TYGE HAARLØV. Administrativ frihedsberøvelse indenfor den offentlige forsorg og beslægtede omraader. Kbhvn 1948. Socialt Tidsskrift, Thaning & Appel. 180 s.
Det torde vara sällan som uppställandet av ett förhandlingsämne vid ett nordiskt juristmöte direkt har föranlett en så värdefull utredning som det arbete vars titel läses här ovan. Vid första anblicken av denna bok på ett par hundra sidor frågade man sig visserligen hur många av juristmötets deltagare som skulle giva sig tid att läsa boken såsom förberedelse till mötets förhandlingar. Men förf. undanröjde faran för att deltagarna skulle komma oförberedda till mötet genom att författa ett referat på 20 sidor såsom särskild diskussionsinledning, och avhandlingen publicerades såsom ett häfte av Socialt Tidsskrift, vilket emellertid tillställdes samtliga mötesdeltagare.
En svensk läsare frapperas av den uppmärksamhet förf. har ägnat svenska förhållanden: kap. II har till rubrik Svensk Ret och kap. III Svensk Debat. Finsk och norsk rätt refereras i kap. IV.
En icke oväsentlig förtjänst av att frågan om administrativa frihetsberövanden under senare år i så hög grad har uppmärksammats i svensk debatt tillkommer HILDING EEKS arbete över detta ämne (1944). Det har också utgjort en värdefull kunskapskälla för Haarløv. Men härutöver har förf. med berömvärd grundlighet studerat svenskt riksdagstryck, tidnings- och tidskriftsartiklar, statens offentliga utredningar och mycket annat som man inte brukar finna citerat utanför landets gränser. Från riksdagens arbetsfält omtalas (s. 23—27) handläggningen 1942 av prof. Herlitz' motion om en ur rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande lagstiftning om förvaltningsprocessen, riksdagsinitiativet 1944 till 1946 års utredning om alkoholistvården, riksdagsmotionen 1947 om socialdomstolar och samma års motion om en riksdagens anstaltsombudsman. Från facklitteraturen (s. 27—31) redogör förf. för EEKS arbete samt för hans artikel i boken »Rätten att leva» och den härav föranledda diskussionen, däribland recensionen av sistnämnda bok i SvJT 1946 s. 698; socialvårdskommitténs förslag 1942 om socialnämnder vid länsstyrelserna och en central socialdomstol; EEKS förslag i SvJT 1946 s. 66 om en socialdomstol i varje län; THORWALD BERGQUISTS förslag i Dag. Nyh. 15 mars 1946 om ett socialkollegium i varje län under ordförandeskap av en jurist, helst en domare; STRAHLS förslag i SvJT 1946 s. 371 om inrättande av en central anstaltsdomstol såsom högsta instans för frågan om den personliga friheten inom olika vårdområden, samt generaldirektör BEXELIUS föredrag i ämnet på Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets kongress 1946.
s. 31—36 redogör förf. för den svenska debatten rörande åtta olika områden för administrativa frihetsberövanden. Då arbetet utkom från trycket före alkoholistvårdsutredningens våren 1948 avlämnade betänkande (se SvJT s. 388), har detta betydelsefulla arbete ej kunnat tillgodogöras, men förf. har (s. 25) refererat statsrådet MOSSBERGS vid kommitténs tillsättande uttalade förhoppning att kommittén skulle föreslå en sådan för alkoholistvården passande ordning, att den vid behov kunde utvidgas till att gälla motsvarande uppgifter inom andra vårdområden — en ambition som kommittén accepterat.
Finland och Norge har inte, såsom Sverige, varit föremål för förf:s studiebesök, och dessa länders lagstiftning har därför behandlats lite mer kortfattat. I den för Sverige aktuella frågan om alkoholistvården omtalar förf. (s. 42—43) att enligt en norsk lag 26 febr. 1932 om nykterhetsnämnd och behandling av alkoholister beslut om anbringande i vårdhem, tvångsarbetsanstalt m. m. träffas av værgemålsretten (förmynderskapsrätten, bestående av domaren och två lekmannabisittare) efter framställning av nämnden — en högst intressant lösning av problemet om domstols medverkan vid frihetsberövningen. Emellertid upplyser ARNHOLM s. 111 i sin Norsk Personrett (se SvJT 1948 s. 511), att 1932 års lag ej blev satt i kraft, att en provisorisk lag av 24 juni 1933 allenast gav edruelighetsnevndene rätt att undersöka saken och vid behov söka påverka till frivillig behandling, men att förhållandena nu ordnats genom lag 26 maj 1939, som trätt i kraft 1 juli s. å.1 och enligt vilken avgörandet am alkoholists anbringande på vårdplats (intill två år) träffas i form av »kjennelse», visserligen icke av de vanliga domstolarna, men av edruelighetsnevnden under ledning av underdomaren. Den saken gäller har rätt att få kännedom om allt som föreligger, att uttala sig om det inför nämnden och att själv föra sina bevis; han kan begagna advokat. Är han missnöjd med utslaget, äger han klaga hos Høyesterett. Man jämföre med dessa judiciella garantier för den personliga integriteten det svenska förslaget om förstärkta länsstyrelser! I fråga om barnavården omtalar Haarløv (s. 43), att domaren i orten har säte i det norska værgerådet (barnavårdsnämnden) och skall vara tillstädes vid beslut om barns skiljande från hemmet.
Arbetets tyngdpunkt ligger givetvis i redogörelsen för danska förhållanden. En utomordentligt god överblick av dansk lagstiftning på området erhåller man i en omfattande tabellarisk uppställning, vilken i särskilda kolumner upptager samtliga kategorier av personer som kan berövas friheten för olika sociala ändamål: försörjning (behövande), sjukvård (sinnesslöa, sinnessjuka, epidemiskt sjuka, tuberkulösa, understödda sjuka), »korrektion» (försumliga bidragspliktiga, försumliga försörjare, alkoholister, lösdrivar- och fattigvårdsfall) samt barnavård. De särskilda kategorierna omhändertagna uppdelas i särskilda kolumner efter de anstalter vari de intages. Hela kolumnantalet springer härigenom upp till 19. Under särskilda fack i varje kolumn redovisas a) art
och varaktighet av tvångsmässiga åtgärder, b) villkor för en persons intagande och kvarhållande, c) formellt grundlag för beslut om intagande, d) beslutande myndighet vid intagning eller kvarhållande, e) processuella eller processliknande regler (åtta kolumner är här ifyllda med »ingen»), f) verkställigheten av intagningsbeslut, g) kontroll, även medhänsyn till åtgärdens upphävande. Ett studium av denna tabell ger som i ett nötskal en koncentrerad uppfattning av hela den danska organisationen med många intressanta detaljer om dess fungerande.
Flertalet administrativa frihetsberövanden regleras genom Lov 20 maj 1933 om offentlig forsorg (OF). När denna lag på sin tid kom ut frapperade det en svensk läsare, som var van att från de danska retspleje- och strafflagsreformerna hämta impulser till förbättringar i svensk process- och kriminallagstiftning, med vilken likgiltighet individens rättssäkerhetssynpunkter — om man bortser från barnavården — i allmänhet behandlats i OF. Förf., som till grund för sin framställning lagt brytningen mellan vad han kallar integritets- och effektivitetshänsynen, berättar i ett intressant kap., om domstolsgaranti i straffesager, en episod som för anmälaren kastat ljus över inställningen hos OF:s upphovsman (s. 63). Steincke hade såsom justitieminister i oktober 1924 beslutat på Vestre Fængsels sjukavdelning såsom farlig för den allmänna säkerheten kvarhålla en recidivist, som hade avtjänat tre års frihetsstraff för otukt med småflickor. Den intagne var varken sinnessjuk, sinnesslö eller omyndigförklarad i personligt hänseende, men psykiskt degenererad, lidande av en utpräglad sexuell abnormitet, som han var helt ur stånd att behärska. Det blev domstolssak, och Højesteret (UfR 1925 s. 227) förklarade att justitieministeriet varit oberättigat att kvarhålla honom och tillerkände honom ersättning. Fallet ledde till ändrad lagstiftning (s. 66), som tillerkände domstol rätt att i ett ordinärt brottmål besluta säkerhetsåtgärder, däribland internering, mot för den allmänna rättssäkerheten farlig person, vars abnorma tillstånd givit sig yttre utslag i straffbara handlingar (Lov 11 april 1925 om Sikkerhedsforanstaltninger mod visse personer, der udsætter Retssikkerheden for Fare, jfr numera Straffel. §§ 17 och 70). Förhistorien till denna lagstiftning visar enligt förf. att lagstiftningsmakten varit uppmärksam på domstolsgarantiens betydelse, när den enskildes personliga frihet står på spel; och han finner det därför påfallande att man inte inom socialvården (»den offentlige Forsorg og de med denne beslægtede Omraader») på motsvarande sätt gjort en principiell och samlad insats för att avbalansera hänsynen till de olika ändamålens genomförande och till den enskildes bästa möjliga säkerställande mot oberättigade ingrepp i hans frihet. Det är denna avvägning förf. gjort till föremål för sin framställning (s. 67).
Efter en genomgång av den författningsmässiga bakgrunden för administrativt frihetsberövande enligt dansk rätt (kap. V) och domstolsgarantien i brottmål (kap. VI) samt av hela serien administrativa frihetsberövanden — frihetsberövande i försörjningssyfte (kap. VII), i kurativt syfte (kap. VIII) och i korrektionssyfte (kap. IX) samt barnavård
(kap. X) — och rättsliga garantier i dansk lagstiftning mot oberättigat frihetsberövande (kap. XI), ägnar förf. slutkapitlet (XII) åt kritik och reformförslag. Det skydd för den enskilde som i dessa fall ligger i domstolarnas befogenhet enligt dansk rätt att på grund av formella eller uppenbara materiella brister eller i ett skadeståndsmål underkänna giltigheten av de förvaltningsakter som ligger till grund för ett administrativt frihetsberövande finner förf. inte mycket värt i praxis. Även ett efter frigivningen vunnet skadeståndsmål kan inte omintetgöra det obehöriga frihetsberövandet.
1. Ett område där Danmark står märkligt framom Sverige i fråga om rättssäkerhetssynpunktens tillgodoseende utgör barns omhändertagande för barnavård. För beslut av Børneværnsudvalget om att skilja barn från dess hem fordras bl. a. att underrättsdomaren i tvistemål i orten deltagit i sakens behandling (§ 87). Domaren skall dels lämna nämnden vägledning med hänsyn till lagens förståelse och tillämpning, dels intill sakens avslutande leda nämndens undersökning av denna och deltaga i den slutliga behandlingen, dock utan rösträtt (OF § 89). Beslut om barns skiljande från hemmet kan av person som har eller utövar föräldramyndigheten överklagas hos Landsnævnet for Børneforsorg (§ 132). Detta består av en av Konungen utnämnd ordförande som uppfyller villkoren för att kunna bli Landsdommer, en av socialministern utsedd medlem, två medlemmar valda av riksdagen samt överinspektören för barnavården (§ 151). Även frågor om upphörande av barnavård är underkastade en liknande instansordning (§ 169). Det förefaller som om Danmark skulle ha mött Perstorpsfallet med en ganska tillfredsställande organisation av sina barnavårdsmyndigheter. Man förstår bara inte varför inte domaren har rösträtt i Børneværnsudvalget.
2. De sinnesslöas och sinnessjukas ställning finner förf. svag. Bl. a. kritiserar han (s. 167), att klagan över intagande eller kvarhållande på vårdanstalt skall föras hos Socialministeriet resp. Justitsministeriet. Förf. klandrar icke ministeriernas handläggning av dessa ärenden. Men därmed är icke sagt, att resultaten alltid varit riktiga. Under en annan arbetsform, säger förf., skulle man möjligen ha kommit till andra resultat, t. ex. om en domstol skulle ha tagit ställning till frågorna på grundval av en kontradiktorisk rättsförhandling, eller om de handlagts och avgjorts av en juridisk-psykiatrisk-social nämnd, som hade till uppgift och var i stånd att genom sin egen sakliga insats avgöra dessa saker och vars enskilda medlemmar gentemot allmänheten stod som personliga garanter för de träffade avgörandenas riktighet. Förf. slutar med att förorda en nämnd såsom klagoinstans för såväl sinnesslö- som sinnessjukvården, bestående av en domare som ordförande, en socialpolitiker och en psykiater. Trots förebilden i Landsnævnet for Børneforsorg, där det sitter två av riksdagen valda medlemmar, gör förf. icke något uttalande om en motsvarande anordning inom den föreslagna sinnessjuknämnden. Inför den föreslagna nämnden skulle de intagna ha rätt att bli hörda. Detta krav, vars genomförande erbjuder vissa praktiska
svårigheter, är enligt förf. av så elementär natur att det måste finnas en utväg att tillmötesgå detsamma. Bl. a. bör nämnden vara förpliktad att t. ex. en gång om året göra en rundresa till de anstalter från vilka besvär inkommit. Dessutom borde den vara berättigad att i tvivelaktiga fall själv eller genom sin sekreterare möta på stället. Tills ett besök gjorts borde nämnden endast kunna bestämma att den intagne tillsvidare skulle förbliva på anstalten. Beträffande personer som av domstol i brottmål dömts till intagande i sinnesslöanstalt eller sinnessjukhus (Straffel. § 70) borde åklagaren på anmodan av nämnden vara skyldig att förelägga rätten utskrivningsfrågan. För att möjliggöra allmänhetens kontrollerande av nämndens verksamhet borde denna vara skyldig utsända en årsberättelse, vari saker av en viss betydelse refererades.
På grund av svenska erfarenheter av vår sinnessjuknämnd synes en förstärkning av lekmannaelementet utöver det av förf. föreslagna vara att förorda. För oss är det också en främmande tanke att domstolarna skulle hava mera att säga till om beträffande utskrivningen av straffriförklarade sinnesslöa eller sinnessjuka än beträffande andra för psykiatrisk vård omhändertagna. Den intagnes rätt att bli hörd inför nämnden kan varmt förordas. Tanken på en årsberättelse är tilltalande, men frågan måste noga övervägas med hänsyn till befogade krav från den intagnes sida på sekretess. Danmark varnas för det kapitala fel som vidlåder vår sinnessjuknämnd såsom klagoinstans, nämligen det att den insatts såsom ett ordinärt led i administrationen av utskrivningsväsendet, varigenom dess mest framträdande funktion blivit att verka återhållande ifråga om utskrivningar som sinnessjukläkarna förordar. Om, såsom riksdagen 1947 begärde i skrivelse till K. M:t (se första lagutskottets utlåtande nr 36, SvJT 1947 s. 773), utskrivningsbefogenheten i första hand förlägges till lokala nämnder med lekmannainslag och sinnessjukhusnämnden uteslutande blir besvärsmyndighet — helst med en jämkad sammansättning — kommer den uppenbarligen att bättre än den nuvarande nämnden tillgodose individens rättssäkerhetskrav. En dylik förstärkning av rättssäkerhetsgarantierna i första instans synes kunna rekommenderas även i Haarløvs system.
3. Förf. framhåller (s. 166) att man med hänsyn till de sinnesslöa skulle önska en bättre bestämning av det villkor för intagande eller kvarhållande som ligger i kravet på vårdbehov (forsorgstrang), ett önskemål som för svensk del i lika hög grad gäller sinnessjuka och med dem jämställda psykopater. Det är här i landet erkänt att läkare och jurister »slåss om brottslingarna», men mycket omtvistat vilka som beträffande gränsfallen har de bästa vårdmöjligheterna. För en domare torde det inte vara alldeles ovanligt, att en tilltalad, som domaren anser kunna omhändertagas för skyddstillsyn genom en villkorlig dom, av läkaren förklaras vara i behov av vård å sinnessjukhus, tydligen i tanke att han, efter en snabb försöksutskrivning, skall komma under sjukhusens hjälpverksamhet. Syftet må vara gott, men det är icke tilltalande att begreppet »behov av vård å sinnessjukhus» skall vara så lösligt. Här är ett område där domstolen borde ha en naturlig uppgift att skydda
en psykiskt abnorm person från ett obehörigt frihetsberövande. Saken vore hjälpt, om domstolen finge befogenhet att genom villkorlig dom överlämna även sinnessjuk eller därmed jämställd till psykiatrisk vård i frihet.
4. Ett högst intressant specialfall av frihetsberövande för sinnessjuk eller sinnesslövård utgör de av förf. omtalade farlighetsdekreten (s. 169). Enligt förf:s tanke borde dessa på grund av sin nära släktskap med brottmålen överföras till domstolarna. I Sverige har denna fråga måhända sitt största intresse ur den synpunkten, att vi torde behöva vidgade möjligheter att i preventivt syfte omhändertaga farliga psykiskt abnorma. Att detta måste bli en domstolssak synes självklart.
Förf:s återstående reformkrav — 1) fastställande av indikationerna för en persons tvångsintagning på arbetsanstalt av försörjningsmässiga grunder, 2) rätt för personer som står inför en inspärrning enligt OF att muntligen få uttala sig inför den beslutande myndigheten, 3) skyldighet för myndighet som i första instans träffar avgörande om frihetsberövandet att motivera sitt avgörande, och 4) domstolsrekurs för avgöranden angående frihetsberövande enligt OF — är vart för sig av stort intresse men får av utrymmesskäl här förbigås. Domstolskontroll i fråga om administrativa frihetsberövanden, för dagen främst inom lösdrivar- och alkoholistvården, tränger sig ofrånkomligt fram inom svensk reformpolitik.
Förf. är att gratulera till den utomordentligt värdefulla utredningen, ett helt kommittéarbete, som för visso icke blott kommer att bliva vägledande för den fortsatta diskussionen inom de nordiska länderna av den viktiga frågan om de administrativa frihetsberövandena, utan även kommer att bliva ett starkt incitament att upptaga frågan till legislativ behandling, enligt anm:s förhoppning under nordiskt samarbete.
K. Schlyter.