Källskatt vid dödsfall. Genom uppbördsförordningen den 31 december 1945 in fördes bestämmelser, vilka syfta till att preliminär skatt å inkomst skall utgå i närmast möjliga anslutning till inkomsten (källskatt). Den preliminära skatten utgår antingen såsom A-skatt, B-skatt eller C-skatt, och i fråga om uppbörden gäller, att den preliminära skatten skall erläggas antingen genom löneavdrag, som verkställes av den skattskyldiges arbetsgivare, eller av den skattskyldige själv under vissa fastställda uppbördsterminer. Det förra förfaringssättet tillämpas i fråga om A-skatt och i visst fall beträffande B-skatt, under det att det senare förfarandet tillämpas i övriga fall.
    I 4 kap. 8 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas, att innan viss angiven tid gått till ända eller, där boet står under förvaltning av boutredningsman, uppgörelse träffats om borgenärernas förnöjande betalning av gäld må verkställas allenast, där med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer. På grund av sistnämnda bestämmelse komma dödsbodelägare i fall, då den avlidne haft att själv erlägga sin skatt, ofta se sig nödsakade att underlåta att betala skatt, som förfaller till betalning efter dödsfallet. Därest den avlidnes skatt erlagts genom löneavdrag, verkställes sådant även å belopp, som förfaller till betalning efter dödsfallet, försåvitt dödsboets tillgångar icke blivit avträdda till konkurs. För dylikt fall gäller nämligen, att A-skatt och B-skatt, som erlägges genom löneavdrag, icke skall utgå å ersättning, som utbetalas till person, vilken är i konkurs, eller till konkursbo. (Uppbördsförordningen 10 § sista stycket och 46 § 2 mom. sista stycket.)
    För dödsbodelägare är det under någon tid efter dödsfallet ofta ovisst, huruvida de skola avträda boets tillgångar till konkurs eller ej. Även om dödsboets ekonomiska ställning synes svag, avträda dödsbodelägarna i allmänhet icke boets tillgångar genast till konkurs, utan de föredraga att avvakta någon tid och att, om så erfordras, avträda boet till förvalt-

 

ning av boutredningsman, på vilken det senare kan ankomma, att avträda boet till konkurs. Genom att avträda boet till förvaltning av boutredningsman ernå dödsbodelägarna i så måtto samma resultat som genom att avträda boets tillgångar till konkurs, att dödsbodelägarna undgå att bliva betalningsskyldiga för den avlidnes gäld. För månget dödsbo är efter dödsfallet utfallande lönebelopp av sådan betydelse, att källskatteavdrag medföra, att fordringsrätter med bättre förmånsrätt än skatt icke kunna till fullo gäldas. Möjlighet att, sedan dödsboet avträtt sina tillgångar till konkurs, erhålla återvinning ifråga om erlagd skatt synes icke föreligga, då borgenären i detta fall givetvis icke har anledning till antagande, att dödsboet var på obestånd. Icke heller bestämmelserna om restitution av skatt synas vara tillämpliga i detta fall.
    Såvitt undertecknad kan finna, måste det anses vara en otillfredsställande anordning, att källskatteavdrag skola de facto komma att utgå före begravningskostnader och andra fordringsrätter med bättre förmånsrätt än skatt, och detta så mycket mera som dylik konkurrens mellan källskatt och fordringsrätter med bättre förmånsrätt icke äger rum, då den avlidne haft att själv erlägga sin skatt och dödsbodelägarna innehållit efter dödsfallet till betalning förfallen skatt. Det skulle säkerligen icke vålla någon svårighet ur vare sig statsfinansiell eller annan synpunkt, om å utbetalningar till dödsbo icke verkställdes avdrag för skatt. En bestämmelse, att så icke skulle ske, skulle väl harmoniera med det humana drag som karakteriserar nutida lagstiftning.

S. Annerfors.