättegång.
    Härför erfordras, synes det, två väsentliga ting. Det ena är att advokat icke åtager sig flera rättegångsmål än han kan på ett anständigt sätt sköta. Han måste ha tid till förhandlingssammanträden, om ej förberedelsen skall urarta till en rent skriftlig procedur; och domstolen

 

VAD KRÄVER DOMAREN AV ADVOKATEN? 53måste kunna förlägga sina sammanträden för huvudförhandling även å för domstolen lämpliga tider. Det andra är att den advokat, som satt sig in i målet, även i fortsättningen uppvaktar däri och ej överlämnar detta åt substitut, som ej äger tillräcklig kännedom om målet och om huvudmannens ståndpunkt i alla de frågor, som kunna uppkomma vid förhandlingen. Är part ej personligen tillstädes måste advokaten ersätta honom. Han skall då vara huvudmannen.
    Även förhandlingarnas längd och målets vidlyftighet kunna ogynnsamt påverkas av parts advokat. Oviktiga frågor och rena bagateller i förhållande till tvisteföremålets sammanlagda värde eller frågans betydelse för saker förklaring eller straffmätning göras ofta till föremål för vidlyftig utredning och bevisning, som undanskymmer huvudsaken. Advokaten måste — naturligtvis liksom domaren — kunna och vilja skilja på huvudsak och bisak. Han måste dessutom veta vad som är av betydelse för avgörandet. Med andra ord, advokaten bör vara väl insatt i rättsfrågan. Han bör vara juridiskt kunnig och dessutom äga tillräcklig pondus för att förhindra sin huvudman att belasta rättegången med adiafora.
    Slutligen skulle domarna vilja uppställa några krav av mera ytlig natur.
    Advokaten bör ej ensam vara den, som står och hänger på domarbordet, eller står med bägge händerna i fickorna. Det förekommer ej i en bättre utländsk domstol; och egendomligt nog är det hos oss oftast de mera framstående advokaterna, som excellera i dylika ovanor, särskilt om de ej höra hemma i domstolens domskrets.
    Advokaten bör ej, som ej sällan händer, visa sin erfarenhet och skicklighet genom ett nonchalant uppträdande; ej heller hånfullt eller överlägset behandla motparten och hans ombud och med hela tyngden av sin säkerhet skrämma parter och vittnen — och varför inte också domaren.
    Det gör i allmänhet icke något trevligt intryck, när advokaten högt och ljudeligt förkunnar, att »det finns väl högre instanser»; och i de fall, då en domare förgår sig, bör advokatens avsikt att vända sig till JO icke redan i rättssalen komma till uttryck.
    Föga tilltalande är det när advokaten faller domaren i talet och avbryter part eller annan, som denne givit ordet, eller pockar på att själv få yttra sig vid av honom önskat tillfälle; och oftast är det icke behövligt, att han söker förbättra den plan efter vilken domaren tänkt sig uppdela handläggningen. Att det i många fall är domaren till hjälp att advokaten gör dylika inlägg är klart. Det hela kommer an på sättet på vilket det sker.
    Vi domare förvänta att advokaterna under rättegången visa samma hövlighet, vänlighet och överseende, inte bara mot parter och vittnen utan även mot domaren, som de å sin sida ha rätt att kräva av honom.
    I förhoppning att Ni förstå att jag — liksom advokaten Schartau nyss — skulle kunna framlägga en lika lång önskelista för domarnas

 

54 VAD KRÄVER DOMAREN AV ADVOKATEN?vidkommande, som den jag nu framlagt för advokaternas, vill jag liksom han sluta detta mitt anförande med en önskan om ett i samförstånd och ömsesidigt överseende drivet samarbete för en god tillämpning av den nya rättegångsbalken.

Gustaf Lindstedt.