Såsom i korthet omnämnts i översikten över lagstiftningsfrågor vid 1948 års riksdag (SvJT 1948 s. 458 ff) aktualiserades abortfrågan i år genom en motion (II:372), däri hemställdes att riksdagen skulle hos K. M:t anhålla om framläggande av sådant förslag till ändring i lagen om avbrytande av havandeskap, att området för legal abortframkallning blev fastare och snävare fixerat. Motionären vände sig framförallt mot den år 1946 tillagda s. k. social-medicinska indikationen i abortlagens 1 § 2) (»när med hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas, att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst och vården om barnet»). Det anfördes i motionen att det hade visat sig, att abortsökande kvinnor t. ex. genom hot om självmord eller om hänvändelse till illegal abortör relativt lätt hade kunnat inordnas under bestämmelsen i nyssnämnda moment.
    I anledning av motionen lät första lagutskottet verkställa en utredning om hur de legala aborterna fördela sig på de olika indikationerna.Utredningen är redovisad i utskottets utlåtande (nr 19). Det totala antalet legala aborter utgjorde

 

 

193619371938193919401941194219431944194519461947
4384544434395064965687031 088 1 623 c:a 2 400
 c:a 3 540

 

    Under tiden den 1 januari—den 4 juli 1947 utfördes 1,637 legala aborter, därav 1,125 eller 68,72 % efter beslut av medicinalstyrelsen, 506 eller 30,91 % efter beslut av två läkare samt 6 eller 0,37 % efter beslut av en läkare (nödfall).

 

522 BENGT LASSEN.    De av medicinalstyrelsen beslutade 1,125 aborterna fördelade sig efter indikationer på följande sätt:
 

 Medicinsk OCH SOCIALMEDICINSK 
Eugenisk Rättskapabla (psykotiska tillstånd) RÄTTSKAPABLAHumanitär
3103964145

    De 414 fallen av medicinsk och social-medicinsk indikation hos rättskapabla kvinnor fördela sig sålunda:

 

SvaghetDepressionstillstånd 1 § 2) abort-lagenHjärtfel Sviter efter barnförlamningFörut icke nämnda sjukdomar eller sviter därav
26776319526

    De av två läkare beslutade 506 aborterna hade i två fall beslutats på humanitär indikation, i övrigt på medicinsk eller social-medicinsk indikation. Sistnämnda fall, tillhopa 504, fördelade sig på följande sätt:

 

SvaghetDepressions-tillstånd 1 § 2) abortlagen HjärtfelNjurinflammation Lungtbc. Förut icke nämnda sjukdomar eller sviter därav
69 11632020117159

    Sammanlagda antalet fall av abort på grund av den i 1 § 2) abortlagen upptagna social-medicinska indikationen var, såsom av tabellerna framgår, under ifrågavarande halvårsperiod 34.
    Under åberopande av utredningen anförde utskottet att den inte gav stöd åt motionärens påstående om tillämpningen av 1 § 2) abortlagen samt tillade:

 

»Det är uppenbart, att bedömandet av vilka fall som skola hänföras under den social-medicinska indikationen är förenat med vanskligheter. Särskilt gäller detta de icke ovanliga fall, då kvinnan råkar i ett av graviditeten betingat, mera övergående psykiskt depressionstillstånd. Redan i sitt utlåtande nr 30 till 1946 års riksdag underströk utskottet, att den social-medicinska indikationen icke avsåge sådana fall eller fall av 'social vanära'. Av de statistiska uppgifterna synes ej framgå annat än att de abortmedgivande myndigheterna vid indikationens tillämpning gått fram med den varsamhet, som vid lagens tillkomst avsetts.»

 

    På utskottets hemställan avslog riksdagen motionen.

 

    Spörsmålet om straff för kvinnan vid illegal abortgjordes av DN 14/7 1948 till föremål för en rundfråga till ett antal sakkunniga. Olika åsikter kommo till synes.
    Polisintendenten ALVAR ZETTERQUIST menade att en total straffrihet inte var möjlig. Risken för straff måste finnas, yttrade han, ty den har ändå en viss prohibitiv verkan, och det gäller ju att för kvinnornas eget bästa försöka få ned antalet aborter.
    Advokaten VALBORG LUNDGREN, som åberopade sin erfarenhet från ett nittiotal fosterfördrivningsmål, yttrade däremot att det inte är straffet som kvinnorna tänka på, när de begå abort:

 

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 523»Möjligen vaknar eftertankens kranka blekhet, när de blivit sjuka efteråt eller diskussionen väckts. Men då är det inte straffet de är rädda för, utan det pinsamma i att behöva stå och redogöra för sin historia inför en domstol och få den offentliggjord. Det händer att kvinnor kommer in söndertrasade och svårt sjuka på sjukhus och blint nekar uppge vem som gjort ingreppet, även om de inser att han eller hon borde förhindras ställa till samma elände för andra. Mot sitt nekande kan ju kvinnan inte bli åtalad om abortören inte råkar fast och anger henne. Om man ser problemet ur rent social synpunkt måste det ju göras något för att få fast illegala abortörer, och något skulle det förmodligen hjälpa om kvinnorna inte hotades ställas inför domstol själva.»

 

    Dr GUNNAR INGHE uttalade, att straffhotet säkerligen inte har någon »moralisk» verkan i det här hänseendet:

 

»Jag har träffat tusentals kvinnor både före och efter handlingen, och jag har praktiskt taget aldrig mött ett fall, där kvinnan varit nedbruten av tanken på det straff som skulle kunna drabba henne. Det som bryter ned dem är själva handlingen, som deras instinkt som kvinnor reagerar emot. Jag anser det vara ett framsteg i rätt riktning när åtalsrätten inskränktes. Om straffbarheten togs bort, vilket jag anser befogat med hänsyn till den pressande nödsituation en fosterfördrivande kvinna befinner sig i, skulle det säkert inte ha någon betydelse varken för att öka eller minska abortfrekvensen — det är helt andra faktorer som bestämmer den.»

 

    Bland uttalandena var också ett av en av Stockholms stads sju kuratorer i abortfrågor MAI ANDERSSON, som bl. a. yttrade:

 

»Det är inte säkert att kvinnorna skulle uppge vem som gjort abortingrepp på dem, även om om de var befriade från straffhotet. Många kvinnor har i ett sådant fall en slags lojalitetskänsla mot dem som 'hjälpt' dem i en svår situation och vill vara renhåriga. Men här på Stockholms kuratorsmottagning, i dagligt tal kallad 'abortbyrån', anser vi nog att straffbarheten för kvinnans del skulle bort. I den panikartade stämning kvinnorna råkar i när de upptäcker att de skall ha barn, kanske blivit övergivna av den de trott på, står inför ekonomisk nöd eller befinner sig i fysisk och psykisk depression, är de helt enkelt inte tillräkneliga för sina handlingar och bör bedömas därefter.
Hit kommer kvinnor som i början är oemottagliga för alla sakskäl och envist fixerade vid tanken: 'Jag måste ha bort det'. 'Får vi inte legal abort, går vi till kvackare', hotar många, men av de fall vi haft under senaste året har 42 procent gått att övertala att föda barnet, 50 procent har fått legal abort av giltiga skäl, och med resten har vi försökt hålla kontakt för att få deras inställning till moderskapet positiv.»

Bengt Lassen.