Förslag tiil ny tryckfrihetsförordning. Förslag till tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60) har avlämnats av 1944 års tryckfrihetssakkunniga (se SvJT 1944 s. 800. Ang. led. se 1944 s. 705 och 1945 s. 921; dock må anmärkas att d. 28 aug. 1944 kanslirådet T. Gihl entledigats och utrikesrådet, numera envoyén G. Engzell tillkallats såsom sakkunnig). Förslaget avser att ersätta 1812 års tryckfrihetsförordning med en helt ny lag. Försök därtill ha tidigare vid flera tillfällen gjorts. Sedan det visat sig att det i många hänseenden utmärkta förslag som framlades i betänkande år 1912 på grund av meningsskiljaktigheter icke kunde genomföras — förslaget blev icke ens framlagt för riksdagen — har lagstiftningsarbetet på tryckfrihetsrättens område varit inriktat på partiella reformer. Genomgripande ändringar i tryckfrihetsförordningen ha antagits bl. a. vid riksdagarna 1937 och 1941.
De sakkunniga ha funnit att en ur formella synpunkter tillfredsställande lagstiftning icke kan åstadkommas genom ett fortsatt omarbetande av 1812 års tryckfrihetsförordning. Till sin yttre form framträder alltså tryckfrihetsförordningen enligt förslaget i en helt ny uppställning och med nya formuleringar. Förslaget är uppdelat i fjorton kapitel med paragrafindelning inom kapitlen; denna form har ansetts vara av praktiska skäl att föredraga, ehuru förslaget därigenom skiljer sig från övriga grundlagar. De sakkunniga föreslå icke några väsentliga ändringar i fråga om de ämnen som äro reglerade i tryckfrihetsförordningen. Liksom hittills skall till denna ansluta sig två särskilda lagar utan grundlags natur, nämligen lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål och sekretesslagen. Den förra av dessa lagar har i vissa hänseenden omarbetats, under det att sekretesslagen i huvudsak icke berörts av utredningen.
Ehuru tryckfrihetsförordningen således enligt förslaget givits en väsentligt ändrad utformning, avviker dess sakliga innehåll icke i lika hög grad från gällande rätt. Förslaget bygger på de grundsatser som sedan lång tid tillbaka varit ledande för den svenska tryckfrihetsrätten. De sakkunniga ha sökt i olika hänseenden finna en lämplig avvägning mellan å ena sidan behovet av en vidsträckt yttrandefrihet såsom grundval för ett fritt samhällsskick och å andra sidan kravet på rättsskydd för den enskilde och för samhället mot missbruk av tryckfriheten.
Beträffande lekmannainflytandet i tryckfrihetsmålen ha de sakkunniga övervägt olika möjligheter. Direktiven anvisade såsom alternativ att införa ett system med lekmän såsom med domare eller att eftersträ-
va en partiell reform på juryinstitutionens grund. De sakkunniga ha funnit övervägande skäl tala för juryns bibehållande. Avgörande för denna ståndpunkt har varit att juryprövningen är ägnad att skapa ett skydd för tryckfriheten, särskilt för den genom pressen utövade politiska kontrollen över samhällsorganen och deras verksamhet. Efter förebild av reformer i andra länder föreslås dock en begränsning av juryns befogenheter. Att ett frikännande juryutlåtande alltid bör lända till efterföljd är av grundläggande betydelse; däri har någon ändring icke föreslagits. Däremot har det ansetts böra tillkomma även domstolen att pröva skriftens brottslighet, då juryns utlåtande är fällande. Skäl härtill är främst att den tilltalade icke bör vara berövad det rättsskydd som ligger i domstolsprövningen. De sakkunniga ha icke ansett sig böra upptaga vissa tidigare förslag att utsträcka juryns befogenheter till att, sedan skuldfrågan avgjorts, deltaga även i straffmätningen.
Jurymännen skola enligt förslaget utses genom val av landsting eller, beträffande stad som icke deltar i landsting, av stadsfullmäktige. Den rätt som enligt gällande tryckfrihetsförordning tillkommer parterna att själva utse jurymän har icke bibehållits. För att i enlighet med ett i direktiven uttalat önskemål sörja för att domarerfarenhet finnes företrädd inom juryn föreslå de sakkunniga att jurymännen till en tredjedel skola utses bland personer som äro eller varit nämndemän vid allmän underrätt. Med hänsyn till den ringa förekomsten av tryckfrihetsmål — under de senaste årtiondena ha i genomsnitt förekommit 13 à 14 sådana mål årligen, varav ungefär hälften vid Stockholms rådhusrätt — har behörighet att upptaga tryckfrihetsmål ansetts böra tillkomma endast en rådhusrätt i varje län, i regel rådhusrätten i residensstaden. Vid varje sådan rådhusrätt skola finnas utsedda 24 jurymän, fördelade i två grupper med 16 jurymän i den första och 8 jurymän i den andra gruppen; sistnämnda grupp skall bestå av personer som äro eller varit nämndemän. Parterna äga liksom hittills utesluta visst antal jurymän, särskilt för varje grupp. Därefter nedbringas antalet genom lottning, så att i första gruppen kvarstå 6 och i den andra 3 jurymän. Dessa bilda juryn i målet. Efter utländsk förebild föreslå de sakkunniga att juryn skall äga tillkalla rättens ordförande vid juryns enskilda överläggning för att av denne erhålla upplysningar i rättsliga frågor.
En av de viktigaste garantierna för tryckfriheten innefattas i förbudet mot censur. Först sedan skriften utgivits få överhuvud taget några åtgärder mot denna vidtagas. De sakkunniga ha ansett självklart att censuren, som i vårt land i huvudsak avskaffades redan i mitten av 1700-talet, bör vara förbjuden. Det har emellertid ansetts böra komma till klart uttryck att även andra åtgärder, som äro till hinder för skriftens tryckning, utgivning eller spridning, böra vara förbjudna, i den mån de icke äga stöd i tryckfrihetsförordningen. Detta gäller ej endast åtgärder av myndighet utan även av enskilda organisationer och andra. Å andra sidan följer icke av denna grundsats någon skyldighet att medverka vid skriftens tryckning, utgivning eller spridning. För enskild fö-
religger sådan skyldighet i allmänhet endast enligt civilrättsliga regler, vilka förutsätta eget åtagande. Förslaget bygger på att ingripande mot tryckt skrift får ske endast genom talan vid domstol på grund av skriftens brottslighet. Administrativa ingripanden få icke förekomma annat än i samband med sådan rättegång. En konsekvens härav är att förslaget icke innehåller någon motsvarighet till de bestämmelser om konfiskation utan rättegång som äro upptagna i gällande tryckfrihetsförordning. Några undantag från den nu angivna grundsatsen för att möjliggöra censur eller andra administrativa ingripanden under krigstid ha icke föreslagits. Ej heller ha de sakkunniga upptagit vissa tidigare förslag att möjliggöra ett snabbare genomförande av grundlagsändring i vissa fall. Tryckfrihetsförordningen har ansetts böra i detta hänseende intaga samma ställning som övriga grundlagsbestämmelser till skydd för medborgerliga rättigheter och frågan om mera generella regler om grundlagsändring genom ett snabbare förfarande har icke ansetts böra upptagas i detta sammanhang.
De sakkunniga ha ansett säkerställandet av en fri nyhetsförmedling vara av betydelse. Ehuru redan gällande tryckfrihetsförordning i detta hänseende erbjuder vissa garantier, ha de sakkunniga ansett en uttrycklig bestämmelse böra meddelas om rätt för envar att lämna uppgifter och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna. Vissa snävt begränsade undantag från denna frihet att lämna meddelanden ha dock ansetts påkallade; denna inskränkes sålunda genom den tystnadsplikt, som enligt lag åligger någon beträffande förhållande, varom han erhållit kännedom på grund av allmän befattning eller i och för utövande av allmän tjänsteplikt, t. ex. värnplikt. Däremot gäller icke något undantag för tystnadsplikt som framgår endast av administrativa föreskrifter. Förslaget innehåller även en motsvarande bestämmelse till skydd för nyhetsförmedlingen till utlandet; i detta fall har dock undantaget givits en något vidsträcktare omfattning.
Bland övriga frågor som behandlats i förslaget må följande här nämnas. De sakkunniga ha övervägt lämpligheten av att i svensk rätt införa en genmälesrätt men icke funnit skäl framlägga förslag därom. Rättelse, som på lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom, skall dock beaktas vid bestämmande av påföljd för tryckfrihetsbrott. Begreppet tryckt skrift har utvidgats till att omfatta även trycka kartor, ritningar och bilder, även om de icke åtföljas av text; vissa undantag från boktryckares skyldighet att utsätta boktryckeri på skriften och att lämna gransknings- och arkivexemplar föranledas därav. De sakkunniga ha sökt i vissa hänseenden noggrannare än för närvarande bestämma begreppet allmän handling. Vissa nya regler förekomma om s. k. hemlig stämpling. Den för svensk tryckfrihetsrätt grundläggande anonymitetsrätten har bibehållits och tydligare bestämmelser ha givits om dess utsträckning i vissa fall. Rätten att fritt sprida tryckt skrift skall innefatta rättighet att anlita postverket eller annan allmän trafikanstalt, som i allmänhet befordrar tryckta skrifter. Något transportförbud, föranlett av skriftens innehåll, får således icke förekomma, om skrif-
ten ej konfiskerats eller lagts under beslag. I samband med regleringen av spridningsrätten har övervägts, i vad mån det är möjligt att tillgodose de önskemål som från flera håll framkommit om särskilda bestämmelser mot spridningen av pornografisk litteratur till barn och ungdom. De sakkunniga ha ansett att denna fråga icke lämpligen kan lösas genom bestämmelser i grundlagen men att å andra sidan det grundlagsskydd som i allmänhet tillkommer spridande av tryck skrift icke bör gälla för spridning av pornografiska och vissa andra skadliga skrifter bland ungdom. Förbud mot sådan spridning och straff för överträdelse därav kan alltså stadgas i allmän lag utan hinder av tryckfrihetsförordningens bestämmelser.
Tryckfrihetsbrotten indelas enligt förslaget i otillåtet yttrande och otillåtet offentliggörande. I princip har överensstämmelse ansetts böra råda mellan stadgandena härom och yttrandefrihetens reglering i allmän lag. Förslaget innehåller således icke några självständiga straffbud; härom hänvisas till allmän lag. Särskilda, från strafflagens bestämmelser avvikande ansvarighetsregler bibehållas. För periodisk skrift svarar sålunda i första hand utgivaren, under det att något ansvar för författaren till särskilt bidrag i skriften icke förekommer. Ansvaret förtryckt skrift, som icke är periodisk, åvilar i allmänhet författaren. I vissa situationer kan subsidiärt ansvar inträda. Bestämmelser om övervakning av tryckta skrifter samt om åtal och beslag överensstämma i huvudsak med gällande rätt. Närmare regler föreslås om enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsmissbruk. Om utrikes tryckta skrifter föreslås bestämmelser, som nära ansluta sig till förslaget i övrigt. Förslaget innehåller ett stadgande om att utlänning skall vara likställd med svensk medborgare, såvitt ej annat följer av tryckfrihetsförordningen eller av annan lag eller författning.
De sakkunnigas förslag är enhälligt. Yttrande över betänkandet har infordrats från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. Om proposition framlägges vid 1948 års riksdag, som är den sista under innevarande valperiod till andra kammaren, kan en ny tryckfrihetsförordning antagas vid följande års riksdag och börja tillämpas vid ingången av år 1950.
Björn Kjellin.