NÅGRA SPÖRSMÅL OM

LÖSNINGSRÄTT VID 
GODTROSFÖRVÄRV.

 

AV

 

JUR. KAND. KURT GRÖNFORS.

 

De exstinktiva förvärven ha fått en central betydelse för den allmänna omsättningens skydd och säkerhet. Institutet ifråga är vidare en relativt modern företeelse, och dess framväxt jämsides med handelns utveckling och intensifiering erbjuder onekligen ett fascinerande studium. Så har också nästan varje civilist skrivit åtminstone några sidor om godtrosförvärv och mejslat ut detaljerna med stor omsorg, medan andra rättsområden legat fullkomligt obrukade och väntat på den första röjningen. Det kan under sådana omständigheter tyckas vara ett slöseri med papper och trycksvärta att söka komma med ännu ett bidrag till detta utslitna ämne. Avsikten är emellertid att ta upp till behandling några frågor om rätter ägares lösenanspråk,1 vilka hittills knappast blivit föremål för någon verklig diskussion. Visserligen kan det sägas, att de ej ha någon större praktisk betydelse. Tvister angående lösen, i och för sig kanske ej alltför vanliga, lämnas nämligen endast undantagsvis till domstolarnas avgörande utan bli oftast föremål för en uppgörelse under hand. Däremot ha de otvivelaktigt ett visst teoretiskt intresse, såtillvida som avgörandet av ifrågavarande problem i den ena eller andra riktningen inverkar förändrande på godtrosförvärvens konstruktion och alltså har betydelse för en riktig uppfattning av deras funktion i rättslivet.

 

    I. Här må till en början erinras om, att lösningsrätt infördes jämförelsevis tidigt i svensk rätt.2 1734 års lag medgav i HB 11: 4 och 12: 4 lösningsrätt till gods, som frivilligt (genom pantsättning, depositione. d.) kommit ur ägarens händer; stulet gods kunde däremot fritt vindiceras. Genom de bekanta domarna från 1854 och 1855 knäsattes för första gången den motsatta principen, att stulet gods endast kan återfås från godtroende förvärvare mot lösen,3 varefter svensk rätt alltså icke gör någon skillnad mellan gods, som frivilligt, och gods, som mot ägarens vilja kommit ur hans händer.

 

    1 Lösningsrätten vid tvesalu lämnas i denna framställning åsido.
    2 Se närmare BENCKERT, Om exstinktiva förvärv av lös egendom i god tro I (1925) s. 127 f.
    3 I Finland däremot vidhölls och sedermera även lagfästes den ursprungliga ståndpunkten; se härom WREDE, Grunddragen av sakrätten (2 uppl., utg. av Caselius, 1947) s. 282. 

NÅGRA SPÖRSMÅL OM LÖSNINGSRÄTT VID GODTROSFÖRVÄRV. 637    I utländsk rätt upprätthålles däremot denna skillnad konsekvent,varvid Code civil (art. 2279), som alltså ger ägaren vindikationsrätt till stulna och förlorade saker, haft ett icke obetydligt inflytande på efterföljande europeisk lagstiftning. Huvudregeln i fransk rätt är dock, att godtrosförvärv erkännas enligt den berömda maximen »En fait demeubles, la possession vaut titre».2 Beträffande stulna saker gäller (art. 2280), att rätter ägare endast kan återfå saken mot lösen, om den sålts »dans une foire ou dans un marché, ou dans une vente publique, oud' un marchand vendant des choses pareilles».3 En liknande ståndpunkt intar schweizisk rätt (ZGB art. 714, 933 och 934).4 I det första förslaget till den tyska BGB (§ 939) stadgades, att ägaren till skydd för godtroende förvärvare endast mot lösen skulle kunna återta saker, som ofrivilligt kommit ur hans händer.5 Den definitiva redaktionen har emellertid slopat denna bestämmelse, och BGB känner följaktligen icke något lösenanspråk för rätter ägare. Slutligen må tilläggas, att engelsk,dansk7 och norsk8 rätt på detta område uppta regler, som så avsevärt skilja sig från de svenska, att de icke kunna sägas erbjuda några jämförelsepunkter av större intresse.
    Ett problem angående ägarens lösenanspråk har ventilerats med stor iver, nämligen i vilka fall den godtroende förvärvarens rätt begränsas av ett rätter ägare tillkommande lösenanspråk. Gränsdragningen mellan dessa och de s. k. kvalificerade godtrosförvärven har varit förbunden med många svårigheter, vilka emellertid så småningom övervunnits. Härvid har det funnits en stark tendens att föra allt flera fall till de kvalificerade förvärven och alltså inskränka området för ägarens lösningsrätt. Den senaste tvisten rörde frågan, huruvida aktier skulle likställas med lösören och alltså kunna lösas tillbaka av ägaren eller anses jämställda med exempelvis löpande skuldebrev, vid vilka ju lösningsrätt saknas. Genom att man i samband med skuldebrevslagstiftningen införde 27 a § i 1910 års aktiebolagslag (likalydande 36 § 1 mom. i 1944 års aktiebolagslag) har uttryckligen sagts ifrån att någon lös-

 

    1 BENCKERT, a. a. II (1925) s. 161; Ross, Ejendomsret og Ejendomsovergang (1935) s. 91.
    2 Enligt VINDING KRUSE, Ejendomsretten II (2 uppl., 1945) s. 1291 är Code civil på denna punkt ett uttryck för äldre fransk rättspraxis' egna erfarenheter.
    3 Härom närmare PLANIOL, Traité élémentaire de droit civil I (10 éd., 1925) nr 2459 ff., särskilt nr 2486; PLANIOL & RIPERT, Traité pratique de droit civil francais III (1926) nr 394. — Jfr de nedan under IV cit. svenska civillagsförslagen från 1800-talet. Man torde däri utan svårighet kunna spåra nyss omtalade inflytelser från Code civil (t. ex. »... å offentlig eller öppen auktion, å marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe, eller i salubod eller handelsmagasin, där dylikt gods vanligen säljes . . .»).
    4 WIELAND, Das Sachenrecht (Kommentar zum schw. ZGB IV, 1909) s. 510 ff.
    5 Motive zu dem Entwurfe eines BGB III (1888) s. 417 ff.; jfr DERNBURG, Das bürgerliche Recht III (4 Aufl., 1908) s. 353. Ang. lösenanspråket i preussisk och sachsisk rätt, se GIERKE, Deutsches Privatrecht II (1905) s. 562 f.
    6 En kort överblick över de engelska reglerna om godtrosförvärv ger LUNDSTEDT, Grundlinjer i skadeståndsrätten II: 1 (1944) s. 329 not 7.
    7 Se därom framför allt VINDING KRUSE, a. a. s. 1293 ff.
    8 Se t. ex. GJELSVIK, Norsk tingsrett (3 uppl., utg. av Solem, 1936) s. 312 ff.

 

638 KURT GRÖNFORS.ningsrätt till aktie ej existerar. Då dessa spörsmål numera alltså sakna aktualitet, lämnas de i den följande framställningen åsido.

 

    II. Det första problemet av intresse är sättet för lösensummans bestämmande, varom ju inga föreskrifter ges i lagen. Många ha yttrat sig i denna fråga, men alla ytterst kortfattat. Man får onekligen ett intryck av att varje författare ansett svaret vara mer eller mindre självklart och avvikande meningar icke förtjäna avseende. Det kan naturligtvis sägas, att spörsmålet icke har någon större praktisk betydelse, då ju frågan om lösensummans storlek vanligtvis ej blir aktuell. Föreligger en mera betydande discrepans mellan inköpssumman och godsets värde kan nämligen ofta den goda tron dras i tvivelsmål. En förvärvare är i en sådan situation rädd att äventyra den goda tron och väljer då hellre att nöja sig med köpeskillingen. Frågan har emellertid principiell betydelse, ty avgörandet av densamma kan, såsom förut påpekats, i viss utsträckning förändra innehållet i och verkningarna av bestämmelserna om de exstinktiva förvärven överhuvud.
    Diskussionen om lösenbeloppets storlek har förts med utgångspunkt från den tanken, att det erbjuder sig två olika sätt för bestämmandet av densamma. Å ena sidan har gjorts gällande, att förre ägaren skulle vara tvungen att betala sakens fulla ekonomiska värde. Såsom skäl härför har bl. a. anförts, att lösenbeloppet då ej påverkas av att förste godtrosförvärvaren föryttrar godset vidare, samt att, om en längre tid förflutit innan rätter ägare kräver att få lösa saken åter, det ibland kan synas obilligt att använda köpeskillingen som norm för lösenbeloppet.1 Mot denna ståndpunkt har anmärkts, att lösningsrätten —utom beträffande saker med affektionsvärde och, bör man tillägga, saker, som av annan anledning icke alls eller endast med svårighet kunna ersättas, t. ex. en viss vara, då importen därav är avskuren — vore utan betydelse, om fulla värdet skulle ersättas.2 Däremot bleve det någon mening med lösenanspråket, om rätter ägare endast behövde erlägga det belopp, som godtrosförvärvaren utgivit (resp. värdet av den egendom, som han eventuellt lämnat i utbyte). Härigenom skulle alltså åstadkommas en ekonomisk utjämning mellan ägaren och förvärvaren. Denna sistnämnda ståndpunkt omfattas i allmänhet av den juridiska litteraturens målsmän3 och återfinnes även i svenska lagförslag4 och

 

    1 UNDÉN, Svensk sakrätt (2 uppl., 1946) s. 223 f.
    2 Så t. ex. HASSELROT, Huru i avseende å lös egendom rättspraxis kringskuri tvindikationsrätten (omtr., 1926) s. 57 f.: »Så länge lagen (om ock ostridigt inom snäva gränser) tillerkänner ägare vindikationsrätt ifråga om förvärv i god tro, bör man också se till, att lagen icke blir allenast en död bokstav. — — — Det förefaller såsom hån mot ägaren, då man förklarar honom berättigad att återfådet gods, som obehörigen frånhänts honom — om han är villig att betala dessfulla värde.»
    3 Se hänvisningarna hos UNDÉN, a. a. s. 224 not 1.
    4 Nedan under IV cit. lagförslag och utlåtanden (». . . då [ägaren] betalar, vad därföre givet är . . .»; ». . . ägaren . . . anmäler sig att det lösa och betala vad han [= förvärvaren] för godset givit ...»). 

NÅGRA SPÖRSMÅL OM LÖSNINGSRÄTT VID GODTROSFÖRVÄRV. 639utländska rättssystem.1 Vad rättspraxis2 beträffar ha båda metoderna för löseskillingens bestämmande kommit till användning, varför man därav ej kan hämta säker ledning. Sålunda anser UNDÉN,3 att domstolarna snarast varit benägna att lägga godsets värde till grund för lösenbeloppet, medan andra författare snarast synas vilja lämna därhän, huruvida den ena eller andra linjen följts, samtidigt som de ansluta sig till endera ståndpunkten.4 I det troligen senaste rättsfallet, NJA 1932 s. 107, utsattes en lösensumma uppgående till det vederlag, som ostridigt erlagts av godtrosförvärvaren. Fallet är dock icke rent, dels emedan det i själva verket gällde en tvesalukonflikt, dels därför att tvisten aldrig kom att utsträckas till frågan hur löseskillingen borde beräknas. Ej heller detta avgörande kan således anses på något sätt förbindande.
    Då varken lag eller praxis lämnar ett tillfredsställande svar, återstår att lösa spörsmålet på annan väg. Härvid är det naturligtvis, såsom ofta framhållits,5 icke möjligt att nå en »rättvis» lösning genom att utgå från ägarens och förvärvarens isolerade intressen, deras »berättigade anspråk». Det blir i stället nödvändigt att något beröra en huvudfråga, som hittills med avsikt hållits utanför framställningen, men som givetvis bör vara utgångspunkten för ett bedömande av problemet: vilken är överhuvud grunden för lösenanspråket, vilken funktion skall detsamma fylla i rättslivet?6 På denna fråga torde kunna ges två svar, vilka föra till skilda slutsatser.
    Godtrosförvärven äro ämnade att skydda omsättningen av lösören, och härav följer naturligen att lösningsrätten ej får medföra att detta syftemål förfelas. Omsättningsintresset är i vår moderna tid med dess intensiva samfärdsel utomordentligt starkt, då det ju vore omöjligt att begära, att köpare i varje enskilt fall skulle försäkra sig om säljarens rättmätiga åtkomsttitel. Det är sålunda av största vikt, att godtrosförvärvarens och därmed den allmänna handelns intressen tillvaratas i största möjliga utsträckning. Mot denna bakgrund ter det sig mycket rimligt, att lösningsrättens uppgift endast är att skydda rätter ägare i

 

    1 Code civil art. 2280 (». . . en remboursant au possesseur le prix qu' elle lui acoûté.»); ZGB art. 934 (»... kann sie . . . nur gegen Vergütung des . . . bezahlten Preises abgefordert werden.»). Jfr BJÖRLING, Den svenska rättens exstinktiva laga fång till lösören på grund av god tro (1896) s. 43 not 3 ävensom HASSELROTS kanske väl vågade uttalande a. a. s. 59 pr.: »Vad utländsk lagstiftning angår, torde det icke finnas något land, där den principen hyllas, att, då ägaren har att erlägga lösen för honom frånhänt gods, densamma skall bestämmas efter godsets värde».
    2 WINROTH, Strödda uppsatser II (2 uppl., 1905) s. 52; HASSELROT, a. a. s. 59 f.; UNDÉN, a. a. s. 224 not 2.
    3 A. a. s. 224.
    4 T. ex. BJÖRLING, a. a. s. 43, 159 (antagligen sakens värde; det har av flera författare påpekats, att i så fall B:s uttalande på s. 172 är inkonsekvent; möjligen avser B., att köpeskillingen subsidiärt skulle kunna läggas till grund för lösensumman, jfr dock s. 127) och ALMÉN, Om köp och byte av lös egendom II (3 uppl., utg. av Eklund, 1934) § 59 vid not 51 ff. (köpeskillingens belopp).
    5 Se senast HULT, Om kommissionärsavtalet I (1936) s. 114 och där åberopad tidigare litteratur.
    6 Jfr i detta sammanhang NIAL, Om aktiebrev och andra aktierättsliga dokument (1929) s. 125 f. 

640 KURT GRÖNFORS.fråga om saker, vilka för honom ha ett rent individuellt intresse (affektionsvärde) genom att låta honom återta dem, dock endast om han betalar deras fulla ekonomiska värde. En sådan tolkning ligger även helt i linje med den tydliga utvecklingen i riktning mot ökat godtrosskydd och skydd för vad man med en mindre vällyckad term brukar kalla det positiva kontraktsintresset.
    Å andra sidan kan det vara tveksamt, om löseninstitutet verkligen skall anses vara hänvisat till en så utomordentligt blygsam uppgift i rättslivet. Den ställda frågan torde även kunna besvaras nöjaktigt genom följande resonemang. Att effektivt värna om förvärvaren och därmed omsättningen är visserligen godtrosförvärvens primära uppgift, men vissa undantag till förmån för ägaren kunna onekligen vara sakligt välmotiverade. Ett fullständigt skydd kan medföra, att människor i allmänhet bli tämligen vårdslösa i sina affärer förlitande sig på att den goda tron skall skydda deras förvärv.1 Just i kravet att förvärvaren skall vara i god tro ligger emellertid en betydande inskränkning, som säkerligen kan bidra till att tvinga fram en ökad aktsamhet.2 En förstärkning av denna synnerligen önskvärda effekt torde kunna uppnås, om förvärvaren riskerar, att en ägare plötsligt kan träda fram och fordra att få lösa tillbaka saken mot köpeskillingen, i vilket fall förvärvaren går miste om vinsten på en god affär eller en under mellantiden inträffad värdestegring. Och någon mera betydande inverkan på omsättningens säkerhet kan väl knappast ett så begränsat undantag få.
    I samma riktning pekar ytterligare en omständighet. Den svenska rätten har gått utomordentligt långt i sin strävan att skydda godtroende förvärvare, t. o. m. längre än man i utlandet allmänt funnit vara nödvändigt. Omsättningsintresset är naturligtvis det dominerande, men då detta inskränkts genom en ägaren tillkommande lösningsrätt, skulle denna kunna antas vara avsedd såsom en — om ock ringa — motvikt mot det långtgående gynnandet av förvärvaren till förmån icke blott för ägarens individuella intressen utan även för hans rent ekonomiska, naturligtvis endast så långt, att syftet med exstinktionsreglerna ej eluderas. Lösningsrätten skulle alltså ha till uppgift att åstadkomma en viss ekonomisk ujämning mellan ägarens och förvärvarens sinsemellan stridiga intressen (jfr kärandens argumentation i SvJT 1938 Rf s. 42).
    Erkännes riktigheten av dessa synpunkter måste företräde tillkomma den uppfattning, som hävdar, att lösensumman skall bestämmas efter köpeskillingens storlek. Lösningsrätten får då en självständig betydelse,3 samtidigt som man, vilket är en avsevärd fördel, på så sätt i flertalet fall synes få till stånd en medling, som de flesta nog uppfatta såsom rättvis:4 förvärvaren får tillbaka vad han erlagt och försättes

 

    1 Jfr diskussionen om försäkringsväsendets förslappande inverkan på människors försiktighet.
    2 Jfr NIAL i SvJT 1933 s. 63.
    3 Jfr HASSELROTS ovan s. 638 not 2 cit. uttalande.
    4 BENCKERT, a. a. s. 290, där även påpekas, att historiska skäl synas tala för en sådan lösning. Jfr HASSELROT, a. a. s. 58: »Förvärvarens befogade anspråk på skydd bör enligt min mening anses tillgodosett, om han får igen vad han utlagt. 

NÅGRA SPÖRSMÅL OM LÖSNINGSRÄTT VID GODTROSFÖRVÄRV. 641sålunda i samma ställning som om han aldrig förvärvat saken (alltså ett skydd för det negativa intresset), medan följderna av en eventuell värdestegring resp. värdeförlust eller den omständigheten, att saken redan vid köpet var värd mer eller mindre än priset, läggas på ägaren. Man vinner vidare den fördelen, att köpeskillingen, d. v. s. det belopp, som utgivits av den siste godtrosförvärvaren,1 är en lätt bestämbar konstant summa, medan sakens värde dels ofta är utomordentligt svåruppskattat, dels kan vara tämligen fluktuerande på grund av prissituationen på den allmänna marknaden. Man har anfört såsom en svaghet, att det i avsaknad av skriftligt avtal eller vittnen ställer sig svårt att säkert utröna, hur mycket som verkligen betalats för godset. Det påtalade förhållandet har dock hittills ej vållat några märkbara olägenheter. Och det vore knappast i överensstämmelse med grundtankarna i vår rättsordning att forma regler utgående från att godtrosförvärvare principiellt lämna falska uppgifter.2 Skulle verkligen en tvist angående inköpspriset komma upp, måste den givetvis slitas i samma ordning som alla liknande rättsvister.3 Betydligt allvarligare är den utan tvivel egendomliga men oundvikliga konsekvensen av den nu refererade ståndpunkten, att gåvor, vid vilka man ju icke har någon annan möjlighet än att bestämma lösen efter värdet, bli gynnade framför onerösa fång, där förvärvaren måste nöja sig med köpeskillingen.4 Det principiellt onöjaktiga häri kan ej helt uppvägas av den omständigheten, att godtrosförvärv genom gåva förekomma ytterst sparsamt i det dagliga livet.
    Jämför man de två nu skisserade uppfattningarna framstå deras praktiska fördelar och olägenheter ganska klart. Värdeståndpunkten skyddar förvärvarens positiva intresse, vilket måste anses välmotiverat med hänsyn till den allmänna omsättningen, men ignorerar kanske i alltför hög grad ägarens anspråk, något som kan föra med sig mindre lyckliga verkningar. Ägaren tillgodoses däremot av köpeskillingsståndpunkten, vilken emellertid många gånger ter sig obillig från förvärvarens synvinkel. Man kan då fråga sig, om det icke finnes någon möjlighet att förena de båda meningarna, att ge förvärvaren full ersättning men ändå åstadkomma en ekonomisk utjämning i ägarens intresse.
    I många situationer öppnar sig en utväg därigenom, att säljaren enligt köplagen 59 § är skyldig att stånda hemul. Köparen är, oavsett om säljaren själv var i god tro eller ej, berättigad att av denne få ersättning för all skada på grund av att han icke får behålla godset. »Har detta efter köpet stigit i värde eller var det redan då köpet slöts mera värt än köpeskillingen, skall ersättning utgå för fulla värdet.»5 Detta

 

Och, då det torde ligga i förhållandets natur, att stulet eller eljest olovligen frånhänt gods av den brottslige försäljes under dess verkliga värde, har ägaren, om han i tid gör sina anspråk gällande, utsikt att minska sin förlust, därest [köpeskillingen; feltryck för] löseskillingen bestämmes efter förvärvskostnaden. Härigenom får då också hans befogade intresse anses tillvarataget.»
    1 Jfr HASSELROT, a. a. s. 59 noten från föreg. s. p. 2.
    2 A. a. s. 60 f.
    3 Jfr i detta sammanhang lagen 22/4 1938 om hittegods 3 § 2 st.: »Uppkommer tvist rörande lösesummans belopp, skall frågan härom avgöras av domstol.»
    4 ALMÉN, a. a. § 59 not 54; BENCKERT, a. a. s. 289 i f.
    5 ALMÉN, a. a. § 59 vid not 44—46.

   41—487004. Svensk Juristtidning 1948.

 

642 KURT GRÖNFORS.kan vid första påseende tyckas vara alltför hårt mot säljaren. Att denne är ersättningsskyldig för det positiva intresset beror emellertid därpå, att han måste kunna garantera sin behörighet att förfoga över saken. Lagrummet bidrar härigenom till att effektivt skydda den allmänna omsättningen. Om nu godtrosförvärvaren erhåller ett lösenbelopp, som ej är större än köpesumman, men godsets värde överstiger densamma, kan han alltså utkräva det överskjutande beloppet av sin hemulspliktige fångesman och därigenom hålla sig i full utsträckning skadeslös.Visserligen förutsättes, att säljaren kan påträffas och kan prestera eviktion, vilket kanske icke alltid är så säkert (säljaren är t. ex. en tjuv, en landsstrykare e. d.), men denna förutsättning synes vara fullt berättigad, enär under andra omständigheter den goda tron ofta torde kunna dras i tvivelsmål. Ett tänkbart men ganska opraktiskt fall är, att lagens regler försättas ur kraft genom ett avtal härom mellan kontrahenterna eller genom särskilda därpå tydande omständigheter vid transaktionen. Är detta händelsen, bör det väl anses rimligt, att köparen godtrosförvärvaren ej heller får mer än inköpspriset ersatt, ty han har ju själv frivilligt avstått från att kunna utkräva det överskjutande beloppet av sin fångesman.
    De båda stridande åsikterna äro alltså i viss utsträckning förenliga. Denna harmoni tar emellertid raskt slut då det gäller de i själva verket viktigaste fallen: säljaren har efter köpet blivit insolvent, den butik, där saken förvärvats, har upphört o. s. v. Här tvingas man att fatta definitiv ståndpunkt till problemen och mot varandra väga de skäl förde båda uppfattningarna, som förut presenterats. En sådan avvägning får anses utfalla tämligen jämnt, men med någon övervikt för köpeskillingsstånd punkten.
    Det sagda hindrar dock icke, att den motsatta uppfattningen de lege ferenda kan förtjäna uppmärksamhet. Vindikationsrätten får onekligen dag för dag allt mindre betydelse, beroende på den moderna industriella utvecklingen, som medfört en ökad tillverkning av standardiserade massvaror. Kanske bör därför en framtida lagstiftning medvetet nöja sig med att blott tillvarata ägarens affektionsintresse och det särskilda intresse, som är förknippat med en av annan anledning oersättlig eller svåranskaffbar sak.1
    Frågan om lösenbeloppets storlek aktualiserades efter krigsslutet genom utfärdandet av lagen 29/6 1945 om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom. Enligt denna lag skola alla hithörande frågor avgöras av en nämnd, vars beslut ersätta det långsammare domstolsförfarandet (4 §). Godtrosförvärvare, som enligt lagen tvingas att lämna ifrån sig egendom, skola få ersättning med belopp som »finnes skäligt» (3 §). Av intresse är att denna ersättning enligt nyssnämnda lagrum skall utmätas med hänsyn till vad den ersättningsberättigade själv givit för egendomen. »Att egendomen redan vid tiden för förvär-

 

    1 I denna riktning uttalar sig t. ex. VINDING KRUSE, Retslæren I (1943) s.328 f. och 414 f. Längre går EBERSTEIN i SvJT 1918 s. 334, som anser åtskilliga skäl tala för att i allmänhet helt slopa bestämmelserna om lösningsrätt. 

NÅGRA SPÖRSMÅL OM LÖSNINGSRÄTT VID GODTROSFÖRVÄRV. 643vet hade ett högre värde bör sålunda icke medföra skyldighet att ersätta den vinst, som förvärvet innebar, och en efter tidpunkten för förvärvet inträdd värdestegring bör ej heller komma i betraktande.»1 Man får dock ej härav dra några slutsatser för gällande rätts del: för ett sådant tillvägagångssätt har också varnats genom reservationen »oavsett vad eljest må gälla vid godtrosförvärv».2 Å andra sidan är det onekligen ganska egendomligt, att man stiftar en civilrättslig lag utan att ta hänsyn till gällande civilrättsliga regler. Förklaringen är naturligtvis den, att svenska staten frivilligt förbinder sig att erlägga lösen i stället för ägarna (vilka av ockupationsmakten berövats sin egendom) och under sådana förhållanden naturligtvis icke anser sig böra betala alltför generösa lösensummor. Sålunda är det icke meningen att hålla köparen skadeslös för ett uppenbart överpris. Hur som helst kan denna speciallag med sitt ytterst begränsade tillämpningsområde ej påverka gällande rätt i vare sig den ena eller andra riktningen. Enligt uppgift har för övrigt lagens lösningsbestämmelse av olika anledningar endast kommit till ytterst ringa användning i nämndens praxis.
    Av den nu givna framställningen torde ha framgått, att frågan om lösenbeloppets storlek minst av allt är självklar och möjlig att avfärda på några få rader. Endast i ett fall, som hittills icke har behandlats, är beräkningssättet höjt över all diskussion. l den händelse någon i god tro innehar annans sak såsom pant — en ganska vanlig situation, då ju tjuvgods ofta belånas på pantlånekontor — bör givetvis det belopp, för vilket panten häftar, vara avgörande.3

 

    III. För ett fastställande av lösningsrättens karaktär är det givetvis nödvändigt att undersöka, huruvida densamma är sakrättslig eller ej.
    Beträffande frågan om lösenanspråket kan göras gällande mot ny ägare torde icke råda någon tvekan. Den omständigheten, att den godtroende förvärvaren i sin tur avyttrar saken, kan icke utsläcka den ursprunglige ägarens rätt; en motsatt regel skulle naturligen göra lösningsrätten till blott ett sken, samtidigt som den skulle uppmuntra den förste godtrosförvärvaren att, i den händelse han finge reda på säljarens bristande förfoganderätt, genom en simulerad rättshandling hastigt avyttra godset och därigenom göra det oåtkomligt för ägaren. Inträdandet av ett kvalificerat godtrosförvärv i fångeskedjan kan ej heller avskära ägarens lösenanspråk. Om en förvärvare exempelvis anförtror godset åt sin kommissionär och denne försäljer detsamma i strid med sitt uppdrag, är köparens fång kvalificerat endast gentemot kommittenten. Kommissionslagen 54 och 55 §§ lösa nämligen blott frågan, i vad mån en kommissionär kan »med bindande verkan mot kommittenten förfogaöver kommissionsgods».4

 

    1 Prop. 1945 nr 328 s. 14. Enligt FAHLBECK-JÄGERSKIÖLD-SUNDBERG, Medborgarrätt (1947) s. 222 är det otvivelaktigt, att lagen betecknar ett åsidosättande av hittills varande statsrättsliga grundsatser. Till detta omdöme har väl i väsentlig mån medverkat, att icke ersättning för fulla värdet tillerkänts förvärvaren, jfra. a. s. 221. Se ang. denna fråga även MYRBERG i SvJT 1948 s. 430.
    2 Prop. 1945 nr 328 a. st.
    3 BJÖRLING, a. a. s. 127 not 1; HASSELROT, a. a. s. 61.
    4 Motiven i NJA II 1914 s. 274.

 

644 KURT GRÖNFORS.    Det tillförlitligaste kriteriet på en sakrätt är emellertid, att den kan göras gällande vid utmätning och i konkurs. Hur förhåller det sig då i detta avseende med ägarens lösningsrätt?
    Enligt UL 68 § får ej »något utmätas, som finnes höra annan till, och ej heller utmätning ske till förfång av den rätt, annan till gäldenärens gods äger.» Samma principiellt ganska självklara tanke återfinnes som bekant vad beträffar konkurs i HB 17:2. Om man, såsom förut ofta var fallet,1 anser, att den ursprunglige ägaren alltjämt har en bestående äganderätt, ur vilken lösenanspråket är ett utflöde, är svaret på frågan tydligen givet: en äganderätt skyddas ju alltid vid utmätning och i konkurs. Numera är man emellertid ense om att ett exstinktivt fång föreligger. Detta betyder således, att i samma ögonblick som ett godtrosförvärv inträder den förre ägarens rätt utsläckes, dock att det kvarstår ett honom tillkommande lösenanspråk, av vilket förvärvarens rätt är villkorad.2 Saken blir då icke fullt så klar, men ej heller med detta betraktelsesätt kan väl bestridas, att lösenanspråket är betingat av den förut bestående äganderätten. Just denna förbindelselinje mellan äganderätt och lösningsrätt kan måhända med visst fog komma till användning såsom ett argument för den senares sakrättsliga skydd.
    De antydda konstruktionerna äro dock av tämligen underordnad betydelse. Att ur dem deducera fram ett svar på den ställda frågan vore att hemfalla till begreppsjurisprudens av sämsta märke. I stället bör man söka ledning i de verkningar, som olika regelalternativ kunna tänkas medföra. Såsom den naturliga utvägen framstår onekligen principen att ge utmätnings- och konkursborgenärer samma ställning som gäldenären och sålunda låta ägaren kunna göra gällande sin lösningsrätt i vanlig ordning vid utmätning och i konkurs. Med motsatt mening når man det ganska egendomliga resultatet, att rätter ägare endast skulle kunna göra gällande en oprioriterad skadeståndsfordran, vilket givetvis icke är förenligt med hans intresse men — och det är det viktiga —knappast heller med det intresse, som representeras av den godtroende förvärvarens borgenärer. Dessa önska ju icke komma i besittning av själva saken utan vilja endast tillgodogöra sig högsta möjliga förmögenhetsvärde därur. I det stora fiertalet fall då en någorlunda rimlig köpeskilling erlagts3 innebär lösningsrätten en möjlighet för borgenärerna att få bättre betalt för saken än en exekutiv auktion med de därvid oftast starkt nedpressade priserna skulle kunna göra. Vägande skäl tala alltså till förmån för den uppfattningen, att lösningsrätten kan göras gällande såväl vid utmätning som i konkurs och alltså har sak-

 

    1 Se härom framställningen hos BJÖRLING, a. a. s. 37 ff.; jfr FEHR, Två spörsmål ur svensk civilrätt (1913) s. 38.
    2 Av detta uttryckssätt får man givetvis icke förledas att härmed utan vidare jämställa rättigheter, som äro genom avtal suspensivt eller resolutivt villkorade. Sådana kunna i allmänhet utan hinder därav utmätas, men endast med respekterande av villkoren, som alltså få ett sakrättsligt skydd. Se HASSLER, Svensk exekutionsrätt (2 h., 1940) s. 217; jfr UNDÉN, a. a. s. 154 f.
    3 Om man anser, att löseskillingen skall bestämmas till sakens fulla värde, gäller det följande resonemanget i än högre grad. 

NÅGRA SPÖRSMÅL OM LÖSNINGSRÄTT VID GODTROSFÖRVÄRV. 645rättslig karaktär.1 En eventuell efterföljande exekutiv försäljning bör i överensstämmelse härmed ha samma inverkan på lösningsrätten som på övriga sakrätter.2

 

    IV Den svenska lagen omnämner icke någon viss tid för lösenanspråkets utövande.3 Innebörden härav och problemen i samband med frågan om preskription torde vara förtjänta av en viss uppmärksamhet, särskilt som den svenska rättslitteraturen på denna punkt är ytterligt tystlåten.
    Vad utländsk rätt beträffar, medger den franska civillagen en treårspreskription av vindikationstalan till stulna eller förlorade saker, som innehas av godtroende förvärvare (art. 2279 mom. 2). Preskriptionen löper från dagen för stölden eller förlusten.4 En godtroende förvärvare är således skyddad mot ägarens anspråk, om han kan åberopa en sådan treårspreskription. Motsvarande tid enligt ZGB (art. 934) är fem år;härefter är förvärvaren ovillkorligen skyddad.
    Större intresse än utländska bestämmelser i förevarande ämne har emellertid det faktum, att de svenska lagförslagen under 1800-talet — säkerligen under påverkan av Code civil — uppta motsvarande stadganden. Lagkommitténs förslag 1815 till HB (1:8 i. f.) medger köparen en ovillkorlig rätt att behålla en sak, som han innehaft i två år. Såväl 1826 års civillagsförslag som 1838 års förändrade upplaga därav (HB1:9) formulerar sitt stadgande i ämnet sålunda: »Har köparen innehaft godset över år och dag, utan att ägaren sig hos honom anmält att det lösa; have då våld det behålla.» Preskriptionstiden är här alltså inskränkt till ett år.6 En motsvarande bestämmelse återfinnes i Lagberedningens förslag 1850 till HB 1: 18.7 I 1: 19 stadgas däremot, att ägaren kan utfå stulna saker utan lösen, dock att klandertiden är begränsad till tre år. Ha sakerna ifråga sålts på offentlig eller öppen auktion, i salubod etc.8 får förvärvaren behålla godset, därest ägaren ej inom tre år anmäler sig vilja lösa det åter. Då frågan om vindikationsrätt till

 

    1 Så även uttryckligt uttalande hos FEHR, a. st.
    2 I vad mån vindikationstalan med framgång kan föras i sådana fall, se anmärkningarna hos OLIVECRONA, Utsökning (1945) s. 133 not 61 med hänvisningar.— Om man vänder på den problemställning, som nu belysts, uppkommer frågan: hur går det med lösningsrätten om rätter ägare själv råkar i konkurs? Kan konkursboet utöva den i ägarens ställe? Och kunna ägarens borgenärer ta den i mät för gäld resp. realisera den? Av två skäl skola emellertid dessa spörsmål ej behandlas i detta sammanhang: dels äro de tämligen opraktiska, och dels leda de inpå det stora och svårbemästrade problemkomplexet angående rättigheters överlåtbarhet, något som alldeles skulle spränga ramen för framställningen.
    3 Jfr BJÖRLING, a. a. s. 159 och HASSELROT, a. a. s. 62.
    4 Härom närmare PLANIOL, a. a. nr 2485. Ang. i vad mån den allmänna 30-årspreskriptionen kan tillämpas i detta sammanhang, ib. nr 2487. — Det kan f. ö. påpekas, att Code civil's bestämmelser om godtrosförvärv betecknande nog äro placerade under 3:e bokens 20 titel, som lyder »De la préscription».
    5 WIELAND, a. a. s. 514 betecknar 5-årstiden såsom en »Verwirkungs-, nicht Verjährungsfrist».
    6 Vid granskning av förslaget påyrkade Göta hovrätt ett förtydligande av stadgandet, så att klandertiden ej i strid mot lagens mening måtte bli utvidgad; se Göta hovrätts anmärkningar (1827) s. 47.
    7 Jfr motiven s. 9 f.
    8 Cit. ovan s. 637 not 3.

 

646 KURT GRÖNFORS.stulna saker behandlades på 1873, 1874 och 1875 års riksdagar, föreslogs jämväl i lagutskottets utlåtanden1 en ettårspreskription av klandertalan resp. utövningen av lösningsrätten, men förslagen föllo igenom vid riksdagsbehandlingen. Det är ett gemensamt drag för samtliga nu omnämnda förslag, att preskriptionen liksom enligt Code civil börjar löpa på grund av rent objektiva omständigheter eller m. a. o. oberoende av ägarens kännedom eller brist på kännedom om var saken finnes.2
    Av den nu givna översikten framgår, att samtliga förslag till nya regler beträffande godtrosförvärv även upptagit bestämmelser angående preskription av klandertalan resp. lösenanspråket. Detta förhållande är anmärkningsvärt men även tämligen lättförklarligt. Den bakomliggande tanken är tydligtvis den, att ju längre någon i god tro okvald innehar en sak, desto säkrare på att få behålla den bör han kunna vara.3 Detta resonemang är lika naturligt som det är sunt, och det kommer igen i andra civilrättsliga sammanhang, t. ex. hävd av fast egendom, som ju är den närmaste motsvarigheten till godtrosförvärv av lösöre. Man kan då fråga sig om gällande rätts tystnad i ämnet bör tolkas så, att ingen som helst tidsbegränsning finnes för utövande av lösningsrätten.
    Det är otvivelaktigt, att domstol vid en eventuell tvist mellan ägaren och godtrosförvärvaren kan utsätta viss tid, inom vilken lösningsrätten skall utövas. Så skedde i rättsfallet NJA 1894 s. 396 (en frist på tre månader). Kan i överensstämmelse härmed en godtrosförvärvare, som efter det exstinktiva fånget får kännedom om att godset t. ex. är stulet från en viss person, själv sätta sig i förbindelse med denne och förelägga honom en viss tid för utövandet av lösningsrätten? Detta fall påminner onekligen ganska mycket om den situation, som regleras i köplagen 26 §, och det vore frestande att tillämpa detta lagrum analogiskt. Ett sådant förfaringssätt skulle dock gå utöver det tillåtnas gräns, dels emedan det där är fråga om ett obligatoriskt förhållande, dels emedan köparen genom att underlåta att besvara säljarens interpellation förlorar endast en sida av sin genom köpet grund lagda rätt, nämligen rätten att kräva godsets avlämnande, medan han däremot fortfarande har möjlighet att begära skadestånd, vilket ju icke ägaren har gentemot godtrosförvärvaren. Av liknande skäl torde ej heller någon annan morabestämmelse kunna tillämpas. Frågan bör alltså besvaras nekande. Godtrosförvärvarens enda möjligheter i den förutsatta situationen synas vara, att antingen genom domstol få en frist utsatt eller sälja saken vidare.
    I vissa fall kan man ju uppnå en preskriptionsliknande verkan utan stöd av uttrycklig lag. Sålunda är det en allmän civilrättslig grundsats, att en person, som utan »giltig» orsak under en längre tid förhåller sig passiv, anses acceptera ett visst faktiskt bestående, under vanliga omständigheter klanderbart förhållande och därmed också frivilligt avstå från möjligheten att vinna ändring på rättslig väg. I nordisk doktrin har

 

    1 1873 nr 10, 1874 nr 32 och 1875 nr 35.
    2 Jfr Andra Kammarens protokoll 1875 nr 56 s. 34.
    3 Jfr BJÖRLING, a. a. s. 41 i. f. Vidare kan den tanke, som kommer fram i NORDLINGS nedan i texten cit. uttalande, ha spelat in. 

NÅGRA SPÖRSMÅL OM LÖSNINGSRÄTT VID GODTROSFÖRVÄRV. 647passivitetens civilrättsliga betydelse blivit föremål för ingående undersökningar särskilt av ARNHOLM1 och KNOPH.2 AV dessa författare anföras flera norska rättsfall, vilka klart utvisa, att passivitet kan medföra förlust även av en »tingsrett». För svensk rätts del torde man emellertid ej heller på detta sätt kunna åstadkomma en tidsbegränsning av lösningsrätten: svensk praxis är nämligen icke benägen att låta en sakrätt utsläckas på så svaga grunder.3

    Man kan alltså fastslå, att ägarens rätt att mot lösen återfå sin egendom är till tiden obegränsad.4 Detta förhållande sammanhänger givetvis — såsom nyss antytts — därmed, att lösningsrätten i sin egenskap av sakrätt är inpreskriptibel enligt bestämmelserna i preskriptionsförordningen. Lämpligheten härav kan diskuteras. Preskriptionens huvudändamål att skapa säkerhet, särskilt »hänsynen till bevismedlens avtagande värde och den därav följande osäkerheten med avseende å processresultatet, som skulle bliva en följd av att staten tilläte processer, grundade på alltför gamla fakta»,5 kan mer än väl motivera en begränsning av lösenanspråkets giltighetstid. Det kan även anmärkas, att svårigheterna att bestämma löseskillingens storlek väsentligen emanera från den omständigheten, att rätten kan utövas principiellt under hur lång tid som helst.
    Ifrågavarande rätt synes alltså, enbart av det skälet att den konstruerats som en sakrätt, i detta avseende fått ett längre gående skydd än den i själva verket varit förtjänt av. Då vindikationsreglerna diskuterades vid det femte nordiska juristmötet i Stockholm 1884, vidrörde E. V. NORDLING i förbigående detta problem. Han framhöll, att om en person frånstulits en sak, han redan i och med stölden i viss mån förlorat utsikten att få tillbaka det stulna. Blir tjuven icke snart upptäckt och det stulna godset tillrättaskaffat, »så förminskas denna utsikt allt mer och mer med varje dag som går, och följden därav blir naturligtvis den, att förlusten, som uppkommit genom stölden, likasom ingår i hans ekonomiska ställning, sådan han efter förhållandena fattar densamma, och sådan han därefter i sitt görande och låtande rättar sig. Händer det sedan, att han händelsevis träffar den stulna saken hos annan person, så är det till sist som om han hittade saken och gjorde en vinst.»6 Ett liknande resonemang torde kunna föras även utanför de fall av godtrosförvärv till stulna saker, till vilka uttalandet begränsats.
    Efter Nordling synes ingen mera allvarlig kritik ha riktats mot avsaknaden av möjlighet att preskribera lösenanspråket. Detta är desto märkligare, som skälen för en dylik kritik med de senaste decenniernas

 

    1 Passivitetsvirkninger (1932).
    2 Rettslige standarder (1939) s. 192 ff.
    3 LJUNGMAN, Om skada och olägenhet från grannfastighet (1943) s. 234 f.
    4 Samma mening UNDÉN, a. a. s. 224 och även FEHR, Bidrag till läran om fordringspreskription enligt svensk rätt (1913), som ju dock i många fall utvidgar preskriptionsinstitutets tillämpningsområde utöver vad som anses befogat de lege lata; se särskilt s. 138 (» . . . en till tiden obegränsad rätt att mot lösen återfå sin egendom.»).
    5 FEHR, a. a. s. 15 f.
    6 Förhandlingarna s. 18.

 

648 KURT GRÖNFORS.snabba utveckling av handeln och det därmed ökade behovet av skydd för omsättningen snarare förstärkts än försvagats. Det vore säkert en väl motiverad ändring, om lösningsrätten vid en framtida lagstiftning omkonstruerades så, att dess giltighet begränsades till viss tid.
    En dansk författare har påpekat, att den till tiden obegränsade lösningsrätten emellertid borde bibehållas i vissa särskilda undantagsfall. »Ingen vilde dog mene, at Louvre-Musæet ved en Tidsbegrænsning af Vindikationskravet burde være afskaaret fra Vindikation af det stjaalne 'Mona Lisa' Maleri, eller at vort Nationalmusæum skulde være afskaaret fra Vindikation af de mer eller mindre uerstatlige Genstande, som beror der, blot fordi disses nye Opbevaringssted først bliver bekent efter Fristens Udløb.»1 Man skulle alltså undanta föremål av särskilt framstående konstnärligt och kulturellt värde.
    Emellertid kan man fråga sig, i vad mån godtrosförvärv av sådana föremål överhuvud kan förekomma. Ett förvärv i verkligt god tro av Lionardos världsberömda mästerverk hör väl ändå, milt sagt, till sällsyntheterna. När domstolarna — som fallet är i Sverige — vid bedömandet av den goda tron skola ta hänsyn ej blott till vad vederbörande verkligen insett utan även till vad han bort inse, komma redan härigenom de mest uppseendeväckande fallen att undantas. Att därutöver åstadkomma en klar och hållbar skiljelinje mellan lösningsrätt med och utan tidsbegränsning förefaller utomordentligt svårt.2 Det lämpligaste synes därför vara, att genomföra en generell preskriptionsregel.

 

    1 HOLM i UfR 1939 B s. 152.
    2 Förf. kan alltså ej instämma med HOLM, a. st., som anser, att gränsdragningen knappast skulle vålla några svårigheter. Hur sällsynta, dyrbara och berömda skola saker exempelvis vara för att få lösas utan tidsbegränsning? Den enda möjligheten att erhålla en tekniskt lättillämpad gräns torde vara, att såsom det avgörande kriteriet anse den omständigheten, att saken innehas av ett museum eller en liknande institution av offentlig karaktär. Vill man däremot utsträcka skyddet till privatägda föremål kompliceras uppgiften högst betydligt. Och vore det verkligen rationellt att skydda varje museiföremål oberoende av dess värde, medan däremot ett dyrbart och berömt konstverk, som tillhör en privat man, endast skulle kunna återfås inom en begränsad tidsrymd? 

22.

 

Vid ansökan om betalningsföreläggande har fogats — men ej i ansökningen uttryckligen åberopats — en av gäldenären underskriven beställningssedel. Fråga huruvida denna handling vore att anse som skriftligt fordringsbevis samt, i så fall, huruvida ansökningen med hänsyn till stadgandet i 18 § lagsökningslagen kunde upptagas till prövning. 

 

Jfr TRYGGER: Kommentar till utsökningslagen, I uppl. s. 34 ff.; II. uppl., s. 37 ff., särsk. s. 47 -50, KALLENBERG i Tidskrift for Retsvidenskab 1905, s. 165 f., NJA avd. II 1937 s. 488 samt SvJT 1941 Rf s. 42.

 

    Enligt en d. 16 maj 1947 dagtecknad beställningssedel, undertecknad av fabrikören G. Hedin, beställde denne av Förlagsaktiebolaget Ringström & Ringström bokverket »Svenska stadsmonografier», del 45 Sollefteå, i lyxband för ett pris av 120 kr. exklusive porto- och emballagekostnader samt på villkor i övrigt, bl. a., att såsom förskottslikvid skulle erläggas 25 kr., att resten skulle betalas vid leveransen mot postförskott, att köparen förbunde sig att omedelbart utlösa postförskottet, att beställningen vore för köparen bindande och icke kunde annulleras samt att endast de å beställningssedeln tryckta villkoren gällde.
    I en d. 15 mars 1948 ingiven ansökan anhöll bolaget hos Ångermanlands mellersta domsagas HR om betalningsföreläggande för utfående av bolagets fordran hos Hedin å 114 kr. 55 öre »enligt bilagda räkning»,varjämte fordrades ränta och kostnadsersättning. Vid ansökningen var fogad en räkning, däri Hedin under d. 11 mars 1948 påförts för ett exemplar av bokverket, del 45, »expedierad mot postförskott d. 29/11-47, ej utlöst, i retur d. 23/12 -47», porto, emballage samt retur- och nyutsändningsporto vissa belopp, tillhopa 124 kr. 55 öre, och gottskrivits erlagd handpenning. Räkningen slutade å ett belopp av 114 kr. 55 öre. Tillika var vid ansökningen fogad en avskrift av beställningssedeln.
    HR:n (tingssekreteraren Rune Hermansson) yttrade i slutligt beslut d. 17 mars 1948: Enär beställningssedeln d. 16 maj 1947, å vilken fordringen grundar sig, är att anse såsom skriftligt fordringsbevis,
    samt betalningsföreläggande förty ej kan givas för utfående av fordringen,
    prövar HR:n lagligt avvisa ansökningen.

 

650 SVENSK RÄTTSPRAXIS.    Bolaget anförde besvär. I besvären åberopades ett flertal underrättsbeslut utvisande, att domstolarnas tolkning av lagsökningslagens bestämmelser i förevarande hänseende vore oenhetlig.
    I infordrat yttrande över besvären anförde Hermansson: Beställningssedeln innefattade efter ordalagen allenast en beställning eller sålunda ett anbud om köp. Av sedelns innehåll och utformning syntes emellertid framgå, att den hade annan innebörd. Otvivelaktigt hade den tillkommit vid ett besök av ett säljarens befullmäktigade ombud, som bjudit ut bokverket. Redan härav syntes framgå, att köparens i beställningssedeln nedlagda viljeförklaring i realiteten icke vore ett anbud utan fastmera ett antagande svar å ett säljarens anbud. Att så vore förhållandet bestyrktes även därav att beställningssedeln utgjordes av ett av säljaren upprättat, tryckt formulär, vilket tydligen innehölle de villkor, på vilka säljaren vore villig sälja bokverket. Genom att underteckna beställningssedeln hade köparen sålunda godkänt säljarens villkor för köpet, och det förutsattes uppenbarligen, att accept icke skulle ske. Förskottslikviden tydde också på att det redan vid beställningssedelns undertecknande uppkommit en förpliktelse jämväl för säljaren. Även klausulen att beställningen vore för köparen bindande och icke kunde annulleras visade på ett ömsesidigt förpliktande avtal. Tvekan torde därför icke kunna råda om att sedeln vore ett sådant fordringsbevis, som avsåges i lagsökningslagen. — Frågan huruvida leverans skett eller erbjudits syntes närmast hava avseende på spörsmålet om fordringen vore till betalning förfallen eller ej och sålunda sakna betydelse i nu förevarande sammanhang. — Sökanden hade under hand i ärendet anfört, att betalningsföreläggande borde kunna ske, även om beställningssedeln vore att anse såsom skriftligt fordringsbevis, eftersom sedeln ju icke uttryckligen åberopats i ansökningen. Då någon valfrihet mellan lagsökning och betalningsföreläggande icke förelåge, torde emellertid en ansökan om betalningsföreläggande icke kunna upptagas, om det av handlingarna framginge, att fordringen grundade sig å skriftligt fordringsbevis, för såvitt icke borgenären uttryckligen avstått från att åberopa fordringsbeviset till stöd för kravet.
    HovR:n för Nedre Norrland (hrr Bexelius, Körlof och Malmer) fann enligt slutligt beslut d. 3 juli 1948 ej skäl att göra ändring i överklagadebeslutet.
Hovrättsrådet von Euler var av skiljaktig mening och anförde: Enär bolaget ansökt om betalningsföreläggande för utfående av fordran enligt en ansökningen bifogad räkning, där tydligt och fullständigt angivits grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst,
samt varken av ansökningen eller räkningen framgår, att fordringen grundar sig å skriftligt fordringsbevis,
finner jag bolaget hava ägt utverka betalningsföreläggande för fordringens utfående hos gäldenären..
Jag prövar fördenskull lagligt att, med upphävande av överklagadebeslutet, visa målet åter till HR:n, som har att detsamma ånyo upptaga och därmed vidare förfara.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA4 65123.

 

X har underskrivit borgensförbindelse en för båda och båda för ensom för egen skuld för vissa Y:s förbindelser till Z. Fråga om X:s betalningsskyldighet vid det förhållande att borgensförbindelsen finnes undertecknad av X ensam.

 

Jfr NJA 1921 s. 603 och där anmärkta rättsfall, EKSTRÖM: Om Borgen 3:e uppl. s. 35 ff. samt HASSELROT: Handelsbalken III s. 252.

 

    Enligt ett d. 12 dec. 1946 dagtecknat såsom hyreskontrakt betecknat avbetalningskontrakt uthyrde köpmannen Holger Ericson i Piteå till skogsarbetaren Hilding Viklund i Storbacken, Arvidsjaur, en begagnad lastbil av märket Chevrolet mot en hyressumma av 5,500 kr. samt på villkor i övrigt bl. a., att äganderätten till bilen skulle övergå å Viklund, sedan hyressumman till fullo erlagts, att av hyressumnian 500 kr. skulle erläggas kontant vid leveransen, att resterande hyressumma skulle erläggas i avbetalningar på visst i kontraktet angivet sätt, att å resterande hyressumma skulle lämnas accept, vilken skulle omsättas varje månad, att vid accepts lämnande Viklund skulle betala ränta jämte inkassokostnad, samt att om Viklund underläte att punktligt fullgöra avbetalningarna, insända omsättningsaccept eller i vad avseende som helst fullgöra sina skyldigheter enligt kontraktet eller eljest, han vore skyldig att genast till firman utgiva det belopp, som ännu vore oguldet å hela den Viklund för äganderättens förvärvande åliggande likvidsumman. Å kontraktet tecknade arbetaren Björn Alnkvist i Arjeplog en så lydande förbindelse: »För fullgörande av samtliga de förbindelser, som innefattas i detta kontrakt, gå undertecknade, en för båda och båda för en, i borgen som för egen skuld till dess full likvid sker.»
    Efter stämning, som delgavs Alnkvist d. 3 mars 1947, yrkade Ericson vid Arvidsjaurs och Arjeplogs tingslags HR åläggande för Alnkvist att till Ericson utgiva 5,006 kr. 50 öre jämte ränta. Till utredning om kravet åberopade Ericson dels hyreskontraktet, dels ock en av Ericson d. 12 dec. 1946 utställd, d. 25 jan. 1947 till betalning förfallen, av Viklund accepterad och d. 28 jan. 1947 för utebliven betalning protesterad växel å 5,000 kr, å vilken växel Ericson tecknat överlåtelse in blanco.
    Alnkvist bestred Ericsons talan under förmälan, att borgensåtagandet tillkommit under sådana omständigheter, att det jämlikt bestämmelsernai 30—33 §§ avtalslagen icke vore gällande mot Alnkvist, att Alnkvist på grund av borgensmeningens formulering i varje fall icke kunde bliva betalningsskyldig för mer än halva det borgensåtagandet omfattande beloppet, samt att den mot Alnkvist förda talan endast omfattade d. 3 mars 1947 enligt hyreskontraktet till betalning förfallna belopp jämte ränta därå från och med sistnämnda dag.
    Ericson uppgav: Ett par dagar innan det i målet upprättade kontraktet dagtecknats uppsökte Viklund Ericson och begärde att få köpa en begagnad bil på avbetalning. Ericson vägrade sälja någon bil till Viklund, med mindre denne anskaffade en borgensman, som åtoge sig

 

652 SVENSK RÄTTSPRAXIS.att svara för köpeskillingens betalande. Troligen d. 11 dec. 1946 uppsökte Viklund ånyo Ericson och uppgav därvid, att Alnkvist vore villig gå i borgen. Sedan Ericson inhämtat upplysningar angående Alnkvists solvens, upprättades kontraktet och undertecknades av Ericson och Viklund, varefter detsamma överlämnades till Viklund. Denne återställde påföljande dag kontraktet, varå Alnkvist dåmera tecknat borgen. Viklund nämnde icke för Ericson någonting om vad som förekommit mellan honom och Alnkvist.
    Alnkvist berättade: Alnkvist, som sedan tidigare var bekant med Viklund, sammanträffade troligen d. 11 dec. 1946 med denne i Piteå. Viklund omtalade, att han köpt en bil av Ericson för 5,000 kr., varav han betalat 2,000 kr. kontant. Viklund uppgav vidare, att han skulle försöka inköpa några bildäck samt att han skulle upplåna pengar härtill. Viklund begärde icke, att Alnkvist skulle ikläda sig något borgensansvar för bilaffären. Natten till d. 12 dec. delade Viklund och Alnkvist hotellrum. På kvällen d. 11 omtalade Alnkvist, att han ämnade avresa från staden påföljande morgon med en rälsbuss, som avginge strax efter kl. 6. På morgonen d. 12 väcktes Alnkvist av Viklund. Denne sade, att Alnkvist måste skynda sig, om Viklund skulle hinna med bussen. Därpå stack Viklund till Alnkvist ett papper och sade: »Jag skall ha ett namn på det här papperet. Vill Du skriva under det? Det är bara en formsak.» Viklund visade Alnkvist var denne skulle skriva och räckte honom en bläckpenna doppad i bläck. Alnkvist skrev sitt namn på handlingen samt klädde sig och gick sin väg. Alnkvist läste icke handlingens text. Alnkvist ägde icke kännedom om att han undertecknat en borgensförbindelse, förrän Ericson begärde, att Alnkvist skulle fullgöra förbindelsen.
    Viklund avgav inför HR:n en berättelse, vari han i huvudsak vitsordade de av Ericson och Alnkvist lämnade uppgifterna.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Tillner) yttrade i dom d. 16 sept. 1947: I målet är utrett, att enligt ett mellan Ericson tillhöriga firman Bilfirma Holger Ericson, å ena, samt Viklund, å andra sidan, upprättat, d. 12 dec. 1946 dagtecknat kontrakt firman till Viklund uthyrt en begagnad lastbil av märket Chevrolet mot en hyressumma av 5,500 kr. samt på villkor i övrigt, bl. a., att av hyressumman 500 kr. skulle erläggas kontant vid »kontraktets underskrivande», att resterande hyressumma 5,000 kr. skulle erläggas med 1,000 kr. d. 25 jan. 1947, 1,000 kr. d. 25 febr. 1947 och därefter 125 kr. i månaden tills full likvid skett, att å resterande hyressumman skulle lämnas accept, vilken skulle omsättas varje månad, att vid accepts lämnande Viklund skulle betala ränta jämte inkassokostnad, att om Viklund underläte att punktligt fullgöra avbetalningarna, insända omsättningsaccept eller i vad avseende som helst fullgöra sina skyldigheter enligt kontraktet eller eljest, han vore skyldig att genast till firman utgiva det belopp, som ännu vore oguldet å heladen Viklund för äganderättens förvärvande enligt kontraktet åliggande likvidsumman, samt att den uthyrda bilen förbleve firmans tillhörighet intill dess att samtliga förbindelser såväl enligt kontraktet som ock

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 653i övrigt blivit till firman till fullo infriade, varefter äganderätten till densamma överginge å Viklund.
    Vidare är i målet utrett, att Alnkvist undertecknat en så lydande förbindelse å kontraktet: »För fullgörande av samtliga de förbindelser, som innefattas i detta kontrakt, gå undertecknade, en för båda och båda för en, i borgen som för egen skuld till dess full likvid sker», att Viklund, som enligt påskrift å kontraktet erkänt sig hava mottagit bilen i kontraktsenligt skick, av hyressumman erlagt kontant 500 kr. och accepterat en av Ericson d. 12 dec. 1946 utställd, d. 25 jan. 1947 tillbetalning förfallen växel å resterande hyressumman 5,000 kr., att växeln, å vilken Ericson tecknat överlåtelse in blanco, d. 28 jan. 1947 blivit för utebliven betalning protesterad, samt att Viklund alltjämt häftar i skuld till Ericson för växelbeloppet jämte ränta och protestkostnader.
    Den av Alnkvist å kontraktet tecknade borgen måste anses omfatta hela den skuld, vari Viklund sålunda häftar till Ericson.
    Alnkvist har icke förebragt någon omständighet, på grund varav borgensförbindelsen ej skulle vara mot honom gällande.
    HR:n prövar förty rättvist förplikta Alnkvist att genast, mot bekommande av omförmälda växel jämte kvitto, till Ericson utgiva växelbeloppet 5,000 kr. jämte 6 % ränta därå från d. 25 jan. 1947, tills betalning sker, ävensom 6 kr. 50 öre i ersättning för protestkostnader.

 

    Alnkvist sökte ändring.
    HovR:n för Övre Norrland (hrr Kristensson, Lindskog, Utterström och Åström) yttrade i dom d. 19 juni 1948: Alnkvist har ostridigt undertecknat borgensförbindelsen.
    Även om Alnkvist såsom han invänt icke vetat, att han undertecknat en borgensförbindelse, kan det ej anses att Ericson vid borgensförbindelsens mottagande bort inse att detta varit fallet.
    Ericson äger därför att mot Alnkvist, som ej visat någon annan omständighet, på grund varav borgensförbindelsen skulle vara ogiltig, göra gällande borgensförbindelsen enligt dess innehåll.
    Borgensförbindelsen utmärker att två personer skulle ikläda sig borgen för fullgörande av hyreskontraktet.
    Då emellertid borgensförbindelsen undertecknats endast av Alnkvist, kan Ericson ej anses berättigad att göra borgensförbindelsen gällande till större del än hälften av det belopp Viklund icke erlagt.
    På grund av vad sålunda anförts samt då Viklund, såsom HR:n angivit, enligt en på grund av hyreskontraktet utfärdad växel häftar iskuld till Ericson med 5,000 kr. jämte protestkostnader, 6 kr. 50 öre,
    prövar HovR:n rättvist i så måtto ändra motvädjade domen, att det belopp Alnkvist har att till Ericson utgiva av HovR:n bestämmes till 2,500 kr. jämte ränta därå enligt av HR:n angiven grund ävensom 3 kr.25 öre i ersättning för protestkostnader.

 

654 SVENSK RÄTTSPRAXIS.24.

 

Utgöra bestämmelserna i lagen d. 6 dec. 1946 om förlängning av tiden för vissa servitut hinder för dödning av servitutsinteckning?

 

Jfr SKARSTEDT-EKBERG: Nya JB III uppl. s. 435 samt SvJT 1933 s. 392 o. 1938 s. 401.

 

    I 1 § lagen d. 6 dec. 1946 om förlängning av tiden för vissa servitut, vilken lag trädde i kraft d. 1 jan. 1947, stadgas: »Är servitut, som innefattar rättighet till skogsfångst eller mulbete och som gäller till förmån för fastighet inom . . . Västerbottens . . . län, begränsat till viss tid, minst 15 år . . . och utgår giltighetstiden före d. 1 jan. 1960, skall servitutet likväl bestå intill nämnda dag. — Har på angivet sätt begränsad giltighetstid för sådant servitut utgått efter d. 31 dec. 1939 men utövas det oaktat vid 1946 års utgång alltjämt den med servitutet avsedda rättigheten, skall ock servitutet gälla till d. 1 jan. 1960.»
    D. 4 maj 1922, § 178, fastställdes inteckning uti hemmansdelen Rickleå 54 i Bygdeå socken ägaren av hemmansdelen Rickleå 56 till säkerhet för 20 års rätt till vedbrand, mulbete, stängselvirke, slåtter och vägar enligt upplåtelse i avhandling d. 12 okt. 1921. Avhandlingen innehåller icke någon förlängningsklausul.
    Rickleå 54 äges av Robertsfors Aktiebolag.
    Under åberopande av att tiden för servitutets bestånd dåmera utgått anhöll bolaget hos inskrivningsdomaren i Västerbottens mellersta domsaga, att inteckningen måtte dödas.
    Inskrivningsdomaren (tingsnotarien Pierre Bothén) yttrade i beslut d. 3 sept. 1947: Enär bolaget — med hänsyn till bestämmelserna i lagen d. 6 dec. 1946 om förlängning av tiden för vissa servitut — icke visat att den tid, för vilken servitutet upplåtits, gått till ända, varder ansökningen, jämlikt 55 § 2 st. jft med 45 § 1 st. inteckningsförordningen, avslagen.

 

    Bolaget besvärade sig.
    HovR:n för Övre Norrland (hrr Kristensson, Lindskog, Utterström och Åström) yttrade i utslag d. 13 april 1948: Den tid av 20 år, för vilken servitutsrättigheterna upplåtits, har gått till ända d. 12 okt. 1941.
    Väl är det möjligt, att ägaren av Rickleå 56 fortfarande — på grund av lagen d. 6 dec. 1946 om förlängning av tiden för vissa servitut —skall äga tillgodogöra sig vissa av servitutsförmånerna, men detta kan icke betaga ägaren av Rickleå 54 rätten att erhålla dödning av inteckningen.
    Då alltså hinder i det av inskrivningsdomaren anmärkta avseendet icke föreligger för den sökta dödningsåtgärden,
    prövar HovR:n lagligt att, med upphävande av inskrivningsdomarens beslut, visa ärendet åter till inskrivningsdomaren, som har att på anmälan ånyo företaga ärendet till behandling.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 65525.

 

Ensittarmål. Fråga huruvida inlösen av nyttjat område skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten.

 

Jfr SvJT 1944 Rf s. 72.

 

    Efter förordnande och med biträde av gode män påbörjade distriktslantmätaren Arne Sundström d. 25 juli 1946 förrättning enligt ensittarlagen för prövning av Olivia Tikkas anspråk att få inlösa ett av henne nyttjat område å den Hannes Wilhelm Svedlund tillhöriga lägenheten Seitenkari 229 i Nedertorneå socken.
    Seitenkari 229 har tillkommit vid en d. 16 jan. 1937 fastställd förrättning enligt ensittarlagen. Såvitt protokollet utvisar, hade Olivia icke kallats till eller närvarit vid förrättningen.
    Förrättningsmännen antecknade, att Olivias boningshus låge 7,5—10 m från ett av Svedlund nyligen uppfört boningshus samt att det av Olivia nyttjade området rätteligen icke bort ingå i 1937 års förrättning.
    Svedlund invände, att inlösningen skulle medföra avsevärd olägenhet för Seitenkari 229.
    I beslut d. 8 okt. 1946 anförde förrättningsmännen: Då förrättningsmännen funnit, att ett avstående av det av Olivia nyttjade området komme att medföra avsevärd olägenhet för Seitenkari 229 med hänsyn till det ringa avståndet mellan åbyggnaderna, pröva förrättningsmännen skäligt jämlikt bestämmelserna i 2 § 2 st. ensittarlagen förklara, att lösningsrätt icke kan äga rum beträffande sagda område.

 

    Olivia besvärade sig över förrättningen hos Torneå domsagas ÄgodR.
    Vid ÄgodR:n anförde Olivia bl. a.: Då Svedlund påkallat förrättningen beträffande Seitenkari 229, hade han åberopat ett arrendeavtal å visst arealmått, vilket mått det av honom brukade området emellertid ej fyllde. Svedlund hade yrkat utbrytning enligt det åberopade avtalet, vilken även av förrättningslantmätaren verkställts så, att denne å det av Olivia nyttjade området stakat ut den felande arealen och mera till. Denna utbrytning hade gått så hemligt till att Olivia ej fått reda på den, förrän förrättningen redan vunnit laga kraft och Svedlund krävt henne på arrende.
    ÄgodR:n (ordf. t. f. tingsdomaren P.-A. Hansén) yttrade i utslag d. 30 juni 1947: Med hänsyn till i målet upplysta förhållanden finner ÄgodR:n att de av förrättningsmännen angivna olägenheterna för Seitenkari 229 icke böra utgöra hinder för inlösen av det av Olivia nyttjade området. På grund härav och då laga hinder mot inlösen icke heller iövrigt synes föreligga, prövar ÄgodR:n rättvist att, med undanröjande av förrättningsmännens utlåtande, återförvisa förrättningen till förrättningsmännen för ny behandling.

 

    Svedlund anförde besvär.
    HovR:n för Övre Norrland (hrr Romberg, Tobieson och Utterström) yttrade i utslag d. 28 febr. 1948: Av utredningen i målet fram-

 

656 SVENSK RÄTTSPRAXIS.går, att avståndet från Olivias bostadsbyggning till Svedlunds utgör allenast 7 1/2 m. Med hänsyn härtill måste det anses, att huvudfastigheten skulle lida avsevärd olägenhet, därest det till inlösning ifrågasatta området skulle frångå den.
    På grund härav prövar HovR:n rättvist att, med upphävande av ÄgodR:ns utslag, fastställa förrättningsmännens beslut, under erinran tillika om innehållet i 16 § ensittarlagen.
Referenten, adjungerade ledamoten Rydstedt, med vilken adjungerade ledamoten Äström instämde, fann ej skäl att göra ändring i ÄgodR:ns utslag.

 

26.

 

Fråga om (provisoriskt uppställd) siloanläggning hör till fast egendom.

 

Jfr SOU 1947 nr 38 s. 83 ff. o. 93—95 samt Lagberedningens förslag till JB III s. 3 o. 102 f.

 

    Martha Näsman i Umeå anförde efter stämning å f. hemmansägaren Axel T. Eriksson i Strömåker vid Umeå domsagas HR: Hon hade genom köpebrev d. 4 nov. 1944 av Eriksson köpt fastigheterna Strömåker 14, 17och 18 i Sävar socken. Vid försäljningen fanns å fastigheterna en siloanläggning. Sedan Martha tillträtt fastigheterna, hade emellertid Eriksson sålt siloanläggningen, som därefter av köparen bortförts. Då anläggningen varit att anse såsom fast egendom och således ingått i fastighetsköpet, yrkade Martha ersättning av Eriksson för siloanläggningen med 155 kr. jämte ränta.
    Eriksson anförde: Anläggningen bestod av en s. k. undersilo, som skulle grävas ned i jorden, och en s. k. översilo, som skulle anbringas ovanpå den i jorden nedgrävda. Eriksson hade inköpt virke till anläggningen i juni 1944. Då han redan vid den tidpunkten planerat att sälja fastigheterna och inköpa en fastighet på annat håll, hade han underlåtit att färdigställa siloanläggningen. Då Martha köpte fastigheterna, överenskoms det emellertid, att Eriksson skulle få tillgodogöra sig grödan för år 1944, och för att kunna på bästa sätt tillvarataga det foder, som var lämpligt att ensilera, beslöt sig Eriksson för att provisoriskt uppställa siloanläggningen. Under silon hade ställts löst på marken, och därefter hade torvströ och halm lagts runt den för att skydda den mot frost.
    Martha uppgav: Uppfartsbron till ladugården vore mycket högre än intilliggande delar av gårdsplanen. Siloanläggningen hade anbringats vid sidan av denna bro, så att man kunnat tippa ned foder i anläggningen från själva bron. I stället för att gräva ned undersilon, hade Eriksson låtit kasta upp jord kring den. Sedan anläggningen bortförts, verkade det som om en bomb exploderat, där den stått.
    Ett vittne uppgav bl. a.: Vittnet hade brukat siloanläggningen två somrar, innan den person, till vilken Eriksson sålt den, fört bort den. An-

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 657läggningen hade bestått av två undersilon och en översilo. Undersilona hade stått omkring 60 cm från varandra utmed bryggan till logen. De voro omkring 1 1/2 m höga. Eftersom marken sluttade, stod den ena undersilon ungefär 10 cm ned i jorden, där det var lägst, och c:a 30 cm där det var högst. Den andra undersilon hade stått något djupare ned i jorden. Runt omkring silona var uppkastad »skräpjord och halm och litet av varje».
    Martha framhöll, att i deklarationsblanketterna för jordbruksfastighet siloanläggningar funnos upptagna under rubriken fast egendom.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Wandén) yttrade i dom d. 5 febr. 1947:Såvitt utredningen visar hava ifrågakomna silor icke vare sig anskaffats för stadigvarande bruk å fastigheten eller anbragts i jorden på för sådant bruk tjänligt sätt. Silorna kunna således icke anses höra till jorden eller eljest ingå i den fasta egendomen. På grund härav ogillar HR:n käromålet.

 

    Martha sökte ändring och åberopade därvid bl. a. fotografier över platsen, sådan den såg ut, sedan silona bortförts.
    Efter att hava tagit del av fotografierna uppgav Eriksson: Han ifrågasatte ej fotografiernas autenticitet. Han hade lagt upp torv och halm runt undersilona till c:a 10 cm från deras övre kant (d. v. s. till c:a 140 cm:s höjd) samt stoppat till med torv och halm dels mellan de två undersilona och dels mellan dem och lastbryggan.
    HovR:n för Övre Norrland (hrr Zuhr, Utterström, referent, Paulsson och Åström) yttrade i dom d. 20 aug. 1947: Av den härstädes förebringade utredningen måste anses framgå, att ifrågavarande siloanläggning vid Marthas köp av fastigheterna varit att anse såsom fast egendom.
    Eriksson har icke förmått styrka, att han från köpet undantagit siloanläggningen.
    Martha har förty genom sitt köp av fastigheterna förvärvat äganderätt jämväl till siloanläggningen.
    I målet är ostridigt, att Eriksson å auktion d. 2 jan. 1945 låtit sälja siloanläggningen samt att köparen sedermera bortfört den från fastigheterna.
    På grund av vad sålunda anförts och då Eriksson vitsordat att siloanläggningen varit värd 155 kr.,
    prövar HovR:n rättvist att, med ändring av HR:ns dom, förplikta Eriksson att till Martha utgiva 155 kr. jämte ränta.

 

    42—487004. Svensk Juristtidning 1948.