Domarutbildningen efter processreformen. Den svenska domarutbildningens tyngdpunkt ligger vid den praktiska tjänstgöringen efter avlagd juridisk examen. Ända sedan den gamla åtskillnaden mellan lantdomarbanan och hovrättskarriären försvann, har denna tjänstgöring varit förlagd till två instanser, underrätt och hovrätt. Detta förhållande, som är utmärkande för vår domarutbildning, har möjliggjort både en allsidighet i arbetsuppgifterna med ändamålsenlig stegring av deras svårighetsgrad och en tillförlitlighet vid prövningen av aspiranternas lämplighet, som säkerligen haft stor betydelse.
    Förutsättningarna för den hittills praktiserade utbildningsgången ha givetvis till stor del legat hos rättegångsordningen som sådan. Under förarbetena till nya RB tänkte man sig att den gamla utbildningsgången i stort sett skulle kunna behållas oförändrad.1 Intresset för en diskussion av de spörsmål som domarutbildningen erbjuder har emellertid varit ringa, och någon förutsättningslös prövning av frågan har inte förekommit. Andra problem ha, naturligt nog, dominerat debatten. Det är dock påfallande att domarutredningen,2 som bland annat hade till uppgift att pröva utbildningsfrågorna, utgick från den hittillsvarande ordningen som något självklart och nöjde sig med en i huvudsak deskriptiv framställning av den nya rättegångsordningens inverkan på arbetsuppgifterna under utbildningsgången. Till grund för ändringarna i domsagostadgan och den nya arbetsordningen för rikets hovrätter har också i stort sett legat domarutredningens uppfattning, att någon principiell förändring av utbildningsgången inte vore påkallad av det nya förfarandet.
    Processreformen synes emellertid ha förändrat villkoren för domaraspiranternas utbildning på ett sätt, som är mera genomgripande än man förutsett. Då det samtidigt vill synas som om förhållandena kunna äventyra de utbildningskrav som man hittills uppställt, förefaller det vara påkallat att låta spörsmålet bli föremål för eftertanke.
    Den tjänstgöring inom domarkarriären, på vilken egentliga utbildningssynpunkter kunna anläggas, omfattar i huvudsak fem olika skeden, nämligen tjänstgöring som tingsnotarieaspirant och tingsnotarie i domsaga, som aspirant i hovrätt, som fiskal i hovrätt, som tingssekreterare i domsaga och som adjungerad ledamot i hovrätt. Jag bortser därvid och i det följande från den utbildningsgång som förekommer

 

    1 Jfr departementschefens uttalande vid framläggandet av propositionen ang. huvudgrunderna för rättegångsreformen (193l nr 80, s. 140 f.).
    2 SOU 1946:57.

 

SVEN ERSMAN. 665inom de större rådhusrätterna. Av betydelse i detta sammanhang synas emellertid blott de tre första av de fem skedena vara, eller sålunda tiden fram till tingssekreterarförordnandet. Processreformen har inte i praktiken medfört någon förändring som i utbildningshänseende är av betydelse i fråga om tingssekreterarnas och de adjungerade ledamöternas arbetsuppgifter, varför dessa kunna lämnas åsido i fortsättningen.
    Vad då till en början angår tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter, syssla dessa i avsevärd grad med rent expeditionella göromål. I detta hänseende har den nya ordningen inte inneburit någon förändring ifråga om uppgifternas utbildningsvärde. Detsamma gäller om notariernas andel i inskrivningsväsendets handhavande. Därvidlag kan det emellertid i ett sammanhang som detta förtjäna påpekas, att inskrivningsgöromålen under senare år betydligt förenklats i samma mån som arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker blivit slutfört för allt större områden. Detta är naturligtvis ur alla synpunkter förmånligt; vad som bör observeras är endast att denna sida av notariegöromålen blivit mindre krävande och därmed också mindre värdefull ur utbildningssynpunkt än den var tidigare. De uppgifter som notarierna härjämte på gamla rättegångsbalkens tid, särskilt under den senare delen av tingstjänstgöringen, sysslade med, nämligen protokollsskrivning samt handläggning av enklare mål och ärenden, ansågos vara de ur utbildningssynpunkt mest givande. Tingsmeriteringen förlänade — ansågs det— den unge juristen en förmåga att på ett klart och stringent sätt behandla språket i skrift, en förmåga som var av betydelse inte bara på domarbanan utan inom de flesta verksamhetsområden. Protokollsskrivningen hade emellertid ytterligare ett utbildningsvärde, som inte får förbises. Det krävdes nämligen av protokollföraren att han gjorde sig noga förtrogen med de mål som han sysslade med; för att kunna fylla sin uppgift måste han ha en klar uppfattning om vad som var relevant och irrelevant, och han måste kunna disponera materialet på ett förnuftigt sätt. Dombokens uppsättande gav också vanligen tillfälle till ett intimt och lärorikt samarbete med den äldre domaren. — Genom den självständiga handläggningen av mål — B-mål — och ärenden, som anförtroddes åt notarierna, kunde dessa förvärva en viss rutin som ordförande i häradsrätt; av inte ringa betydelse var redan själva vanan att på eget ansvar få döma, låt vara att målen voro enkla.
    I fråga om protokollsskrivningen och notariernas handläggning av rättegångsmål ha förhållandena nu ändrats. Vad tingsnotarieaspiranterna beträffar må det anmärkas, att dessa icke äro behöriga att uppsätta protokoll enligt 6 kap. RB. Detta är icke blott hindersamt ur arbetssynpunkt vid många domsagor; även ur effektivitetssynpunkt förefaller denna begränsning av deras behörighet skäligen omotiverad, och detta av två orsaker. Dels ställer protokollsskrivningen numera, såsom strax skall utvecklas, i många fall tämligen låga krav på protokollförarens kompetens, dels har man — tydligen i insikt härom! — i 24 § domsagostadgan öppnat en möjlighet för domstolen att anlita icke rättsbildat biträde för protokollföringen.
    Detta är emellertid en bisak. Det är betydligt allvarligare, att arbetet

 

666 SVEN ERSMAN.som protokollförare inte längre har samma värde ur utbildningssynpunkt som tidigare. En stor del av de protokoll, som nu föras vid underrätterna, äro fullständigt intetsägande (och borde enligt mångas mening avskaffas,1 vilket emellertid är en annan historia). I allmänhet gäller, att protokollens innehåll är mycket knapphändigt, för att inte säga lapidariskt (se exemplen i processnämndens handbok »Underrättsförfarandet») med undantag för bevisutsagorna, vilka emellertid i ganska stor utsträckning torde tas upp med hjälp av stenograf eller ljudmaskin. Därtill kommer att protokollen skola avfattas och färdigställas före förhandlingens slut. Någon justering i efterhand från domarens sida får alltså inte förekomma. Därmed har också samarbetet mellan domaren och protokollföraren i samband med protokollets uppsättande bortfallit. Protokollföraren är i stor utsträckning hänvisad till att försöka lära av egna — och andras! — fel. Genom att dom i regel skall meddelas omedelbart efter förhandlingens slut, och domstolens möjligheter att ta betänketid för domens avfattande i varje fall starkt beskurits, finns det sällan möjlighet att i utbildningssyfte anförtro åt notarie att uppsätta förslag till dom. Domarutredningen har påpekat, att det bör ankomma på notarie att före huvudförhandling uppsätta redogörelsen för parternas yrkanden (och invändningar), reciten. Denna uppgift är emellertid i flertalet mål en ren rutinsak, och en föga krävande sådan. Vad som är betydelsefullt ur utbildningssynpunkt är givetvis domskälen— och dessa kunna inte anges på förhand. Nu förekommer det vid de flesta underrätter att många domar avkunnas efter förhandlingens slut genom att domskälen återges i huvuddrag (utan att vara slutgiltigt avfattade i skrift) samt domslutet uppläses. I sådana fall är det naturligtvis möjligt att låta notarien i efterhand utforma domen närmare. Det är emellertid tvivelaktigt, huruvida denna praxis låter sig förena med rättegångsbalkens föreskrifter;2 i varje fall synes den inte böra rekommenderas till vidgad eller regelmässig användning. På sina håll förekommer det vidare att en notarie före huvudförhandlingen får föredra för ordföranden vad som förekommit vid målets förberedelse (resp.vid förundersökningen). Genom en sådan metod kan man visserligen bereda notarierna tillfälle att få intränga i målen och diskutera dessa med en erfaren förman; den har emellertid också vissa brister. Dels kan den inte alltid praktiseras om ett mål innehåller bevisfrågor av betydelse, dels torde den ofta vara alltför tidsödande för att kunna användas i någon större utsträckning.
    Genom införandet av det i och för sig förträffliga institutet strafföreläggande ha B-målen i stor utsträckning försvunnit från underrätternas uppropslistor. En liknande utveckling har länge gjort sig gällande på grund av att det under senare tid blivit allt vanligare att fängelse ingår i strafflatituden även för förseelser, som normalt sonas med böter (t. ex.

 

    1 Jag tänker därvid särskilt på de protokoll som måste föras vid måls avgörande utan huvudförhandling (t. ex. mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad på gemensam ansökan).
    2 Om denna fråga se OLIVECRONA, »Domen i tvistemål» s. 134 och DILLÉN, »Straffprocessrätt» s. 339 ff. 

DOMARUTBILDNINGEN EFTER PROCESSREFORMEN. 667deklarationsmål), och på grund av att flertalet kristidsbrott kunna medföra förverkande påföljd. Resultatet har blivit, att notarierna inte längre få tillfälle att förvärva någon nämnvärd rutin med handläggning av mål som ordförande i häradsrätt. Som allmänt omdöme kan sägas, att deras ställning blivit mera biträdesbetonad; de lämna sin tingstjänstgöring utan att ha haft möjlighet att erhålla den grundläggande fostran för domarbanan som tidigare kunde förekomma.
    Efter tingstjänstgöringen inträder domaraspiranten som aspiranthovrätt. Som sådan fick han tidigare viss handledning i föredragning, även om det är sant, att vid vissa hovrätter aspiranterna huvudsakligen sysselsattes med okvalificerat arbete (kollning, förelägganden etc.). Efter fullgjorda prov blev aspiranten antagen till fiskal och som sådan hade han att ombesörja föredragningen av besvärsmål. Detta arbete grundlade den färdighet i föredragningskonst, som man hittills krävt av våra hovrättsjurister och som tagits i anspråk även utanför domarbanan. Fiskalerna uppsatte också förslag till domar i besvärsmålen. Under fiskalstiden, stundom redan under aspiranttiden, förekommo — och förekomma — tillfälliga förordnanden som ordförande i underrätt.
    Numera torde det inte förekomma någon egentlig skillnad mellan fiskalsaspiranternas och fiskalernas arbetsuppgifter i hovrätterna. Det är endast ett fåtal mål som avgöras på handlingarna, och föredragning förekommer därför i tämligen obetydlig utsträckning. Det torde vara ganska sällsynt att betydelsefulla eller eljest ur utbildningssynpunkt värdefulla mål föredras inför avdelning. Däremot förekommer enligt uppgift viss föredragning före huvudförhandlingen i växlande omfattning inför lagman och referent eller endera. Föredragning av mål, vari huvudförhandling skall hållas, bör enligt arbetsordningen dock förekomma endast då »särskilda skäl äro därtill», och i den mån sådan föredragning förekommer därutöver torde den tjäna ändamål som förringa dess utbildningsvärde. Aspiranternas och fiskalernas medverkan vid huvudförhandlingarna i hovrätt inskränker sig till innanläsning av de vid underrätten protokollerade bevisutsagorna samt uppsättande av hovrättens protokoll. Det vill synas som om den större delen av deras tid åtginge för okvalificerat expeditionsarbete (delgivningar, kallelser) av det slag som vid domsagorna handhas av icke rättsbildade biträden. I stort sett torde fiskalstjänstgöringen för närvarande vara värdelös ur utbildningssynpunkt.1 De farhågor för en dylik utveckling som —åtminstone inom de berörda personalkategorierna — yppades redan före införandet av nya rättegångsbalken, synas tillfullo ha besannats. Detta är — det bör med skärpa framhållas — det allvarligaste av de utbildningsproblem som ha uppstått.
    Om man mot bakgrunden av de nu skildrade förhållandena tar en överblick över hur domarutbildningen för närvarande gestaltar sig, ter sig läget oroväckande. Efter en tingstjänstgöring, som icke på samma sätt som tidigare kan bibringa notarierna den förmåga att skriva och

 

    1 Sedan detta skrivits, har Svea Hovrätt med anförande av liknande synpunkter genom skrivelse till K. M:t d. 22 sept. 1948 hemställt om upphävande av föreskrifterna om prövningsdivision. 

668 SVEN ERSMAN.den inblick i domaruppgifterna, som tidigare var vanlig, kommer domaraspiranten till hovrätten, där han först som fiskalsaspirant, däreftersom extra fiskal får syssla med förberedande åtgärder och expeditionsarbete, som knappast sätta hans domarkompetens på prov. Därefter anses han »skickad att erhålla fortsatt domarförordnande», vilket betyder, att han som tingssekreterare nu anförtros självständiga domaruppgifter. Den stegring i uppgifternas svårighetsgrad, den överblick över den dömande verksamhetens problem och det skolade omdöme, som den gamla utbildningsgången i lyckliga fall verkligen kunde skänka — mycket av detta saknar han, då han nu ställs inför att som självständig domare lösa uppgifter av vida mer kvalificerad och ansvarsfull beskaffenhet än han tidigare varit i kontakt med. Är han verkligen skickad därtill? Ja, kanske. Men i så fall icke tack vare den utbildning han under sin dittillsvarande tjänstgöring mottagit, utan trots att han därunder icke fått en skolning, som svarar mot hans nya och ansvarsfulla uppgifter.
    Man må samtidigt betänka, att processreformen skärpt kraven på underrättsdomaren på ett sätt som i och för sig bort motivera ett större intresse för utbildningsfrågorna. Får utvecklingen fortsätta till dess att de som idag tjänstgöra som tingsnotarieaspiranter få sina första domarförordnanden, blir läget akut.
    De påtalade bristerna i utbildningsgången böra inte tas till intäkt för en kritik av det nya rättegångsförfarandet. I stället bör man utifrån de nya förutsättningarna ta upp frågan om domarutbildningen till självständig behandling. Det är möjligt att en förbättring av förhållandena kräver att konventionella faktorer, som nu försvåra att utbildningssynpunkterna bli tillräckligt tillgodosedda, utmönstras. Uppgiften torde dock icke i och för sig höra till de svårlösta.
    Intill dess att en förutsättningslös prövning av utbildningsfrågorna kommer till stånd, synes det vara nödvändigt att inom det nuvarande systemets ram tillvarata alla möjligheter. För mig framstår det därvid som väsentligt att notarier och fiskaler knytas närmare till själva den dömande verksamheten än som nu är fallet. Utbildningssyftet måste beaktas i deras dagliga arbete, så att varje möjlighet tillvaratas att ge dem tillfälle att pröva sina krafter på uppgifter, som äro ägnade att förbereda dem för deras kommande verksamhet.
    Det kunde sålunda göras till regel vid häradsrätterna att den protokollförande notarien icke blott vore närvarande vid rättens överläggningar — vilket väl alltid är fallet — utan att han också finge tillfälle att icke alltför sällan aktivt delta i överläggning. Detta borde kunna ske ifråga om mål, vilkas avgörande notarien fått förbereda genom attstudera rättsfall och litteratur. Svårighetsgraden kan avpassas efter vederbörandes erfarenhet och kvalifikationer i övrigt. Han skall vid dylika tillfällen vara beredd att framställa förslag till dom och att motivera sin ståndpunkt inför rätten. Innan diskussionen därefter släpps lös, skall givetvis ordföranden uttala sin mening och lägga saken till rätta, där sådant kan erfordras. Föredragning av detta slag har helt visst förekommit tidigare, men då endast inför ordföranden ensam och

 

DOMARUTBILDNINeEN EFTER PROCESSREFORMEN. 669före rättens sammanträde. Om rätten tar sig betänketid, kan denna ordning behållas oförändrad; däremot kan det vara olämpligt att låta sådan föredragning äga rum före huvudförhandlingen. Mot en tanke som denna kan invändas, att det inte bör vara tillåtet för utomstående att delta i rättens överläggning. Emellertid äro protokollförarna icke utomstående: de äro sådana rättens tjänstemän »som ha att taga befattning med målet» (RB 5 kap. 5 §) och de ha avlagt domared. Risken för att rätten skulle låta sig omkullpratas av en notarie är väl också alltför ringa, för att man på allvar skall behöva tillmäta den någon betydelse. Till jämförelse kan nämnas, att det inte lär vara ovanligt att överlantmätaren deltar i ägodelningsrättens överläggning och därvid får tillfälle att yttra sig och framställa förslag.
    Det synes också vara erforderligt att lätta på den snäva begränsningen av B-målen enligt 18 § domsagostadgan. Tanken på en utvidgning av notariernas behörighet brukar vanligen avvisas med hänvisning till risken av att alltför kvalificerade eller alltför många mål i så fall komma att överflyttas på notarierna. Emellertid torde det inte vara svårt att stävja en sådan utveckling med särskilda kontrollföreskrifter. Då en utvidgning av behörigheten motiveras med utbildningsintresset, ligger det nära till hands att föreslå exempelvis att den ordinarie domaren ålägges skyldighet att övervara notaries handläggning av »fängelsemål». En ändring på denna punkt vore att föredra redan av den anledningen, att man i så fall skulle slippa de överträdelser av behörighetsregeln i 18 § domsagostadgan, som stundom förekommit.
    För hovrätternas del borde ett tillvägagångssätt kunna övervägas,som påminner om notariernas deltagande i underrättens överläggning. Sålunda skulle fiskalerna — i provmål även aspiranter — kunna beredas tillfälle att i viss utsträckning få tjänstgöra som yngste ledamot på avdelning utan att ha rösträtt men med skyldighet att avge votum. Bortsett från utbildningsvärdet behöver det inte närmare framhållas vilka utomordentliga möjligheter detta skulle erbjuda till en ingående prövning av vederbörandes kvalifikationer för domarbanan.
    Hur man än vill komma till rätta med dessa problem, så bör under alla förhållanden den nuvarande ordningen för fiskalernas tjänstgöring i hovrätterna inte få fortsätta. Kan man inte åstadkomma en lösning, som ger fiskalerna arbetsuppgifter som svara mot deras kvalifikationer, måste man ifrågasätta, huruvida icke fiskalsbefattningarna böra helt avskaffas eller i varje fall starkt begränsas till antalet. En god del av de uppgifter, som fiskalerna för närvarande bestrida, kan i så fall överlämnas till icke rättsbildad personal.
    Av helt annan och mera vittutseende karaktär än de förslag som här ha framkastats, är tanken på en principiell omläggning av hela domarutbildningen med sikte på att åstadkomma en parallell utbildningsgång för domare, åklagare och advokater. Personligen tror jag, att stora värden skulle vara att vinna för vår rättsskipning, om en växelverkan mellan dessa banor kunde åstadkommas. Detta spörsmål faller emellertid utanför syftet med denna artikel, vilket varit att peka på aktuella problem, som kräva snabba ingripanden.

Sven Ersman.