Reform av expropriationslagstiftningen. Inom justitiedepartementet förberedes remiss till lagrådet av ett förslag till omfattande och viktiga ändringar i expropriationslagen. Förslaget bygger på markutredningens i februari avgivna, första betänkande (SOU 1948:4) och avser framförallt att införa rätt för kommun att expropriera mark, som är avsedd för enskild bebyggelse. Sedan gammalt ha kommunerna rätt att expropriera mark för allmänna byggnader och andra offentliga ändamål, men hittills har icke funnits någon rätt att expropriera mark för bostads- och industriändamål, frånsett byggnadslagens stadganden om s. k. zonexpropriation i vissa speciella fall samt en numera betydelselös bestämmelse för det fallet att bostadshus och därtill hörande markområde äro i olika ägares hand.
    Det viktigaste, som under senare år inträffat på det bostadspolitiska området, är att tätorternas kommuner fått en mera aktiv, på många orter dominerande roll inom tomt- och bostadsmarknaden. Kommunerna göra, själva eller genom kommunägda bolag, omfattande förvärv av tomtmark för att leda bebyggelsens utveckling lokalt och behärska prissättningen. I stor utsträckning förekommer att kommunerna eller dylika bolag uppföra och äga hyreshus för att mera direkt få inflytande över bostadsmarknaden i dess helhet. Hittills har denna verksamhet i huvudsak byggt på frivilliga förvärv av fastigheter, men det har ej sällan visat sig svårt att genomföra programmet på dessa villkor, och ett förslag om expropriationsrätt för kommunerna i detta hänseende är därför en naturlig följd av den inriktning, som bostadspolitiken sålunda fått.
    Markutredningen föreslår för detta ändamål sådan komplettering av 1 § expropriationslagen, att expropriation må medgivas bland annat »för att i kommuns eller municipalsamhälles ägo överföra mark, som med hänsyn till kommunens eller municipalsamhällets framtida utveckling erfordras för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar». Förslaget är principiellt intressant i flera hänseenden. I 1 § expropriationslagen preciseras i allmänhet expropriationsändamålen, vilket sker under femton olika punkter. I allmänhet taga dessa bestämmelser ej sikte på i vems ägo fastigheten genom expropriationen skall överföras; detta regleras i andra lagrum. Endast i två av de femton fallen markeras, att syftet är överförande i kronans ägo, men i fråga om ett av dessa fall understrykes tillika det egentliga expropriations-

 

ändamålet, nämligen »avsättande såsom naturminnesmärke», och i det andra anges ändamålet indirekt, då bestämmelsen säges gälla »flygsandsfält, varom ägaren försummat taga sådan vård, att fara för sandflykt förebygges». Markutredningen bryter mot denna princip och anger icke det bostadspolitiska ändamål, som skall bära upp bestämmelsen. Den omständigheten, att i formuleringen själva överföringen i kommunens ägo skjutits fram utan att — såsom i de båda förut refererade bestämmelserna — därefter ändamålet med åtgärden anges, låter förmoda, att denna överföring utgör expropriationsändamål i sig, och att således all mark, som är avsedd för tätbebyggelse, skall exproprieras om kommunen önskar det. Förslagets motivering är ytterst knapphändig och ger ej bestämt besked i denna fråga men motsäger i huvudsak icke den nu anförda tolkningen. Lika med tätbebyggelse räknas »därmed sammanhängande anordningar», men den närmare innebörden av detta uttryck är i detta sammanhang dunkel.

 

    Betänkandet innehåller även principiellt mycket viktiga nyheter om expropria- tionsersättningens bestämmande. Detta omdöme gäller måhända icke så mycket förslaget i fråga om huvudregeln, beträffande vilken utredningen med statistik bekräftar den allmänna uppfattningen, att expropriationsersättningarna i regel äro mycket höga i förhållande till vad som uppnås vid frivilliga försäljningar, och för att rätta till detta förhållande föreslår bland annat, att man i lagen icke så starkt skall trycka på att »fulla» värdet skall ersättas. Istället föreslås formuleringen »skäligt värde å fastigheten med hänsyn tagen till ortens pris och fastighetens avkastning», och betänkandet innehåller mycket intressanta utläggningar av begreppet »ortens pris» och sättet att bestämma avkastningsvärdet.
    Av större intresse är frågan i vad mån expropriationsersättningen skall påverkas av den omständigheten att den exproprierade marken framdeles kan komma att användas för tätbebyggelse, eller med andra ord spörsmålet om hänsyn till markvärdestegringen i och omkring växande tätorter. Markutredningen hänvisar därvidlag till den i 1947 års byggnadslag fastslagna principen, att samhället förbehåller sig att avgöra, var och när tätbebyggelse må äga rum. Under byggnadslagens förarbeten framhölls som en följd härav, att om någon hindrades att använda sin mark för tätbebyggelse ersättning ej skulle utgå för det värde marken kunde ha för sådan användning. Härav har nu markutredningen dragit ytterligare den konsekvensen, att om mark exproprieras innan tillstånd till tätbebyggelse ännu givits — genom stadsplan eller byggnadsplan — markägaren icke bör få ersatt mer än glesbebyggelsevärdet (jordbruksvärde eller liknande). Markutredningen tänker sig alltså i expropriationshänseende en prisutveckling trappstegsvis, så att markens värde skulle vara i huvudsak oförändrat fram till det ögonblick, då tillstånd till tätbebyggelse därå meddelas, och därvid med ens stiga till det i regel högre tätbebyggelsevärdet. Detta innebär uppenbarligen en djupgående ändring av vad som nu gäller, eftersom prisstegringen i fria marknaden vanligen är jämnare och mer eller mindre föregriper

 

en väntad utveckling av bebyggelsen. En konsekvens av utredningens förslag är att kommunen, om den exproprierar i rätt tid före fastställandet av detaljplan, på sig överför den värdestegring, som vanligen äger rum från glesbebyggelsestadiet till tätbebyggelsestadiet. Vid lagens ikraftträdande redan inträdd värdestegring skulle dock förbehållas markägaren.
    Under förslagets behandling i justitiedepartementet har bland annat denna möjlighet att till det allmänna indraga viss markvärdestegring särskilt uppmärksammats, och den frågan har ställts, om icke en sådan indragning kunde anordnas mera generellt, således icke endast i de falldå expropriationsförfarande tillgripes. Frågan om beskattning av markvärdestegring är en gammal stridsfråga, hittills olöst i vårt land. Här synes emellertid öppnas en möjlighet att lösa detta spörsmål på ett begränsat område, utan de komplikationer som äro förenade med en allmän beskattning av markvärdestegringen. Från dessa utgångspunkter har inom departementet utarbetats en promemoria (Justitiedepartementets promemorior 1948: 1), i vilken bland annat upptagits ett förslag till dylik värdeindragning, nämligen genom en särskild avgift på sådan mark som detaljplanerats för tätbebyggelse, kallad exploateringsavgift. Genom denna avgift skulle till kommunen överföras större delen — enligt förslaget 80 % — av den värdestegring, som marken undergår genom den omständigheten i och för sig, att tillstånd till tätbebyggelse därå meddelas. Värdestegring av andra orsaker grundar däremot icke avgiftsplikt. Avgiften skulle kunna till beloppet bestämmas såsnart detaljplan blivit fastställd men förfalla till betalning först efterhand som marken bebygges. En redan vid lagens ikraftträdande inträdd värdestegring skulle liksom enligt markutredningens förslag undantagas. I promemorian framhålles, att en betydande förenkling skulle vinnas genom att denna avgiftsform avlöste de två i byggnadslagen reglerade formerna för avgifter på detaljplanerad mark, nämligen gatumarksersättning och gatukostnadsersättning.

 

    Departementspromemorian, som nyligen utremitterats för yttrande, innehåller även förslag angående den återstående i markutredningens betänkande avhandlade huvudfrågan, nämligen om organisationen för handläggning av ärenden om expropriation. Beträffande den administrativa delen av förfarandet inskränker sig utredningen till att även på detta område understödja den rådande tendensen till decentralisering från K. M:t till länsstyrelserna. I fråga om det judiciella förfarandet däremot och särskilt beträffande bestämmandet av expropriationsersättningen äro förslagen i betänkandet och departementspromemorian genomgripande och av den största betydelse för domstolarnas vardagsarbete. Utredningens majoritet föreslog avskaffande av de nuvarande expropriationsnämnderna och att för handläggning av expropriationsmålet i dess helhet, inklusive bestämmandet av expropriationsersättningen, skulle inrättas helt nya specialdomstolar, en i varje län.Utredningens ordförande, landshövdingen Jacobsson, reserverade sig för expropriationsnämndernas bibehållande, dock i något ändrad form. En

 

ledamot, generaldirektören Nordenstam, ville förlägga expropriationsmålen till ägodelningsrätterna i något annan sammansättning än den nuvarande. Gemensamt för de tre förslagen var en tanke att i varje länskulle finnas särskilda sakkunniga på de värderingsfrågor som uppkomma vid expropriation (»expropriationstekniker»), till antalet fem och med olika specialiteter. Av dessa skulle, efter sakens beskaffenhet, två taga säte i domstolen (expropriationsnämnden) vid handläggning av expropriationsmål. Departementspromemorian går i organisationsfrågan närmast på Nordenstams reservation och föreslår, att hela handläggningen av expropriationsmålet förlägges till ägodelningsrsätterna, dock med annan sammansättning än enligt reservationen. Förslaget om särskilda sakkunniga — här kallade »marklösenexperter» — upptages, och det understrykes i promemorian hur viktigt deras inrättande är för att befordra en jämn och fast värderingspraxis, men de placeras utanför domstolen såsom till denna knutna, fasta sakkunniga. Beträffande ägodelningsrättens sammansättning på landet föreslås, att av ägodelningsnämndemän skola finnas två grupper med olika kvalifikationer, den ena lika med de nuvarande (»kunniga i lanthushållning») och den andra med kvalifikationen att vara förtrogna med fastighetsbildning i tätorter. Vidare föreslås att antalet samtidigt tjänstgörande ägodelningsnämndemän minskas från tre till två. I jorddelningsmål skulle ägodelningsnämndemän kallas från den ena eller andra gruppen beroende på belägenheten av den fastighet handläggningen avser, men i expropriationsmål och liknande skulle — bland annat med tanke på den intresserepresentation, som lekmannainslaget i ägodelningsrätterna jämväl utgör — båda grupperna vara representerade.
    Den principiellt viktigaste förändringen i organisationsförslaget ligger tydligen däri, att bestämmandet av expropriationsersättning frän att nu uteslutande tillhöra det skiljedomsliknande nämndförfarandet övergår att bli en domstolsfråga och infogas i instansordningen. Även denna sida av reformen kan sägas återspegla förändringar i den samhällsekonomiska utvecklingen. Den viktigaste av dessa är att metoderna för bestämmande av markvärde blivit mera komplicerade, men det är också uppenbart att den pågående ökningen av expropriationsinstitutets räckvidd skärper kraven på en handläggning av dessa frågor i mera öppna och rättsligen betryggande former. Den uppgift, som förslaget lägger på domstolarna, är vansklig, men systematiskt hör den hemma där, och utvecklingen kräver att så sker.

Erik Hedfeldt.