BRITTISK PROCESS
AV
HOVRÄTTSASSESSORN CARL FREDRIK HADDING.
II.
STRAFFPROCESSEN.
Brottmålsdomstolar i första instans äro i England och Wales för smärre mål Petty Sessional Courts (ofta kallade Police Courts). Svårare brott handläggas vid Quarter Sessions samt vid Assizes och Central Criminal Court.
Liksom i fråga om mindre civilmål upptaga Quarter Sessions och Divisional Courts of the High Court besvär i brottmål avgjorda vid Petty Sessions.
Motsvarigheten till Court of Appeal är Court of Criminal Appeal. Högsta brottmålsinstans är House of Lords.
Till brottmålsdomstolarna räknas även the Coroner's Court.
The Coroner's Court. Denna institution, som har anor från 1100-talet och förr hade en mångfald ärenden, har nu sin verksamhetinskränkt till undersökning av oförklarade och onaturliga dödsfall samt fördöljande av gömd skatt.
Coroners kunna utnämnas bland barristers, solicitors och legitimerade läkare.
Utredningen försiggår vid offentlig förhandling inför the Coroner och i vissa fall en jury. I viss utsträckning förekommer förberedande utredning inför fredsdomarna. Vittnen höras på ed. Misstänkes mord antecknas vittnesmålen.
Uppgiften för the Coroner's Court är vid dödsfall att förvissa sig om dödsorsaken. Den har dessutom befogenhet att exempelvis ange att den dödande kulan avsköts av viss namngiven person. Detta medför att personen är att anse som åtalad för brottet.
För att undvika dubbel procedur föreskriver en för några år sedan antagen författning, att om någon i vanlig ordning åtalats för mord eller dråp skall ärendet inför the Coroner's Court vila, till dess den förberedande rannsakningen är klar. Det kan återupptagas då, men resultatet måste bli detsamma som vid rannsakningen.
Petty Sessional Courts. Utom i en del större städer bestå dessa domstolar av fredsdomare, vilka nästan undantagslöst äro lekmän. Bortsett från vissa mindre viktiga ärenden skola minst två deltaga i besluten. För upplysning i juridiska frågor ha de att lita till sin clerk. En fredsdomare har ingen lön och får ej ens ersättning för sina utlägg.
Det finns omkring ettusen Petty Sessional Courts och ungefär 28,000 fredsdomare. En del personer äro ex officio fredsdomare (t. ex. ordföranden i County Councils och District Councils samt the Mayors i the Boroughs). Övriga utnämnas av Kronan på förord av lordkanslern. Denne i sin tur får förslag från vederbörande county- eller borough kommitté. Utnämningarna äro väsentligen politiskt betingade (de konservativa dominera).
I storstäderna ha fredsdomarna ersatts av Stipendiary Magistrates (i London kallade Metropolitan Magistrates). I regel dömer han ensam. För att bli Stipendiary Magistrate måste man vara barrister med minst sju (i vissa fall fem) års praktik. Årslönen är 2,000 pund.
Åtal mot barn i åldern 7 till 17 år handläggas med vissa undantag inför särskilt sammansatta Juvenile Courts. Rättegången där är icke offentlig.
Fredsdomarnas juridiska hjälp, the clerk to Justices, utses av dem själva. Han måste vara solicitor (det vanligaste) eller barrister med viss tids praktik eller ha tjänstgjort ett visst antal år som clerk vid polisen eller hos en Stipendiary Magistrate eller som assistent till en clerk hos fredsdomare.
Petty Sessions' verksamhet i fråga om brottmål omfattar avgörande av smärre mål och förberedande handläggning av alla övriga brottmål. Ett brottmål måste sålunda oavsett dess natur alltid börja inför fredsdomare eller en Stipendiary Magistrate. Fredsdomare är häktningsmyndighet.
Det finns med hänsyn till Petty Sessions' kompetens fyra klasser av brottmål:
a) mål som endast kunna avgöras där,
b) mål som kunna avdömas där, men i fråga om vilka den tilltalade har rätt att begära hänskjutning till högre domstol (för juryprocess),
c) mål som normalt skola avgöras av högre domstol, men beträffande vilka den tilltalade kan medgiva att de avgöras av Petty Sessions,
d) mål vilka måste avdömas av högre domstol.
I praktiken pröva Petty Sessions ett mycket stort antal mål som i och för sig kunnat gå till högre domstol som jurymål (indictable offences). Av de personer som 1937 fälldes till ansvar för indictable offences hade sålunda drygt 90 % eller omkring 71,000 personer dömts i Petty Sessions. Det kan anmärkas att the Magistrates i regel ej kunna ådöma högre straff än 6 månaders fängelse.
I mål som ej avgöras av Petty Sessions är denna domstols funktion inskränkt till att pröva huruvida målet bör hänskjutas till rannsakning inför högre domstol (committal for trial).
Talan mot domar fällda i Petty Sessions kan fullföljas till Quarter Sessions eller till en Divisional Court of the High Court. Till Quarter Sessions kan endast den tilltalade appellera. Han kan åberopa såvälrätts- som bevisfrågor och kan också klaga över enbart straffmätningen. Hos Divisional Court kan även åklagaren besvära sig. Denna domstol
prövar endast rättsfrågor och upptar även besvär över domar fällda i andra instans av Quarter Sessions.
Det rådande systemet med att låta en så väsentlig del av rättsskipningen utövas av allenast lekmän är föremål för mycket stark kritik. Man gör gällande att det alltför ofta förekommer fel i handläggningen, fel vid fällandet till ansvar och vid utmätandet av straff.
Såsom orsaker till missförhållandena framhållas bland andra:
1) brist på kännedom om rättsskipningens fundamentala principer,
2) okunnighet om vanliga människors levnadsvanor och tänkesätt,
3) benägenhet att lita för mycket till uppgifter från polismän,
4) politisk grund för tillsättande av fredsdomare,
5) fredsdomare fortsätta att tjänstgöra trots hög ålder, lyte (främst dålig hörsel) eller sjukdom,
6) olämpliga clerks,
7) otillfredsställande förhållande mellan fredsdomare och deras clerk (clerks inta ofta en alltför dominerande ställning).
Konservativa partiets »Post-war Problems Committee» gör i ett utlåtande 1945 gällande att den ideala domstolen borde bestå av lekmannadomare med en litterat ordförande och att denne ordförande skulle vara heltidsanställd, erhålla en ordentlig lön och ha ett distrikt med flera domstolar (jfr ovan County Courts). I ett memorandum 1946 tillthe Royal Commission on Justices of the Peace har lord kanslerns departement konstaterat, att förslaget är ogenomförbart, då det icke är möjligt att finna tillräckligt antal (400 till 500) lämpliga personer med erforderliga juridiska kvalifikationer. Departementet framhåller dock att det känner till alltför många fall, där ordföranden icke bara är gammal utan uppenbarligen oduglig på grund av ålder. (Som ett exempel på hög ålder kan jag nämna att jag sommaren 1947 i sydvästra England träffade en åttioårig kvinna som alternerande med övriga fredsdomare i distriktet tjänstgjorde såsom ordförande.) Departementet framkastar därför att ordförande skall antingen tillsättas eller åtminstone godtagas av en central myndighet.
En av Haldane Society (juristorganisation anknuten till Labour Party) utsedd kommitté anser, att det bör vara relativt lätt att komma över svårigheterna och »draga full nytta av de rika möjligheterna som finnas i ett system med 'summary jurisdiction' (summary kan här ej översättas med summarisk; jfr nedan) utövad av ortens lekmän» (»The Justice of the Peace to-day and to-morrow» 1946). Enligt kommitténs åsikt ha lekmannadomare större möjlighet att stå i kontakt med det vanliga livet än heltidsanställda jurister. En juridiskt kvalificerad ordförande skulle vidare, framhålles det, i högre grad tendera till att dominera sina lekmannabisittare än vad clerks göra för närvarande.
Haldane Society's kommitté har gjort bland annat följande rekommendationer:
1) fredsdomarna skola genomgå en enkel kurs omfattande bevisrätt, procedur, grunderna för straffrätten samt sociologi,
2) clerks hos fredsdomarna böra vara heltidsanställda (f. n. ha de flesta praktik som solicitors),
3) upplysningar i rättsfrågor skola av the clerk lämnas under den offentliga handläggningen,
4) fredsdomarna skola ersättas för utlägg och arbetsförlust,
5) fredsdomare skall avgå vid 65 års ålder (f. n. gäller ingen åldersgräns för dem, som utsetts före november 1940; övriga måste lämna den aktiva tjänsten vid 75 års ålder såvida icke lordkanslern gör undantag),
6) utnämningar skola icke ske efter politiska grunder.
Quarter Sessions. Dessa domstolar, som sammanträda fyra till sex gånger om året, äro av två slag: County Quarter Sessions och Borough Quarter Sessions. De förra sammansättas av fredsdomare från resp. grevskap. Ända upp till tjugo fredsdomare eller än fler kunna tjänstgöra samtidigt. En av dem är ordförande. Han behöver icke vara juridiskt utbildad, men man har på senare tider sökt tillse, att någon jurist väljes. Numera är det därför sällsynt att en lekman gör en summing up och instruerar en jury i juridiska spörsmål.
Borough Quarter Sessions hållas inför en Recorder, som är ensam domare. I regel är en Recorder praktiserande barrister, som har domartjänsten såsom bisyssla. I några större städer finns en Assistant Recorder.
Quarter Sessions handlägga mål i såväl första som andra instans. Den senare verksamheten omfattar besvär över domar meddelade i Petty Sessions. I County Quarter Sessions handläggas dessa av en särskild Appeal Committee. Till skillnad mot alla andra överrätter har Quarter Sessions ny, fullständig huvudförhandling med vittnesförhör etc. Någon jury förekommer ej. Mot domen kan båda parter klaga i rättsfrågan till en Divisional Court of the High Court.
Såsom första instans prövar Quarter Sessions de brottmål, vilka blivit dit hänskjutna av Petty Sessions. Härvid användes alltid jury, när svaranden förklarat sig icke skyldig. Domstolen har kompetens att prövade flesta grova brottmål med undantag för exempelvis mord. Är ordföranden icke jurist är kompetensen något lägre. — Talan kan av svaranden ensam fullföljas till Court of Criminal Appeal.
Innan det blev regel att en väl kvalificerad jurist skulle vara ordförande vid County Quarter Sessions voro dessa domstolar utsatta förstark kritik. Numera torde de i stort sett fungera mycket tillfredsställande.
Divisional Court of the High Court. Såsom framgår avdet föregående upptar denna domstol besvär i rättsfrågan över brottmålsdomar fällda av Petty Sessions eller i andra instans av Quarter Sessions. Vidare klagan i dessa mål är icke tillåten.
Beträffande denna domstol hänvisas till avsnittet om civilprocessen.
Assizes och Central Criminal Court. Som tidigare nämnts resa domare från King's Bench Division av High Court ut och
hålla Assizes inom åtta s. k. circuits. Motsvarigheten till Assizes fylles i London av Central Criminal Court (kallad »Old Bailey» efter den gata vid vilken den ligger). Där döma inom var sin avdelning the Recorder of London, the Common Sergeant, en Commissioner of Assizessamt en från King's Bench för varje session särskilt ditsänd domare.
Vid Assizes och Central Criminal Court kunna alla slags brottmål prövas som hänvisats dit av the Magistrates. Jury medverkar alltid i bestridda mål. Svårare mordmål handläggas ibland vid Central Criminal Court även om brottet begåtts ute i landsorten.
Över domar av dessa domstolar kan den tilltalade, men icke åklagaren, klaga till Court of Criminal Appeal.
Court of Criminal Appeal. I denna domstol, som bildades 1907, tjänstgöra domare från King's Bench. President är Lord Chief Justice. I regel sitta tre domare för varje mål (antalet måste vara ojämnt och minst tre).
Domstolen upptager besvär över domar meddelade av Quarter Sessions såsom första instans, Assizes och Central Criminal Court. Den som blivit fälld till ansvar av någon av dessa domstolar har en obeskuren rätt att besvära sig i rättsfrågor. Efter tillstånd kan han även klaga över bevisbedömningen. Slutligen har han rätt att begära strafflindring. Dock löper han därvid alltid risken att straffet blir skärpt. Det är f. ö. icke alls ovanligt, att appellationsdomstolen utmäter ett väsentligt hårdare straff.
Domstolen kan upptaga ny bevisning men icke anordna ny huvudförhandling.
Över avgörande av Court of Criminal Appeal kan besvär föras till House of Lords av såväl åklagaren som den tilltalade. Tillstånd erfordras dock. Det kräves att the Attorney General intygar att besvären avse en rättsfråga av stor allmän betydelse.
House of Lords. Sammansättningen av denna domstol vid avgörande av brottmål är densamma som för civilmål.
Brottmålen komma allenast från Court of Criminal Appeal.
Åklagarväsendet. I England finnes ingen motsvarighet till våra allmänna åklagare. Att åtala brott är teoretiskt sett en allmän medborgarplikt. Tidigare var det praxis att den genom brottet för fördelade fick sig ålagt av fredsdomarna (was bound over) att anställa åtal. Numera har detta i stor utsträckning överflyttats på någon medlem av polisen. I smärre mål uppträder ofta en polisofficer personligen som åklagare, i större mål anlitas vanligen en advokat att utföra åtalet. Ibland är polisen, ibland vederbörande clerk to the Justices verksam när det gäller att utse advokat och i övrigt förbereda åtalet.
När det gäller stora och viktiga mål handhas åtalet i viss utsträckning av särskilda law officers. År 1879 inrättades nämligen the Office of the Director of Public Prosecution. The Director har att åtlyda direktiv från the Attorney General och har till sitt förfogande ett antal tjänstemän. Han är skyldig att föra ansvarstalan i vissa slags mål,
bland annat alla brott med dödsstraff,1 liksom falskmyntning och liknande publika brott. Han har vidare rätt att åtala varje brott (såväl indictable som andra), när enligt hans bedömande skäl finnes härför. Trots denna omfattande kompetens är antalet mål, vari the Director åtalar, ej stort. (1937 sammanlagt 555 åtal, varav 494 rörde indictable offences. Hela antalet personer åtalade detta år för indictable offences var 85,017.)
The Director är vidare ansvarig för försvaret i mål inför Court of Criminal Appeal. — Vid sidan av sin åtalsverksamhet tjänstgör the Director och hans män som rådgivare åt polisen och the clerks to Justices.
FÖRFARANDET I BRORTTMÅL.
Det finns väsentligen två typer av rättegång i brottmål: summary jurisdiction, där målen avgöras i Petty Sessions och utan jury, samt procedure on indictment, där målen förberedas i Petty Sessions men slutligt handläggas av högre domstol och där jury alltid medverkar, när den tilltalade bestritt åtalet.
Summary Jurisdiction. Beteckningen summary innebär icke på något sätt att det här skulle vara en summarisk process. Bevisning skall förebringas i full utsträckning, försvar och plädering äro tillåtna i vanlig omfattning.
Av det föregående framgår att ej alla slags brott kunna behandlas i denna ordning utan åtskilliga grövre brott äro undantagna. Sådana mål som enkla stölder och rattfyllerier handläggas dock vanligen här.
Vad som förekommer före målets handläggning skall inte här närmare beröras. I en del fall är den tilltalade anhållen, i andra icke och har då blivit delgiven »summons», d. v. s. en kallelse att inställa sig vid domstolen. Ansvarsyrkandet är angivet i en »complaint».
Handläggningen är, när det gäller icke indictable offences, alltid offentlig. Vid åtal för indictable offences har domstolen myndighet att förbjuda närvaron av åhörare.
Rättegången börjar med att the clerk läser ansvarsyrkandet och frågar den tilltalade om han erkänner eller ej. I de fall då hänskjutning till juryrättegång kan förekomma blir dock den tilltalade av ordföranden underrättad om möjligheterna till sådan hänskjutning.
Om den tilltalade erkänner, kallar åklagaren — vanligen en polisofficer — ett vittne (i regel den polisman, som haft hand om fallet), som i korthet relaterar fakta. Han skall åtminstone teoretiskt tala på ed. Sedan kan den tilltalade — på ed om han så önskar — framlägga sin syn på saken. Därefter låter åklagaren i förekommande fall inge
en lista över den tilltalades tidigare bestraffning. Innan domen fälles har svaranden tillfälle att själv eller genom advokat (barrister eller solicitor) anföra förmildrande synpunkter.
I de fall då åtalet bestrides framlägger åklagaren sin sak och kallar sina vittnen. Dessa kunna motförhöras och återförhöras. Härefter höres på samma sätt den tilltalades egna vittnen, bland dem eventuellt han själv. Om han icke vittnar kan han, om han så vill, »give a statement» och kan då ej bli föremål för mot förhör.
Den tilltalade utlägger sin talan antingen före eller, med domstolens tillstånd, efter det hans vittnen hörts. Såväl åklagarsidan som svarandesidan ha — frånsett uppdykande rättsfråga — i regel rätt endast till ett anförande.1
När den tilltalade är färdig, överlägger rätten om ansvarsfrågan och drar sig eventuellt tillbaka härför. Meddelar den härefter att den är beredd att döma till ansvar, framläggas uppgifter om tidigare bestraffning. Sådana uppgifter skola, när det gäller indictable offences lämnas, innan domstolen på svarandens begäran beslutat att själv avgöra målet. I dessa fall har sålunda domstolen — till skillnad från vad som är regel i övriga bestridda mål — tillgång till dessa uppgifter innan ansvarsfrågan avgöres. Slutligen avkunnas domen.
Proceduren varierar något för olika slags mål, men det sagda torde täcka de vanliga fallen.
Inom domstolen fäller majoriteten utslaget. Ingen har utslagsgivande röst. Skulle lika röstetal förekomma skall, om ej någon av fredsdomarna vill ändra ståndpunkt, antingen målet uppskjutas att förekomma inför en annorlunda sammansatt domstol eller också den tilltalade frikännas.
Bevisning och statements nedtecknas av domstolens clerk. En »full note» skall tagas. Stenografi förekommer på sina håll. Vad som antecknats uppläses icke. Riktigheten kontrolleras ej heller på annat sätt. Utskrifter göras endast i fall av besvär.
Procedure on in dictment. Denna process försiggår i två etapper: den förberedande handläggningen inför en Petty Sessional Court och huvudförhandlingen inför en högre domstol. Den tilltalade är, åtminstone efter den första etappen, anhållen eller frigiven mot borgen (bail).
Avsikten med den förberedande handläggningen är att utröna huruvida skäl föreligga för vidare rannsakning (if there is a prima facie case). Svaranden tillfrågas ej om han erkänner eller icke.
Målet börjar med att åklagarens advokat (i åtminstone svårare mål är det en barrister, möjligen en solicitor, eller en representant för the Director of Public Prosecutions) framlägger åtalet och utvecklar sin
sak. Han kallar sedan sina vittnen, vilka på vanligt sätt kunna mot- och återförhöras. Vittnesmålen antecknas i berättande form. Efter förhöret uppläses berättelsen och undertecknas av vittnet. Dessa depositions, såsom berättelserna kallas, kunna vid förfall för vittnet användas vid rannsakningen inför juryn.
När åklagaren är färdig, kan svaranden eller hans biträde göra gällande att tillräcklig bevisning för att motivera hänskjutning till rannsakning ej förebragts. Om sådan hemställan ej göres eller ej bifalles, skall rättens ordförande läsa anklagelsen för den tilltalade och »in ordinary language» förklara dess innebörd. Vidare skall han underrätta svaranden om dennes rätt att höra vittnen och även att själv vittna. Ordföranden yttrar slutligen: »Önskar Ni säga något till svar på åtalet? Ni är inte skyldig att säga något, annat än om Ni så vill, men vad än Ni säger kommer att antecknas och kan åberopas som bevis vid rannsakningen.» Den tilltalade kan nu, om han väljer att yttra sig, antingen förklara sig skyldig, lämna en förklaring eller vittna och eventuellt höra andra vittnen.
Vad svaranden säger, ävensom vad vittnena uppge, antecknas, uppläses och underskrives på samma sätt som skett ifråga om åklagarvittnena. (Den tilltalade är dock ej skyldig att själv underskriva.)
Slutligen har svarandesidan rätt att genom ett anförande söka förmå rätten att avvisa åtalet. Till sådant resultat bör domstolen komma, om den tror att ingen förnuftig jury skulle döma till ansvar på den förebragta bevisningen. Om rätten däremot finner, att det råder tvivel därom, bör den hänskjuta målet till rannsakning inför Quarter Sessionseller Assizes.
Rannsakningen inför högre domstol. Quarter Sessions hålles fyra (eller i vissa distrikt sex) gånger om året och Assizes tre eller fyra gånger. (Även i Old Bailey är det långa uppehåll mellan sessionerna.) På grund härav och då dessa olika domstolars sammanträden kunna komma tätt inpå varandra, händer det ofta att en anhållen person fårvänta flera månader på den slutliga rannsakningen i första instans.
Rättegången börjar med att domstolens clerk läser ansvarsyrkandet och tillfrågar svaranden om han erkänner eller ej. Denne kan antingen förklara sig skyldig eller icke skyldig eller också göra andra invändningar, såsom att domstolen ej har kompetens att pröva målet. Skulle han ej yttra sig alls, anses han ha svarat »not guilty».
Om den för brottet misstänkte är uppenbart sinnessjuk eller sinnesslö måste han likväl ställas inför domstolen för att svara där. I sådana fall inskränker sig förfarandet dock till att åklagaren låter en läkare vittna om svarandens tillstånd, varefter juryn kan finna svaranden »unfit to plead».
I de fall då en tilltalad förklarar sig skyldig till åtalade brottet tillsättes ingen jury. Åklagaren framlägger i korthet de faktiska omständigheterna, varefter en polisman höres om den åtalades karaktär och tidigare bestraffning. Därpå anför svarandesidan förmildrande synpunkter.
Nära hälften av alla åtalade inför Assizes och Quarter Sessions bruka erkänna och av dem som bestrida bli omkring två tredjedelar fällda till ansvar. (Enligt uppgift av år 1934.)
Det är icke ovanligt att ordföranden råder den tilltalade att bestrida åtalet för att på så vis få omständigheterna kring brottet ordentligt belysta.
Har en tilltalad förklarat sig icke skyldig skall en jury tillsättas, som har att avgöra ansvarsfrågan. Med straffmätningen har den intet att göra. Tidigare förekom utom denna jury en s. k. Grand Jury, som, innan svaranden ännu tillfrågats om sin inställning till åtalet, hade att efter majoritetsbeslut bedöma om tillräcklig bevisning stödde ansvarsyrkandet. Grand Jury's verksamhet kom med tiden att anses som föga mer än en formalitet och den avskaffades 1933.
Jury tillsättes särskilt för varje mål. Antalet ledamöter var intill sista världskriget tolv, men har sedan med undantag för mordmål nedsatts till sju.
Sedan jurymedlemmarna avlagt föreskriven ed, framlägger och utvecklar åklagaren, d. v. s. i regel genom en barrister, sin talan. Han anger fakta och den bevisning han ämnar förebringa. Härefter kallar han sina vittnen, vilka i vanlig ordning förhöras, motförhöras och återförhöras. Åklagaren inger så de deklarationer svaranden kan ha givit inför polisen eller vid Petty Sessions. Dessa handlingar uppläsas av åklagaren eller domstolens clerk.
När åklagarsidan är färdig, kan svarandebiträdet (praktiskt taget alltid en barrister, då solicitors i brottmål endast få uppträda vid Petty Sessions och ett fåtal Quarter Sessions) göra gällande, att den förebragta bevisningen icke är tillräcklig för att en förnuftig jury skall med stöd av den kunna döma till ansvar. Om domaren (det räcker med ordföranden) är av samma uppfattning, är rättegången slut och svaranden frikänd. Om så icke sker, är det försvarets tur att tala och höra vittnen. Den åtalade kan, om han vill, själv gå till vittnesbåset. Om han icke gör det, hörs han icke alls. Den som har biträde kommer därför i sådant fall regelmässigt att ej under hela rättegången yttra något utöver »not guilty». Den omständigheten att svaranden väljer att icke vittna, får ej kommenteras på något vis av åklagaren men väl av domaren.
Sedan försvaret hört sina vittnen, har det rätt till ett andra anförande. Slutligen får åklagaren ordet, dock endast om motsidan hört annat vittne än den tilltalade om fakta.
Tiden är härmed inne för the summing up. Domaren framhåller juryns uppgift och skyldigheter samt refererar bevisningen och förklarar lagens innehåll. Han skall inskärpa hos juryn att, om där är befogat tvivel på den anklagades skuld, de måste frikänna honom.
Juryns överläggning som nu vidtager sker emellanåt men inte alltid i enrum. Juryn måste vara enhällig för att komma till beslut. Uppnås ej enighet, upplöses juryn och ny rannsakning inför annan jury måste följa. Förutom frågan om anklagads skuld har juryn även att i förekommande fall avgöra om den åtalade är tillräknelig. Den frågan upp-
tages ej ex officio och det åligger svaranden själv att styrka, att han är otillräknelig.
I de fall vederbörande fälles till ansvar fortsätter förhandlingen med att åklagaren låter en polisman vittna om svarandens karaktär och tidigare bestraffning. Sedan kan försvaret höra vittnen i samma sak och plädera för en mild dom.
Det förekommer sällan att målet ställes på utslag. Ibland återsändes dock en anhållen till häktet för att få sin dom vid nästa session. Syftet härmed är vanligen att låta häktningstiden tjäna som straff i fall, där domaren icke vill döma till ovillkorligt fängelsestraff.
Vid Quarter Sessions, Assizes och Central Criminal Court upptaga stenografer svarandens deklarationer, bevisningen, the summing up och domen. Stenograferna avlönas av staten. Utskrifter göras endast på begäran.
Förfarandet i Court of Criminal Appeal. Vid denna domstol upptages icke bevisningen ånyo, men nya vittnen kunna höras. Man beklagar, att domstolen ej kan beordra förnyad huvudförhandling, vilket är möjligt i viss utsträckning i civilmål, handlagda inför jury.
Förhandlingen är liksom i Court of Appeal muntlig och offentlig. Domarna ha tillgång till var sitt exemplar av protokollet från underrätten.
Åklagarsidan företrädes av the Director of Public Prosecutions. Den åtalade är närvarande. Har han, såsom regeln är, rättegångsbiträde, är han själv enbart åhörare.
Handläggningen börjar med att den dömdes biträde läser upp den överklagade domen och redogör för grunden för besvären. Vidare refererar han med stöd av protokollet alla relevanta fakta. Åklagaren har därpå ordet, varefter försvaret har tillfälle till replik.
Domen meddelas vanligen efter endast kort överläggning.
BEVISRÄTTEN.
Bevisreglerna äro desamma för civilmål och brottmål, dock med vissa särbestämmelser för de senare.
Reglerna äro mycket invecklade. De äro ej sammanförda i en författning utan återfinnas i några få parlamentsakter och ett stort antal prejudikat. Kritik mot deras omfattning är vanlig. Icke minst på grund av detaljrikedomen uppstår under rättegångarna ofta diskussioner omen viss fråga får ställas, om ett visst faktum får utredas och om hur den eller den regeln skall tolkas.
Huvudskillnaden mellan brottmål och civilmål är, att i de senare gäller parts erkännande av viss omständighet. I brottmål, där åtalet bestritts, hjälper det däremot icke med att svaranden medger vissa fakta; åklagaren måste bevisa dem. Denna regel som tillkommit i det vällov-
liga syftet att försäkra den tilltalade »a fair play» förlänger och fördyrar givetvis i ej oväsentlig grad förfarandet.
Ej alla slags omständigheter få utredas. Huvudprincipen tillåter endast bevisning om fakta som äro rättsligen relevanta. Att avgöra vad som är relevant kan naturligtvis bjuda stora svårigheter. För att lösa en del av dessa finnas åtskilliga regler som konstatera, att det eller det slaget av omständighet skall anses relevant (is deemed to be relevant). Endast sakkunniga (expert witnesses) få avge slutledningar och omdömen.
Enorm vikt lägges i England vid vittnesförhören, varför skriftliga bevis ej äro tillåtna i samma utsträckning som i Sverige. Som regel är det icke tillräckligt med enbart företeende av en handling, den måste — med vittnen — bevisas ha underskrivits av den och den etc. I tvistemål motverkas denna regel av möjligheten till vitsord. Man väntar dessutom att ytterligare lättnad skall införas för civilprocessen. Det må framhållas att det är vanligt att en stor mängd handlingar av ytterst ringa relevans framläggas vid förhandlingarna.
Förr gällde omfattande vittnesjäv. Parterna, deras anförvanter och alla som hade intresse av målets utgång kunde ej höras som vittnen. Då parterna ej kunde höras ens upplysningsvis var det givetvis ofta mycket svårt att utreda målet i tillbörlig omfattning. I slutet av 1800-talet slopades därför alla vittnesjäv. Varje person som är i stånd att förstå konsekvensen av mened har nu rätt och även plikt att vittna. Ett undantag från denna skyldighet är, att i brottmål make i regel ej är tvungen att vittna mot make. Om ett minderårigt barn icke förstår innebörden av en ed, kan det vittna utan att avlägga ed, under förutsättning att det förstår plikten att tala sanning och dess intelligens är tillräcklig för att motivera dess hörande.
Principen att höra parter på ed är otvivelaktigt diskutabel. En part har en naturlig benägenhet att tala till sin egen fördel och risken att han begår mened är ofta stor. Det råder ej heller något tvivel om att mened begången av part är mycket vanlig i England. Särskilt markant är detta i skilsmässomål. En domare vid Divorce Division av High Court svarade på min fråga om förekomsten av mened, att det hörde nästan till »good form» att begå mened i dessa mål. Från handläggningen av ett skilsmässomål minns jag att, sedan båda makarna vittnat, en av advokaterna framhöll att man inte kunde tro att de talat om samma äktenskap. Vanan att höra parterna som vittnen i praktiskt taget alla mål kan lätt minska den allmänna respekten för vittneseden ochpå så vis öka risken för mened även av andra vittnen. Det kan i detta sammanhang möjligen göras gällande att risken för falska eller åtminstone starkt färgade vittnesmål är större i England än i länder där icke partsombud utan domaren sköter huvuddelen av förhöret.
Från vittnesplikten äro vissa fakta undantagna, exempelvis konfidentiella samtal mellan klient och advokat (både solicitor och barrister). Däremot skyddas icke vad patient anförtrott sin läkare och ej heller bikt inför präst.
Hörsägen må ej omvittnas. Denna regel upprätthålles mycket strängt. Vissa undantag finnas som ge relevans åt hörsägen, exempelvis uttalanden av avlidna personer. Förbudet gör att det ej sällan kan bli ganska svårt att av ett vittnesmål få fram ett eljest överskådligt händelseförlopp.
Vittnesförhöret ledes som bekant av parterna eller, vanligare, av deras ombud. (Det förra kan medföra egenartade situationer. Jag minns ett mål vid en Juvenile Court, där en 15-års pojke åtalats för att han kastat en kopp hett te i ansiktet på sin mor. Åklagaren hörde modern som vittne, och pojken, som inte hade biträde, fick därefter tillfälle att själv motförhöra henne! Vilket han naturligt nog inte gjorde.) Vid huvudförhöret äro ledande frågor icke tillåtna annat än beträffande inledande och ostridiga fakta. Regeln att endast direkt relevanta fakta få utredas, upprätthålles här strängt. Vid motförhöret däremot äro ledande frågor tillåtna och likaså frågor som söka rubba tilltron till vittnet. Sålunda får man gå in på vittnets karaktär, tidigare uppförande och ådömda straff. — Underlåtenhet att motförhöra uppfattas i det närmaste så, att man accepterar vittnesmålet. — Återförhöret får endast behandla omständigheter som framkommit vid motförhöret. Rätten kan medge undantag (då följer rätt till nytt motförhör etc.). Ledande frågor få ej ställas.
Vittnen bli ofta avbrutna under förhöret och tillsagda att de inte skola tala om ovidkommande ting eller att de inte få yttra sig om den eller den saken. Mycket ofta är det just förbudet mot hörsägen som orsakar avbrottet.
Ett vittne får till stöd för minnet använda sig av varje slags skriftlig handling, som han själv uppsatt vid tiden för den händelse, frågan gäller eller så snart därefter, att domaren anser att vittnet då bör ha haft händelsen i färskt minne. Vittnet behöver ej ha något direkt minne av det faktum som antecknats, om han är beredd att omvittna saken efter att ha tagit del av anteckningen. Sedan en lagändring 1938 kan i tvistemål handlingen inges såsom bevis. Motsidan var dock redan förut berättigad att granska den och att motförhöra angående den. Till stöd för minnet får vittnet anlita ej endast handlingar som han själv skrivit utan även sådana som skrivits av andra under hans egen omedelbara kontroll, medan hans minne av fakta var färskt.
Den vittnesberättelse som uppsättes vid förberedande rannsakning vid Petty Sessions kan, även då vittnet själv ej är med, läsas som bevisning vid huvudrannsakningen, om det visas att vittnet avlidit eller är sinnessjuk eller så sjuk att han ej kan inställa sig, eller om det med hänsyn till det formella och obestridda innehållet av vittnesmålet är onödigt att han infinner sig och detta accepterats av motsidan vid den förberedande handläggningen.
Denna sista bestämmelse, som sparar en hel del tid och pengar, är en av de moderna reformer som syfta till ett ökat hänsynstagande till allmänhetens bekvämlighet.
Uppskattningen av ett vittnesmål verkställes av juryn efter domarens
instruktion. Endast i fall av förräderi och mened fordras mer än ett vittne för att bevisa ett faktum. Till och med ett av annan bevisning icke understött vittnesmål av en medbrottsling kan anses tillräckligt för att fälla till ansvar. I sådana fall är det dock domarens plikt att varna juryn för osäkerheten att döma på enbart sådan bevisning.
Vid handläggning i andra instans inför Quarter Sessions har protokollet från Petty Sessions ej vitsord om vad ett vittne sagt där.
I brottmål har domaren rätt att inkalla vittnen som ej åberopats av någondera parten och detta utan att part godkänner åtgärden. Förutsättning är att domaren finner det nödvändigt ur rättsskipningens synpunkt. Jag har dock varken närvarit vid något sådant tillfälle eller hört talas om något fall där det förekommit.
OM RÄTTEGÅNGSKOSTNADER.
Det största felet med engelsk process — åtminstone från den rättssökandes sida — är nog dess dyrbarhet. Lagen är öppen för envar — liksom Ritz Hotel, har en berömd engelsk jurist sagt. Det är många orsaker till de höga kostnaderna: procedurens invecklade föreskrifter, som kräver mycket arbete, systemet med solicitors och barristers, som orsakar dubbelarbete, osäkerheten i fråga om dag för huvudförhandling (vid High Court), handläggningens långvarighet, domstolsavgifterna, den höga kostnaden för utskrift av stenogram; alla dessa saker komma människor att tvivla på om en process är värd försöket och orsaka stora svårigheter för svarandeparterna. Arvodena till solicitors och barristers springa lätt upp till stora belopp även om de i regel icke äro höga i förhållande till det nedlagda arbetet. Att anlita en ledande barrister är dock alltid en dyrbar affär (en årsinkomst på 60,000 pund har en barrister kunnat uppnå).
Den genomsnittliga kostnaden för en part i ett vanligt affärsmål i London är 400 pund och kärandens kostnader i ett enkelt trafikmål uppgår till omkring 100—150 pund (skadeståndstalan utföres vid tvistemålsdomstol helt fristående från eventuellt åtal för trafikförseelse). Den normala kostnaden i ett obestritt skilsmässomål är 65—85 pund. En tilltalad får ofta betala hundratals pund för sitt försvar. Mål —såväl tviste- som brottmål — där expenserna gå till tusentals pund äro ej ovanliga. Vid fullföljd till House of Lords skall 700 pund nedsättas som säkerhet för motpartens kostnadsersättning.
Det är lätt att förstå att behovet av fri eller förbilligad rättegång är stort. Vissa möjligheter härtill finnas i både civil- och straffprocessen. The Poor Prisoners Act, 1930, ger möjlighet till rättegångsbiträde utan kostnad för den tilltalade vid alla brottmålsdomstolar. Förutsättningarna äro i allmänhet att svarandens egna tillgångar ej förslå och att domstolen finner det önskvärt i rättvisans intresse att han skall ha juridisk hjälp vid förberedandet och utförandet av sitt försvar.
I fråga om tvistemål finnes ett system, varigenom en part vid High Court (eller Court of Appeal), som varken har förmögenhet överstigan-
de 50 pund eller inkomst över 2 pund i veckan (i vissa fall äro beloppen de dubbla) kan få hjälp. Grunden för systemet är att varken solicitors eller barristers erhålla några arvoden, medan staten avstår från domstolsavgifterna. Vid County Courts liksom i tvistemål inför fredsdomarna finnes ingen offentlig hjälp men ansträngningar ha gjorts av enskilda organisationer, bland dem Bentham Committee, som särskilt hjälper parter vid County Courts, vilkas inkomster ej överstiga 4 pund i veckan.
Den s. k. Rushcliffe Committee föreslår i sitt i maj 1945 avgivna utlåtande att vid brottmålsdomstolarna skall juridisk hjälp kunna erhållas i alla slags mål (även tvistemål vid dessa domstolar), när det visar sig önskvärt ur rättvisans synpunkt, och att vid tvistemålsdomstolar hjälp skall kunna ges åt alla personer med en inkomst av högst 420 pund omåret. Den som erhåller hjälp skall — om han inte är mycket fattig —själv bidraga efter förmåga. Solicitors och barristers skola i tvistemål vid High Court erhålla ett arvode om 85 % av det normalt utdömda. En ny taxa skall utarbetas för County Courts. Vid brottmålsdomstolarna skola advokaterna få rimlig ersättning med hänsyn tagen till det nedlagda arbetet.
Förslaget har i princip antagits av regeringen och man väntar att en författning skall utfärdas och träda i kraft under 1948.
Rättshjälp för personer med ringa tillgångar är inte det enda sättet myndigheterna pröva för att minska olägenheterna av de höga kostnaderna. Som redan nämnts har lordkanslern våren 1947 tillsatt en kommitté, som skall undersöka den nuvarande proceduren vid the Supreme Court (med undantag för äktenskapsmål, för vilka nya föreskrifter trädde i kraft 1 maj 1947) och överväga, vilka reformer som böra vidtagas i syfte att sänka kostnaderna och påskynda målens avgörande. Samtidigt tillsattes en annan kommitté med motsvarande uppgifter i fråga om County Courts.