FRANCOIS GORPHE. L'appréciation des preuves en justice. Paris1947. Sirey. 487 s.
Då presidenten i appellrätten i Poitiers Francois Gorphe nyligen utgivit en inemot 500 sidor stark volym om bevisvärderingen i rättskipningen, är det med alldeles särskilt stora förväntningar man går till ett studium av det digra verket. Och det kan genast konstateras att dessa ej bli svikna. Av alla vittnespsykologiskt intresserade, i praktiken verksamma jurister i Europa, vilka över huvud taget publicerat sina synpunkter och erfarenheter på området, torde Gorphe vara en av de allra främste, för att icke säga den främste, sedan Landgerichtsdirektor Albert Helwig numera gått okända öden till mötes. Som bekant har Gorphe redan för över 20 år sedan utgivit det fullständigaste vittnespsykologiska arbete, som sett dagen, nämligen La Critique du temoignage1 (numera utgånget i bokhandeln). I det nu föreliggande arbetet, som är verkligt föredömligt i avseende å logisk stringens och psykologisk skarp blick, ger han en sammanfattande syntes av sina vittnespsykologiska undersökningar, kompletterade med de senaste två decenniernas forskningsresultat. Men därjämte behandlas ingående värdesättandet av de övriga bevismedlen: skriftliga bevis, erkännanden samt olika slags indicier.
Gorphe har gjort till sin uppgift att framlägga grunderna till en allmängiltig metod för att vägleda domare och deras medhjälpare i den svåra uppgiften att värdesätta bevisningen och hjälpa dem att så rättvist som möjligt bedöma värdet såväl av det enskilda beviset som av de olika bevisen såsom helhet betraktade. Det blir fråga om en metod, som på samma gång grundar sig på den kriminaltekniska och psykologiska vetenskapen, på allmänna erfarenhetsrön och rättspraxis.
I en första del behandlas de olika metoder, som härvidlag kommit eller komma ifråga: den logiska bevisvärderingen, den psykologiska undersökningen och särskilt de olika individualpsykologiska undersökningsmetoderna. I detta avseende lämnas koncisa redogörelser för metoderna vid den psykologiska expertisen, den psykologiska associationsmetoden, de psykometriska metoderna (pneumografen, »lögndetektorn» etc.,) samt betydelsen av psykoanalytiska iakttagelser. Förf. skisserar även upp de allmänna riktlinjerna för en beviskritisk metod, avseende samtliga bevismedel.
I arbetets andra del utvecklas närmare metodens tillämpning på de olika bevismedlen. Vad angår det skriftliga beviset är det särskilt skriftexpertisens betydelse som får sin belysning. I kapitlet om erkännandet är det framställningen av de olika motiven till de falska erkännandena och självangivelserna som tilldrar sig intresset. Därpå följer ett magistralt kapitel å 100 sidor (s. 246—345) om indicierna och deras bevisvärde. Här skärskådas tre successiva förfaranden: 1) hopsamlandet av indicierna, 2) tolkningen av indicierna och 3) sammanställandet av de olika indicierna med varandra i syfte att av dem draga en bestämd slutsats.
Efter det synnerligen viktiga vittnespsykologiska kapitlet avslutas boken med ett ej mindre intressant avsnitt rörande förhållandet ur bevissynpunkt mellan de olika bevismedlen.
Då efter allt att döma indiciebevisningens problem aldrig förut framlagts på ett så ingående, systematiskt och intresseväckande sätt,1 skall en antydan här göras om arbetets innehåll i denna del.
Med indicier menar man sådana omständigheter, som inte direkt angå det faktum som skall bevisas, men varifrån i alla fall slutsatser med hänsyn till detta kan dragas.
Detta bevis består huvudsakligen i en slutledning. Från ett känt faktum drar man vissa slutsatser rörande det faktum som skall bevisas. Därav följer dess indirekta karaktär. Man har resonerat sig fram till resultatet i stället för att som vid de andra bevismedlen stödja sig pådet talade eller skrivna ordet. Men själva faktum, som utgör indicium, måste ju ofta vara ordentligt intygat av vittnen. På så sätt blir vittnespsykologien av betydelse för indiciebeviset.
Det gäller att ha blicken öppen för att det inte är varje indicium i och för sig som är av betydelse utan indicierna tillsammantagna: Ett enda kan vara betydelselöst, medan ett flertal sammanstämmande kunna vara avgörande. Men varje indicium för sig måste vara klart och otvetydligt, innan man på detta sätt kan liksom lägga ihop dem. Alla indicier kunna förresten ej jämställas: de som äro baserade på en exakt vetenskaplig teknik ha uppenbarligen ett helt annat värde än de som grunda sig på en alldaglig iakttagelse.
Om detta bevismedel har nackdelen att vara indirekt, mer eller mindre invecklat och i allmänhet fragmentariskt, så har det i alla fall fördelen att vara objektivt, grundat på fakta. Man brukar ju säga att vittnen kan ljuga, men fakta ljuga aldrig. Men också fakta kunna vara vilseledande och mångtydiga. Man måste därför säga att om bevismedlet har objektiv karaktär, såtillvida som det stöder sig på positiva fakta, så har det också en subjektiv karaktär, i det att dessa fakta — i synnerhet om de äro av psykologisk natur — måste värdesättas och uttolkas. Slutsatserna man har att dra grunda sig ej blott på logiken utan även på intuitionen. Det är här som yrkesinstinkten måste komma till för att vägleda polismannen och domaren.
Intet annat bevismedel är så mångskiftande som indiciebeviset. Man har försökt klassificera de olika slagen av indicier för att kunna klarlägga deras olika värde ur bevissynpunkt.
Det förhåller sig ju så, att det är mycket sällsynt att ett indicium direkt bevisar vederbörandes brottslighet. I allmänhet räcker det bara till att bevisa ett faktum, som står i samband med brottet. Detta faktum kan ju vara av högst olika natur och sambandet med brottet mer eller mindre nära. Somliga fakta äro av materiell, andra av själslig natur. Man talar därför om sakliga eller materiella samt om psykologiska indicier. Ibland är det blott fråga om tillfälligheter, som förefalla misstänkta. I andra fall kan man se ett mer eller mindre möjligt eller rentav säkert orsakssammanhang.
Följande av Gorphe uppställda schema synes ganska klarläggande. Han skiljer mellan sex olika slags indicier:
1) Indicier, som tyda på att den misstänkte befunnit sig på brottsplatsen när brottet begicks.
2) Indicier, som tyda på delaktighet i brottet.
3) Indicier, som tyda på att den anklagade med hänsyn till sin personlighet, särskilt sina moraliska egenskaper, varit i stånd att begå brottet.
4) Indicier, som tyda på själva brottsmotivet (psykologiska indicier, som komplettera närmast föregående, likaledes av psykologisk natur).
5) Indicier, som ligga i en misstänkt hållning, vare sig före eller efter brottets begående.
6) Indicier, som ligga i den misstänktes dåliga sätt att försvara sin sak (»Indices de mauvaise justification»).
Det är omöjligt att ens göra en antydan om den rikhaltiga exemplifiering, varmed Gorphe belyser sin framställning. Här skall blott anföras ett exempel till belysande av hur försiktig man måste vara vid bedömandet av indicier, som tyda på att vederbörande haft med brottet att göra samt i hur hög grad man måste akta sig för att stirra sig blind på det första indiciet man ställts inför och grunda sin hypotes blott på det indiciet.
En junidag 1938 ringde astronomiprofessorn Acosta i Lima i telefon till polisprefekten i Perus huvudstad och meddelade, att han just påträffat sin kollega, astronomen Bellano liggande död med en dolk i nacken. En polisinspektör skyndade till observatoriet, där han utan större svårigheter konstaterade att mordvapnet tillhörde en känd inbrottstjuv. Denne, som strax uppspårades, erkände utan vidare att han trängt in i observatoriet, men att han blivit störd och vid flykten tappat sin dolk. Dagen därpå lästes i tidningarna att professor Acosta just upptäckt en ny stjärna. Polisinspektören fick nu idén att be honom visa den nya stjärnan: Han blev då mycket förvånad av att finna att teleskopet ej var inställt för den föregivne upptäckarens öga. Stärkt i sina misstankar genomgick han den mördade astronomens anteckningar och konstaterade att det i själva verket var denne som gjort upptäckten. Hans kollega, som ville tillskansa sig äran, hade dödat honom med vapnet, som han funnit på golvet.
Beträffande indiciernas bevisvärde i allmänhet framhåller Gorphe, att indicier, som sammanstämma, ha ett betydligt starkare bevisvärde än sammanstämmande vittnesmål, där man alltid kan befara att det varit fråga om en föregående överenskommelse mellan vittnena eller en ömsesidig eller rent av kollektiv suggestion. Men olyckligtvis kan det vid indicier ibland röra sig om blott skenbara överensstämmelser eller tillfälliga sammanträffanden, något som kan leda till svåra justitiemisstag. Man kan därför ej nog grundligt undersöka ett indiciums bevisvärde.
Gorphes arbete borde helt visst flitigt studeras av varje domare, åklagare och advokat. Beklagligt nog lägga dock språksvårigheterna vissa hinder i vägen. Dessa borde emellertid kunna avhjälpas genom en översättning, åtminstone av de partier som handla om indicierna och vittnesbevisningen.
Arvid Wachtmeister.