K. BRIX og E. HANSEN. Dansk Nazisme under besættelsen. København 1948. Schultz. 71 s. —Nordiske studier i sociologi 1. Udgivet af Th. Geiger i forbindelse med T. Segerstedt, V.Verkko og J. Vogt.
Bland tecknen till den unga nordiska sociologiens livaktighet är även att notera påbörjandet av den skriftserie, vari ovanstående arbete av två Aarhusakademiker är det första numret. Författarna ha gjort till sin uppgift att belysa från vilka befolkningselement det danska nazistpartiet rekryterades under ockupationen. Med hänsyn härtill har boken ett betydande kriminalhistoriskt intresse.
Källmaterialet utgöres av nazistpartiets i maj 1945 av motståndsrörelsen beslagtagna medlemsförteckning, det s. k. Bovrupkartoteket, sådant detta 1946 på illegal väg utgavs av trycket. Med ledning av kartoteket ha Brix och Hansen kunnat göra sammanställningar, som utvisa hur tillströmningen till partiet växlade under ockupationens olika faser samt hur medlemmarna fördelade sig på olika landsdelar och yrkeskategorier.
Det offentliggjorda kartoteket upptar inalles 22,689 danskar, motsvarande 0,8 % av den vuxna befolkningen. Av dessa hade 5,844 anmält sitt inträde i partiet före den 1 september 1939. Tillströmningen var därefter särskilt stor under de månader, som följde närmast efter ockupationen d. 9 april 1940, samt nådde i oktober och november samma år ett maximum av mer än 1,000 nya medlemmar per månad. I december 1940 minskade antalet nyanmälningar kraftigt och höll sig sedan underåren 1941 och 1942 på en förhållandevis konstant nivå mellan 300 och 500 per månad. Ännu under envar av de första tre månaderna 1943 regstrerades ett par hundra nya medlemmar. Därefter upphörde rekryteringen så gott som alldeles. Kartoteket lämnar icke upplysningar om utträdanden ur partiet. Brix och Hansen förmoda emellertid, att sådana varit förhållandevis sällsynta på grund av de personliga risker som voro förbundna med att uppsäga medlemskapet.
Före d. 1 september 1939 fanns omkring hälften av partiets medlemmar på landsbygden. Därefter inträdde en förskjutning, så att
av samtliga intill krigsslutet anmälda medlemmar 40 % kommo på Köpenhamn med förstäder, 30 % på provinsstäderna och 30 % på landsbygden. Författarna se emellertid icke häri något bevis för att storstadsbefolkningen under ockupationen skulle ha varit mera mottaglig för nazistpropagandan än landets invånare i övrigt. Siffrorna från folketingsvalet 1943 visa nämligen, att i förhållande till antalet organiserade partimedlemmar relativt fler röster avgåvos för nazistpartiet på landsbygden och i småstäderna än i Köpenhamn och övriga störrestäder.
I vad gäller partimedlemmarnas fördelning på olika yrken ha författarna bl. a. uppgjort en tabell över de 15 yrken, inom vilka förekomsten av partianslutna nazister varit störst, uttryckt i promille avsamtliga utövare av yrket. Överst i denna tabell finner man bagarna med talet 53. En förklaring till denna påfallande höga siffra söka författarna däri, att det under de första ockupationsåren rådde utbredd arbetslöshet inom bagarfacket, varför många bagare kommo att taga arbete hos tyskarna. Promilletalet 53 ter sig emellertid så högt, att författarna likväl här finna anledning till misstanke om någon felaktighet i källmaterialet. De därnäst i tabellen följande tre yrkesgrupperna äro restauratörer, grosshandlare och fabrikörer med promilletalen 45, 40 och 40. Att inom dessa tre kategorier ekonomiska bevekelsegrunder varit avgörande för dem som anslöto sig till nazistpartiet är enligt författarna tydligt.
I övrigt kan nämnas, att godsägarna komma relativt högt upp i tabellen med promilletalet 35. Till förklaring härav framhålla författarna, att 1930-talets jordbrukskris drabbade de stora lantbruken särskilt hårt och att många storgodsägares tyska härstamning säkert också inverkat. Med bitterhet måste konstateras, att bärare av några av Danmarks gamla historiska namn, exempelvis en Jørgen Sehested till Broholm och en Heinrich Schimmelmann till Lindenborg, tillhörde nazistpartiet. Det får å andra sidan icke glömmas, att också inom denna klass det överväldigande flertalet visade sig vara goda danskar och att många där urstodo i motståndsrörelsens led. »Tænk paa, at det er godt for vores Stand, at vi havde en, der ofrede sit Liv for Dannebrog», skriver den av tyskarna dödsdömde unge greve Ahlefeldt-Laurvig-Lehn i sitt avskedsbrev till föräldrarna.1
Den mera allmänna iakttagelse, som boken möjliggör, är att de människor, som under ockupationen anslöto sig till nazistpartet, i största utsträckning gjorde detta av ekonomisk opportunism. Några ideella bevekelsegrunder är det svårt att få syn på, och någon ondskans genialitet utstrålar heller icke från Fritz Clausens parti. Opportunister, som tillpå köpet räknade fel och därför icke ens efter sin egen värderingsnorm höllo måttet, det blir intrycket.
Av intresse är vidare, att författarna ur siffrorna från de olika administrativa områdena anse sig kunna utläsa, att på landsbygden och i
småstäderna en mindre krets tongivande personer ofta varit av avgörande betydelse för nazistpartiets tillväxtmöjligheter. Där någon eller några sådana personer gingo in i partiet, ha de lätt ryckt många andra med sig. Detta förhållande utgör ett stöd för det folkliga rättfärdighetskrav, enligt vilket det icke får gås för milt fram mot dessa förgrundsfigurer.
»De gyldene Kæder dømte ham», så kommenterar information Høiesterets dom över Schimmelmann. Å andra sidan ge författarna också uttryck åt den förmodan, att motståndsrörelsen hämmat nazistpartiets rekrytering. Bl. a. häri skulle förklaringen ligga till att anslutningen till partiet var mindre på öarna än i Jylland, där motståndsrörelsen började verka senare.
Om någon kriminalpolitisk lärdom skall hämtas ur boken, bleve den väl närmast följande: Därest man vill förhindra, att folk i händelse av en fientlig ockupation ansluter sig till ett parti, som går ockupationsmakten till handa, synes den ekonomiska opportunism, som visat sig vara den förnämsta drivfjädern till sådan partianslutning, böra motverkas genom lämpliga straffbestämmelser, vilka skulle ge opportunisterna anledning befara, att inträde i det landsförrädiska partiet i det långa loppet kunde visa sig vara mindre lönande. Betydelsefullt är emellertid också, att de mot sitt land lojala medborgarna och särskilt sådana i framskjuten eller eljest inflytelserik ställning intaga en fast och ogillande hållning gentemot kollaboratörerna, liksom att en tillräckligt tidigt organiserad motståndsrörelse får tillfälle att utöva sin preventiva funktion.
Sture Petrén.