H. K. H. KRONPRINSENS TAL
VID INVIGNINGEN AV HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND
Aktning för rätten hör säkerligen till det, som utgör ett kulturfolks förnämsta andliga tillgångar. Utan överdrift kan man våga påståendet, att Sveriges folk i ovanligt hög grad besitter denna aktning och hängivenhet för det, som är rätt och billigt. Låt vara att rättskänslan ibland övergår i rättshaveri. Säkert är dock, att vårt folks rättsmedvetande återspeglar ärliga och goda egenskaper i den svenska folksjälen.
Urgammal hävd och hemul har därför också rättskipningen i vårt land. Dess begynnelse förlorar sig i forntidens dunkel. Kunskapen om dess första stadier är för alltid förborgad för oss. Men att den utgör ett direkt utflöde ur folkets instinktiva rättsmedvetande, därom kan ingen tvekan råda. Landskapslagarna bära vältaligt och vägande vittnesbörd i detta avseende. Allteftersom samhället utvecklades, århundrade efter århundrade, växte rättskipningens ärevördiga byggnad allt högre och allt fastare. Magnus Erikssons landslag, Gustaf II Adolfs rättegångsreformer, 1734 års lag äro några av de viktigaste stenarna i denna byggnad.
Det nutida samhället, kännetecknat av väldiga förändringar, har ändock bibehållit obrutna rättsväsendets tusenåriga traditioner. Man har måst utbygga och delvis ändra, men grunden är densamma.
Av högsta vikt, en statsangelägenhet av första ordningen, är att hålla i vördnad och helgd våra domstolar, deras grannlaga, betydelsefulla och ansvarsfyllda värv. Domarkallet bör också ställa de största krav på sina utövare. Objektivitet och oväld, omutlig