Förmynderskapsböcker enligt lösbladsystem. Hovrättsassessorn CARL HAMILTON har tidigare i år (s. 215) gjort ett inlägg under denna rubrik. Författaren har därvid tagit större hänsyn till idégivarens, hovrättsfiskalen SVEN ERSMANS artikel i SvJT 1947 s. 66 än till de verkliga förhållandena i Uppsala läns norra domsaga, och på grund härav förekomma vissa felaktigheter i Hamiltons inlägg.
    Sålunda sker i pionjärdomsagan numreringen av nya förmynderskap och godmanskap i huvudsak i den av Hamilton förordade ordningen. Varje nytt nummer överensstämmer med överförmyndarens, och så småningom försvinna de äldre olikheterna.
    Vidare ha Uppsaladomsagans nya böcker upplagts distriktsvis, vilket Hamilton anser lämpligast. Härom ha dock under uppläggningsarbetet meningarna varit i hög grad delade bland domsagans jurister. Dessa raders författare hävdar, att ett uppläggande av böckerna gemensamt för hela domsagan utan distriktsindelning skulle vara att föredraga. Under granskningen av överförmyndarnas uppgifter härigenom uppkommande svårigheter, vilka av Hamilton framföras som ett vägande skäl för distriktsindelning i böckerna, märkas en enda gång årligen och torde icke vara särskilt betydande, enär böckerna äro så konstruerade, att varje förmynderskap resp. godmanskap inom ett distrikt genom synlig rubrik är mycket lätt att hitta, även om å samma upplägg (c:a 30 lösblad pr upplägg) finnas blad tillhörande annat distrikt. En väsentlig fördel av böckernas uppläggande för hela domsagan gemensamt utan hänsyn till distrikt är även, att det särskilda registret över omyndigförklarade kunde slopas. Därtill kommer, att kommunreformen med all sannolikhet väsentligt kommer att förändra domkretsarnas indelning i överförmyndar-

 

distrikt och nödvändiggöra en omgruppering av lösbladen i med distriktsgruppering upplagda nya förmynderskapsböcker. I de åtskilliga ärenden, där man icke känner distriktet utan får lita till personnamnet, är det vidare givetvis att föredraga, att böckerna föras för hela domsagan i ett enda avsnitt.
    Till Hamiltons uppgift om s. k. hänvisningskort (mindre lösblad, upptagande förmyndares och gode mäns namn och genom numren korresponderande med huvudbladen) kan fogas, att i Uppsala läns norra domsaga ett enda kort upplägges för varje person, som har ett eller flera uppdrag. Utrymmet å varje kort är nämligen tillräckligt även för t. ex. en fattigvårdsordförande, som har mängder av förmyndaruppdrag.
    Ersmans artikel förordade, att överförmyndarnas böcker skulle föras enligt samma system som domstolarnas. Mot detta hyser Hamilton betänkligheter, i det enligt hans uppfattning de lantliga överförmyndarna skulle ha sämre handlag med lösbladsystem än med »rotlar». Någon kännedom om normala överförmyndare torde säga, att betänkligheterna äro överdrivna och att överförmyndarna snart skulle vänja sig. Därtill kommer, att utdragen av det slentrianmässiga och på uråldriga mallar grundade förmynderskapsprotokollet kunde ersättas med genomslagskopior av de summariska men alla nödvändiga fakta innehållande lösbladen, en mycket stor vinning för domsagoarbetet. Givetvis bör man,vilket även i anslutning till Hamiltons inlägg påpekades från sakkunnigt håll, betrakta de hittills givna tillstånden till uppläggande av nya böcker som en förberedelse för avskaffande av de synnerligen otidsenliga protokoll, som ännu finnas kvar.

Michael von Koch.