Från dagens diskussion. Psykopatproblemet. I en avhandling av doktor MARTIN EKBLAD, som ventilerades i våras, framföres bl. a. det påståendet att 15 procent av den manliga befolkningen i Sverige utgöres av psykopater. Var sjunde svensk man skulle sålunda vara en psykopat! Med psykopater menar då Ekblad i enlighet med den tyske psykiatern SCHNEIDER sådana personer som avviker så mycket från genomsnittet att de själva eller andra människor lider av deras abnormitet. Denna definition finner docenten GUNNAR LUNDQUIST i en artikel om »Psykopatproblemet» i Dagens Nyheter 13 juli 1948 uppenbart alltför vag, och den kan enligt hans mening knappast användas ensför praktiskt-sociologiskt bruk. Lundquist skriver:

 

»Inom sinnessjukvård, alkoholistvård och kriminalvård utgör de s. k. psykopaterna ett svårlöst och påträngande problem, och i den mänskliga samlevnaden över huvud vållar »psykopaten» ofta stora bekymmer. Dessa särpräglade eller abnorma människor återfinns i alla socialgrupper, oberoende av intelligens och bildningsgrad. Möjligheterna att komma till rätta med dem har diskuterats i många sammanhang. Vad särskilt de svårare formerna beträffar, så har de givit upphov till enså betydelsefull vårdfråga att inrikesministern förra sommaren bemyndigades tillkalla sakkunniga, '1947 års psykopatvårdsutredning', som skall framlägga förslag om en särskild organisation för psykopaternas behandling.»

 

    KINBERG, SJÖBRING och senast GERLE vill göra rent hus och förklarar psykopatbegreppet bankrutt, medan EKBLAD som sagt stannat kvar på den ståndpunkt som Schneider intog för c:a 25 år sedan.

 

»Flertalet praktiskt verksamma läkare menar med psykopati ungefär detsamma som Schneider. De anser sålunda att psykopati är ett konstitutionellt abnormtillstånd med 'rubbningar på känslo- och viljelivets område' som medför social missanpassning. Den som har något större krav på en definition brukar karakterisera denna 'rubbning på känslo- eller viljelivets område' som en psykisk utvecklingshämning, vilken närmare kan preciseras och som kan ha olika orsaker. Det gäller framför allt en bristande utveckling av de moraliska och sociala sentimenten, d. v. s. sådana saker som känslan för vad som är rätt och riktigt, hänsyn till andra, 'socialt sinne', 'ansvarskänsla', 'samvete' m. fl., som mer eller mindre saknas hos en 'psykopat'.»

 

    Det måste anses vara en angelägen forskningsuppgift att så ingående som möjligt söka bestämma arten av de många psykopatologiska tillstånd som döljer sig bakom samlingsnamnet psykopati, fortsätter Lundquist. En mycket väsentlig uppgift för den sittande kommittén synes honom därför vara att tillgodose forskningen inom den planerade nya organisationen.

 

»När det gäller behandlingen av psykopater är våra behandlingsresurser tyvärr ännu mycket begränsade, vilket också gäller vården av psykiskt sjuka över huvud. Det finns dock möjligheter till behandling av såväl medicinsk som psykologisk och social natur. Intressant nog har en del 'psykopatier' blivit avsevärt förbättrade genom insulin- och elektroterapin. Försök har även gjorts med hjärnkirurgisk behandling, och i ett tiotal fall har jag sett mycket uppmuntrande resultat av s. k. lobotomi, ett ingrepp vid vilket vissa nervbanor avskäres. Detta gäller särskilt ångest- och spänningsfyllda 'psykopater' med aggressiva tendenser. . ..
Om vi alltså har en hel del behandlingsmetoder, som i bästa fall ger oss goda resultat med återanpassning till samhället, så kvarstår dock olyckligtvis en relativt stor grupp 'psykopater' som tycks trotsa allbehandling. I dessa fall dominerar samhällets skyddssynpunkter.»

 

    Psykopatiproblemet hör till det svåraste inom psykiatrin och utgör även en av våra viktigaste socialmedicinska frågor. Problemet är intimt sammankopplat med många andra kliniskt-psykiatriska problem, och även om man av praktiska skäl kan tänka sig ordnandet av en speciell »psykopatorganisation», så får sammanhanget med sjukvården i stort icke förloras ur sikte, slutar förf.

 

Professuren i rättspsykiatri. Den av samtliga sakkunniga för tillsättandet av den nyinrättade professuren i rättspsykiatri vid Karolinska institutet kompetentförklarade sökanden, t. f. professorn GÖSTA RYLANDER, har under den tid han legat under de sakkunnigas bedömande varit föremål för en häftig kampanj i en del facktidskrifter med anledning av det i Kriminologisk Handbok ingående, av honom och numera borgmästaren Erik Bendz utgivna arbetet Rättspsykiatri (Wahlström & Widstrand, Sthlm 1947). De sakkunniga var professor Torsten Sjögren, Sthlm, prof. Gabriel Langfeldt, Oslo, och överläkaren docenten Torsten Sondén, Malmö. Angående nyssnämnda arbete erinrar SJÖGREN i sitt sakkunnigutlåtande, att handboken utarbetats på grundval av Helwegs kända lärobok i ämnet, att förf. konsulterat ett flertal olika auktoriteter och att prof. Helweg genomgått och granskat hela manuskriptet. Sjögren anser därför att arbetet icke kan räknas såsom någon självständig vetenskaplig merit, men säger att det i sin helhet vittnar om förf:s energi och kunnighet samt stora intresse för rättspsykiatrin.
    Sammanfattande anför Sjögren om Rylanders vetenskapliga produktion:

 

»Hans vetenskapliga produktion sträcker sig över många områden inom psykiatrien och social- och rättspsykiatrien. Åtskilliga av hans publikationer äro smärre översiktsartiklar och kasuistiska meddelanden. En del av dessa äro ganska betydelselösa och ytliga, en del äro goda. Hans huvudarbeten, gradualavhandlingen och undersökningen angående följdtillstånden efter operativa ingrepp i andra hjärndelar än frontalloben äro utmärkta arbeten, baserade på unika material, analyserade med noggrann och skickligt tillämpad metodik och kritik, och som givit ett flertal synnerligen värdefulla resultat. Detsamma gäller förf:s lobotomiarbeten. Samtliga dessa ha väckt en betydande internationell uppmärksamhet och uppskattning. Inom militärpsykiatrien har förf. även kunnat framlägga flera goda arbeten, vittnande om ener-

 

gi, vakenhet, förmåga av planmässig och kritisk bearbetning och analys av materialen. Inom rättspsykiatrien har förf. ett flertal mindre, däribland flera goda arbeten samt ett större (nr 36), som vittnar om förf:s vetenskapliga skicklighet på ämnesområdet».

 

    Det åberopade arbetet nr 36 (manuskript, 66 s. + tabeller) hade till titel »Mord och mordförsök i Sverige under 15 års tid. En psykiatrisk kriminologisk studie av 95 personer, dömda för mordbrott under tiden 1931—1945».
    Om detta arbete skriver Sjögren:

 

»Arbetet är en psykiatrisk och kriminologisk undersökning på ett mycket intressant, av förf. insamlat material, av 95 personer dömda för mordbrott under tiden 1931—1945. Förf. har gått igenom de rättspsykiatriska utlåtandena för dessa fall dels i kriminologiska centralarkivet, dels i Medicinalstyrelsens rättspsykiatriska arkiv, dels å rättspsykiatriska kliniken. Antalet undersökningsläkare för dessa utlåtanden har varit 29, vilket givetvis måste inverka på homogeniteten i den kliniska bedömningen. Förf. har gjort en korrekt statistisk analys av materialet, varvid han kunnat få fram en hel del resultat av intresse, bl. a. rörande mordfrekvensen, åldersfördelningen, könsfördelningen (anmärkningsvärt många kvinnliga mördare, 18,8 %), mordens fördelning under året, brottsplatsernas geografiska fördelning. Förf. har vidare analyserat mördarnas fördelning på diagnosgrupper samt deras kriminalpolitiska behandling. 82,1 % av mördarna ha företett sådana abnormtillstånd att de blivit föremål för en straffrättslig särbedömning och 45 ha straffriförklarats. Han har vidare undersökt deras föregående ur kriminell synpunkt, alkoholismfrekvensen bland dem och deras sociala förhållanden. I ett annat kapitel redogör förf. för de olika kliniska typer, som förekommit i hans material, och han lämnar en intressant kasuistik med välgjorda epikriser i anslutning härtill. Förf. har även försökt analysera motiven till brotten. Då fallen som tidigare nämnts äro undersökta och bedömda av ett flertal undersökningsläkare, och då hittills inga personliga efterundersökningar företagits av förf., rör han sig här på osäkrare mark och någon verkligt penetrerande analys kan icke sägas vara genomförd. Förf. har vidare införskaffat och behandlat för prognosbedömningen värdefulla katamnestiska uppgifter om deras öden sedan det rättsliga förloppet avslutats. Viktigt är slutligen förf:s framhållande av nödvändigheten — stödd på det förhållandet att 38 % av mördarna före gärningen hotat omgivningen till livet — att fästa större avseende vid dylika hotelser än vad som nu göres. — En vederhäftig och kritisk undersökning på ett intressant material, som givit flera värdefulla resultat».

 

    Även LANGFELDT förbigår i huvudsak arbetet »Rättspsykiatri» såsom vetenskapligt specimen men uttalar att förf. visat ett mycket prisvärt initiativ, som måste antagas bli till stor hjälp för rättspsykiatrer och jurister i Sverige, även om vissa kapitel kanske icke är helt vällyckade.
    Om det i manuskript föreliggande arbetet om »Mord och mordförsök» säger Langfeldt att det representerar ett enastående material med en intressant kasuistik som dels understryker tidigare kända förhållanden, dels i förf:s utformning blir av praktisk betydelse för mord-profylaxen.
»Man kunne ha önsket att det enestående materiale var blitt genstand for en mer samlet oversikt, bl. a. med en dyperegående dröftelse av de egentlige motiver til mordene, men det kan forhåpentlig komme senere».

 

    Om uppsatsen i SvJT 1947 »Om sexualbrottslingar och deras behandling» skriver Langfeldt:
»Arbeidet bærer det samme preg av nöktern og saklig vurdering somde tidligere refererte arbeider, og forfatteren gir her uttryck for synpunkter som må sies å ha vunnet hevd på kompetent rettspsykiatrisk hold.»

 

    SONDÉN skattar inte manuskriptet om »Mord och mordförsök» högt. »Det är att betrakta som ett utslag av nervös specimineringsbrådska». Däremot säger Sondén om förf:s uppsats »Om sexualbrottslingar och deras behandling», att den

 

»är en utmärkt översikt över sexualbrottslingarna, som av förf. även belysas genom statistisk bearbetning av svenskt materiel och genom några väl utvalda fall. Översikten är genomtänkt och väl avvägd samt fri från förhastade slutsatser och överdrifter. I koncentrerad och god form ges en redogörelse för frekvens, psykopatologi, sexualpatologi, behandling m. m., varefter framställningen avslutas med en intressant redogörelse för de danska erfarenheterna av kastrering samt en statistik över kastreringarna i Sverige. Förf. lägger med rätta särskild vikt vid företeelserna homosexualitet och exhibitionism. Framställningen visar god blick för de kriminella företeelserna och skicklig förmåga att utan ordrikedom få fram det väsentliga».

 

    Läroboken i rättspsykiatri finner Sondén intaga

 

»en i förhållande till Helweg så fristående ställning, att vid bedömningen av boken hänvisningen till Helweg endast får betydelse genom att den i förhållande till Helweg fritager Rylander från alla anklagelser för plagiat. Att de juridiska utredningarna i boken få tillskrivas Bendz synes självfallet, men detta inverkar ju knappast på bedömningen av boken som rättspsykiatrisk merit.
Boken, som riktar sig till såväl läkare som jurister, består av en kliniskpsykiatrisk del samt en rättspsykiatrisk del, där i sex kapitel behandlas »Den straffrättsliga behandlingen av psykiskt abnorma brottslingar, »De psykiskt abnormas ställning i civilrättsligt hänseende», »De psykiskt abnormas ställning i rättsligt hänseende i övrigt», »Intagning och utskrivning från sinnessjukhus», »Sinnesundersökningar i brottmål» samt »Rättspsykiatriska utlåtanden». Boken avslutas meden redogörelse för »lntelligensmätningar och andra experimentalpsykologiska metoder i rättspsykiatriskt arbete».

 

    Mot arbetets kliniska del ställer sig Sondén övervägande kritisk.

 

»Vissa sjukdomstillstånd äro förtjänstfullt beskrivna, men som helhet är den kliniska delen ojämn. Dock måste betonas, att det enligt min mening är en hopplös uppgift att inom ett mycket begränsat utrymme och i en lärobok, som riktar sig både till medicinare och lekmän, ge en invändningsfri framställning av den kliniska psykiatrien vid en tidpunkt då inom landet olika mycket divergerande åsiktsriktningar brottas och kontakten med utlandet sedan 1939 varit ringa.»

 

    Sondén fortsätter:

 

»Den rättspsykiatriska delen fyller ett verkligt behov, i det här sammanförts lagar, förordningar och administrativa föreskrifter angående psykiskt abnorma, som hittills varit spridda och delvis svåråtkomliga. Deras innebörd har belysts genom rättsfall och ingående redogörelser för förarbetena samt med kommentarer på grundval av den rättspsykiatriska litteraturen och den psykiatriske medarbetarens egen er-

 

farenhet. Ur praktisk rättspsykiatrisk synpunkt skulle man nog önskat en mera konkret vägledning och en framställning, som mera anknutit till rättspsykiatriska fall. En sådan framställning möter emellertid stora svårigheter vid nu ifrågavarande tidpunkt, eftersom någon bestämd rättspsykiatrisk praxis ännu icke hunnit utbilda sig i anslutning till de nya straffrättsliga bestämmelserna samt rättspsykiatriens civilrättsliga delar i ytterst ringa utsträckning blivit föremål för vetenskaplig behandling och diskussion i vårt land. På vissa punkter kunna Rylander-Bendz' rättspsykiatriska uttalanden giva anledning till invändningar (särskilt i kapitlet om rättspsykiatriska utlåtanden), men i stort sett är framställningen försiktig och korrekt.
Kapitlet om intelligensmätningar och andra experimentalpsykologiska metoder i rättspsykiatriskt arbete är bra skrivet och visar Rylanders pedagogiska förmåga inom områden, där han känner sig säker».

 

    I sin allmänna sammanfattning säger Sondén, att »Rylander gärna anpassar sig efter kritik och att han i senare publikationer på ett område tager hänsyn till de kritiska invändningar hans tidigare arbeten givit anledning till». Det synes därför undertecknad finnas fog för en förhoppning, att när den »nervösa specimineringsbrådskan» nu är över, Rylander skall finna tid att överarbeta sitt manuskript om mord och mordförsök och berika den rättspsykiatriska litteraturen med ett verk, som redan i sitt ofullbordade skick väckt så stor uppmärksamhet.

K. Schlyter.